Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att komma med förslag om hur bikten kan uppvärderas i Svenska kyrkan.

Motivering

Vår tid präglas av stora svårigheter med den psykiska hälsan. Det är många som mår dåligt och en stor del av den medicin som äts idag är psykofarmaka.

Det är mycket som kan göras för att hjälpa människor med den psykiska hälsan. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en sådan bra metod, men det finns en modell som vi som kyrka kan hjälpa till med och som borde förstärkas och medvetandegöras mer. Det gäller bikten.

I vår lutherska kyrka har bikten kommit på efterkälken. En av orsakerna kan vara att vi inte räknar bikten som ett sakrament och en lika självklar del av det kristna livet som dopet och nattvarden. Ett förslag att uppvärdera bikten kan vara att göra den till ett sakrament. Enligt KO är den inte det. Det står om bikten i KO kap. 21, men till skillnad från dopet och nattvarden står inte bikten som ett sakrament i inledningstexten.

I Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB) i Augburgska bekännelsens apologi artikel XI står det om bikten. Det som skrivs där handlar om att man anser att det är fel med tvånget att gå till bikt minst en gång per år samt nödvän­digheten att läsa upp en massa synder för att få förlåtelse för var och en av dem. Det konstateras att problemet med detta blir att om man missar någon synd så får man inte förlåtelse för den. Man konstaterar att detta är fel. För meningen med avlösningen är ju att man får förlåtelse för alla synder oavsett hur många man bekänner. Tyvärr verkar det som att detta i sin tur har medverkat till att bikten som sakrament har blivit bortglömt och därmed den goda vana som vi behöver idag för att må bra.

Om bikten står det på flera ställen i SKB och särskilt i Augsburgska bekän­nelsens apologi.

I artikel XIII står det om sakramentens antal och bruk och där beskrivs utför­ligt vad ett sakrament är. De är ”gudstjänstformer och bruk, som Gud själv förordnat enligt Skriften, må bevaras, huru många de än äro.” Och sedan beskrivs de vara följande: ”Sakrament i egentlig mening äro sålunda dopet, Herrens nattvard och avlösningen eller botens sakrament.” Däremot beskrivs inte konfir­mationen, den sista smörjelsen, prästämbetet och äktenskapet som sakrament. Här görs en ganska tydlig skillnad, på vad som är sakrament och vad som inte är det.

I vår kyrka är det inte tydligt om bikten egentligen är ett sakrament eller inte. Bikten borde kunna uppvärderas och göras till en lika självklar del av livet i vår kyrka som att döpa sina barn och att gå till Herrens heliga nattvard.

Denna motion handlar inte om att nödvändigtvis göra bikten till ett sakrament, det kan vara ett sätt som Kyrkostyrelsen får fundera över. Det viktiga är att bikten blir synliggjord, uppvärderad och använd på ett tydligt och bra sätt i Svenska kyrkan.

Träslövsläge 2 maj 2009