Närvaro, öppenhet och hopp. Det är både fint och tunt. Närvaro, öppenhet och hopp är nyckelord i Svenska kyrkans kommunikationsstrategi. Orden beskriver inte en hel kristen livshållning. De beskriver inte vad Svenska kyrkan egentligen är och de är inte ens en programförklaring.

Men – det är kännemärken på hur vi vill kommunicera det som vi ska kommunicera. Det vi ska kommunicera är något vi har till låns – Guds hälsningar in i andras liv och in i våra egna liv.

Skapelsen

Alla människor lever sina liv, tar ansvar, gör val, arbetar och får del av andras arbete, förlåts och förlåter. Allt det gör alla inför Gud, fastän varken kyrkomötet, påven eller kyrkorådet hemma har med saken att göra. Alla lever inför Gud och med Guds hjälp även om de inte tänker så, tror vi.

Kyrkan

Så kommer några också tillsammans för att i Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens namn be, höra, uppleva Guds närvaro, leva sig in i och tolka bibeln, fira måltid, döpa och ta emot Guds välsignelse. När det sker är väggen tunn, ibland borta, mellan det synliga och osynliga. Samlas man inte i kyrkorna, vårdas inte den heliga närvaron i Ord och sakrament, bleknar snart kristna perspektiv bort som något musealt, privat eller exklusivt för särskilt funderande. Församlingen och kyrkan har varit och är ett valv mellan det privata och offentliga, som ger bärkraft både åt enskilda och åt samhällen. Där kan vi möta berättelser och människor som visar att det inte är farligt att dela och att hysa tillit.

Samtalet

Hur är det då med kristen närvaro eller Svenska kyrkans närvaro i livet? Vi är ju så många att den borde vara bedövande, åtminstone i Sverige. Men det är den inte.

Vi kan komma på många förklaringar. Enhetskulturarvet, auktoritetsarvet, ytlighetsarvet skulle vi kunna kalla några arv som förklarar en del. De där arven kan vi inte besluta bort på kyrkomötet, men vi kan uppmuntra varandra i ett fortsatt arbete mot en mer personlig kyrka, mer formulerad i människors samtal och funderingar. Det vi kan göra är allra främst att själva våga tänka, leva, lyssna och prata så. Gud är verklig. Genom Jesus och genom den heliga Anden får vi både råd och nåd. Den som känner sig hotad blir mindre närvarande än den som har tillit. Det är inte farligt att vara närvarande. Det är bara i möten med människor som vi kan kommunicera om viktiga saker! Kyrkan är redan med, vecka efter vecka i glädje och enskildas katastrofer, och några gånger i samband med stora katastrofer. Varje gång är erfarenheten: Våga vara närvarande – då händer stora saker!

Diakoni

Svenska kyrkan är mer inriktad på ord än på handling, jämfört med de flesta andra kyrkor. Om inte församlingen också utgör en gemenskap där vi gör saker, med och tillsammans med andra i samhället utan andra baktankar än att kärlek och människovärde ska stärkas, så glider vi obönhörligt ut ur Närvaron. Kyrkans sociala, medmänskliga engagemang, diakonin har ett gott namn. Ett sådant gott namn skadas om det skulle uppfattas som att verkligheten inte motsvarar föreställningarna. Både diakonins strategi och praktik behöver utvecklas i hela Svenska kyrkan, på alla nivåer.

Samspel

En bra kyrka är som en bro, fäst i ena änden vid livets verklighet för enskilda och samhället nu och i den andra änden vid en levande kristen tradition som man brottas med, lär av och protesterar emot – men inser att man inte kan vara kyrka utan.

Det är en tillgång för vår kyrka att den styrs i samspel mellan medlemmar i allmänhet och vigda. Inte så att vi har hand om varsitt brofäste. Varje gång man tänker så går det på tok. Utan istället för att vi tillsammans, med våra olika perspektiv och med respekt för varandras erfarenheter och kunskaper tar gemensamt ansvar, i kyrkomötet, i församlingarna, i stiften. Samspelet, vars självklara nytta och framgång ofta inte noteras, utan istället de konflikter som ibland uppstår, är en oerhörd möjlighet för vår kyrka att vara Närvarande och i Öppenhet både ha något att komma med och tryggt våga gå andra till mötes. Samspelet mellan valda och vigda är också en möjlighet när vi ska förbättra arbetsmiljön i Svenska kyrkan, inte ett besvär.

