2kl973.htm

1 Sammanfattning

I detta betänkande behandlas fyra motioner som avser villkoren för att kunna prästvigas och för att kunna anställas som kyrkoherde eller ha annan arbetsledande tjänst som präst. De villkor som tas upp i samtliga motioner gäller bejakandet av giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar. I motionerna finns förslag om att det skall utfärdas kyrkliga kungörelser avseende villkor för prästvigning och/eller utnämning till en tjänst som kyrkoherde.

En grundläggande utgångspunkt för utskottet är läronämndens konstaterande att Svenska kyrkan har endast en gällande ordning i frågan om ämbetets utformning. Till denna hör att kvinnor och män kan och får utföra alla de uppgifter som ligger i uppdraget att vara präst. Ordningsfrågan blir en bekännelsefråga, om giltigheten i vigning och sakramentsförvaltning görs beroende av prästens person. Svenska kyrkan godtar i fråga om giltigheten inte två uppfattningar som förenliga med sin bekännelse. Detta är relevant för alla präster i tjänst.

Utskottet konstaterar att kyrkomötet och biskoparna är eniga om att endast den som bejakar giltigheten i kvinnors och mäns prästvigning och sakramentsförvaltning får prästvigas i Svenska kyrkan. Vidare framhåller utskottet det särskilda ansvar som åvilar en kyrkoherde i frågor som avser samverkan mellan alla präster oavsett kön. Utskottet understryker domkapitlens uppgift att avge yttrande vid tjänstetillsättningar och behovet av en bred information inom Svenska kyrkan i de frågor som behandlas i betänkandet. Det förslag till en framtida kyrkoordning som nu utarbetas måste innehålla tydliga regler i fråga om villkor för prästvigning och behörighet för anställning som kyrkoherde.

Utskottet föreslår att kyrkomötet begär att regeringen utfärdar kompletterande bestämmelser om behörighetsvillkor för anställning som kyrkoherde och att Centralstyrelsen utarbetar ett förslag till en kyrklig kungörelse om villkor för att bli präst innebärande att blivande präster måste bejaka giltigheten i såväl kvinnors som mäns prästvigning och sakramentsförvaltning.

Vidare behandlas i betänkandet en motion med förslag om att det skall utarbetas riktlinjer för samverkan trots olika ståndpunkter i ämbetsfrågan. Utskottet finner inga skäl för att det skall utarbetas några särskilda riktlinjer men framhåller behovet av en fortgående dialog, främst på den lokala nivån.

2 Motionerna

I motion 1997:5 av Birger Hassel hemställs

att kyrkomötet beslutar uttala att det som framförts i motionens sammanfattning bör gälla i Svenska kyrkan.

I motion 1997:6 av Urban Gibson m.fl. föreslås kyrkomötet besluta

dels 1. en kyrklig kungörelse av vilken framgår att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning får prästvigas i Svenska kyrkan;

dels 2. en kyrklig kungörelse av vilken framgår att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning får anställas som kyrkoherdar med arbetsledande funktioner i Svenska kyrkan.

I motion 1997:26 av Tomas Forsner m.fl. hemställs

att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen i samråd med Biskopsmötet utarbetar riktlinjer för samverkan i kyrkan trots olika ståndpunkter i ämbetsfrågan.

I motion 1997:36 av Paul Trossö hemställs

1. att kyrkomötet beslutar begära att Centralstyrelsen utarbetar en ordning som innebär att den som anställes/utnämns till arbetsledare/chef med tjänst inom Svenska kyrkan fullt ut skall respektera och följa den ordning som gäller för Svenska kyrkan när det gäller dess ämbete,

2. att kyrkomötet beslutar begära att Centralstyrelsen utarbetar otvetydigt klara riktlinjer för hur nya präster skall anställas och där se över möjligheterna att införa ett undertecknande av en lojalitetsförklaring gentemot Svenska kyrkans ämbetsordning.

I motion 1997:37 av Marianne Kronberg föreslås

att kyrkomötet beslutar utfärda en kyrklig kungörelse med innebörden att endast den som kan dela altartjänst med kvinnliga präster, och som bejakar kvinnors och mäns lika rätt att vara präst i Svenska kyrkan får anställas som kyrkoherde i Svenska kyrkan.

3 Yttrande

I ärendet föreligger ett yttrande från läronämnden (Ln 1997:3), vilket är fogat till betänkandet som bilaga 1.

4 Villkor för prästvigning och tjänster

4.1 Motionerna

I motion 1997:5 konstateras att Svenska kyrkan har ett prästämbete öppet för både kvinnor och män. Motståndet mot kvinnliga präster kvarstår trots formellt klara beslut och en snart 40-årig möjlighet till förändring. Motionären framhåller att motståndet splittrar församlingarna, innebär en allvarlig kränkning av människor och skadar förtroendet för Svenska kyrkan. Genom motionen föreslås att kyrkomötet skall uttala, att endast den som bejakar kvinnors rätt till prästämbetet bör kunna utses till arbetsledare exempelvis biskop eller kyrkoherde. Detsamma bör gälla för dem som utses till kontraktsprostar. Dessa och övriga präster bör dessutom skriva under en lojalitetsförklaring till sin biskop och till Svenska kyrkans lära och ordning.

Motionärerna bakom motion 1997:6 anser att det förekommit sådana uttalanden från företrädare för dem som ej kan bejaka kvinnliga biskopar och prästers vigning och sakramentsförvaltning, att Svenska kyrkan inte har råd att vänta på en ny kyrkoordning med bindande beslut i frågan om kraven på vigning till prästämbete och krav på arbetsledare i kyrkoherdetjänst. Ett bestämt besked måste därför omedelbart ges i dessa frågor. I motionen redovisas 1994 års kyrkomötes uttalande att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltningen bör få prästvigas i Svenska kyrkan. Vidare redogörs för Centralstyrelsens åtgärder med anledning av kyrkomötets beslut och besluten vid 1995 och 1996 års kyrkomöten beträffande förslag till kyrkliga kungörelser rörande behörighet för prästvigning och utövandet av det kyrkliga ämbetet som präst. Motionärerna anger att det trots kyrkomötets klara uttalande nu är tydligt att många kvinnoprästmotståndare inte anser att Svenska kyrkan fattat formella beslut om vigningsregler för prästtjänst. Behörighetskrav för kyrkoherdetjänster i fråga om ämbetssyn och syn på sakramentsförvaltning finns ej utfärdade. I motionen sägs att personer med chefs- och arbetsledande funktioner i Svenska kyrkan inte kan ha den syn på ämbete och sakramentsförvaltning som motionärerna konstaterat att kvinnoprästmotståndare har. Det ses därför som nödvändigt att kyrkomötet som Svenska kyrkans högsta läroauktoritet måste göra helt tydligt vad som är Svenska kyrkans ordning i detta avseende. Det måste enligt motionärerna utfärdas en kungörelse som klargör att den som ej kan bejaka kvinnliga biskopar och prästers vigning och sakramentsförvaltning ej kan anställas som kyrkoherde med arbetsledande funktioner. Eftersom rättsläget av ett uttalande från kyrkomötet uppfattas som oklart bör också 1994 års kyrkomötes beslut om villkoren för prästvigning klargöras i form av en kyrklig kungörelse. Motionärerna framhåller att förslagen innebär att domkapitlen måste ges i uppdrag att pröva både prästkandidaters och sökandes till kyrkoherdetjänsters syn på ämbete och sakramentsförvaltning.

