Det är svårt att leda och styra i kyrkan. Vi har, säger organisationsprofeterna, komplexa mål. Det är mycket som ska uträttas. Det är många som ska hållas på gott humör. Och det får inte bara bli himlen och inte bara bli jorden.

Med den utgångspunkten är den här kyrkoårsveckans tema besvärande. ”Ett är nödvändigt”. Människor behöver ju oss till så mycket. En förälder ska finnas där. En politiker får inte smita. En kunnig anställd eller företagare kan inte bara dra. En socialarbetare får inte sluta tänka på sina klienter. Och hemma måste både tvätten och städningen skötas. Om inte så drabbas kärleken och världen blir sämre.

Vi lever alltså alla med ”komplexa mål”. Det ska inte kyrkan förneka. Vi människor behövs för varandra och behöver varandra. Men, det finns kanske sådant som aldrig blir sagt om inte vi säger det, och aldrig upplevt om inte kyrkan tydliggör det? Våga tro på Guds goda vilja med det Gud skapat! Våga förtrösta på din Frälsare! Mycket är viktigt men just det är nödvändigt för kristna och för kyrkan att ha som grund och bas.

Finns inte förtröstan, tillit, så kommer inget igång. Det hade kanske inte blivit något brödunder om inte en pojke kommit med fem kornbröd och två fiskar – och hur skulle de förslå? De hade aldrig blivit någon erfarenhet av att det inte tog slut på mjöl i krukan och olja i kruset om inte Elia varit så påstridig. Det finns många erfarenheter här i kyrkan av att just delandet är det som möjliggör att det finns något som kan delas. Någon måste börja ge. Det är ofta du. Det vill säga, det är helt klart att det ytterst är Gud som börjar och som ständigt ger. Gjorde Gud inte det hade vi inga liv.

Blott i det öppna har du en möjlighet.

Låser du om dig kvävs och förtvinar du.

Ut i det fria skall du med Herren gå.

Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.

”Kom till mig” sade Jesus. Och det han erbjuder är inte entydigt. Det är både vila och arbete, skonsamhet och ett ok att bära. Och det är väl så att utan ansvar och bekymmer blir det inget riktigt liv, inget liv att längta efter. Men det är också ansvar och bekymmer som kan knäcka oss, när ingenting fast finns, när allt, eller inget, blir stort. ”Ett är nödvändigt” sa Jesus till Marta. Det sägs till oss också. Det är något med oket som ska bäras och som då ger våra liv gemensamma konturer med korset. Korset, den avskalade sammanfattningen av det stora sammanhanget. Gud ger. Där möts linjerna. Nedåt, inåt, utåt, uppåt.

I de konturerna står också kyrkomötet. Det blir arbete. Men det är sammanhang.

Anders Wejryd