Motion till Kyrkomötet 2002:40 av Hans-Olof Andrén m.fl. om eget kapital för Svenska kyrkan på nationell nivå

Kyrkomötet Mot 2002:40

Ekonomin för Svenska kyrkans församlingar, samfälligheter och stift är för närvarande mycket god. Samtidigt är läget katastrofalt för Svenska kyrkan på nationell nivå. Trots mycket kraftiga besparingar och planer på ökad allmän utjämningsavgift förefaller det inte möjligt att nå balans i budgeten ens på flera års sikt. Vad beror denna dramatiska skillnad i ekonomiska förutsättningar på?

Vid relationsförändringen överfördes kyrkofondens tillgångar till Svenska kyrkan på nationell nivå. I lagen om Svenska kyrkan föreskrivs endast, att tillgångarna skall användas för kyrkliga ändamål. Kyrkofondens tillgångar hade huvudsakligen uppstått genom överskott i det kyrkliga utjämningssystemet, vilket betyder att de byggts upp under många år av kyrkoskattemedel och avkastning från prästlönetillgångar. Enighet rådde om att dessa tillgångar inte skulle förbrukas, utan bevaras och värdesäkras som en gemensam reserv för hela trossamfundet och därtill finansieringskälla för kyrkan på nationell nivå. Kyrkomötet 1999 tog därför in en bestämmelse i kyrkoordningen, att kyrkofonden skall bevaras till sitt kapital och förvaltas utan sammanblandning med andra medel (45 kap. 2 §). Vidare föreskrivs att av avkastningen skall en årlig avsättning ske till kapitalet med ett belopp som motsvarar värdeminskningen på grund av inflationen (45 kap. 3 §).

Vid 1999 års kyrkomöte föreslogs i en motion (1999:123) att endast en del av kyrkofondens tillgångar skulle betraktas som bundet kapital, detta mot bakgrund av risken för kursfall på den stora del av kapitalet som var placerat och även fortsättningsvis avsågs placeras i aktier. Denna tanke vann ekonomiutskottets bifall (KEo 1999:1y, bilaga 17 till 2KL 1999:1), men någon bestämmelse om en uppdelning av kapitalet i bundet och fritt eget kapital kom ändå inte att införas i kyrkoordningen. Vid behandlingen i andra kyrkolagsutskottet uppstod tveksamhet om bl.a. skattekonsekvenserna, varför utskottet föreslog Kyrkomötet att uppdra åt Centralstyrelsen att närmare analysera förslaget mot bakgrund av motionens innehåll och syfte (2KL1999:1, avsnitt 17.4 Kyrkofonden). Detta blev också Kyrkomötets beslut.

Under 2000 års kyrkomöte behandlades frågan om eget kapital enbart i samband med frågan om konsolidering av kyrkofonden. Kyrkomötet biföll ett av Bertil Persson under överläggningen framställt yrkande, att i mål- och rambudgetskrivelsen 2002-2004 klargöra principerna och formerna för konsolidering av kyrkofonden.

Kyrkostyrelsen återkom i ärendet dels genom en särskild skrivelse till 2001 års kyrkomöte (KsSkr 2001:7), där dock enbart skattekonsekvenserna av motionens förslag att hantera kursvinster och kursförluster behandlades, och dels i mål- och rambudgeten (KsSkr 2001:1). I denna skrivelse, daterad i april 2001, räknade Kyrkostyrelsen fortfarande med att kunna bevara hela det överförda kyrkofondskapitalet till sitt värde och dessutom skapa en buffert av fritt eget kapital mot kommande kursförluster (konsolidera kapitalet); ökningen av det fria egna kapitalet beräknades till 91 mkr under 2001 och hela 263 mkr under 2002. Något förslag till uppdelning av det överförda kyrkofondskapitalet lades således inte, utan Kyrkostyrelsen tolkade den tidigare behandlingen av frågan så att Kyrkomötet betraktat hela kapitalet som bundet. I efterhand måste detta beklagas; vi vet nu att stockholmsbörsens all time high inträffade bara några månader efter relationsförändringen, den 6 mars 2000, och de förhoppningar om en snar vändning som kan ha funnits under våren 2001 har kommit på skam - börsindex har när denna motion skrivs istället mer än halverats sedan toppnoteringen.

