Bakgrund

En liten bönbok i svensk tradition

Sedan reformationstiden har En liten bönbok funnits i utgåvor av samlingsvolymen Den svenska psalmboken.

Den första utgåvan, som utkom 1562, omfattade endast ett fyrtiotal böner. Genom 1697 års bönbok skedde en väsentlig utvidgning och böneskatten i denna utgåva kom att användas i Svenska kyrkan i ett par hundra år. Vid 1900-talets början var behovet av en förnyelse stort. I 1921 års evangeliebok införlivades En liten bönbok som en integrerad del av Den svenska evangelieboken. År 1942 presenterades en reviderad bönbok, som fördes in i psalmboksutgåvorna tillsammans med den samma år nya evangelieboken. Bönboken uppfattades emellertid nu som ett bihang och inte som en del av den stadfästa evangelieboken.

Att bedja i dag – 1970 års bönbok

År 1965 tillsattes en bönbokskommitté med uppdrag att revidera En liten bönbok från 1942. Kommittén publicerade 1968 förslaget Böner i vår tid. Efter behandling i 1968 års kyrkomöte och ett par års praktiskt prövande reviderades och antogs det av 1970 års kyrkomöte för bruk i Svenska kyrkan under titeln Att bedja i dag – En liten bönbok. En viss översyn och anpassning av bönboken gjordes i samband med att Den svenska psalmboken 1986 gavs ut.

Av betydelse för diskussionen i 1968 års kyrkomöte och anvisningarna för det slutliga förslaget var ett antal reaktioner i remissvaren. Aktualitetskravet på bönerna hade i förslaget drivits så långt att bönernas livslängd riskerade att bli kort. Kravet på realism hade drivits till kasuistik eller mindre lämplig generalisering av själavårdssituationer. Förslaget präglades också enligt remissopinionen av en viss inomvärldslighet. Personliga erfarenheter och samhällsfrågor formuleras, men bedjaren får inte hjälp att föra in dem i egentlig bön.

Den nya En liten bönbok uppfattades även nu som ett bihang till evangelieboken. Dess betydelse understryks av det faktum att 1992 års kyrkomöte inkluderade En liten bönbok bland Svenska kyrkans grundläggande dokument avseende tro, bekännelse och lära. Denna mer självständiga ställning för bönboken är bekräftad i 18 kap. 1 § kyrkoordningen.

Hjärtats samtal – 2000 års bönboksförslag

År 1996 begärde ombudsmötet en revision av Att bedja i dag. Den allmänna språk- och samhällsutvecklingen sedan slutet av 1960-talet, tillsammans med utvecklingen av kyrkans böneliv under samma period, motiverade en revision ur både språklig och innehållslig synpunkt. I motioner betonades bönbokens betydelse för lekmannamedverkan. Vidare framhölls att kvinnor bör vara med i skapandet av nya böner och att urvalet böneämnen behövde breddas. Gudstjänstutskottet anförde dessutom i sitt betänkande att invändningarna i samband med 1968 års behandling av En liten bönbok fortfarande hade viss aktualitet (OG 1996:501).

Svenska kyrkans församlingsnämnd utarbetade på Centralstyrelsens uppdrag direktiv för en revision, bland annat med ledning av vad 1996 års ombudsmöte anfört. Eftersom arbete samtidigt inleddes med såväl kyrkohandbok som evangeliebok utfärdade Centralstyrelsen i mars 1997 övergripande direktiv för det samlade arbetet med översyn och revision av kyrkans böcker. Bland de för samtliga kyrkans böcker gemensamma direktiven fanns kraven på bearbetning utifrån s.k. inklusivt språk.

Bönboksgruppen publicerade i mars 2000 sitt förslag, Hjärtats samtal – En liten bönbok. Kommentarer gavs i Svenska kyrkans utredningar 2000:6. Bönboksgruppen framhöll att den vinnlagt sig om ett så inklusivt språk som möjligt, om att bearbeta gamla och nya böner till vårdad modern svenska, om att finna balans mellan trosbekräftande och trosinbjudande språk samt mellan poesins och prosans språk. Vidare sökte man spegla människans livsvillkor i olika situationer med en särskild tonvikt på människors relationer. Böner från olika tider liksom från den världsvida kyrkan hade tagits med. Balans mellan individuell och kollektiv bön, med särskild ambition att även inkludera ovana bedjare, hade eftersträvats. Behovet av böner lämpade för barn och ungdomar hade ägnats särskild omsorg.

