Denna motion är föranledd av att det omnämnts att osäkerhet föreligger beträffande vem som utan att vara folkbokförd i landet tillhör Svenska kyrkan samt vilka åtgärder som är påkallade när personer flyttar in i en församling från utlandet. Motionen har inte föregåtts av någon närmare utredning från min egen sida och syftar till att överlämna till Kyrkomötet huruvida saken förtjänar belysning.
Kyrkotillhörighet regleras i sjätte avdelningen i kyrkoordningens kapitel 29. Där framgår att den som döps i Svenska kyrkans ordning blir upptagen i Svenska kyrkan (29 kap. 2 §). Där regleras även utträde ur kyrkan, som sker genom anmälan (29 kap. 5 §). Annat sätt att utträda ur kyrkan finns inte. Innebörden härav är principiellt tillfredsställande och uttryck för att kyrkotillhörighet i grundläggande kyrkorättslig mening är liktydigt med döpt.
Av 29 kap. 1 § första stycket kan dock möjligen utläsas att den som förlorar sitt svenska medlemskap skulle sakna rätt att tillhöra Svenska kyrkan om personen ifråga är bosatt i utlandet. Huruvida en sådan person, om vederbörande inte erhållit tillstånd enligt andra stycket, skall uteslutas är dock tveksamt. Utträde tycks mig vara fullständigt reglerat i 5 §.
Slutsatsen blir att den som döpts i Svenska kyrkans ordning eller upptagits efter dop i annan kyrkas ordning förblir tillhörig Svenska kyrkan om vederbörande inte anmäler sitt utträde.
När Svenska kyrkan var identisk med den svenska kyrkoprovinsen i den internationella västkyrkan var principen lättförståelig. Den som döptes upptogs i den internationella kristna kyrkan. När man flyttade inom kyrkoprovinsen bytte man församling. När man flyttade utom kyrkoprovinsen bytte man såväl kyrkoprovins som församling. (Uttryckssättet här torde vara något anakronistiskt bl.a. på grund av att kyrkobokföring och församlingstillhörighet inte reglerades som nu.) Synsättet överensstämmer med territorialförsamlingstanken. Det är i ett sådant perspektiv inte meningsfullt att tala om tillhörighet till Svenska kyrkan för person bosatt utom kyrkans territoriella gränser. Tillhörigheten är till kyrkan som helhet inte till en viss kyrkoprovins. Med reformationen och nationalkyrkan bröts delvis förutsättningarna för ovannämnda principer. Kyrkotillhörighet blev till ”religionstillhörighet” i betydelsen evangelisk eller katolsk trosbekännare och utflyttning kom att leda till konflikter av tidigare okänt slag. Inom de reformerade nordiska kyrkorna (kyrkoprovinserna) förblev flyttning tämligen enkel men utom Norden blev flyttning mer komplicerad, i synnerhet till områden där det inte finns en evangelisk kyrka.
Kyrkotillhörighet är således inte exklusiv i betydelsen att man antingen är medlem i Svenska kyrkan eller i någon annan kyrka. Kyrkotillhörighet är snarare kumulativ i betydelsen att man blir medlem i (tillhörig) alla de kyrkor som inträtt i och förblir så intill dess man begärt sitt utträde. Däri skiljer sig principen om kyrkotillhörighet från principen om församlingstillhörighet. Samtidigt torde synsättet avvika från den gängse uppfattningen. Så torde t.ex. en dansk medborgare bosatt och tillhörig den danska folkkyrkan knappast uppfatta sig som fortsatt tillhörig Svenska kyrkan därför att han eller hon en tid varit bosatt i Sverige och då varit tillhörig den svenska kyrkan efter anmälan. Återvändandet till Danmark och tillhörigheten till den danska folkkyrkan torde uppfattas som ”konsumerande” den så att säga tillfälliga tillhörigheten till Svenska kyrkan.
Idag präglas – oansett folkkyrkotankar – kyrkosynen alltmer av ett föreningskyrkligt synsätt. Tillhörighet till Svenska kyrkan tolkas som en egenskap utöver den att vara döpt kristen. Den tidigare inom kyrkan självklara uppfattning att medlemskap i en kristen förening med eget gudstjänstliv inte är oförenligt med kyrkotillhörighet blir alltmer ifrågasatt. Många – även inom Svenska kyrkan – anser att medlemskap i en frikyrka inte är förenligt med fortsatt kyrkotillhörighet. Ståndpunkten blir märklig om tillhörigheten kan kvarstå trots utflyttning till ett annat land och inträde i en annan kyrka där.
Utlandsförsamlingarnas existens möjliggör för vissa en aktiv församlings- och gudstjänstgemenskap inom Svenska kyrkans ram även i utlandet. Även om utlandsförsamlingarna inte som de inländska församlingarna är organisatoriska delar av trossamfundet uppfattas de som en del av Svenska kyrkan. Att knyta kyrkotillhörigheten till ett krav på tillhörighet till en utlandsförsamling är av skilda skäl inte lämpligt och heller inte förenligt med kyrkoordningen. Däremot kan möjligen krav ställas på att församlingarnas medlemmar skall tillhöra Svenska kyrkan. Jag kan dock se svårigheter även med ett sådant krav.
Sammanfattningsvis vill jag peka på tveksamheten jag känner inför kyrkotillhörighetsreglerna i ett internationellt perspektiv.
Praktiska problem uppkommer emellertid främst i Sverige. Personer bosatta i utlandet vill i samband med besök i Sverige t.ex. döpa sina barn, gifta sig eller efter sin bortgång bli begravda i Sverige. Vid dop tas inte avgift ut. Vid vigsel kan avgift tas ut enligt 42 kap. 8 § om vigsel ej sker i hemförsamling. Utlandsboende saknar hemförsamling och synes bli avgiftspliktig. Som kyrkotillhörig bör vederbörande emellertid inte falla under nämnda lagrums andra stycke. Begravningsgudstjänst regleras i 42 kap. 9 §. Där synes avgift inte bli aktuell för kyrkotillhörighet eftersom § 10 uttrycker att avgift inte får tas ut. Den församling där begravningen äger rum har dock inte någon hemförsamling att rikta ersättningsanspråk mot för det fall den döde saknade hemförsamling. Vid begravning av icke kyrkotillhörig kan däremot avgift tas ut enligt 9 §. Det blir sålunda av betydelse om den avlidne tillhörde Svenska kyrkan eller ej. Även i andra fall kan frågan om kyrkotillhörighet ha relevans.
Att märka är dock att kyrkotillhörig som inte är folkbokförd i landet inte är valbar till förtroendeuppdrag.
Något centralt register över kyrkotillhöriga som inte är folkbokförda och heller aldrig varit folkbokförda i landet synes inte finnas. Vidare uppges att det inte går att i kyrkobokföringssystemet återfinna utflyttade kyrkotillhöriga.
Mot bakgrund av att frågor uppenbarligen ställs beträffande kyrkotillhöriga bosatta utanför Sverige kan det enligt min uppfattning finnas skäl att ytterligare belysa ärendet. Detta skulle möjligen kunna vara en kompletterande uppgift för den utredningsgrupp som Centralstyrelsen utsett för att överväga SKUT-församlingarnas ställning.
