Motion till Kyrkomötet 2002:90 av Gudrun Carlsson och Ingemar Öberg om församlingsindelningen i Svenska kyrkan

Kyrkomötet Mot 2002:90

När Kyrkomötet antog det slutliga förslaget till kyrkoordning fanns det vissa principiella utgångspunkter och villkor som låg till grund för beslutet.

En sådan samsyn gällde dopet, folkkyrkan och familjen. Det fanns en bred enighet om att Svenska kyrkan är en folkkyrka. Det fanns även i det närmaste en total uppslutning kring beskrivningen av folkkyrkan som öppen, demokratisk och rikstäckande. Genom åren har det varit en strävan att stärka lekfolkets ställning i kyrkan. Det innebär att kyrkans folk tillsammans tar ansvar för kyrkans angelägenheter, allt från lära till ekonomi. Den s.k. dubbla ansvarslinjen syftar på föreningen av folkligt förankrad självstyrelse och ämbetsförvaltning i ledningen av kyrkan.

Vidare framhölls att församlingen är den grundläggande enheten, eftersom det är där evangeliet förkunnas och sakramenten förvaltas när människor församlas. 1995 års kyrkomöte framhöll att Svenska kyrkan är ett övergripande och sammanfattande begrepp för en kyrka som kommer till uttryck på varje kyrklig nivå. Samtidigt tog Kyrkomötet avstånd från ett kongregationalistiskt synsätt enligt vilket kyrkans regionala och nationella nivå enbart är att betrakta som samfällighetsbildningar av församlingarna. Istället instämde Kyrkomötet i det Läronämnden anfört i sitt yttrande Ln 1995:17:

Svenska kyrkan framträder på lokal nivå som församlingar och pastorat, på regional nivå som stift och på nationell nivå genom organ som företräder Svenska kyrkan som helhet. En precisering behöver göras av de grundläggande uppgifter som åligger varje kyrklig nivå. En viktig bestämning är därvid att stift och församlingar till skillnad från Svenska kyrkan på nationell nivå är pastorala områden. Församlingarna är kyrkans grundläggande enheter, primärt därför att det är där evangelium förkunnas och sakramenten förvaltas.

Territorialprincipen innebär att hela Sverige är indelat i geografiskt avgränsade församlingar med församlingstillhörighet för den enskilde som tillhör kyrkan. Församlingen har ett grundläggande pastoralt ansvar att förkunna evangelium i ord och handling till alla som bor och vistas inom församlingen.

Frågor om den kyrkliga indelningen blev i och med de ändrade kyrka-statrelationerna en inomkyrklig angelägenhet. En utgångspunkt för det kyrkliga utredningsarbetet var att det inte skulle syfta till några genomgripande förändringar av den kyrkliga indelningen. Det skulle inte genomföras någon strukturreform den 1 januari 2000.

Församlingen med dess ursprung i den före 1862 odelade socknen har inte endast en betydelse som kyrklig enhet. Framförallt på landsbygden är den en vidare gemenskapsstruktur. Församling/socken och kyrkobyggnaden är viktiga beståndsdelar i en bygds identitet. Det är i detta perspektiv naturligt att det kan uppstå spänningar om man upplever att de kyrkliga utgångspunkterna ensidigt tar överhanden.

En nödvändig utgångspunkt för församlingsindelningen är det som är konstitutivt för kyrkan. Det går inte att tala om församlingen som kyrkans grundläggande enhet utan gudstjänsterna och gudstjänstgemenskapen. Församlingen får inte reduceras till en indelningsenhet. Att gudstjänsten är nödvändig för församlingen betyder inte att man kan bortse från andra aspekter. Om Svenska kyrkan skall kunna fylla sin uppgift som en folkkyrka, måste församlingen vara väl integrerad i det samhälle där den är satt att verka. Det hör till folkkyrkans karaktär att möta människor i vardagen och vid avgörande händelser i livet.

Förändringar i församlingsstrukturen skulle ske i en öppen dialog mellan dem som har olika uppgifter och ansvar i en sådan process. Denna process är ett samspel mellan församling och stift, liksom mellan de båda stiftsorganen domkapitel och stiftsstyrelse. Det är viktigt att församlingskriterierna tar sin utgångspunkt i vad församlingen är och inte i att den måste bestå av ett visst antal människor. Därför är det viktigt att kyrkoordningen ger möjligheter till att finna lokala lösningar och till ett lokalt engagemang. Det är i det perspektivet man skall se t.ex. bestämmelserna som stärker församlingens ställning i budgetprocessen när den tillhör en samfällighet.

