4 Ekumeniska frågor

4.1 De ekumeniska översättningarna av trosbekännelserna och Herrens bön

År 1976 påbörjades inom ramen för dåvarande Svenska Ekumeniska Nämnden ett arbete som syftade till att få fram gemensamma, ekumeniska versioner av trosbekännelserna och vissa andra ofta återkommande gemensamma gudstjänstexter. Ett första förslag kom 1977 men blev sedan liggande. I början av 1980-talet blev saken aktuell på nytt i samband med det arbete med nya gudstjänstordningar som pågick på flera håll i svensk kristenhet. Ett nytt förslag lades fram 1985, men inte heller det kom till slutförande.

Våren 1992 samlades ledande företrädare för kyrkor och samfund till överläggningar om gemensamma versioner av Herrens bön och trosbekännelserna. Överläggningarna fortsatte 1993-96 och ett arbete, först organiserat av Svenska kyrkans församlingsnämnd och sedan av Sveriges Kristna Råd (SKR), ledde till publicering av förslag till nya lydelser av de apostoliska och nicenska trosbekännelserna samt av Herrens bön.

SKR tillställde därefter samtliga kyrkor, samfund och församlingar, som är representerade i SKR och Sveriges Frikyrkosamråd, förslagen. För Svenska kyrkans del öppnade 1996 års kyrkomöte genom en kyrklig kungörelse möjligheten för provanvändning i församlingarnas gudstjänstliv. I november gick förslagen på remiss till, förutom organ på riks- och stiftsnivå, 15 församlingar i varje stift. Remisstiden gick ut den 17 mars 1997.

Utfallet av den inomkyrkliga remissen visar att tillräckligt stöd saknas för att låta den nya ekumeniska varianten av 1981 års översättning av Herrens bön ersätta en eller båda av de versioner som finns i 1986 års kyrkohandbok. Tills vidare förblir alltså 1917 års version tillsammans med lydelse i NT 81 jämbördiga alternativ i Svenska kyrkans gudstjänst.

Vid ett samråd mellan medlemskyrkorna i Sveriges kristna råd inför årsmötet i april 1997 konstaterades också att tillräckligt stöd för den ekumeniska versionen saknas. Eftersom receptionsprocessen i alla medlemskyrkor ännu inte avslutats och beslutsorganen inte tagit ställning kan SKR utvärdera läget först våren 1998.

Centralstyrelsen lägger inte fram något förslag till 1997 års kyrkomöte och menar att den ekumeniska översättningen inte längre är aktuell. I stället bör arbetet med en översyn av kyrkohandboken, vars resultat planeras bli framlagt för 2001 års kyrkomöte också inrymma ett förslag till Herrens bön. Ett samtal behöver föras om de pastorala aspekterna på längre sikt när det gäller översättningen av Herrens bön.

Förutsättningarna för att ta fram ekumeniska översättningar av trosbekännelserna är gynnsammare. Kritik finns mot vissa delar av de framlagda förslagen till översättningar. Den är dock inte mer omfattande än att det bör gå att beakta inkomna yttranden och utforma slutliga förslag. Också dessa bör integreras i den pågående översynen av kyrkohandboken (se avsnitt 3 ovan).

Remissammanställningen bifogas, bilaga 3.

4.2 Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran

Den sammanfattning av nära tre decennnier av lärosamtal mellan företrädare för den romersk-katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna, som genom ett samarbete mellan det Påvliga rådet för främjande av kristen enhet och Lutherska världsförbundet förelagts kyrkorna för ställningstagande, blev föremål för ett förhållandevis brett remissförfarande, följt av ett preliminärt ställningstagande från Svenska kyrkan genom Centralstyrelsen i samråd med Biskopsmötet. I svaret framförde man, utan att villkora sitt jakande svar, synpunkter på enskilda formuleringar i dokumentet. Främst var det den exegetiska bakgrundsteckningen och den passage i deklarationen (§26) som utifrån ett katolskt perspektiv gjorde en distinktion rörande det man kallade "inte synd i egentlig mening". För flera av remissinstanserna föreföll just denna formulering (trots att den alltså inte syftade till att beskriva problemställningen utifrån en luthersk kontext) som oklar och i behov av ytterligare förtydliganden. I skrivelsen till 1996 års kyrkomöte återkom samma invändningar, och det konstaterades att texten hade ytterligare att vinna på det revisionsarbete som kunniga teologer från båda sidor just då var i färd med (CsSkr 1996:5 med Ln 1996:16 och KEu 1996:1).