Bönboksförslaget sändes på remiss intill den 1 april 2001. Parallellt med den formella remissen till stift, organisationer och cirka 130 församlingar gavs boken ut på Verbum Förlag och blev mycket efterfrågad.

Många erkännsamma omdömen gavs i remissvaren men kritiken var likväl omfattande. Bönboken upplevdes mer som en sammanställning av många enskildas böner än ett som uttryck för kyrkans bönetradition. Resultatet av den ”inklusiva gudsbild” förslaget presenterar ansågs opersonligt och allmänreligiöst och med för svagt kristologiskt motiv. I vissa fall tycktes det inklusiva drivits så långt att bönen i själva verket är exkluderande. Bearbetningen av äldre böner till mer modernt språkbruk fann många ha lett till att bönen blivit mer främmande. Äldre bönematerial borde få stå som det författades medan vår tids bönespråk bör komma i form av nytt material. I fråga om bönboksgruppens ambition att göra bönboken både trosbekräftande och trosinbjudande konstaterades att en diskussion om bönbokens målgrupp saknades. Det stora antalet situationsbundna böner visade sig snarast bli en begränsning då remissinstanserna kände sig utmanade att föreslå ytterligare 150 ämnesområden. Det individuella perspektivet är alltför dominerande, mer av kyrkans gemensamma bön förordas. Särskilda böner för ungdomar ifrågasattes av en majoritet av de svarande. Bredden av andliga traditioner i Svenska kyrkan speglades inte tillräckligt och ett tydligare ekumeniskt förhållningssätt efterfrågas. Det sistnämnda belyses även i remissvaren från andra kyrkor.

Remissutfallet kan i sammanfattning sägas ha visat att Hjärtats samtal var ett välkommet nytillskott i bönelitteraturen men inte kunde fungera som Svenska kyrkans bönbok representerande Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. En betydande del av remissinstanserna efterlyste därför, med hänvisning till teologiska, innehållsliga och språkliga skäl, fortsatt bearbetning och förnyade direktiv.

Kyrkostyrelsens allmänna bedömning av det fortsatta bönboksarbetet

I Kyrkostyrelsens inledande diskussioner vintern 2001–2002 om det fortsatta arbetet med de kyrkliga böckerna sades följande beträffande bönboken.

Målgrupp(er) och primära användningsområden för En liten bönbok behöver diskuteras och fastställas. Viktigt är bönbokens betydelse för den enskilda andakten och för dem som leder andakter i olika sammanhang.

Ett resonemang behöver föras om vilka teologiska hänsynstaganden som är nödvändiga vid arbete med ett material som utgör ett av Svenska kyrkans grundläggande dokument. Principen om inklusivt språk bör inte överges men behöver problematiseras ytterligare och en teologisk konsekvensanalys göras.

I samband med behandlingen av en plan för det fortsatta arbetet med kyrkans böcker i januari 2002 konstaterade Kyrkostyrelsen efter samråd med Biskopsmötet att en ny arbetsgrupp med nya direktiv bör tillsättas för bönboken. Vid detta tillfälle bekräftades även den tidigare planeringen att föra reviderade kyrkliga böcker till Kyrkomötet en i taget. Det innebär att efter Kyrkomötets beslut om ny evangeliebok 2003 är bönboken steg två. Arbetet med det tredje steget, översyn av kyrkohandboken, kommer att påbörjas hösten 2005.

Direktiv för en ny bönboksgrupp

Kyrkostyrelsen fastställde i mars 2003 direktiv för det fortsatta bönboksarbetet. En liten bönbok har tre huvudsakliga användningsområden:

- Den skall vara en hjälp i den enskildes böneliv

- Den skall tillhandahålla ramar och innehåll för gemensamma andakter i församlingslivet

- Den skall utgöra ett stöd för var och en som i olika sammanhang har uppgiften att leda en andakt.

Revisionsarbetet skall bedrivas med inriktning på dessa tre funktioner.

Vad avser förhållandet mellan individuellt och gemensamt behöver det inte innebär så stora skillnader i fråga om utformningen. Det är snarare urvalet böner som påverkas. Samtidigt kan många gånger individuellt och kollektivt sammanfalla, vilket inte minst användningen av Psaltaren i kyrkans bönetradition visar.