Kyrkofondens tillgångar, som överfördes till trossamfundet Svenska kyrkan 1 januari 2000, var 3 232 mkr. Numera talas det inte om kyrkofonden i mål och rambudgeten, utan om värdesäkrat kapital och övrigt eget kapital. Vid utgången av 2001 var det värdesäkrade kapitalet (efter föreskriven avsättning på grund av inflationen) 3 369 mkr och övrigt eget kapital -174 mkr, dvs. det egna kapitalet understeg med 174 mkr den nivå som skulle värdesäkras (jämför budgetens förhoppning om en ökning av övrigt eget kapital med 91 mkr). Underskottet hos övrigt kapital förväntas öka kraftigt i år och under de närmaste åren till följd av börsens fortsatta nedgång. Trots kraftiga besparingar och föreslagen höjd allmän utjämningsavgift saknas det fortfarande flera hundra miljoner kronor vid slutet av rambudgetperioden; sannolikt kommer det att ta mycket lång tid och kräva betydande ekonomiska uppoffringar att återställa det värdesäkrade kapitalet. Det är intressant att konstatera, att om relationsförändringen i stället hade inträffat vid vilket som helst annat årsskifte än 1999/2000, hade den ekonomiska situationen för Svenska kyrkan på nationell nivå sett betydligt ljusare ut än vad den nu gör.

Går det då att göra något åt den situation som Svenska kyrkan på nationell nivå hamnat i genom kursrisken inte togs på allvar vid beslutet om kyrkoordningen? Självfallet - det står fortfarande Kyrkomötet fritt att besluta om storleken av det kapital som långsiktigt skall värdesäkras. För att inte hamna i rent godtycke, kan det vara lämpligt att betrakta det överförda kyrkofondskapitalet inte som värdesäkrat kapital, utan som konsoliderat kapital. Att ett kapital är konsoliderat betyder att det har ett värde som överstiger värdesäkringsnivån med en viss procentsats, som en säkerhet mot börsfall. Kyrkofondens styrelse har själv satt som mål 140 % konsolidering. Om Kyrkomötet betraktar de överförda 3 232 mkr som fullt konsoliderat kapital till 140 %, innebär det att det kapital som skall värdesäkras utgjorde 2 309 mkr, och återstoden, som betraktas som övrigt eget kapital, utgjorde 923 mkr. Vi får då en rimlig grundplåt för framtiden samtidigt som Svenska kyrkan på nationell nivå får rimliga ekonomiska förutsättningar.

Skall vi verkligen bara ha 2 309 mkr i eget kapital, när vi hade 3 232 mkr vid relationsförändringen? Ja, att hålla fast vid det ovanligt höga börsvärde som kyrkofonden råkade ha vid denna tidpunkt utan att bry sig om konsekvenserna för kyrkan är snubblande nära att tycka att pengarna är viktigare än verksamheten. Sådant brukar kallas girighet. Kyrkan bör inte ryckas med i börsyran och låta sig imponeras av tillfälliga kursuppgångar - det höga börsvärdet vid relationsförändringen representerade ju inte reala tillgångar utan förhoppningar om framtida utveckling och värdetillväxt, förhoppningar som vi nu vet till stor del var orealistiska. Att långsiktigt placera pengar i aktier kan nog vara klokt - det var i alla fall klokt under hela 1900-talet, men att upprätthålla drömmen om 3 232 mkr kommer att kosta Svenska kyrkan alldeles för mycket i form av en svag nationell nivå (inklusive utlandsverksamheten, de kyrkliga utbildningarna osv.) just under en period som i efterhand troligen kommer att uppfattas som avgörande - det första decenniet som självständigt trossamfund.

Mot bakgrund av vad ovan sagts föreslår vi att Kyrkomötet beslutar

att uttala att kyrkofondskapitalet om 3 232 mkr den 1 januari 2000 skall betraktas som konsoliderat till 140 %.

Brämön, Göteborg och Stockholm den 27 juni 2002

Hans-Olof Andrén Joakim Svensson Åke Blomqvist

Staffan Holmgren Sven-Erik Björklund Urban Gibson