I motion 1997:36 sägs att den s.k. kvinnoprästfrågan under årens lopp kommit att bli dominerande i mycken av den debatt som förts i och utom kyrkan För många har debatten kommit att bli en symbol på kyrkans oförmåga och tafatthet när det gäller vad som kan anses vara förenligt med en demokratisk folkkyrka i ett modernt samhälle. Många har förväntat sig att motståndet mot att öppna prästämbetet för kvinnor skulle ebba ut i och med en ny generation präster. För många medlemmar i Svenska kyrkan upplevs situationen som idag råder som deprimerande, obehaglig och oförståelig. Motionären menar att kyrkan inte längre kan fortsätta att plågas av den situation som råder. Mot denna bakgrund hemställs att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen utarbetar en ordning som innebär att den som anställs/utnämns till arbetsledare/chef med tjänst inom Svenska kyrkan fullt ut skall respektera och följa den ordning som gäller för Svenska kyrkan när det gäller dess ämbete. Centralstyrelsen föreslås också utarbeta otvetydigt klara riktlinjer för hur nya präster skall anställas och se över möjligheterna att införa ett undertecknande av en lojalitetsförklaring gentemot Svenska kyrkans ämbetsordning.

I motion 1997:37 anges att det råder en diskrepans mellan det informella och det formella regelverket. Där framhålls att kyrkomötets principiella inställning i ämbetsfrågan finns klart uttalad genom olika beslut och yttranden de senaste åren. Utvecklingen och debatten det senaste året påvisar behovet av kompletterande regler vid tillsättning av arbetsledare i vår kyrka. Endast den som bejakar kvinnors och mäns självklara rätt att vara präster i Svenska kyrkan ska få tillträda en kyrkoherdetjänst. I motionen sägs att det också är viktigt att en tillträdande kyrkoherde respekterar att det finns enskilda präster, prästvigda före 1994 års kyrkomötesbeslut, som har en avvikande uppfattning i ämbetsfrågan. Däremot kan inte olika uppfattningar om sakramentens giltighet accepteras. Dessa grundläggande krav måste gälla oberoende av på vilken nivå i kyrkan beslutet om tillsättning fattas. Förslaget i motionen innebär att kyrkomötet skall utfärda en kyrklig kungörelse med innebörden att endast den som kan dela altartjänst med kvinnliga präster, och som bejakar kvinnors och mäns lika rätt att vara präst i Svenska kyrkan får anställas som kyrkoherde i Svenska kyrkan.

4.2 Bakgrund

4.2.1 Fördelningen av normgivning beträffande ämbete och tjänst

Kyrkomötet får genom kyrklig kungörelse meddela föreskrifter i de ämnen som anges i 29. kap. 12 § kyrkolagen (1992:300). Bland dessa ämnen finns "det kyrkliga ämbetet". Härmed avses att kyrkomötet "får utfärda föreskrifter om behörigheten till inträde i prästämbetet och om hur biskopsämbetet ges till en person. Vidare får det ankomma på kyrkomötet att inom vissa ramar fastställa prästämbetets innehåll, dvs. vad som skall höra till biskoparnas och övriga prästers ämbetsplikt. Slutligen bör kyrkomötet också få bestämma om disciplinära åtgärder avseende ämbetet." (Prop. 1987/88:31, sid 176)

När kyrkomötet gavs rätt att utfärda föreskrifter om det kyrkliga ämbetet klargjordes också att kyrkomötets normgivning inte avser de statligt reglerade prästtjänsterna. I den tidigare citerade propositionen står också följande:

Att ämbetet och tjänsten normalt är förenade med varandra behöver inte nödvändigtvis förutsätta att staten reglerar båda områdena. Statens intresse bör i praktiken vara koncentrerat till om en präst uppfyller de villkor som i allmänhet gäller för arbetstagare i offentlig tjänst. Att sådana villkor iakttas garanteras på ett tillfredsställande sätt genom de behörighets- och ansvarsregler som gäller för anställning som präst. Normgivningen på detta område måste också i fortsättningen ligga på riksdagen eller regeringen. (Prop. 1987/88:31, sid. 175)

Det finns således en uppdelning av normgivningen mellan å ena sidan riksdag och regering och å andra kyrkomötet. Härvid bortses från att riksdagen alltid kan återta sin till kyrkomötet delegerade normgivning. Riksdagen och regeringen beslutar om frågor som avser de statligt reglerade biskops- och prästtjänsterna eller befattningarna. Kyrkomötet beslutar om det kyrkliga ämbetet.

4.2.2 Vissa bestämmelser om prästtjänster

Grundläggande bestämmelser om behörighet för innehav av en prästtjänst i Svenska kyrkan finns i kyrkolagen. I 2 kap. 4 § föreskrivs att bara den som bekänner Svenska kyrkans lära får inneha en biskops- eller prästtjänst. Härtill sägs i 32 kap. 7 § att en prästtjänst får innehas bara av den som är behörig att utöva det kyrkliga ämbetet som präst. Genom 9 § i samma kapitel har regeringen bemyndigats att meddela föreskrifter om de särskilda villkor som i övrigt skall gälla för behörighet till prästtjänster. Vidare framgår av 10 § att frågor om behörighet till en prästtjänst prövas av domkapitlet.

Regeringen har i förordningen (1992:997) om biskops- och prästtjänster givit vissa föreskrifter om behörighet till prästtjänster. I förordningens 3 § anges de särskilda krav som gäller för tillsättning av en tjänst som domprost eller kyrkoherde. En sådan tjänst får tillsättas bara av den som har fyllt 30 år och som har tjänstgjort som präst i Svenska kyrkan i minst tre år. Domkapitlet har dock möjlighet att om särskilda skäl föreligger besluta om vissa undantag från de angivna behörighetsvillkoren.

Av betydelse för frågan om vad som gäller vid tjänstetillsättningar är också föreskrifterna om befordringsgrunder i 33 kap. 24 § kyrkolagen. Där föreskrivs att vid tillsättning av en biskops- eller prästtjänst skall avseende fästas bara vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Skickligheten skall sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat.

Kontraktsprosten har ett arvoderat uppdrag men inte en särskild tjänst eller befattning. I 28 kap. 1 § kyrkolagen sägs att biskopen utser kontraktsprostar efter hörande av kontraktets präster. Vanligen är det en av kyrkoherdarna som är kontraktsprost men det kan också vara en annan präst i kontraktet. Det finns inte några särskilda behörighetskrav för att bli utnämnd till kontraktsprost.

4.2.3 Vissa bestämmelser om det kyrkliga ämbetet som präst

Föreskrifter om vem som är behörig att utöva det kyrkliga ämbetet som präst finns i kyrkliga kungörelsen (SKFS 1989:8) om behörighet att utöva det kyrkliga ämbetet som präst. I kungörelsens 1 § sägs att den som i Svenska kyrkans ordning vigts till präst är behörig att utöva det kyrkliga ämbetet som präst. Härtill finns bestämmelser om att domkapitlet under vissa förutsättningar kan behörighetsförklara präster i vissa andra kyrkor.

Föreskrifter om prästvigning finns i kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:12) om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop. I kungörelsens 2 § anges att en biskop i Svenska kyrkan får till präst viga bara den som

1. är döpt i Svenska kyrkans eller någon annan kristen kyrkas ordning, och

2. har blivit godkänd i prästexamen.