Psaltarpsalmer bör därför ha en plats i En liten bönbok. Bönboken bör innehålla fasta morgonböns- och aftonbönsordningar för en eller två veckor med ett urval psaltarpsalmer avtryckta för växelläsning.

Utöver de fasta andaktsordningarna och ett avsnitt motsvarande ”Dagliga böner” i Att bedja i dag bör dispositionen i stort följa dagens tider, kyrkoårets rytm och livets skiften. Böner skall finnas om tro och tvivel, liv och död.

I En liten bönbok bör ingå böner som återspeglar församlingens grundläggande uppgift. Utöver gudstjänst- och kyrkogångsbönerna bör det således också finnas böner som knyter an till undervisning, mission och diakoni. Böner att bedjas tillsammans med barn bör finnas.

Bönerna skall hämtas ur den gemensamma böneskatten och stamma från skilda tider och andliga traditioner. Kontextualitetens och konkretionens fördelar och begränsningar måste därvid uppmärksammas i enlighet med vad som anförts både i bönboksdebatten 1968 och i remissvaren på Hjärtats samtal.

Samtidigt måste urvalet ämnen och böner begränsas med hänsyn till att bönbokens omfång bör vara väsentligt mindre än i Hjärtats samtal. Ett omfång utöver Att bedja i dag bör inte komma ifråga, särskilt som utbudet av andra bönböcker är stort.

Den sida av bönboksrevisionen som rör ett mer inklusivt språk bör i första hand tillgodoses genom att bönbokens böner speglar en stor mångfald bland författarna. Med en medveten bredd kommer också kvinnors erfarenheter och perspektiv att på olika sätt komma till uttryck. En sådan inriktning på arbetet är att föredra framför bearbetningar där enskilda ord eller tilltal byts ut.

Bönboken skall som hittills inledas med ett kapitel om bönen, motsvarande det nuvarande Ord om bönen. Inriktningen bör i anslutning till svensk tradition vara att avsnittet utgör en böneskola.

En ekumenisk förankring av arbetet bör ske. På ett generellt plan innebär en ökad anknytning till den klassiska böneskatten även en starkare ekumenisk förankring. Därutöver bör bönboksgruppen ha ekumeniska kontakter under revisionsarbetets gång.

Ett revisionsarbete i enlighet med vad som nu anförts svarar mot de krav som kan ställas på ett material som skall vara ett av Svenska kyrkans grundläggande dokument.

Förslaget till En liten bönbok

I 2003 års bönbokskommittés förslag finns material som svarar upp mot de tre funktioner för bönboken som direktiven anger. En stor del av materialet är inriktat mot den enskildes böneliv. För gemensamma andakter i församlingslivet finns morgon- och aftonböner enligt tidegärdstraditionen samt ordningar för andakter och samlingar i olika situationer. Den enskilde som har till uppgift att leda en andakt finner stöd såväl i de enskilda bönerna som i andaktsordningar.

Kommittén har föreslagit en ordning för morgon- och aftonböner som använder ett bredare urval av psaltarpsalmer än tidegärdens ordning. De har också tryckt varje tidebön i en följd i sin helhet, för att man skall kunna delta utan att behöva bläddra mellan olika sidor.

Kommittén har, utan att infoga några sådana, övervägt om bönboken också skulle innehålla några böner på andra språk och menar att frågan bör aktualiseras i det fortsatta arbetet.

Bönboksförslaget är indelat med fler rubriker än de som angavs i direktiven. Detta för att underlätta översikten genom att rubrikerna speglar bönernas innehåll och karaktär på ett så tydligt sätt som möjligt. Den inledande texten har getts rubriken Förord.

I fråga om bönernas ursprung härstammar den övervägande delen av bönerna från 1900-talet och senare. Den näst största gruppen är böner från fornkyrkan. 35 procent av bönerna är formulerade av kvinnor.

Bönerna inrymmer en mångfald språkliga uttryck och bilder vilket ger en språklig bredd, så till vida att några böner kan sägas vara lättillgängliga medan andra kan behöva läsas och bedjas många gånger.

Varje bön har en egen rubrik och författarens namn och dödsår anges, där det är känt. Kommittén motiverar detta med möjligheten för läsaren att sätta in bönen i ett tidsmässigt sammanhang. Dessutom föreslås att ett ämnes- och ett författarregister skall finnas.

Bönbokskommittén betonar att det ekumeniska perspektivet har beaktats och föreslås slutligen att namnet skall vara En liten bönbok.

