Diakonen och diakonatet

Diakonen har del i vigningstjänst (ämbete) och fullgör sitt uppdrag utifrån sina vigningslöften. Vigningen är kyrkans kallelse och sändning till livslång tjänst. Vigningen äger rum i stiftets domkyrka och tjänsten fullgörs i församlingen. Diakonen är underställd biskop och domkapitel i fråga om efterlevande av vigningslöften. Diakonerna utser tillsammans med prästerna en ledamot i domkapitlet.

Där det finns mänsklig nöd ska diakonen ingripa och inspirera andra att ta ansvar. Diakonen ska göra kärlekens gärningar, särskilt mot utsatta människor. Diakonens uppdrag ser olika ut beroende på vilka sociala behov som finns och vilka prioriteringar som görs i församlingen.

Åsikterna om vigning av diakoner och hur diakonernas ställning ska regleras i kyrkoordningen, har gått isär. Det karitativa diakonatet, dvs diakonens uppdrag att möta och hjälpa människor i nöd, är ett nödvändigt tecken på kyrkans gemensamma sociala kallelse och tjänst. Svenska kyrkan har inte ett liturgiskt diakonat. I gudstjänsten deltar diakonen på samma förutsättningar som andra i församlingen. Diskussionerna om diakonatet har i grunden handlat om relationen mellan vigda och ickevigda till kyrklig tjänst och deras roller och uppgifter. Det är viktigt att påpeka att kyrkans kallelse och vigning av präster och diakoner inte fråntar andras ansvar för att överräcka evangelium i ord och handling.

Benämningen diakon gäller både män och kvinnor, alltså även diakonissor.

Diakonatet behandlas utförligare i kyrkoordningens kapitel 32.