Närmare föreskrifter om prästexamen finns i kyrkliga kungörelsen (SKFS 1991:15) om prästexamen. Där framgår bl.a. av 1 § att prästexamen avläggs inför domkapitlet. Vidare finns föreskrifter i 2 § om den utbildning som krävs för att någon skall få avlägga prästexamen och i 3 § anges vilka frågor och ämnesområden som examinationen främst skall omfatta.

För att en biskop skall kunna prästviga någon krävs alltså att prästkandidaten har godkänts av domkapitlet i prästexamen. Biskop beslutar själv om en prästkandidat som godkänts i prästexamen skall prästvigas. Det krävs således ett beslut från såväl domkapitlets som biskopens sida för att någon skall prästvigas. Domkapitlet, där ju biskopen är ordförande, beslutar ensamt i frågor om att behörighetsförklara en präst från en annan kyrka. Domkapitlets beslut om antagning till prästexamen får överklagas hos Kyrkomötets besvärsnämnd. Domkapitlets betygssättning i prästexamen får inte överklagas och inte heller biskopens beslut om prästvigning.

Biskopsmötet har i samverkan med Svenska kyrkans utbildningsnämnd utgivit skriften Att bli präst i Svenska kyrkan, vilken avser att ge den som funderar över eller planerar för att bli präst en bild av de uppgifter som väntar och förutsättningarna för prästtjänsten. Där finns bl.a. kriterier för antagning av präster. Till dessa kriterier hör att en blivande präst behöver vara förankrad i Svenska kyrkan. I den senaste upplagan (1997) sägs beträffande detta antagningskriterium bl.a. följande:

Varje prästkandidat skall vara medveten om att ämbetet inom Svenska kyrkan är öppet för både kvinnor och män. Varje präst har ett särskilt ansvar att söka fördjupad enhet och synlig enhet i bekännelse och gudstjänst. Omsorgen om kyrkans enhet och själavård skall stå i centrum. Att bejaka giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar gäller därför som förutsättning för prästvigning och antagning till tjänst. I samtal mellan biskopen och prästkandidaten behandlas vad detta konkret innebär.

4.2.4 Analys av vissa rättsliga förutsättningar

Som ett underlag för bedömningen hur de förhållanden som tas upp i motionerna kan hanteras är det inte tillräckligt med den tidigare redovisningen av gällande bestämmelser beträffande prästtjänster och det kyrkliga ämbetet som präst. Härtill krävs en analys av vissa rättsliga förutsättningar av betydelse för behandlingen av dessa förhållanden och de olika motionsyrkandena. Det ligger i sakens natur att det inte alltid går att uttala sig med absolut säkerhet om förhållanden som inte prövats rättsligt och där rättssystemet innebär att ett slutligt avgörande sker genom prövning i domstol eller beträffande det kyrkliga ämbetet hos Kyrkomötets besvärsnämnd.

Anställningsfrågor

Som framgått tillhör frågan om prästanställning det som kyrkomötet inte kan utfärda föreskrifter om. Denna fråga ankommer i stället på regeringen och riksdagen. Grundläggande föreskrifter om prästtjänster i Svenska kyrkan skall därvid enligt regeringsformen ges i lag som stiftas av riksdagen efter yttrande från kyrkomötet. Sådana grundläggande föreskrifter finns i kyrkolagen, men där finns också föreskrifter som inte kan anses ha denna grundläggande karaktär utan kan ändras av riksdagen utan yttrande från kyrkomötet. Åtskilliga föreskrifter om prästanställningar har med riksdagens bemyndigande i kyrkolagen meddelats av regeringen.

Om obligatoriska villkor för prästanställning skall ställas, fordras att regeringen eller riksdagen utfärdar föreskrifter om detta. När det gäller som anförts i motionerna anställningar som kyrkoherde och uppdrag som kontraktsprost, torde föreskrifter i förordning, utfärdad av regeringen, vara tillräckliga. Beträffande biskopar som anförs i en av motionerna kan ifrågasättas om inte lag, stiftad av riksdagen, behövs. Eftersom biskoparna utses av regeringen, är emellertid knappast någon särskild reglering för dessa anställningar nödvändig. Av samma skäl torde inte heller när det gäller domprostar någon reglering behövas.

En regeringsförordning med föreskrifter om att endast den som är beredd att arbeta tillsammans med alla kyrkans präster kan utses till kyrkoherde eller kontraktsprost är alltså möjlig. En sådan förordning skulle få betydelse för dem som efter förordningens ikraftträdande kommer i fråga för anställning som kyrkoherde eller uppdrag som kontraktsprost. De som redan vid denna tidpunkt innehar anställning som kyrkoherde eller uppdrag som kontraktsprost kan dock inte utan vidare omfattas av en sådan bestämmelse. För att så skall bli fallet fordras föreskrifter som avser inte bara dem som anställs efter ikraftträdandet utan även dem som anställts som t.ex. kyrkoherde dessförinnan. För att sådana föreskrifter skall få fullt genomslag fordras att de ges i form av lag.

Om däremot en av regeringen utfärdad förordning skulle avse även dem som är anställda redan vid förordningens ikraftträdande, skulle den inte medföra att den som är kyrkoherde lagligen kan sägas upp eller avskedas från sin anställning endast av det skälet att han förklarat sig inte vara beredd att arbeta tillsammans med alla kyrkans präster. Möjligen förhåller det sig annorlunda med en kontraktsprost. Prostuppdraget innehar en präst vid sidan av sin anställning i övrigt, och det har karaktären av ett förtroendeuppdrag givet av biskopen.

De angivna förhållandena i fråga om uppsägning och avskedande beror på att sådana åtgärder med nu gällande lag får vidtas bara när det föreligger saklig grund för detta. Frågor om saklig grund för uppsägning respektive avskedande prövas arbetsrättsligt och ytterst av Arbetsdomstolen. Bestämmelserna i dessa frågor finns för präster visserligen i kyrkolagen, men dessa bestämmelser är i huvudsak likalydande med dem som gäller för arbetsmarknaden i övrigt. Några förutsättningar för särreglering när det gäller uppsägning eller avskedande av präster torde alltså inte föreligga.

En kyrkoherde som innehar anställning vid tidpunkten för ikraftträdande av en regeringsförordning av angivet slag kan däremot sägas upp eller avskedas från sin anställning om han inte iakttar de regler i form av utfärdade bestämmelser eller förmans order som gäller för anställningen. Rättspraxis tyder emellertid på att enstaka överträdelser ofta inte föranleder att anställningen upphör, upprepade händelser kan däremot medföra uppsägning eller avskedande.

I sammanhanget skall antecknas att möjligheterna finns redan idag att med stöd av bestämmelserna i 35 kap. kyrkolagen säga upp, avskeda eller rikta disciplinpåföljd mot en präst som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte följer gällande bestämmelser eller förmans order. Kyrkolagens ansvarsbestämmelser avser inte bara författningsreglerade skyldigheter utan även sådana som följer av avtal. Det skulle alltså vara möjligt att till grund för ett beslut om uppsägning eller avsked av en präst lägga t.ex. en upprepad vägran av prästen att följa en order att vid vissa angivna tillfällen arbeta tillsammans med en kvinnlig kollega.

