Motion till Kyrkomötet 2002:33 av Erna Arhag om Ansvarsnämnden för biskopar

Kyrkomötet Mot 2002:33

Av 10 kap. 8 § kyrkoordningen framgår det att det på nationell nivå skall finnas en Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar som skall pröva frågor om biskopars behörighet att utöva behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Nämnden skall självständigt fullgöra de uppgifter som anges i kyrkoordningen. Närmare bestämmelser om Ansvarsnämnden finns i 14 kap. kyrkoordningen. I 8 § nämnda kapitel sägs att nämndens beslut inte får överklagas. Emellertid följer av 53 kap. 12 § kyrkoordningen att Ansvarsnämndens eventuella beslut att inte lämna ut Svenska kyrkans handlingar kan överklagas hos Svenska kyrkans överklagandenämnd. Vidare kan nämndens beslut omprövas (jfr resning och återställande av försutten tid) i särskild ordning av Svenska kyrkans överklagandenämnd i enlighet med bestämmelserna i 58 kap. 18 § kyrkoordningen (jfr CsSkr 1999:3 s. 2-385). Överklagandenämnden har ännu inte omprövat något ärende inom Ansvarsnämndens område.

Det synes dock ha varit i vart fall Centralstyrelsens uppfattning att Ansvarsnämndens beslut skulle kunna överklagas till Överklagandenämnden. I skrivelsen till 1999 års kyrkomöte med förslag till kyrkoordning uttalar man nämligen bl.a. följande (se CsSkr 1999:3 s. 2-169):

Eftersom Överklagandenämnden skall överpröva även Ansvarsnämndens beslut (och detta också från en teologisk utgångspunkt) finns det goda skäl att hävda att Överklagandenämnden skall ha minst samma teologiska expertis som Ansvarsnämnden. En sådan utökning skulle kunna bidra till en förstärkning av Överklagandenämndens auktoritet i teologiska frågor. Det är också i linje med vad flera remissinstanser har önskat.

Även om kyrkoordningens bestämmelser för närvarande inte medger en biskop att i ordinär ordning överklaga Ansvarsnämndens beslut att förklara honom eller henne obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, finns flera grundläggande rättssäkerhetsskäl som talar för att också biskopar skall ha en rätt till prövning i två instanser på motsvarande sätt som präster och diakoner i dag har. En ordning där Överklagandenämnden endast kan göra en omprövning i de fall det förekommit ett grovt rättegångsfel hos Ansvarsnämnden utesluter i princip den grundläggande rätten till en prövning i två instanser. Även om Ansvarsnämnden grundat sitt avgörande på en bevisvärdering eller en tolkning av kyrkoordningen som står i strid med en av Överklagandenämnden uttalad praxis i motsvarande ärenden avseende präster och diakoner, torde det endast i yttersta undantagsfall finnas utrymme att "resa" Ansvarsnämndens beslut. Det kan också framstå som stötande - med hänsyn till konsekvenserna av ett "skiljandebeslut" - att en enstaka röst i Ansvarsnämnden utan appell skall kunna avgöra en biskops framtid. Det är alltså i grunden en rättssäkerhetsfråga och en trovärdighetsfråga. Särskilt i ljuset av att Kyrkomötet kan komma att införa en alternativ påföljd till skiljande (jfr mot. 2001:82, TU 2001:13) väger det argument som framfördes för den gällande ordningen under utredningsarbetet i sammanhanget lätt: "Det finns till exempel anledning att anta att en biskop som av juridiska skäl har återinsatts i rätten att utöva sitt ämbete skulle ha mycket svårt att utöva detta ämbete." (se SKU 1998:6 s. 103). Jag anser därför att kyrkoordningen bör ändras på så sätt att biskopar ges rätt att i ordinär ordning överklaga Ansvarsnämndens beslut att skilja dem från rätten att utöva kyrkans vigningstjänst.