Debatten i kyrkomötet kom att handla om delvis andra perspektiv. Här stod snarare frågan om den gemensamma deklarationens inomkyrkliga betydelse i centrum. Värdet av att reformationens stora upptäckt på detta sätt lyftes fram bejakades; samtidigt ställdes frågan i vilken utsträckning reformationenens förståelse av rättfärdiggörelseläran kunde sägas inta en framskjuten position i Svenska kyrkans vardagsarbete. Genomgående var dock de positiva omdömena om den luthersk-katolska samsynen. Kyrkomötet ställde sig med stor majoritet bakom det svar som i januari 1996 avgivits av Centralstyrelsen.

Vid Lutherska världsförbundets rådsmöte i september 1996 framkom att ytterligare justeringar av texten var nödvändiga på vissa specificerade punkter. Också från Påvliga rådet hade sådana önskemål framkommit. Det visades sig då att det inte skulle bli möjligt att hålla den planerade tidsplanen innebärande ett antagande av den gemensamma deklarationen i samband med Lutherska världsförbundets generalförsamling i Hong Kong i juli 1997. Det bedömdes vara viktigare att få en god gemensam text som kunde bli föremål för adekvat behandling och beslut i medlemskyrkorna än att forcera processen.

Den nya lätt justerade text som expertgruppen kunde presentera i mitten av januari 1997 gjorde LVF:s exekutivkommitté till sin en månad senare varefter texten sändes ut till kyrkorna för ställningstagande. Vid generalförsamlingen i Hong Kong kommer dokumentet visserligen att uppmärksammas men inte att bli föremål för sakbehandling. Målet är att under 1998 kunna fatta de slutgiltiga besluten på olika nivåer i LVF:s medlemskyrkor och delegeradeförsamlingar – beslut som då skulle genomföras i god tid före det millennieskifte som därigenom skulle kunna präglas av att en ökad samsyn och förståelse nåtts mellan de lutherska och romersk-katolska kyrkorna.

Avsikten är nu att den slutgiltig textversionen skall bli föremål för analys under hösten 1997, varefter Centralstyrelsen i samråd med Biskopsmötet avger ett kompletterande svar i principiell överensstämmelse med det beslut som 1996 års kyrkomöte fattat. Ärendet avrapporteras till 1998 års kyrkomöte.

Det slutliga förslaget till Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran bifogas, bilaga 4, tillsammans med källhänvisningar, bilaga 5.

4.3 Dialog med Svenska Missionsförbundet

Svenska kyrkans centralstyrelse och Svenska Missionsförbundets missionsstyrelse tillsatte 1991 en gemensam officiell samtalsgrupp med uppgift att behandla vissa frågor som fokuserats genom en tidigare samtalsomgång: dopet, ämbetet och kyrkosynen. I juni 1995 överlämnades en rapport med titeln: Guds kyrka och en levande församling. Rapport från den officiella samtalsgruppen mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet (Verbum).

Samtalsgruppen har presenterat ett teologiskt dokument vars syfte är att föra Svenska kyrkans och Svenska Missionsförbundet (SMF) närmare varandra och med målet att de båda kyrkosamfunden skall förmå leva upp till det uppdrag Kristus givit dem: att tillsammans med andra kyrkosamfund bli ett, att bli en gemenskap som förmår spegla gemenskapen mellan Fadern, Sonen och Anden. Syftet med dokumentet är att medlemmarna i de båda samfunden djupare skall förstå både sitt eget samfund och varandras . Det understryks genom att ett avsnitt om spiritualitet har förts in. Det betonas att receptionsprocessen är viktig. Det är i församlingarna som slutarbetet måste ske; det är lokala erfarenheter som är viktiga.

Rapporten sändes för remissbehandling till samtliga domkapitel, till stiftsstyrelserna i sex stift, till ett antal församlingar (sammanlagt 135) utsedda av respektive stift samt till samtliga nämnder. Bland de organ som bereddes tillfälle att yttra sig fanns bland andra de teologiska fakulteterna. Remisstiden löpte ut den 31 december 1996.