Bestämmelser om skyldighet att arbeta tillsammans med alla kyrkans präster kan alltså ges i en av regeringen utfärdad förordning men kan också för det enskilda fallet ges genom förmans order. För kyrkoherdar, som här närmast är i fråga, är det emellertid tveksamt om situationen med förmans order kan bli aktuell. Kyrkoherdens förman är närmast biskopen eller eventuellt kontraktsprosten, och regelsystemet medger inte att dessa genom order styr kyrkoherdens dagliga arbete. Den form för sådan styrning som finns är i stället de tjänstgöringsföreskrifter som domkapitlet utfärdar. Det vore möjligt för domkapitlen att utfärda sådana föreskrifter av innebörd att prästen som föreskrifterna avser är skyldig att arbeta tillsammans med alla kyrkans präster. Upprepade överträdelser av sådana föreskrifter kan utgöra saklig grund för uppsägning eller avskedande.

När det gäller olika slags arbetsrättsliga åtgärder måste betydelsen av den s.k. samvetsklausulen noteras. Denna utgjordes av ett utskottsuttalande vid 1958 års kyrkomöte till vilket regeringen anslöt sig. Utskottet framhöll att en präst inte borde åläggas att i tjänsten utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av hans övertygelse i frågan om kvinnor som präster och att prästlöftena inte fick tolkas så att den som avvisade kvinnliga präster inte skulle kunna avlägga dem. Samvetsklausulen upphävdes då den tidigare särskilda behörighetslagen upphörde att gälla fr. o. m. 1983. En präst som anställts under den tid då denna klausul rådde men enbart då kan komma att få framgång i en arbetsrättslig tvist om uppsägning eller avskedande.

Sammanfattningsvis skulle således en av regeringen utfärdad förordning om skyldighet för präster att arbeta tillsammans med alla kyrkans präster få betydelse om beredskap att fullgöra denna skyldighet ställs som villkor vid anställning som t.ex. kyrkoherde. För den som redan när en sådan förordning träder i kraft innehar anställning som kyrkoherde får förordningen verkan först sedan han upprepade gånger överträtt förordningens bestämmelser. Ett alternativ till en av regeringen utfärdad förordning är tjänstgöringsföreskrifter, utfärdade av domkapitlet, eller förmans order.

När det gäller anställning av t.ex. kyrkoherdar kan som ett alternativ till föreskrifter domkapitlet, när detta självt anställer eller yttrar sig i anställningsfrågan till kyrkoråd eller tillsättningsnämnd, använda de sökandes beredskap att arbeta tillsammans med alla kyrkans präster för urvalet. I de fall då domkapitlet inte själv tillsätter kyrkoherdetjänsten är domkapitlet skyldigt att yttra sig till kyrkorådet eller tillsättningsnämnden över ansökningshandlingarna från behöriga sökande. Andra kyrkolagsutskottet framhöll vid 1992 års kyrkomöte vikten av att domkapitlen inte bara gör en meritförteckning utan verkligen biträder pastoraten med en kvalificerad bedömning av sökandenas lämplighet för tjänsten utifrån sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet (2KL 1992:9 s. 3) .

Skickligheten skall sättas främst vid bedömningen av de sökande till en prästtjänst. Skicklighetskriteriet omfattar sådant som är av betydelse för bedömningen av en sökandes lämplighet för en viss befattning. I Arbetsgivarverkets cirkulär 1994:A8 Tema anställning belyses begreppen skicklighet och förtjänst. Där framhålls att all relevant erfarenhet bör värderas inom ramen för skickligheten. Det skall vara en kvalitativ helhetsbedömning. Det är de krav som är förenade med anställningen som bestämmer vilka skicklighetsfaktorer som skall beaktas och hur tungt dessa skall väga. Samarbetsförmågan, och därmed också prästens beredskap att arbeta tillsammans med alla kyrkans präster, är en viktig del i den skicklighetsbedömning som domkapitlet har att göra. Domkapitlen kan regelmässigt i sina yttranden klargöra sökandenas bakgrund i detta avseende. Någon kritik från integritetssynpunkt kan inte riktas mot domkapitlen för yttranden med sådana innehåll, i varje fall inte om det före anställningsförfarandets inledande har klarlagts att sådana yttranden kommer att lämnas.

Genom kyrkohandbokens ordning för mottagande av kyrkoherde har kyrkan angivit vad som är kyrkoherdens särskilda uppdrag. Det som där anges får anses vara av stor betydelse vid bedömningen av skickligheten för en anställning som kyrkoherde.

En kyrkoherde skall, som varje präst,
förkunna Guds ord, förvalta sakramenten,
leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten,
undervisa och utöva själavård.
(Kyrkoherden har därtill ett särskilt ansvar
för pastoratet.)
Kyrkoherdens uppgift är
att vara församlingens/församlingarnas andlige ledare
och tillsammans med (övriga präster och)
de förtroendevalda tillse
att allt sker med god ordning
och efter Guds vilja.
Kyrkoherden skall planera och samråda,
uppmuntra och inspirera medarbetarna,
fördela uppgifterna i församlingen
och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren.

Det kyrkliga ämbetet

Som framgått av bakgrundsteckningen kan kyrkomötet utfärda föreskrifter endast i fråga om det kyrkliga ämbetet som präst, däremot inte när det gäller prästanställning. Det är alltså möjligt för kyrkomötet att genom en kyrklig kungörelse föreskriva att bara den som är beredd att tjänstgöra tillsammans med alla kyrkans andra präster kan erhålla eller inneha behörighet att utöva det kyrkliga ämbetet som präst.

Vid prästvigningen ställs fyra frågor som prästkandidaten har att jakande besvara. Dessa frågor anger de villkor som gäller för att någon skall ges uppdraget som präst i Svenska kyrkan. Genom sitt "ja" avger prästen löften om att fullgöra sitt uppdrag i enlighet härmed. De frågor som ställs vid prästvigningen är följande.

- Vill ni i Guds den treeniges namn åtaga er uppdraget att vara präst och utöva detta så, att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen?

- Vill ni stå fasta i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten?

- Vill ni i er tjänst följa vår kyrkas ordning och förverkliga er kallelse med Kristus som förebild?

- Vill ni leva så bland människor, att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?

För dem som redan är behöriga att utöva det kyrkliga ämbetet som präst sammanhänger enligt nu gällande bestämmelser ämbetsfrågan med frågan om anställningen som präst. Enligt kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:12) om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop skall nämligen, för den präst som också innehar anställning som präst, frågan om att skilja prästen från anställningen prövas innan frågan om skiljande från behörigheten att utöva ämbetet. En präst som också innehar anställning som präst kan därför inte skiljas från behörigheten att utöva ämbetet som präst; först måste anställningen upphöra. Så länge denna reglering gäller kan alltså kyrkomötet inte utfärda föreskrifter som leder till att anställda präster skiljs från behörigheten att utöva ämbetet. Kyrkomötets föreskrifter kommer endast att avse präster som inte har anställning som präst och i första hand prästkandidater.

I och för sig är det naturligtvis möjligt att ändra kyrkliga kungörelsen om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop så att en prövning av ämbetsfrågan kan göras oberoende av huruvida prästen är anställd som präst eller ej. En sådan omvänd tågordning torde emellertid medföra att ämbetsfrågan kan bli en del i arbetsrättsliga tvister om anställning inför t.ex. Arbetsdomstolen. 1994 års kyrkomöte begärde en lagändring så att ämbetsfrågan skulle prövas före anställningsfrågan (KMot 1994:76, 2KL 1994:9, kskr. 1994:18). Kyrkomötets hemställan har emellertid inte föranlett någon åtgärd. För att på antytt sätt kunna frikoppla ämbetsfrågan från den arbetsrättsliga frågan om anställningen torde fordras genomgripande förändringar av arbetsgivarförhållandena när det gäller prästerna.