Församlingssammanläggningar måste kunna förenas med ett bibehållande av ett engagemang på sockennivå för den egna kyrkobyggnaden. Relationsförändringen innebar att det tidigare kyrkokommunala regelsystemet för hur församlingen styrs upphör och ersätts av kyrkoordningens bestämmelser. En följd av detta är bl.a. att delegationsbestämmelserna i kyrkolagen tagits bort. Det faktum att regler om delegation saknas i kyrkoordningen innebär inte att kyrkorådets delegationsmöjligheter försvunnit. Det innebär i stället att kyrkorådet har full frihet att på eget ansvar själv bestämma till vem eller vilka man vill uppdra beslutanderätt och det närmare innehållet i en sådan.

Samtidigt som kyrkoordningen anger vad som är "normalordningen" måste den ge utrymme för lokala variationer. Dialogen mellan församlingar och stift riskerar annars att bli meningslös.

Huvudregeln att det skall firas en huvudgudstjänst varje söndag och kyrklig helgdag finns sedan lång tid. Undantag från huvudregeln får göras utifrån lokala förutsättningar. Kyrkomötet beslutade också att dispens från kriterierna för en församling som tvingar fram församlingssammanläggningar skulle tillämpas först från och med 2005. Det som skett sedan Kyrkomötets beslut i huvudsak i samband med en ny mandatperiod från och med 1 januari 2002 inger förskräckelse.

Moratorium till 2010

Ett stort antal sammanläggningar av församlingar har skett inom Svenska kyrkan. De ovanstående principerna har i regel undanhållits de förtroendevalda lokalt genom att stiftet framställt den nya kyrkoordningen som tvingande utifrån en enda grund nämligen att det skall firas huvudgudstjänst varje vecka. De exakta reglerna i kyrkoordningens avsnitt om församlingsindelning är i Kyrkomötets beslut inte korresponderande mot det förarbete som redovisats ovan och de grunder på vilka församlingsinstruktionerna skall utarbetas och av domkapitlen fastställas. Om ett domkapitel redan i förväg beslutat en tvingande regel så har grunden slagits undan för prövning av församlingsinstruktionen utifrån lokala förutsättningar. En utredning bör därför tillsättas och grunderna för församlingskriterierna ändras så att korrespondens erhålls mellan förarbete, kriterier och församlingsinstruktion där utgångspunkten är mindre rigida bestämmelser och ett bibehållet engagemang från framförallt många lekmän och förtroendevalda.

Effekterna blir att ett stort antal förtroendevalda fråntagits sina uppdrag och strävan att få fler engagerade byts mot ett fåtal, vilket ger utrymme för större inflytande från de anställda och färre kontaktytor mellan kyrkans medlemmar och de som beslutar. Ett ingrepp i en grundläggande demokratisk princip som skulle vara bärande för Svenska kyrkan efter relationsändringen och i arbetet att stärka församlingen.

Den historiska kopplingen mellan socken/bygden med dess gemenskap och församlingen raderas ut. Visserligen har så kallade sockenråd eller nämnder valts på vissa håll men dessa har ingen som helst konstitutionell ställning i kyrkoordningen. Det är inte heller känt för oss att det antagits några delegationsordningar som ger dessa råd eller nämnder någon kompetens utan dess kompetens inskränks till att var diskussionsklubbar utan beslutanderätt. Den mest grundläggande bristen är att det inte finns en dubbel ansvarslinje involverad i deras arbete.

Frågan om församlingsindelning har också ensidigt inriktats på de små och i de flesta fall fungerade enheterna där de förtroendevalda har ett starkt engagemang. Lite har gjorts åt de stora enheterna som religionssociologerna pekat på inte fungerar tillfredsställande ur demokratisk synpunkt.

Om det verkligen är ett lokalt initiativ eller det saknas förtroendevalda som vill åta sig arbetet i kyrkoråd så är även vår utgångspunkt att en församlingsreglering måste ske.

Sammanfattning

För att medge den dialog mellan församlingar och stift som förarbetet talar om behövs mer tid än fram till utgången av 2005. Vi föreslår ett moratorium fram till 1 januari 2010 genom att övergångsbestämmelsen nr 22 i kyrkorodningen förlängs till detta datum.

En utredning bör tillsättas av Kyrkostyrelsen för att erhålla kunskaper om utvecklingen vad gäller gudstjänstbesök, kollekter m.m. där sammanslagningar redan skett, där flera församlingar i en samfällighet bildat en församling och ett fåtal gudstjänster nu firas men kriterierna i kyrkoordningen ändå uppfylls.

Samma utredning bör också pröva varför inte delningar diskuterats av stora församlingar i enlighet med förarbetet till Kyrkomötets beslut om ny kyrkoordning.

Vi föreslår att Kyrkomötet beslutar

1. att uppdra åt Kyrkostyrelsen att tillsätta en utredning för att se över församlingsindelningen i enlighet med vad som anförts i motionen ovan.

2. att övergångbestämmelsen nr 22 i kyrkoordningen förlängs till den 1 januari 2010.

Friel och Eggvena den 15 juli 2002

Gudrun Carlsson Ingemar Öberg