Kyrkan som rum och ram? (990603)

Mia Lövheim, doktorand i religionssociologi, har under året gjort en sammanställning av några aktuella undersökningar på området.

Tusenårsskiftet närmar sig och därmed kyrkans nya ställning som självständigt trossamfund. Kanske innebär förändringen också en annan relation till de tillhöriga?

Försäkringsbolaget Svenska kyrkan?

På Kyrkokansliets informationsavdelnings uppdrag, har Mia Lövheim försökt ge en samlad bild av vad undersökningar säger om människors relation till kyrkan.

- Det är beklagligt att inte kyrkan kunnat ta ett mer samlat grepp om undersökningarna på det här området. Eftersom det ligger så olika teoribildningar och metoder bakom resultaten är det svårt att dra riktiga slutsatser av den samlade bilden som undersökningarna ger. Det spretar för mycket, helt enkelt, säger Mia Lövheim.

Men trots denna brist, tycker Mia att det finns vissa tydliga tendenser i materialet.

Rum för andlighet

- En stor del av svenska folket har en relation till kyrkan som varken är positiv eller negativ, utan ganska självklar, ”välvilligt ointresserad”, kan man säga. I vissa situationer, t e x vid kris eller avgörande händelser i livet, blir kyrkan viktig och positiv. Den kulturbärande funktionen är också mycket viktig, ser Mia Lövheim..

-- För många ska kyrkan vara både rum och ram på samma gång: Rum för andlighet och Ram för livet, konstaterar hon.

Människors relation till religion och andlighet har förändrats under efterkrigstiden. Det är inte längre en majoritet av det svenska folket som har kyrkan som en viktig lokal och social samlingspunkt.

Människor känner inte längre en stark samhörighet med ”sin” kyrka. Trots det visar flera undersökningar - oberoende av varandra - att den stora majoriteten av svenskarna förmodligen kommer att behålla sin relation till Svenska kyrkan efter millennieskiftet. Många ser relationen till kyrkan som till ett försäkringsbolag: kyrkan ska vara billig, inte störa i onödan, men vara på plats och ställa upp när det behövs.

Livsåskådningsfolk och traditionsbärare

En av Mia Lövheims uppgifter var att försöka identifiera några grupper av människor som kyrkan borde ta ett särskilt ansvar för att förbättra relationen till.

-- De som jag tror att kyrkan borde bli bättre på att kommunicera med, är de som inte har den traditionella relationen till kyrkan, men som därmed inte sagt inte har en tro eller en annan relation till kyrkan.

Den gruppen utgör en stor majoritet av svenska folket, kanske kan man kalla dem för en mellangrupp som befinner sig mellan de som är mycket aktiva i kyrkan och de som inte alls är intresserade.

Inom den s k mellangruppen har Mia Lövheim har finns undergrupper som man kalla för de kyrkliga traditionsbärarna, livsåskådningsfolket och de unga. Människor i de här grupperna vill fortfarande vara medlemmar i Svenska kyrkan och tycker att kyrkan är viktig i särskilda situationer i livet. Deras känslor för kyrkan är däremot mest kopplade till byggnaden som upplevs som mer ”tillåtande” än Svenska kyrkan.

De besöker kyrkan när de känner ett behov av det, för att få uppleva högtid, sammanhang, stillhet och få perspektiv på tillvaron. I de här grupperna är livsåskådningen också mera diffus, ostrukturerad, flexibel och framför allt mer individuell. Man tror på ”något”, men man är inte särskilt kunnig eller intresserad av den traditionella kristna läran. Varken språket eller beteendet i Svenska kyrkan är något de vuxit upp med eller känner sig hemma i.

-- Men de här grupperna har inte på något sätt valt bort kyrkan. De har snarare fått en större mångfald av platser och modeller för att hantera sina livsfrågor. Känslorna inför kyrkobyggnaden och för kyrkans ceremonier är två viktiga kontaktytor som kyrkan har till de här grupperna.