Även från andra utgångspunkter kan ifrågasättas om en kyrklig kungörelse med villkor i fråga om beredskap att tjänstgöra tillsammans med alla kyrkans präster kan träffa de präster som vid tidpunkten för ikraftträdandet redan är behöriga att utöva det kyrkliga ämbetet. Det är mycket tveksamt om huruvida en föreskrift över huvud taget kan ges den i en mening retroaktiva verkan att den träffar en person som erhållit behörighet att utöva det kyrkliga ämbetet på andra villkor. I förvaltningsrätten beskrivs detta emellanåt som att en förvärvad rättighet inte kan fråntas en enskild, såvida inte riksdagen genom lag beslutat detta. Å andra sidan ligger behörigheten att utöva det kyrkliga ämbetet i detta avseende mycket nära frågan om en anställning, där andra synpunkter kan göras gällande.

Frågor om skiljande av en präst från behörigheten att utöva det kyrkliga ämbetet som präst prövas av respektive domkapitel. Ett beslut om skiljande kan av prästen överklagas till Kyrkomötets besvärsnämnd.

Sammanfattningsvis kan en kyrklig kungörelse i ämbetsfrågan med säkerhet göras gällande endast mot dem som ännu inte inträtt i det kyrkliga ämbetet. Det finns emellertid olika tidpunkter som en kyrklig kungörelse kan anknyta sin reglering till. Ett alternativ är att ha en sådan reglering som ett villkor för antagande till prästexamen, så att endast den som förklarat sig beredd att arbeta tillsammans med alla kyrkans präster får avlägga sådan examen. Andra alternativ är att anknyta ett sådant villkor till godkännande vid prästexamen eller till prästvigningen.

Med nu gällande reglering får domkapitlets beslut om antagande till prästexamen överklagas, medan beslut om godkännande vid prästexamen eller biskopens beslut om prästvigning inte får överklagas. Från nu behandlade synpunkter är detta dock knappast av betydelse. En rätt att överklaga tillkommer endast den som intar ställning som part i ett ärende. Utan en utbyggd organisation med ett "allmänt ombud" eller liknande som motpart, finns bara en part i ett ärende om prästexamen eller prästvigning, nämligen prästkandidaten. Om en person som inte är beredd att samarbeta med alla andra präster, trots bestämmelser i frågan, antages till prästexamen, godkänns i denna eller prästvigs, finns alltså ingen som kan överklaga ett sådant beslut. Det skall dock noteras att åtgärder i ett sådant fall skulle kunna vidtas mot biskopen och domkapitlets ledamöter i övrigt.

Som ett särskilt problem måste noteras frågan om föreskrifter riktade mot dem som inträder i ämbetet efter det att en kyrklig kungörelse om beredskap till fullt samarbete har trätt i kraft men som efter inträdet ändrar sin hållning. Huvuddelen av dessa präster torde komma att inneha prästanställning, varvid som anförts i första hand arbetsrättsliga regler kommer att bli gällande. Kvar står den grupp av präster som inte kommer att inneha prästanställning. Möjligen är denna grupp så liten att detta saknar betydelse.

4.2.5 Utredningsarbetet om Svenska kyrkans framtida organisation

I direktiven till det inomkyrkliga utredningsarbetet om Svenska kyrkans framtida organisation har Svenska kyrkans centralstyrelse givit utredningsgruppen för frågor om kyrkans personal, tillsyn över ämbetsbärare och överprövning i kyrkan i uppdrag att utarbeta förslag om hur arbetsgivarskapet för präster skall utformas i framtiden liksom om ordningen för tillsättning av prästtjänster. I direktiven anges också att frågor om behörighet för kyrkoherdetjänster och domkapitlens tillsynsansvar skall behandlas i utredningsarbetet. Den kommande kyrkoordningen skall också innehålla bestämmelser om tillträde och vigning till det kyrkliga ämbetet.

Utredningsarbetet skall vara avslutat 1 mars 1998 och efter en mycket bred remiss behandlas av kyrkomötet i slutet av våren 1999.

4.2.6 Tidigare behandling

De frågor om vem som kan vigas till präst i Svenska kyrkan som tas upp främst i motionerna 1997:6 och 36 har behandlats vid ett flertal kyrkomöten. Förra årets kyrkomöte avslog på förslag från andra kyrkolagsutskottet (2KL 1996:4) två motioner (KMot 1996:23 och 24) av Dag Sandahl med förslag att det skulle utfärdas kyrkliga kungörelser om vilka distinkta krav som ställs för att vigas till och utöva det kyrkliga ämbetet, respektive om att obehörighetsförklara dem som inte fullt ut bejakar kvinnliga biskopars och prästers vigning och sakramentsförvaltning. I fråga om det förstnämnda förslaget hänvisade utskottet till vad det anförde vid 1995 års kyrkomöte.

Vid 1995 års kyrkomöte avgav andra kyrkolagsutskottet betänkandet (2KL 1995:6) Villkor för prästvigning. I detta betänkande redovisades gällande bestämmelser och det uttalande beträffande villkoren för prästvigning som gjordes av 1994 års kyrkomöte. Betänkandet 2KL 1995:6 var föranlett av motion 1995:26 av Åke Blomqvist m.fl. om utfärdande av en kyrklig kungörelse om villkoren för prästvigning. Syftet var att endast den som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning skall kunna vigas till det kyrkliga ämbetet som präst.

Andra kyrkolagsutskottet underströk angelägenheten i att 1994 års kyrkomöte ställningstagande, "att endast personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns prästvigning och sakramentsförvaltning bör få vigas till präster i Svenska kyrkan", får ett tydligt genomslag. Utskottet konstaterade att flera faktorer dock måste vägas in vid lämplighetsprövningen av prästkandidater och avstyrkte att en kyrklig kungörelse skulle utfärdas avseende endast en av dessa faktorer. Härtill menade utskottet, att det inte borde skapas en ordning som skulle innebära att domkapitlets beslut i prästexamen och biskopens beslut att anta till vigning kunde överprövas. Utskottet förutsatte att 1994 års kyrkomötes ställningstagande skulle beaktas i det då pågående arbetet med en kyrkoordning. I enlighet med utskottets förslag beslutade kyrkomötet att ge Centralstyrelsen till känna vad utskottet anfört.

4.3 Utskottets överväganden

4.3.1 Utgångspunkter

De motioner som behandlas i denna del av utskottets betänkande ger uttryck för besvikelse, ilska, sorg och kanske också en viss uppgivenhet över att den s.k. ämbetsfrågan aldrig kan bringas till en lösning som ger genomslag i hela Svenska kyrkan. De speglar härigenom en mycket bred opinion inom Svenska kyrkan. Kyrkans egentliga ärende riskerar att komma i skymundan för interna motsättningar. Istället för budskapet är det budbärarna som hamnar i centrum. Detta är förödande och en förändring är nödvändig.

I likhet med läronämnden understryker utskottet att Svenska kyrkan vill bevara enheten i sin bekännelse och sitt gudstjänstfirande. "Kyrkans enighet på denna vitala punkt är viktig för hennes trovärdighet och mission."

