2 Inledning

På den nationella nivån har Svenska kyrkan alltsedan 1980-talet haft två parallella organisationer, en offentligrättsligt reglerad och en privaträttslig. I den offentligrättsliga delen har kyrkomötet varit högsta beslutande organ med Svenska kyrkans centralstyrelse som beredande och verkställande organ. Den privaträttsliga delen har varit uppbyggd i stiftelsens form, Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet (SFRV), med ett ombudsmöte och en styrelse. Personalunion råder såväl mellan kyrkomötet och ombudsmötet som mellan Centralstyrelsen och SFRV:s styrelse.

Skälen för att på detta sätt hålla parallella organisationer har varit det förhållandet att den rikskyrkliga verksamheten vid tidpunkten för det nuvarande kyrkomötets tillkomst också innefattade uppgifter som det då inte bedömdes lämpligt att infoga i den offentligrättsligt reglerade organisationen.

Den tillämpade ordningen har fyllt sitt syfte att möjliggöra att den rikskyrkliga verksamheten kan bedrivas såväl i offentligrättsliga som privaträttsliga former. Detta har emellertid skett till priset av en i vissa stycken komplicerad organisation, som i sig torde ha inneburit effektivitetsförluster.

Mot denna bakgrund har i samband med relationsförändringen kyrka-stat förutsatts att SFRV skall upplösas och de båda parallellorganisationerna integreras i det juridiskt nybildade trossamfundets nationella nivå. Något behov av att behålla SFRV föreligger inte, när Svenska kyrkan i sig nu blir ett eget rättssubjekt.