Svar har inkommit från

- alla stifts domkapitel, utom Lund, samt från några stiftsstyrelser,

- 65 församlingar fördelade på alla stift, utom Visby,

- de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala,

- Församlingsnämnden och Nämnden för internationell diakoni/Lutherhjälpen,

- Svenska kyrkans lekmannaförbund, Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse,

- Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen,

- Katolska biskopsämbetet.

En sammanfattning av remissutfallet bifogas som bilaga 6.

Vid Centralstyrelsens behandling av remissammanställningen konstaterades att dopsynen är en av de stora frågorna i spänningsfältet mellan bekännelsedop och en sakramentalt präglad dopsyn; att det finns en spänning i kyrkosynen mellan kyrkan definierad med fokus på de enskildas bekännelse. Frågorna om tron och dopet, dopet och konfirmationen samt dopet och nattvarden hör till det som behöver bearbetas vidare liksom frågan om nattvarden såsom förvaltad av dem som vigts till ett särskilt ämbete.

Centralstyrelsen gjorde bedömningen att processen behöver mer tid, att det är viktigt att få igång lokala samtal utifrån ett studiematerial och att tiden inte är mogen för att tillskapa ett permanent samarbetsråd mellan samfunden. Ur metodisk synpunkt bör studiematerialet stimulera respektive samfund att själv bearbeta det som man upplever problematiskt hos det andra samfundet. Vidare bör spiritualiteten, med ett starkt stöd i remissopinionen, sökas som en ny ansatspunkt i den ekumeniska dialogen.

Centralstyrelsen beslöt att föreslå SMF:s missionsstyrelse

att Centralstyrelsen och missionsstyrelsen

- utformar ett studiematerial om samfundens spiritualitet och teologi för användning i stift, distrikt och församlingar,

- inspirerar till lokalt samarbete mellan de båda samfunden,

- bearbetar frågor om tro, lära och bekännelse utifrån samtalsgruppens rapport och remissvaren,

- följer de båda samfundens arbete med kyrkoordning och konstitution de närmaste åren;

att föreslå SMF:s missionsstyrelse att en gemensam arbetsgrupp tillsätts med företrädare för Centralstyrelsen och missionsstyrelsen för att underlätta det fortsatta samtalet och studiet inom och mellan de båda samfunden.

SMF:s generalkonferens i juni 1997 behandlade rapporten och beslöt för sin del bland annat att uppmuntra de båda kyrkosamfundens församlingar att ta ett gemensamt ansvar för evangelisation och mission i Sverige och som ett tecken på denna kallelse oftare fira Herrens heliga nattvard tillsammans. Vidare uppdrog man åt SMF:s missionsstyrelse att fortsätta och fördjupa det ekumeniska samtalet med Svenska kyrkan och andra samfund och att tillsammans med Svenska kyrkan särskilt bearbeta frågorna om dopet och om ett ömsesidigt erkännande av varandras ämbeten. Missionsstyrelsen fick också i uppdrag att tillsammans med Svenska kyrkans centralstyrelse återinsätta den permanenta arbetsgrupp mellan de båda kyrkosamfunden som initierades 1965 och ge den i uppgift att utforma ett studiematerial om samfundens spiritualitet och teologi för användning i stift, distrikt och församlingar. Arbetsgruppen skall också, enligt generalkonferensens beslut, inspirera till och underlätta för lokalt och regionalt samarbete mellan de båda samfunden och låta de lokala initiativen befrukta helheten. Den skall bearbeta frågor om tro, lära och bekännelse utifrån samtalsgruppens rapport och remissvaren på denna. Vidare skall de följa de båda samfundens arbete med kyrkoordning och konstitution samt uppmuntra de båda samfundens ungdomsorganisationer till fortsatt utveckling av sina kontakter.

4.4 Förberedelser för dialog med Svenska Baptistsamfundet

Centralstyrelsens beslut att svara ja till Svenska Baptistsamfundets förslag om samtal har under våren resulterat i mycket preliminära förberedelser på tjänstemannaplanet. Tidpunkt för ett sammanträffande för att pröva förutsättningarna för en dialog har fastställts till i september.

Se även CsSkr 1997:2 där Svenska Baptistsamfundets skrivelse till Svenska kyrkan redovisas.