Motionärerna liksom utskottet har som en grundläggande utgångspunkt den ordning som sedan närmare 40 år gäller i Svenska kyrkan i fråga om kvinnors och mäns lika behörighet att vara präster i Svenska kyrkan. Det är inte den frågan som nu behandlas. Läronämnden framhåller i sitt yttrande att det är teologiskt och pastoralt grundläggande att kvinnor och män vigs och tjänstgör som ämbetsbärare.

I anslutning till läronämndens yttrande konstaterar utskottet att om giltigheten i vigning och sakramentsförvaltning görs beroende av prästens person hotas kyrkans enhet. "Ordningsfrågan blir en bekännelsefråga, om giltigheten i vigning och sakramentsförvaltning görs beroende av prästens person. Svenska kyrkan godtar i fråga om giltigheten inte två uppfattningar som förenliga med sin bekännelse." Den problematik som behandlas i motionerna gäller alltså hur Svenska kyrkan skall hantera situationen att det finns präster som i frågan om giltigheten i andra prästers vigning och sakramentsförvaltning intar en hållning som inte är förenlig med bekännelsen. Särskilt gäller motionerna behovet av ytterligare föreskrifter som avser dem som i framtiden vigs till präster eller utnämns till kyrkoherdar.

De senaste årens kyrkomöten har slagit fast att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning kan prästvigas. I läronämndens yttrande framhålls att det "från läromässig synpunkt [är] riktigt att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning får prästvigas. Det innebär att en prästkandidat skall vara beredd att fullt ut tjänstgöra med andra präster i gudstjänster och andra sammanhang." På denna punkt står det alltså fullständigt klart vad som gäller i Svenska kyrkan.

Åsikts- och yttrandefriheten beträffande den ordning som i olika avseenden bör gälla inom kyrkan skall inte sättas i fråga. Liksom i samhället i övrigt måste emellertid även inom kyrkan den som fått ett uppdrag fullgöra detta utifrån den ordning man gemensamt beslutat om. Prästlöftena innehåller också en sådan förpliktelse. Med läronämndens ord innebär det att kyrkans gemensamma ordning är överordnad ämbetsbäraren. Nödvändiga inskränkningar i handlingsfriheten hotar inte åsiktsfriheten.

Alla präster måste kunna samverka med varandra. "För kyrkans enhet är det viktigt att alla ämbetsbärare skall kunna tjänstgöra tillsammans i gudstjänsten och på så sätt manifestera och få näring för den gemensamma bekännelsen. Det står inte den enskilde ämbetsbäraren fritt att själv välja konsekvenser av sin uppfattning för utövandet av ett uppdrag i kyrkan. Kyrkans gemensamma ordning är överordnad ämbetsbäraren". Det som läronämnden säger på denna punkt avser alla präster i Svenska kyrkan. Den som innehar en arbetsledande befattning har emellertid ett särskilt ansvar. En kyrkoherde måste själv fullt ut samverka med övriga präster i pastoratet och befrämja en sådan samverkan mellan alla präster. Detta behöver tillmätas en avgörande betydelse vid anställning av en kyrkoherde.

4.3.2 Åtgärder inom ramen för gällande bestämmelser

Innan utskottet redovisar sin bedömning av de direkta yrkanden som finns i de fyra motioner som behandlas i denna del av betänkandet finns anledning att mot bakgrund av läronämndens yttrande och de av utskottet angivna utgångspunkterna lyfta fram vad som redan gäller och vad som kan och bör göras inom ramen för gällande bestämmelser.

Beträffande dem som prästvigs eller förklaras behöriga att utöva det kyrkliga ämbetet som präst står det klart att de måste bejaka giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning. Kyrkomötet har gjort tydliga och upprepade ställningstaganden på denna punkt. Läronämnden med samtliga biskopar delaktiga i yttrandet framhåller detta som riktigt från läromässig synpunkt. I skriften Att bli präst i Svenska kyrkan, vilken har som ett grundläggande syfte att informera blivande präster om vad som gäller för den som vill bli präst, framhålls att det är en förutsättning för prästvigning och antagning till tjänst att bejaka giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar. På detta område står det helt klart vad som gäller.

Vid tillsättning av kyrkoherdetjänster finns det ett delat ansvar mellan domkapitlet och kyrkorådet/tillsättningsnämnden. Vid s.k. tredjegångstillsättningar när domkapitlet beslutar om anställningen är det detta som har det slutliga ansvaret för att pröva om de som sökande är beredda att samverka fullt ut med övriga präster. Vid övriga tillsättningar faller det slutliga ansvaret på kyrkorådet/tillsättningsnämnden. Domkapitlet skall då med eget yttrande överlämna ansökningarna från de behöriga sökandena till pastoratet. Enligt utskottets mening är det synnerligen viktigt att domkapitlet avger ett eget yttrande och därvid tar hänsyn till beredskapen till samverkan fullt ut med alla präster. Det är nödvändigt att ett kyrkoråd eller en tillsättningsnämnd som skall avgöra ett anställningsärende blir uppmärksammat på och känner till förhållandena på denna punkt. Utskottet anser att domkapitlet måste medverka till att det inte anställs kyrkoherdar som inte kan dela gudstjänstgemenskapen med övriga präster. Kyrkorådet eller tillsättningsnämnden har också att vid sin prövning av skicklighetskriteriet väga in samma sak. Vid utskottets överläggningar har framkommit att det råder en skiftande praxis mellan domkapitlen i fråga om yttrande vid lokala tjänstetillsättningar. Kyrkomötet bör därför begära att Centralstyrelsen ger domkapitlen till känna vad utskottet anfört på denna punkt. Det måste samtidigt noteras att domkapitlen är statliga myndigheter under regeringen, till vilka kyrkomötet och Centralstyrelsen inte har laglig möjlighet att utfärda några riktlinjer eller direktiv. Däremot är domkapitlen enligt 27 kap. 1 § kyrkolagen skyldiga att följa föreskrifter utfärdade av kyrkomötet.

Kommer det till domkapitlets kännedom att en präst inte fullgör alla sina uppgifter därför att han på ett eller annat sätt inte samverkar med en kvinnlig kollega bör domkapitlet enligt utskottet pröva om det finns underlag för ett disciplinärt ingripande. Det bör också pröva vilka bestämmelser om samverkan det finns anledning att föra in i tjänstgöringsföreskrifter för prästtjänster.

Avsnittet ovan med en analys av vissa rättsliga förutsättningar behandlar möjligheterna till åtgärder också av annat slag än som tas upp i motionerna. Detta därför att utskottet har funnit det angeläget att ge en så fullständig bild som möjligt. Det bör framhållas att huvudsyftet med att ange de rättsliga förutsättningarna även i denna del är att undvika att det skapas en för framtiden ohållbar situation. I motionerna finns inga krav på ingripande åtgärder mot dem som redan verkar som präster i Svenska kyrkan, som kyrkoherdar eller på andra befattningar.

4.3.3 Den kommande kyrkoordningen

Som framgår av bakgrundsteckningen skall resultatet av utredningsarbetet om Svenska kyrkans framtida organisation föreligga senast 1 mars 1998. Då läggs det alltså fram ett förslag till en kommande kyrkoordning, som efter en bred remissbehandling skall beslutas av 1999 års kyrkomöte för att gälla fr. o. m. 1 januari 2000. I kyrkoordningen behöver det finnas regler av det slag som efterfrågas i motionerna.