I sitt remissyttrande över promemorian "Inventering av behov av ändringar i kyrkoordningen" uttalade Överklagandenämnden bl.a. följande:

I beslut 3/01 har nämnden dragit upp vissa gränser kring möjligheten att få ett beslut omprövat. Ärendet rörde ett "friande" beslut om obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. I verksamhetsberättelsen för år 2000 uttalade nämnden att beslutet visade att det "måste övervägas om det borde införas en möjlighet att i ordinär ordning överklaga eller på något annat sätt få till stånd en omprövning av 'friande' beslut i domkapitlet i denna typ av ärenden. Överklagandenämnden är medveten om svårigheten att i kyrkoordningen finna en reglering som på ett tillräckligt tydligt sätt avgränsar den krets av personer som i så fall skall anses behöriga att överklaga domkapitlets 'friande' beslut. Med hänsyn till att det som skall prövas är prästens eller diakonens eventuella överträdelse mot kyrkoordningen och därmed 'brott' mot kyrkans ordning och inte mot den enskilde 'målsäganden' (jfr 20 kap. 8 § rättegångsbalken), kan man möjligen överväga att ge den primära talerätten till ett organ ('åklagare') på nationell nivå. Överklagandenämnden vill dock kraftfullt avstyrka en ordning där en enskild person genom en utvidgad rätt till omprövning i Överklagandenämnden direkt skulle kunna väcka en fråga om att någon skall förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst."

Redan med anledning vad Överklagandenämnden anfört i frågan i sin verksamhetsberättelse för år 2000 (och återupprepat i verksamhetsberättelsen för år 2001) väckte jag m.fl. motioner vid 2001 års kyrkomöte (jfr motion 2001:82 och 96, betänkande TU 2001:13) där jag föreslog en utredning för att finna en möjlighet att få överklaga/ompröva "friande" beslut i obehörighetsärenden. Kyrkomötet beslöt att med anledning av motionerna ge Kyrkostyrelsen till känna vad Tillsyns- och uppdragsutskottet anfört. Kyrkostyrelsen har ännu inte vidtagit någon åtgärd i anledning av Kyrkomötets beslut. Jag anser att utredningsarbetet skyndsamt måste komma i gång.

Jag anser att man i det fortsatta utredningsarbetet bör pröva en ordning som innebär att den som gjort en anmälan mot en präst eller diakon skall ha rätt att inom ordinarie överklagandetid få begära prövning av domkapitlets "friande" beslut mot prästen eller diakonen. Begäran skall ges in till Ansvarsnämnden som har att inom förslagsvis en månad avgöra om man skall föra ärendet vidare till Överklagandenämnden. För nämnden inte ärendet vidare vinner det laga kraft. Väljer å andra sidan Ansvarsnämnden att fullfölja ärendet inträder nämnden som prästens/diakonens motpart i Överklagandenämnden. Domkapitlet och den berörde anmälaren skall inte inta ställning som part men skall beredas tillfälle att yttra sig. Jag anser att Kyrkostyrelsen i det fortsatta utredningsarbetet bör överväga också en sådan lösning. Om en sådan lösning väljs bör man också överväga att ändra namnet på Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar till förslagsvis "Svenska kyrkans ansvarsnämnd". Därtill anser jag att frågan bör kunna behandlas senast vid 2004 års kyrkomöte.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att Kyrkomötet beslutar

1. att uppdra åt Kyrkostyrelsen att senast till 2004 års kyrkomöte lägga fram förslag till sådana ändringar i kyrkoordningen som innebär att en biskop som genom beslut av Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst med tillämpning av 30 kap. 5 § kyrkoordningen skall ha rätt att i ordinär ordning överklaga beslutet till Svenska kyrkans överklagandenämnd.

2. att uppdra åt Kyrkostyrelsen att - med beaktande av vad som anförts i motionen och i Tillsyns- och uppdragsutskottets betänkande TU 2001:13 - senast till 2004 års kyrkomöte lägga fram förslag till ändringar som gör det möjligt att i vissa fall till Svenska kyrkans överklagandenämnd överklaga ett domkapitels beslut att inte förklara en präst eller diakon obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst.

Åhus den 7 juli 2002

Erna Arhag