Motion till Kyrkomötet 2002:122 av Lotta Vahlne Westerhäll m.fl. om förstärkt skydd för uppgifter om enskilda

Kyrkomötet Mot 2002:122

Frågor om utlämnande av uppgifter om enskilda är synnerligen centrala ur rättssäkerhetssynpunkt.

1. Detta gäller särskilt i ärenden angående obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. I kyrkoordningen saknas bestämmelser som motsvarar föreskrifterna om förundersökningssekretess i 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100). Ett direkt stöd saknas för att med tillämpning av bestämmelserna i 54 kap. kyrkoordningen inte lämna ut uppgifter om berörd person eller henne/honom närstående, även om personen skulle lida men av att så sker. Ett dylikt stöd behövs. Det är därför av stor vikt att frågan skyndsamt utreds (jfr Kyrkomötets tidigare behandling av frågan i motion 2001:77, betänkande. TU 2001:13).

2. I 32 kap. 9 § kyrkoordningen stadgas att diakon har tystnadsplikt i frågor om sådant som hon/han har fått veta under själavårdande samtal, om inte personen ifråga medger att uppgiften lämnas ut. Tystnadsplikten innebär att det råder ett förbud mot att muntligen röja uppgifter som erhållits vid själavårdande samtal. Finns uppgiften däremot i en handling, går det bra att lämna ut densamma. Utöver medgivande från den enskilde att uppgiften lämnas ut finns två andra undantag i tystnadsplikten, nämligen skyldighet att vittna under ed och uppgiftsskyldighet enligt 71 § socialtjänstlagen (1980:620). Den sistnämnda bestämmelsen är ersatt av 14 kap. 1 § i 2002 års socialtjänstlag (2001:453). Detta innebär att det krävs en redaktionell förändring av nu gällande lydelse av 32 kap. 9 §, något som uppmärksammats i Kyrkostyrelsens skrivelse till Kyrkomötet 2002:10, Ändringar i kyrkoordningen. - Om det nu finns en lagstadgad skyldighet att röja en uppgift, öppnar 54 kap. kyrkoordningen upp för att uppgiften i fråga skall lämnas ut. En sammanläggning av reglerna i 54 kap. kyrkoordningen och tystnadsplikt för diakoner i 32 kap. 9 § kyrkoordningen ger vid handen att, om tystnadsplikt föreligger, en muntlig uppgift inte behöver röjas, såvida det inte är fråga om vittnesplikt eller uppgiftsskyldighet i socialtjänstlagen, medan den motsatta ordningen gäller vid skriftliga uppgifter. När det gäller prästers tystnadsplikt uppkommer inte denna inkonsekvens, eftersom prästens tystnadsplikt i alla lägen är absolut, när det handlar om bikt eller enskild själavård. Innehållet i och gränserna för diakons tystnadsplikt och offentlighet för diakons handlingar bör klargöras.

3. Behov av ett förstärkt skydd för uppgifter om enskilda har visat sig uppkomma när det gäller personutredningar i samband med rekrytering av personal. Detta behov har uppmärksammats i Kyrkostyrelsens skrivelse till Kyrkomötet 2002:10, Ändringar i kyrkoordningen. Enligt nuvarande lydelse av 54 kap. 4 § kyrkoordningen om undantag från offentlighet inom kyrkans personaladministration gäller skyddet enbart för dem som redan är anställda eller är förtroendevalda. I den mån det görs en personutredning, en psykologtest eller liknande vid en rekrytering, kan en sådan inte hållas hemlig, såvida personen i fråga inte sedan blir anställd, detta trots att den kan innehålla nog så känsliga personuppgifter. Det finns därför anledning att följa Kyrkostyrelsens förslag att samma skydd för personliga förhållanden skall gälla vid rekrytering av personal som för redan anställda.

Vi föreslår att Kyrkomötet beslutar

att uppdra åt Kyrkostyrelsen att skyndsamt utreda frågan om förstärkt skydd för uppgifter om enskilda när fråga uppkommer om obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst, om omfattningen av uppgiftsutlämnande av handlingar från diakons själavårdande samtal.

att fatta beslut i enlighet med Kyrkostyrelsens förslag om skydd för personliga förhållanden vid rekrytering av personal.

Göteborg den 31 juli 2002

Lotta Vahlne Westerhäll Britta Olinder Eric Muhl