Nuvarande uppdelning av normgivningen mellan å ena sidan riksdag/regering och å andra sidan kyrkomötet kommer inte att råda efter år 1999. I kyrkoordningen kan regleras såväl frågor om anställningen - såvida det inte hör till det obligatoriska kollektivavtalsområdet - som frågor om det kyrkliga ämbetet. Det bör enligt utskottets mening eftersträvas en ordning som innebär att det i framtiden kan göras en självständig bedömning av hur en präst efterlever sina i vigningen avgivna löften. Denna prövning bör så långt möjligt göras oberoende av den prövning av arbetsrättsliga frågor som också med ändrade kyrka-statrelationer måste ske inom allmänna rättsväsendet.

Utskottet förutsätter att det som kyrkomötet tidigare anfört på detta område beaktas vid utformningen av de villkor som skall gälla för prästvigning. Villkoren för behörighet för anställning som kyrkoherde måste utgå från att det kan ställas särskilda krav på att den som är arbetsledare själv fullt ut kan tjänstgöra med såväl kvinnliga som manliga kollegor.

Oavsett vilka beslut årets kyrkomöte kommer att fatta med anledning av motionerna 1997:5, 6, 36 och 37 bör dessa delges dem som i det kyrkliga utredningsarbetet behandlar de frågor som tas upp i motionerna. Detta, liksom vad utskottet i övrigt anfört beträffande en kommande kyrkoordning, bör ges Centralstyrelsen till känna.

4.3.4 Information

1994 års kyrkomöte begärde att Centralstyrelsen till alla som är involverade i antagningsarbetet med blivande präster skulle framföra kyrkomötets mening, att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltningen bör få prästvigas i Svenska kyrkan. Genom Centralstyrelsens försorg har uttalandet också hösten 1994 delgivits domkapitel, biskopar, Svenska kyrkans utbildningsnämnd, pastoralinstituten och Johannelunds teologiska institut. Därutöver har kyrkomötets vid flera tillfällen upprepade uttalande uppmärksammats såväl i allmänna massmedia som i den kyrkliga pressen.

I motion 1997:6 indikeras att det åtminstone för ett par år sedan fanns prästkandidater som inte förstått uttalandet från 1994 års kyrkomöte. Utskottet finner det orimligt att någon som nu utbildas till präst undgår att få reda på vad kyrkomötet sagt på denna punkt och som också biskoparna anslutit sig till. Det är viktigt att innehållet i uttalandet nu finns i skriften Att bli präst i Svenska kyrkan.

De många diskussionerna och de motsättningar som onekligen finns inom kyrkan medverkar säkert till att det hos många kan uppstå oklarhet om vad som gäller. Detta även bland dem som är direkt engagerade i Svenska kyrkans arbete, som förtroendevalda eller på annat sätt. Därför är det nödvändigt att det ges en god information om vad som är gällande ordning och vad denna innebär. Det yttrande som läronämnden avgivit vid årets kyrkomöte - till vilket utskottet anslutit sig i sina överväganden - bör kunna bidra till att bringa klarhet på detta område. Yttrandet i dess helhet behöver därför få en betydligt vidare spridning än vad som sker genom att de ingår i kyrkomötets handlingar. Kyrkomötets beslut och yttrandet bör på lämpligt sätt delges alla som deltar i lämplighetsprövningen av blivande präster och även alla andra som deltar i beslut om anställning av präster i stift och pastorat. Härtill bör det huvudsakliga innehållet i utskottets betänkande såvitt avser analysen av vissa rättsliga förutsättningar och utskottets överväganden på ett lämpligt sätt ges samma vida spridning. Det bör ankomma på Centralstyrelsen att svara för att detta sker.

4.3.5 Behov av ytterligare åtgärder

Anställningsfrågor

Som tidigare klargjorts kan kyrkomötet inte utfärda någon kyrklig kungörelse i frågor som avser anställningen som präst. Detta medför att motion 1997:6, yrkande 1, och motion 1997:37 skall avslås.

Även motion 1997:36 behandlar frågor som avser anställningen som präst även om den inte innehåller förslag om att en kyrklig kungörelse skall utfärdas. Istället föreslås i motionen att kyrkomötet skall begära att Centralstyrelsen utarbetar dels en ordning för vad som skall gälla när någon anställs eller utnämns som arbetsledare eller chef, dels riktlinjer för hur nya präster skall anställas. Centralstyrelsen har inte kompetens att på detta område ange vad som skall gälla. Domkapitlen är statliga myndigheter under regeringen och Centralstyrelsen kan inte utarbeta några riktlinjer för hur dessa skall agera i sin myndighetsutövning. Kyrkoråd och tillsättningsnämnder är organ för utövande av den lokala självstyrelsen. Centralstyrelsen kan inte heller för dessa utarbeta några riktlinjer som skall gälla. Mot denna bakgrund bör kyrkomötet avslå motion 1997:36, yrkande 1 och yrkande 2 i den del som gäller riktlinjer för anställning.

I motion 1997:5 hemställs att kyrkomötet skall uttala att endast den som bejakar kvinnors rätt till prästämbetet bör kunna utses till arbetsledare exempelvis biskop eller kyrkoherde och att detsamma bör gälla för utnämning av kontraktsprostar. Utskottet har, bl.a. mot bakgrund av vad läronämnden framför i sitt yttrande, understrukit det särskilda ansvar för att kyrkans enhet manifesteras i gudstjänsten som åvilar den som har en arbetsledande befattning. Härtill föreslår utskottet att kyrkomötet hos Centralstyrelsen begär att domkapitlen ges till känna vad utskottet anfört beträffande yttranden till kyrkoråd/tillsättningsnämnd i anställningsärenden. Utskottet anser att det därutöver inte behöver göras något särskilt uttalande från kyrkomötets sida.

Utskottet har därför övervägt om kyrkomötet bör vända sig till regeringen med begäran om en författningsändring. Som framgått har regeringen föreskrivit vissa särskilda behörighetsvillkor för anställning som kyrkoherde. Ytterligare behörighetsvillkor kan meddelas av regeringen.

Utskottet ser det som nödvändigt att den som är kyrkoherde kan samverka och tjänstgöra i alla uppgifter tillsammans med såväl kvinnliga som manliga präster i pastoratet. Trots gällande ordning tillsätts fortfarande präster med arbetsledande uppgifter som inte bejakar giltigheten av såväl kvinnors som mäns prästvigning och sakramentsförvaltning.

Det föreligger ett principbeslut i frågan om de framtida relationerna mellan Svenska kyrkan och staten från och med år 2000. Det statliga utredningsarbete som skall utgöra grunden för riksdagens slutliga beslut har nyligen avslutats. När riksdagen fattat beslut kommer det att bli möjligt för kyrkomötet att i kyrkoordningen heltäckande reglera de frågor som har aktualiserats genom motionerna. Det kan naturligtvis ifrågasättas om kyrkomötet i det läget skall vända sig till regeringen med begäran om en författningsändring. Utskottet delar dock bedömningen i motion 1997:6 att Svenska kyrkan inte har råd att vänta på den kyrkoordning som skall träda i kraft år 2000. Kyrkomötet bör därför begära hos regeringen att det sker en sådan ändring i förordningen om biskops- och prästtjänster att endast den som är beredd att samverka i alla med tjänsten förenade uppgifter är behörig till en tjänst som kyrkoherde. Den närmare utformningen av en sådan föreskrift måste prövas ytterligare av regeringen.

