Analysgruppen föreslår en utredning om beredskapen för katastrofer. Vi tillstyrker denna. Det är särskilt viktigt att se över om inte en nivå av katastrofberedskap vid svåra påfrestningar i fred skall introduceras. I utredningen bör vidare de frivilliga organisationernas roll vid fredstida katastrofer uppmärksammas, särskilt de bidrag kyrkorna och andra trossamfund kan ge i för samhället svåra situationer. Vi delar även analysgruppens syn på behovet av förstärkt informationsberedskap inom regeringskansliet.
Det är viktigt att kunskapen om katastrofpsykiatri vidgas och att utbildning, forskning och erfarenhetsutbyte stimuleras. Vi ställer oss avvisande till förslaget om att ett särskilt nationellt centrum skall upprättas för katastrofpsykiatrin. I stället bör denna forskning och utbildning beredas utrymme inom de olika psykiatriska institutionerna och inte isoleras från denna. Vi menar att denna forskning och utbildning bäst gagnas i ett bredare forsknings- och utbildningssammanhang.
Analysgruppen tar upp flera etiska frågor i sin rapport. Särskild uppmärksamhet ägnas åt mediers bemötande av drabbade och drabbades möjlighet att i chocktillstånd fatta beslut som kan komma att påverka deras framtid på ett avgörande sätt. Vi tillstyrker därför förslaget om att katastrofpsykologi skall ingå i journalistutbildningen. Vi menar vidare att en fördjupning behöver ske av innebörden av de pressetiska reglerna och principen om respekt för den personliga integriteten.
En grundläggande fråga, som i mycket stod i fokus i analysgruppens första rapport, gäller de närmast anhörigas principiella rätt att fatta beslut rörande sina döda. Vi delar denna grundhållning. Vi har i vårt remissyttrande över analysgruppens första rapport nämnt att räddningsaktionen vid M/S Estonias förlisning borde ha övergått i ett omhändertagande av döda så snart alla överlevande räddats. Vi menar att det bör vara en grundregel att omkomna omhändertas för att överlämnas till sina anhöriga för begravning på det sätt som dessa önskar. Detta bör ske även om garantier inte kan ges för att alla omkomna kan omhändertas. Begravningen och det som sker runt omkring denna har ofta mycket stor betydelse för det fortsatta sorgearbetet.
Svenska kyrkan är på olika nivåer starkt engagerad i den lokala katastrofplaneringen och präster och andra medarbetare deltar aktivt i s.k. POSOM-grupper. De kan med sin närvaro vara ett stöd för människor i kris och göra insatser av psykosocial karaktär. Samtidigt är deras särskilda uppgift att vandra tillsammans med den som drabbats och söka efter svar på de existentiella frågor som väcks i en livskris: Varför sker detta? Vad är meningen? Vart leder liv och död? Den stora kunskap om och erfarenhet av sorg och sorgeprocesser som präster och diakoner har är en värdefull resurs.
Katastrofer som M/S Estonias förlisning eller branden i Göteborg leder genom sin omfattning till nationell sorg. Sorgen behöver få uttryck och manifesteras på olika sätt. Viktigast härvidlag är vad som sker lokalt i samverkan mellan samhällsorgan, kyrkor och andra trossamfund. Det är också väsentligt att officiella företrädare för samhället deltar i och ger uttryck för den sorg som drabbat nationen, både i lokala och nationella sammanhang. I ett samhälle som delar den kristna trostraditionens grundvärderingar är det naturligt att sådana manifestationer sker inom trossamfundens ram. Vi ställer oss dock avvisande till tanken att införa en nationell sorgedag som proklameras vid speciella händelser då det syns svårt att uppställa några kriterier för en sådan. Sätten att uttrycka sorg och deltagande får i stället lyhört sökas vid varje katastrof. Ändå kan det finnas ett behov av beredskap vad avser de yttre formerna för nationell sorg och från Svenska kyrkan är vi beredda att medverka vid utformningen av sådana.
Detta yttrande har beslutats av ärkebiskop KG Hammar, ordförande, Sven E. Kragh, Robert Schött, Curt Forsbring, Britt-Louise Agrell, Bengt Linvall, Marianne Kronberg, Birgitta Ericsson Löfgren, Gunvor Hagelberg, Marianne Upmark, Marianne Rosenkvist, Christina Hjertén, Birgith Wiklund Molberg, Margarethe Isberg och Britas Lennart Eriksson med tf. kyrkosekreteraren Klas Hansson som föredragande.
