Motion till Kyrkomötet 2002:46 av Gösta Äng m.fl. om utjämningssystemet och den särskilda utjämningsavgiften

Kyrkomötet Mot 2002:46

Utjämningssystemet är till för att varje församling i landet på någorlunda likvärdiga villkor skall kunna bedriva församlingsverksamhet.

En stor del av Svenska kyrkans förmögenhet finns i prästlönetillgångar. Fonder och fastigheter är i många fall donationer från församlingsbor, vars sista önskan varit att de av dem efterlämnade penningmedel och fastigheter med dess avkastning skulle tillfalla den egna sockenkyrkan/församlingen och utgöra prästens lön. Några hävdar i dag att församlingarna inte är ägare till prästlönetillgångarna utan säger att prästlönetillgångarna i sig själva är rättssubjekt inom stiften och att rättssubjekten äger sig själva.

Verkligheten är den att prästlönetillgångarna redan under medeltiden var rättsubjekt för sockenkyrkan och församlingarna. Den 26 februari år 1817 beslöt riksdagen att anta en förordning angående sockenstämmor och kyrkoråd, där det fastslogs att rättssubjektivitet tillkom sockenmenigheten/församlingen. Genom 1910 års prästlöneregleringsreform har äganderätten till lokalkyrkan icke rubbats och någon överlåtelse av lokalkyrkans egendom till Svenska kyrkan som enhet har ej skett. Lokalkyrkan bibehåller alltså fortfarande sin äganderätt av prästlönetillgångarna.

Beslut finns i dag att bara hälften av prästlönetillgångarnas avkastning skall återgå till församlingarna, efter det andelstal som fastlades 1 januari 1995. Den andra hälften går till kyrkofonden för att därifrån genom struktur, stiftsbidrag m.m. komma alla församlingar i landet till godo. Många församlingar i landet, med relativt stor andel i prästlönetillgångarna, måste ta ut en högre kyrkoavgift än andra församlingar för att kunna upprätthålla sin församlingsverksamhet, därför att hälften av församlingarnas prästlönetillgångars nettoavkastning går till kyrkofonden.

Om någorlunda rättvisa skall skapas, borde hela prästlönetillgångarnas nettoavkastning gå tillbaka till församlingarna i det stift där de hör hemma, enligt den grundläggande ändamålsbestämningen. Med i bilden finns naturligtvis en del församlingar som har låg eller kanske ingen andel i prästlönetillgångarna och där skall då utjämningssystemet träda in samt ha kyrkoavgiften med i utjämningssystemets beräkningar. Det måste vara fel som det är i dag, att de som har lång väg till sin kyrka, kyrkogård och gudstjänster skall betala en högre kyrkoavgift än andra. Det borde vara tvärt om, för det utgår ju ingen reseersättning till våra gudstjänster. Fler och fler uttrycker i dag sin förvåning över att Svenska kyrkan har olika (medlems)-kyrkoavgifter beroende på var i landet vi bor.

Visserligen är det varje församlings rättighet att själv bestämma kyrkoavgiften, men ingen församling vill ta ut högre avgift än den behöver för att bedriva församlingsverksamheten. Dessutom är i regel kommunalskatten också lägre i de församlingar, som kan hålla en lägre kyrkoavgift.

Med stöd av det ovan anförda föreslår vi att Kyrkomötet beslutar

att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att medelst justering av kyrkoordningen eller genom annat förfarande föreslå Kyrkomötet besluta att hela prästlönetillgångarnas årliga nettoavkastning återgår till stiftens församlingar efter deras andelstal.

Vallsta, Backaryd, Mjällby och Bodbysund den 10 juli 2002

Gösta Äng Ulla Samuelsson MajVis Hultén

Stig Eriksson Ingemar Öberg