Kungörelse om villkor för inträde i det kyrkliga ämbetet som präst

I såväl motion 1997:5 som i motion 1997:36 finns förslag om undertecknande av en lojalitetsförklaring. Enligt utskottets mening skulle detta kunna tolkas som ett ifrågasättande av allvaret i de löften som ges vid prästvigningen om dessa behöver kompletteras med en skriftlig bekräftelse. Det får inte råda någon tvekan om att det är fråga om bindande löften som inte behöver eller kan förstärkas genom någon ytterligare åtgärd. Därtill kommer att det inte kan införas en ordning som innebär en skriftligt bekräftelse av enbart vissa av prästlöftena.

I motionen 1997:36, yrkande 2, hemställs att kyrkomötet skall utfärda en kyrklig kungörelse av vilken framgår att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning får prästvigas i Svenska kyrkan. Det står klart att frågan om vem som får prästvigas hör till de ämnen där kyrkomötet får utfärda föreskrifter genom en kyrklig kungörelse. Samtidigt är det enligt utskottets mening nödvändigt med ytterligare överväganden om den närmare utformningen och innehållet i en kungörelse. Det kan också behövas en remissbehandling innan ett beslut fattas.

Det är alltså en uppgift för kyrkomötet att genom en kyrklig kungörelse föreskriva vilka villkor som skall gälla för att bli präst i Svenska kyrkan. Utskottet anser visserligen att det av kyrkomötets tidigare uttalanden samt läronämndens och biskoparnas ställningstaganden framgår vad som gäller. Så länge det inte finns en direkt föreskrift kan trots detta rättsläget ändå uppfattas som oklart. I detta skulle en kyrklig kungörelse kunna skapa ytterligare klarhet. Utskottet föreslår därför att kyrkomötet - oaktat tidigare års ställningstaganden - begär att Centralstyrelsen utarbetar ett förslag till en kyrklig kungörelse, som föreläggs nästa ordinarie kyrkomöte. Av denna skall framgå att endast den som bejakar giltigheten i kvinnors och mäns prästvigning och sakramentsförvaltning får antas till prästexamen.

5 Riktlinjer för samarbete i ämbetsfrågan

5.1 Motionen

I motion 1997:26 pekas på att Svenska kyrkan arbetar ekumeniskt för förståelse och samarbete mellan kyrkor och samfund. Där sägs också att kyrkan alltmer hotas av en inomkyrklig splittring och att kyrkan behöver göra ansträngningar att söka vägar för samarbete och samverkan trots skillnader i den aktuella ämbetsfrågan. Motionärerna "tror att det är möjligt att samla ansvarskännande representanter för olika meningar som i stället för splittring söker enhet, för att formulera riktlinjer för hur ett samarbete skulle kunna gå till i kyrkans gudstjänstliv och verksamhet". Mot den i motionen givna bakgrunden hemställs att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen i samråd med Biskopsmötet utarbetar riktlinjer för samverkan i kyrkan trots olika ståndpunkter i ämbetsfrågan.

5.2 Bakgrund

Som utskottet redovisade vid förra årets kyrkomöte i betänkandet (2 KL 1996:6) Vissa frågor rörande det kyrkliga ämbetet har det i flera omgångar förts organiserade samtal med företrädare för grupper inom kyrkan som avvisar kvinnors och mäns lika behörighet att vigas till präster i Svenska kyrkan. Det senaste samtalet av detta slag på den nationella nivån resulterade i rapporten Kyrka Ämbete Enhet, 1993. Rapporten sändes ut till Svenska kyrkans församlingar och präster. Den kom dock inte att bilda underlag för det breda samtal som avsågs.

På förslag av församlingsutskottet i betänkandet (KF 1996:1) Svenska kyrkan som öppen folkkyrka uppdrog 1996 års kyrkomöte åt Centralstyrelsen att initiera samtal med företrädare för inomkyrkliga rörelser i vid bemärkelse. Församlingsutskottet uttryckte förhoppningen att sådana samtal skulle leda till ökad förståelse och samförstånd individer och grupper emellan. Utskottet framhöll att ett samtal av det slag som föreslogs måste utgå från de principer som läronämnden angivit i sitt yttrande (LN 1996:14) med anledning av motioner om inomkyrkliga rörelsers plats inom Svenska kyrkan som öppen folkkyrka. Läronämnden angav bl.a. att samtalen måste stå i kontinuitet med det som 1994 och 1995 års kyrkomöten principiellt uttalat om såväl kvinnliga som manliga prästers vigning och sakramentsförvaltning.

Av Centralstyrelsens verksamhetsberättelse till årets kyrkomöte (CsSkr 1997:2) framgår att styrelsen hade en första behandling av kyrkomötets skrivelse i december 1996. Denna gällde tänkbara former för den begärda dialogen och Centralstyrelsen konstaterade att biskoparna måste involveras i de fortsatta förberedelserna. Vid utskottets överläggningar har också framkommit att det i åtminstone vissa stift förekommer organiserade samtal kring de frågor som angavs som väsentliga vid 1996 års kyrkomötes beslut.

5.3 Utskottets överväganden

I motion 1997:26 sägs att vår kyrka nu hotas alltmer av en inomkyrklig splittring. Utskottet delar inte denna bedömning. Mycket talar istället för att splittringen har minskat. Det är lätt hänt att man låter sig förledas av massmedialt, spektakulärt inriktat perspektiv som inte speglar verkligheten på den lokala nivån. Det finns en massiv uppslutning inom Svenska kyrkan för den ordning som gäller i frågan om kvinnors och mäns lika behörighet att vara präster och i fråga behovet av både kvinnor och män som präster. I de flesta fall finns också både viljan och förmågan att uppehålla en fungerande samverkan trots vissa åsiktsskillnader. Att det trots detta kvarstår problem är uppenbart.

Utskottet vill understryka samtalens betydelse. Det är viktigt att människor med olika åsikter och bakgrund möts och söker förstå varandra. Detta måste dock vara en process som äger rum i första hand på den lokala nivån. De som har givits ett andligt ledarskap lokalt och regionalt har ett särskilt ansvar för att det finns en levande dialog inom kyrkan.

Beträffande organiserade samtal som initierats från nationell nivå vill utskottet hänvisa till det uppdrag som 1996 års kyrkomöte gav åt Centralstyrelsen. Samtal av detta slag bör alltså ske med företrädare för inomkyrkliga rörelser i vid bemärkelse. De bör inte avse någon enstaka fråga utan - som också framhölls förra året - handla om kyrkosyn och församlingsbegrepp och i det sammanhanget också om bibelbruk, lärolojalitet och åsiktsfrihet. Särskilda, organiserade samtal av detta slag med utgångspunkt från den s.k. ämbetsfrågan skulle kunna leda till missuppfattningen att det är ordningen med kvinnor och män i prästämbetet som skall behandlas. Utskottet menar att det vore direkt felaktigt att initiera samtal som riskerar att ges denna tolkning.

Utskottet ser inte heller något behov av centralt utarbetade och rekommenderade riktlinjer. Det är otvetydigt klart vad som är kyrkans ordning. Det yttrande som i år avgivits av läronämnden tydliggör vissa konsekvenser av denna. Den närmare innebörden i och följderna av konstaterandet att kyrkans gemensamma ordning är överordnad ämbetsbäraren bör inte anges i några centrala riktlinjer. Det är tvärtom viktigt att handlingsmönstren får växa fram ur den lokala situationen. I det sammanhanget är stiftets och biskopens uppgift att främja och ha tillsyn över församlingslivet av stor betydelse.

Mot bakgrund av vad som här anförts finner utskottet att motion 1997:26 skall avslås.