|
|
|
|
|
Kyrkomötet
Kyrkorättsutskottets betänkande
2007:6
|
|
|
|
Vilket är bästa namnet för Svenska kyrkan?
|
|
|
Sammanfattning
I motion 2006:59 föreslås att Kyrkomötet beslutar uppdra åt Kyrkostyrelsen att göra en förutsättningslös omprövning av namnet på trossamfundet Svenska kyrkan samt till Kyrkomötet redovisa vilket namn/vilka namn som är lämpliga att använda för Svenska kyrkan i dag. Utskottet finner att namnet Svenska kyrkan är en stark identitetsbärare och att det inte finns skäl att ändra det. Utskottet föreslår därför att motionen avslås.
Utskottets förslag till kyrkomötesbeslut
Kyrkomötet beslutar att avslå motion 2006:59.
Redogörelse för ärendet
Motionen
Motion 2007:59 av Seth Henriksson, Vilket är bästa namnet för Svenska kyrkan?
Kyrkomötet beslutar att uppdra åt Kyrkostyrelsen att göra en förutsättningslös omprövning av namnet på trossamfundet Svenska kyrkan samt att redovisa sina överväganden och slutsatser till Kyrkomötet beträffande vilket namn/vilka namn som är lämpliga att använda för Svenska kyrkan i dag.
Utskottet
Bakgrund
Ursprunget till användandet av benämningen Svenska kyrkan är till viss del oklar.
Termen ”svenska kyrkan” finns inte i äldre författningar och förekommer t.ex. inte i 1686 års kyrkolag.
I regeringsformen infördes beteckningen svenska kyrkan 1870. Det sammanhang det då var fråga om gällde en utvidgning av rätten för främmande trosbekännare att få statstjänster. Redan tidigare, under 1800-talets senare del, förekommer beteckningen på den kyrkliga organisationen, t.ex. i kyrkomötesförordningen 1863 där det talas om ”svenska kyrkans ombud”. Benämningen förekommer därefter i en kyrklig förordning 31 oktober 1873 ang. ändring i vissa delar av Kyrkolagen där föreskrifter ges för ”medlem av svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda” och talar om ”församling, tillhörande svenska kyrkan”. Liknande uttryck förekommer i Dissenterförordningen 1873, som befriar främmande trosförvant från ”avgifter till svenska kyrkan”. Motsvarande beteckning användes i Dissenterförordningens föregångare Kunglig förordning 31 oktober 1860 angående främmande trosbekännare. Uttrycket ”svenska kyrkan” framträder därefter allt oftare.
Det faktum att uttrycket Svenska kyrkan som beteckning på den kyrkliga organisationen framträder i lagstiftningen först under 1800-talets senare del innebär emellertid inte att Svenska kyrkan inte skulle ha existerat tidigare.
Beteckningen ecclesia svecana är känd sedan medeltiden och har stark historisk hävd. Den uttrycker att Svenska kyrkan leder sin historia tillbaka till de äldsta kristna församlingarna.
Kyrkan var underordnad statsmakten vilket kommer till uttryck i 1571 års kyrko- ordning, som dock hävdade klart dualistiska grundsatser så att det världsliga och det kyrkliga regementet, svärdet och ordet, skulle som olika delar av Guds regemente hållas principiellt åtskilda.
Kravet att vara av den rena evangeliska läran, som bl.a. gällde kungen, innefattade det vi idag kallar Svenska kyrkan.
Vid Kyrkomötet 2000 behandlades en motion där motionären föreslog att Kyrkomötet skulle besluta att i kyrkoordningen införa benämningen ”Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige” som benämning på Svenska kyrkan. Läronämnden anförde i yttrande att frågan om ett förändrat namn på Svenska kyrkan är en symbolfråga av stor vikt. Det har varit av grundläggande betydelse vid förändringen av kyrka-statrelationerna att detta inte skulle uppfattas som en förändring av Svenska kyrkans identitet. Tillsyns- och uppdragsutskottet anslöt sig till denna uppfattning. Utskottet såg en uppenbar risk att detta skulle bli fallet om benämningen på Svenska kyrkan ändras. Inte heller såg utskottet några avgörande ekumeniska skäl som talade för ett namnbyte.
Tillsyns- och uppdragsutskottet menade vidare att namnet Svenska kyrkan är väl etablerat såväl nationellt som internationellt. Som ytterligare motivering anförde utskottet dels att nuvarande namn inte är unikt för en folkkyrka av Svenska kyrkans karaktär dels att namnet Svenska kyrkan inte endast används i den av Kyrkomötet beslutade kyrkoordningen utan även i lagstiftningen. Kyrkomötet avslog motionen.
Det kan vidare noteras att det redan finns en organisation som benämner sig Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige.
Beteckningen Svenska kyrkan har under senare år alltmer tydligt kommit till användning som en form av ”varumärke”. Inte minst syns det i den del som avser visuell strategi och kommunikationsplattform som under senaste åren tagits fram från den nationella nivån och fått acceptans i ett stort antal församlingar, samfälligheter och stift i Svenska kyrkan.
Överväganden
Kyrkorättsutskottet ser inte att det tillkommit sakförhållanden som ändrar det ställningstagande Kyrkomötet gjorde år 2000. Läronämnden har valt att inte yttra sig över årets motion.
Utskottet delar inte motionärens uppfattning att namnet Svenska kyrkan signalerar en nationalistisk orientering.
Det finns, enligt utskottets mening, inte heller bärande skäl att använda två alternativa namn för Svenska kyrkan. Detta kan snarare skapa förvirring.
Även om Svenska kyrkans identitet inte uttrycks i namnet utan i dess innehåll har beteckningen Svenska kyrkan vuxit sig stark så att den är väl känd.
Med hänvisning till ovanstående motiveringar föreslår utskottet att motionen avslås.
Uppsala den 27 september 2007
På Kyrkorättsutskottets vägnar
Lars Johnsson
Närvarande: Lars Johnsson, ordförande, Jösta Claeson, Mari Lönnerblad, Jan-Erik Forsberg, Carl Korch, Lennart Andersson, Inger Persson, Stig-Göran Fransson, Sonja Grunselius, Gunnel Lagerkvist, Inger Dafgård, Anders Roos, Karl Gunnar Svensson, Vivianne Wetterling och Nanna Tranströmer
Biskop Hans Stiglund har deltagit i utskottets överläggningar.   
|