Remissutfall för förslaget till En liten bönbok

Remissinstanserna

Av de 57 remissinstanser som tillfrågades om att lämna remissyttrande på förslaget inkom 37 med svar. Ytterligare åtta spontana remissyttranden har inkommit, vilket gör det totala antalet till 45.

Synpunkterna i sammanfattning

En stor majoritet av remissinstanserna menar att förslaget kan ligga till grund för en bönbok för Svenska kyrkan. Dock finns ett visst missnöje över att bönboken blir klar några år efter evangelieboken. Många understryker att bönboken måste ges ut som ett särtryck.

Bland de kritiska synpunkterna nämns att förslaget ger alltför dåligt stöd till den gemensamma bönen. Önskemål framförs om att gemensam andakt mer lyfts fram i förordet och att det i materialet tillfogas fler exempel på gemensam andakt och böner med subjektet i plural form (vi/oss).

Några begär att förhållandet mellan kyrkohandboken och bönboken skall göras tydligare när det gäller utfärdsbön, bisättning och urnnedsättning. Det som i kyrkohandboken benämns Slutbön kallas exempelvis i förslaget för Överlämnandet.

Flera önskar att författarnamnet inte skall återges i omedelbar anslutning till bönen utan endast återfinnas i ett register. De flesta frågar efter sakregister och författarregister.

Namnet

Samtliga som yttrat sig över bönboken namn menar att det föreslagna namnet, En liten bönbok, är ett bra förslag.

Disposition

Majoriteten av remissvaren menar att dispositionen är bra, logisk och användbar.

Många anser att förordet behöver kortas samt att det skall ges ett mindre byråkratiskt namn (exempelvis Ord om bön). Synpunkter om att förordet mer skall få karaktären av böneskola och uppmuntra till gemensam bön återkommer. Korta ord om bönen efterfrågas, samt att ta med mer om bönens löften och bönen som en dialog i djupet av vårt innersta.

Förslag finns också om en särskild del för barn och ungdom med böner och några kyrkoårsandakter.

Ordningen för morgon- och aftonböner under en vecka bejakas i stora drag. Dock invänder flera mot att tidegärdens traditionella struktur brutits sönder genom användningen av andra cantica än de som normalt hör hemma i laudes, vesper och completorium. Eftersom tidegärden bygger på upprepning och är använd i många samfund finns det enligt dessa yttranden skäl att inte skapa en särtradition, utan följa det som människor känner till. Detta gäller främst valet av nytestamentliga lovsånger, psaltarpsalmer och hur cantica och psaltarpsalmer numer gemensamt avslutas av dem som deltar i andakten. Önskemål finns om att anvisningarna till tidegärdsdelen förläggs till bönbokens början och görs mer lättbegripliga.

Andra former för daglig andakt, liknande dem som finns i nuvarande bönbok, efterfrågas. Önskemål finns också om att det skall finnas daglig andakt för mer än en vecka.

Urval

Remissinstanserna vill i vissa fall komplettera, i andra fall reducera, antalet böner under kyrkoåret fördelat på olika helger. Till exempel ställs frågan varför det behövs flera böner för midsommar men ingen för askonsdagen. Fler böner önskas för många av helgdagarna liksom i samband med kyrkliga handlingar, och där böner som också kan användas vid samtalet innan. Fler böner vid kyrkogång efterlyses, bön för den som är i ett främmande land, mer material för andakt vid kris och katastrof, fler böner från Bibeln. Böner i olika livssituationer, med åldrande föräldrar, vid ofrivillig barnlöshet och vid missfall är exempel på sådan som efterfrågas.

Flera remissyttranden nämner också att bönerna i materialet känns alltför logiska och tillrättalagda. Det skulle behövas fler böner som bara är rop: rop ur förtvivlan och glädjerop som enbart uttrycker glädje.

Andakter på dopdagen, bröllopsdagen och födelsedagen efterfrågas som en motvikt mot det intryck som förslaget till bönbok ger att det endast är vid död och katastrofer som det finns skäl till andakt.

Balansen mellan olika ämnesgrupper och mellan bönematerial från olika tider

Remissinstanserna har noterat att böner från perioden 1500–1800 är sällsynt förekommande. Fler böner från denna period behövs för att bönboken skall kunna vara ett uttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Välsignelser och böner med tydligt feministiskt perspektiv efterlyses för att visa att detta är en del av vår kyrkas tradition i dag.