Där är vi inne på Öppenheten. Det är härligt att gå in genom fina dörrar som varit stängda, men finns det inget innanför som påverkar en så tröttnar man snart. Det som finns innanför har ändrat våra liv på sätt som vi är tacksamma över och som vi tror är bra, inte bara för oss själva. Det som vi mött har fått oss att också gå ut genom dörren och möta Jesus i medmänniskor. Vem ska berätta om det, om inte vi?

Ekumenik

Till Öppenheten hör också ekumeniken. Oikoumene är hela den bebodda världen, inte bara andra samfund och kyrkor. Det handlar om kyrkans uppgifter i samhället och det handlar om att respektera, stärka och utveckla varandra. Det handlar också om religionsmöten och att samverka kring sådant som vi tillsammans ser behövs. Vi måste gå från en förment trygg slutenhet till en mer trygg öppenhet. Vi kommer inte undan varandra och måste se varandra. Vi kommer att få syssla med en del sådana frågor under de närmaste kyrkomötena. Kanske börjar vi dåmed något ganska enkelt och näraliggande, men ändå historiskt, när vi i år diskuterar en överenskommelse med Svenska Missionskyrkan.

När vi tolkar bibeln, tiden och platsen kommer kyrkor ibland till helt olika ställningstaganden. Till ekumeniken mellan kristna och kyrkor hör att ändå kunna lyssna till, lära av varandra och samverka med varandra i det som är möjligt. Till öppenhet hör också öppenhet för oenighet. Det blir en del oenighet om de stora sanningarna om de är större än vi som ska tolka dem.

Svenska kyrkan har ansvar för att följa upp påskuppropet. Öppenhet måste ta gestalt i praktisk handling. Det kommer säkert flera sådana utmaningar under mandatperioden. Rädsla för muslimer, rädsla för religion överhuvudtaget, bör få församlingarna och Svenska kyrkan att reflektera mer över vad vi praktiskt och personligt kan göra för att inte sprida fiendebilder och fientlighet utan visa på trons gåva och gåvor. De ökade svårigheter som till exempel straffade människor möter när de vill åter in i samhället kommer också att utmana oss, liksom till exempel de tuffa förhållanden många barn, ungdomar och ensamstående föräldrar lever under. Genom möten med människor i utsatta situationer begriper vi något mer av vem Jesus är och vad Jesus står för.

Egen öppenhet

Det är viktigt för oss alla att Svenska kyrkan är öppen och välkomnande, oavsett hur långt eller kort man har kommit på trons väg. Men ska människor kunna ta del i vårt beslutsfattande på ett rimligt sätt, få kläm på vad förtroendevalda och ledare vill och gör, så måste vi kommunicera bättre med våra tillhöriga. Ömsesidigt och dubbelriktat. Man måste kunna få fråga och klaga – och få svar! Hur detta ska gå till måste vi diskutera och utreda tillsammans! Det räcker kanske inte med de tidningar som finns och att i nåder få plats i Sveriges Radio och Sveriges Television och kanske inte ens med nätet när man ska kommunicera med sina tillhöriga?

Nåd

Närvaro, öppenhet och hopp. Finns det skäl för att hoppas? Det borde vara en onödig fråga till en rörelse som bygger på det oväntades seger, på vägen genom död till liv, på vetekornets lag och på exempel efter exempel på härskare som störtats och ringa som upplyfts. Det finns skäl att hoppas.

Men en rörelse som har blivit en institution, som måste se om så många hus att man kan bli knäsvag för mindre, törs den tänka ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” och ”Som din dag, så skall din kraft ock vara”? Till det är väl bara att säga, att gör Svenska kyrkan inte det, så har den slarvat bort det som är nödvändigt. Att våga hoppas. Kyrkan kan och ska bidra med moral och etik – men det kan andra också. Kyrkan kan tryggt berätta om nåd. Det kan just inga andra. Vi har skäl att hävda att ingen fått livet utan Guds goda tanke med henne eller honom. När friheten och möjligheterna lett till duktighetens tyranni, framgångshets och inställningar om att sköta sig och sitt och strunta i andra, till rädsla för att dela sitt liv och sin tid med andra och främmande, så visar kristna traditioner att det är just i delandet och den ibland, åtminstone skenbara onyttigheten, som själva Livet finns.

Så, det jag nu lyfte upp inför den nya mandatperiodens arbete, mot bakgrunden av Närvaro, Öppenhet och Hopp, var då bland annat:

• Glädjen över tron och det personliga samtalet.

• Diakonin, som behöver uppmärksamhet och utveckling

• Ekumenik och religionsmöten som ska utmana oss

• Och: Grundkategorin är nåd – För dig utgiven!

Närvaro, öppenhet och hopp. I den kyrkan ska vi nu börja en ny mandatperiod. Vilket förtroende!