Motion till Kyrkomötet 2000:62 av Bengt Olof Dike om kyrkan och kommunismen – ännu en röd fläck på kartan

Kyrkomötet KMot 2000:62

Ett forskningsprojekt för att kartlägga Svenska kyrkans och dess lednings, i vid mening, inställning till socialistiska diktaturer och den kommunistiska våldsideologin är nödvändigt! Kartlägg alltså kontakterna med de aktuella regimerna, tigandet om deras våldsdåd och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna; belys kyrkliga företrädares hyllningar till och/eller beundran av regimer, som i kommunismens namn har gjort sig skyldiga till folkmord!

På samma sätt som den mycket uppmärksammade kyrkliga ursäkten till romerna väckte respekt i vida kretsar och markerade en vilja att ta avstånd från tidigare missgärningar, är det angeläget att fortsätta uppgörelsen med det förflutna, särskilt om det handlar om kyrkans förhållande till en våldsideologi, i vars namn betydligt fler personer har mördats än det redan ofattbara antal som föll offer för den nazistiska terrorn. Medan det har forskats och med all rätt skrivits mycket – i en rad olika arbeten – för att bringa sanningar i dagen om Svenska kyrkans och kyrkliga företrädares inställning till nazismen, är motsvarande granskning av hållningen till den kommunistiska våldsideologin ännu en vit – eller snarare röd – fläck på kartan, trots att miljoner och åter miljoner offer under dess regimer har krävts långt efter andra världskrigets slut. Än i dag saknar som bekant hundratals miljoner människor i de kvarvarande kommunistiska diktaturerna grundläggande mänskliga fri- och rättigheter!

Svenska kyrkan måste, för att vara trovärdig i sin kamp mot våld och förtrampandet av människans rätt och värdighet, med kraft och konsekvens vända sig emot alla former av kränkningar! Skadorna blir så mycket mindre, om kyrkan själv gräver fram kommunistiska lik i garderoben i stället för att andra skall göra det, antingen det handlar om flathet och tystnad inför Stalins utrensningar och iscensatta svältkatastrofer, massavrättningar och kulturrevolutionära härjningar i Kina, de s.k. röda khmerernas skräckvälde i Kambodja, socialistiska enpartidiktaturers förtryck i Afrika, Castros fängslanden av oliktänkande på Kuba, DDR-regimens systematiska övervakning av befolkningen via 90 000 heltidsanställda Stasiagenter eller den järnhårda likriktningen i Nordkorea.

Inför sådana fasansfulla brott får inte kyrkliga företrädare stå tysta och passiva eller se mellan fingrarna – bara därför att de kanske på hemmaplan har låtit sig imponeras av kommunismen eller till äventyrs blivit förförda av en välsmord ideologisk propaganda om ”rättvisa och jämlikhet” eller nickat instämmande när diktatorer i röda regimer talat i folkets namn och intressen.

Svenska kyrkan har sålunda allt att vinna på en vetenskaplig genomlysning av sitt förhållande till den kommunistiska våldsideologin, och att kyrkan själv – i konsekvensens namn och för att göra upp med sitt förflutna – tar initiativet till densamma. Det är särskilt viktigt att de forskare – förslagsvis teologer, historiker, statsvetare – som anförtros uppgiften är oberoende, har stor integritet och står utan direkta kyrkliga bindningar.

Mot bakgrund av ovan anförda hemställer jag

att Kyrkomötet ger Kyrkostyrelsen i uppdrag att låta utreda hur teologer, präster och förtroendevalda i Svenska kyrkan har förhållit sig till regimer, som i kommunismens namn begått brott mot mänskligheten.

Norrköping den 16 mars 2000

Bengt Olof Dike