Motion till Kyrkomötet 2001:56 av Bengt Olof Dike om handlingsplan för Svenska kyrkan

Kyrkomötet KMot 2001:56

Sekulariseringens fånge eller ett salt i samhället?

En rädd, hukande och alltmer marginaliserad kyrka, som tiger eller på sin höjd avger en pliktskyldig, svag protest mot världsliga makthavares systematiska sekulariserings- och andra beslut, vilka fortsätter att fjärma vårt land från dess kristna rötter och den västerländska civilisationen?

Eller en klar och tydlig kyrka, som vågar stå upp i debatten för de tio budorden, Bergspredikan, Jesu lära och kristendomens anspråk på sanningen och rätten? En kyrka som ett salt, pekar ut färdriktningen, går till offensiv mot den accelererande radikaliseringens materialism, där egoism och girighet breder ut sig, normupplösningen tilltar, feminismen hyllas framför familjen, rättssamhället gungar som den lilla båten på stormpiskat hav - och den demokratiska fernissan i många fall visar sig vara tunn i det politiska handlandet och beslutsfattandet?

Kyrkomötet uppfattar kanske alternativen som alltför tillspetsade men måste faktiskt välja väg för Svenska kyrkan, som för övrigt av många ombud tidigare har spåtts en mer levande - om än ej lysande - framtidsroll, sedan det månghundraåriga äktenskapet med staten brutits.

Men vem kan med handen på hjärtat säga att kyrkan hörts mer, märkts tydligare och klarare tagit ställning i samhällsdebatten och många angelägna frågor, sedan millennieskiftet inföll?

_ Kyrkan tiger, när de sista resterna av kristendoms- och religionsundervisningen hotas av den politiska makten!

_ Kyrkan står passiv inför förskräckande höga skilsmässo- och abortsiffror!

_ Kyrkan hukar under tystnad i den mediala debatten och vågar inte öppet välja familj framför feminism!

_ Kyrkans röst hörs inte i moraldebatten, där fältet sålunda lämnas i stort sett fritt för värdenihilismens krafter att breda ut sig. Följden har blivit att kristendomen, på vilken hela vårt lands kultur och demokratiska framväxt vilar, och de humanistiska värdena successivt och systematiskt trängts tillbaka och håller på att suddas ut för den unga generationen!

Som exempel på radikaliseringen och synsättet i debatten om bärande (familje-normer) kan nämnas följande mening i en krönika i Expressen (6/5 2000): "Normen är ... bara ett påhitt och fullt möjlig att förstöra och byta ut mot ett helt spektra av hudfärger, sexualitet och kön."

Författaren är samma till tidningen knutna krönikör, som på ledarplats ett drygt halvår tidigare (24/9 1999) hade beskrivit drottning Silvia som "en gammal dinosaurie som symbol för Sverige", därför att drottningen strax dessförinnan i en intervju i annan tidning hade pekat på att barn inte alltid har det så lätt och hur viktigt det är att ta hand om barnen och tänka på dem som är ensamma!

Så formuleras omtanken om det uppväxande släktet i den stora kvällstidningens budskap i en tid, då allt flera barn och ungdomar lider av otrygghet och undergrävandet av norm- och regelsystemen som materialismens framfart resulterat i barn som är de svaga och utsatta i samhället!

Och när hade kyrkan en tydlig åsikt om den lika inkonsekventa som internationellt häpnadsväckande lagstiftning, vilken kriminaliserar köp av sexuella tjänster men inte försäljning av desamma?

Utan att ifrågasätta religionsfriheten kan konstateras att antalet anhängare av islam ökar i vårt land och att många s.k. nyandliga rörelser griper omkring sig bland inte minst yngre personer. Behöver det sägas att det här är kyrkans högaktuella uppgift att sätta kristendomen i centrum?

Svenska kyrkans uppgift är givetvis inte politisk i detta ords riktiga bemärkelse och inte att vara dömande eller fördömande. Men kyrkan måste vara ett rättesnöre, våga gå till offensiv mot ondskan, nedbrytande krafter, giriga direktörer som med löner, arvoden och bonus i ofattbart höga mångmiljonsiffror skor sig på aktieägarnas bekostnad och utmanar såväl anständigheten som det goda föredömer - på samma sätt som många politiker beviljar sig stötande förmåner på skattebetalarnas bekostnad.

Kyrkan måste helt enkelt på nytt bli en klar och tydlig kraft i samhället, höras, synas, märkas och därmed återta de senaste decenniernas förlorade terräng! Våga vara kyrka, och våga aktivt hävda kristendomens roll och betydelse i otrygghetens och materialismens Sverige, inte av rädsla böja sig eller huka inför lika ohistoriska som utmanande framstötar från profana makthavare som ytterliga urholkar det kristna normsystemet och de humanistiska värderingarna och därmed ökar otryggheten för inte minst unga generationer!

Det är dags att Svenska kyrkan och biskoparna - som har särskilt ansvar för kyrkans tro och lära - samlar sig i bred, kraftfull och genomtänkt offensiv i ovannämnda syften och på så sätt signalerar att de älskade kyrkklockorna, som dagligen ringer över våra bygder från norr till söder, kommer att i framtiden symbolisera något mer och viktigare än de vackra och skiftande klangerna, nämligen en ny tid och renässans för kyrkan och kristendomen!

Av det ovanstående följer yrkandet att Kyrkomötet beslutar

att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att omgående av biskoparna begära en offensiv handlingsplan i vilken kristen tro och tradition, lära och normer formuleras och som levandegörs och omsätts i praktisk handling på alla besluts- och verksamhetsnivåer i Svenska kyrkan. Tidsramen för arbetet bör vara högst ett år, varför handlingsplanen kan presenteras för nästa års (2002) kyrkomöte.

Norrköping den 13 mars 2001

Bengt Olof Dike