Motion till Kyrkomötet 2001:49 av Kerstin Bergman om kyrkan och demokratin

Kyrkomötet KMot 2001:49

Demokrati - något positivt

Det är en allmänt vedertagen inställning att utveckling mot demokrati är något positivt. Demokrati är en förutsättning för god ekonomisk utveckling och ett bättre liv för människorna. Människan är så funtad att hon mår bäst om hon själv kan ta ansvar för sin situation och påverka den. Teologiskt kan argumentet formuleras så: Gud har skapat människan sådan.

Inom kyrkan ifrågasätts emellertid demokratin. Den sägs inte vara förenlig med kristendomen. Herren Kristus måste få vara herre i sin egen kyrka, kan det heta. Eller också menar man att demokrati är en anpassning till det profana samhället.

Varför skulle inte det system som visat sig ge människor ett gott liv vara förenligt med kristen lära och användas framför allt för att komma överens inom kyrkan och skapa goda förhållanden där? Om det är Gud som har skapat alla människor till jämlika politiska varelser och om detta blir särdeles tydligt genom frälsningen och helgelsen i Kristus, i kyrkan (Gal 3:27-28), varför skulle inte demokrati vara den konsekventa styrelseformen också i Kristi kyrka? Kanske kan demokrati ses som en konsekvens av inkarnationen: Gud tillgänglig att erfara för alla?

Vi behöver en bred och principiell utredning om kyrkan och demokratin. Motionen om ökad delaktighet, som jag också skrivit under, är enligt min mening lite för snäv. Följande områden borde exempelvis bli föremål för behandling.

Följa omvärldens värderingar?

Delaktighet är en sida av det bibliska koinonia, gemenskap. Delaktighet är också en viktig aspekt av demokratin. Hur förhåller sig det religiösa koinonia till det mer profana demokrati? Om dop = medborgarskap, hur skall de döpta barnens intressen tillvaratas? Hur radikal kan man vara för att göra dem till föredömen som Jesus gjorde?

Delaktighet innebär inte bara delaktighet i beslut utan i gemenskapens alla aspekter. Demokrati är inte bara majoritetsval och majoritetsbeslut. Den innebär skydd för minoriteter, den innebär metoder för utseende av kompetenta ledare etc. Vad hindrar paralleller med demokratiska metoder på dessa områden?

Tidigare upplevdes t.ex. kvinnliga präster vara oförenligt med kristen tro. Sedan sades att det var förenligt med kristen tro. I dag kan vi påstå att kvinnliga präster är en konsekvens av kärnan i kristen tro, den att både män och kvinnor döps till Kristus och har honom som sin frälsare. Av själva dopet följer jämlikheten enligt Gal 3:27-28. Följer också inställningen till demokrati omvärldens värderingar? Vad är egentligen i överensstämmelse med kristendomens ethos/anda?

Demokrati - en metod

Demokrati är en metod att komma överens. Den brukar också kallas en livsstil, därför att den kräver bildning och vissa värderingar av människorna. Men kyrkan är enligt sin självförståelse något mer än en (ev. demokratisk) mänsklig sammanslutning. Detta mer är emellertid det mysteriösa som ingen kan förfoga över eller greppa. Det får så att säga adderas till, vilken kyrkoordning man än har. Försök att ordna in denna dimension i en kyrkoordning och därigenom söka garanti för den gudomliga sidan är oförenligt med det faktum att Gud är ogripbar.

Kyrkan - ett sakrament?

Sakramentsbegreppet kan vara användbart för att beskriva detta: allt skapat kan av en tolkare förstås som ett tecken på att Gud Skaparen står bakom (den medeltida läran om analogia entis). Men om själva tecknet bekläs med gudomliga egenskaper och så anses fungera i kraft av sin gudomlighet, är sakramentsbegreppet förfelat. Man försöker gripa det ogripbara. För detta subtila ämne, se rapporten Kyrkan som sakrament, särskilt mitt Särskilda yttrande därtill.

Förhållandet teologi - juridik, en språkfråga

Kyrkoordningen söker koordinera teologi och juridik. Det upplevs som en riktig nyorientering efter en historia av "statskyrklighet eller kommunalkyrklighet". Å andra sidan finns det kyrkor som söker lösa förhållandet mellan teologi och juridik genom att kopiera biblisk "kyrkoordning". Detta kan avvisas som en form av fundamentalism.

Det finns och bör finnas en spänning mellan teologi och juridik, en relation som behöver utredas. Man kan se den som en språkfråga: det teologiska språket kan än mindre än "vanligt språk" tolkas bokstavligt. Det behöver "översättas" till juridisk form. Att Kristus är Herre i sin kyrka måste "översättas" till att det är människor som får ledande roller. Men människor är människor, som kan ta fel, också när det gäller att tolka Guds vilja i skrift och i tradition.

Det är en känd religionsfenomenologisk företeelse att man låter myter förklara och motivera vissa (ofta kultiska) bruk. Orsaker och argument som förläggs till det gudomliga planet behöver alltid "översättas". De har alla alltid passerat ett mänskligt filter och återges som författaren/författarna uppfattat saken. Och människor kan som sagt ta fel. Med hjälp av sitt tolkningsföreträde och sin ställning kan de så befria sig från skyldigheten att ge förnuftiga skäl. Paulus "skyller på" att det är ett Guds bud att kvinnorna ska tiga. Javisst, ett Guds bud som han uppfattat det. Hur hanteras sådana utsagor i kyrkoordningssammanhang?

Sammanblandning av lag och evangelium

Människor är människor och det är mänskligt att fela. Det gudomliga är att förlåta. Hur översätts det till kyrkorätt i kyrkoordningen? Frågan har fått akut aktualitet i och med att domkapitlet blivit just dom-kapitel med tydligare tillsynsansvar, vilket tycks betyda doms-ansvar. Vi är på väg att få dubbel standard för kyrkans vigda å ena sidan, som så att säga är i (vignings)tjänst 24 timmar om dygnet och de icke vigda, anställda och lekfolk, å den andra. Hur skiljer sig detta system principiellt från det profana samhällets sätt att utkräva ansvar av t.ex. läkare? Hur skiljer sig det råd, stöd och hjälp, som domkapitlet skall ge från motsvarande råd i samhället? Hur skiljer sig kyrkoherdens s.k. andliga ledarskap från vanligt profant?

Mot bakgrund av ovanstående spridda reflektioner hemställer undertecknad att Kyrkomötet beslutar

att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att tillsätta en utredning för att principiellt behandla frågan om kyrkan och demokratin.

Linköping den 13 mars 2001

Kerstin Bergman