Ombudsmötet
|
Den 10-11 mars 1999 beslöt SFRV-styrelsen att tillföra SKUC (Svenska kyrkans utbildningscentrum) 25 miljoner kronor som ränte- och amorteringsfritt lån och att ge ett aktieägartillskott på 2 miljoner till SKUAB (Svenska Kyrkans Utbildnings AB).
Några dagar senare, den 17 mars, sammanträdde styrelsen igen - per capsulam - för att fördela resterande 8 miljoner kronor av de 35 miljoner, som fjolårets ombudsmöte givit klartecken till att söka hos Kyrkofonden och som först nu kunde skönjas, sedan regeringen den 10 december 1998 nickat bifall. Däremellan hade diverse turer ägt rum i de SKUAB- och SKUC-frågor, som varit nästan obligatoriska på dagordningen de senaste åren och där den gemensamma nämnaren är mångmiljonunderskott med ty åtföljande kyrkliga bidrag och subventioner sedan 1986 (se StSkr 1998:504 och OMot 1998:525).
Det brann uppenbarligen i knutarna, ty det hett eftertraktade lånet till SKUAB syftade till - heter det i protokollet (17 mars) - att "möjliggöra brådskande och prioriterade uppgifter, men också till att stärka bolagets intäkter". I logik därmed gick styrelsen i författning om att ge SKUAB 3 miljoner som ett ränte- och amorteringsfritt lån.
Styrelsen hade, beträffande aktieägartillskottet, konstaterat (10-11 mars) att detta var nödvändigt för att undanröja risken för kontrollbalansräkning. Alltså akut kris! Blott någon månad tidigare hade ordföranden i SKUC och SKUAB lämnat helt andra besked i Kyrkans Tidning (nr 8/99) i samband med att han tog sin hatt, gick och släppte ordförandeklubban: "Mitt uppdrag att sanera stiftelsens ekonomi är avslutat." Och vidare detta: "Vi har rensat av alla bord som jag har kunnat upptäcka. Därför kan jag inte tänka mig en bättre tidpunkt att avgå som styrelseordförande."
Nåväl, Kyrkofonden visade sin generositet gentemot SFRV genom att den 25 mars i år ställa sig bakom den ovannämnda användningen och fördelningen av de 35 miljoner, som på ett bräde pumpas in i de ekonomiska sorgebarnen SKUC och SKUAB - pengar som skulle ha kommit till stor nytta i andra kyrkliga sammanhang, exempelvis diakonala projekt och satsningar och/eller för att stärka utrikesnämndernas ekonomi.
Men på vems mandat handlade SFRV-styrelsen när den bestämde sig för att slussa en del av summan till SKUAB? Såväl ombudsmötets beslut i fjol som uttalanden i debatten, som föregick detsamma, ger klart vid handen att pengarna inte avsåg SKUAB. Tvärtom sades det tydligt ifrån av förslagsställaren till den text, som samlade en majoritet av ombuden, att "dessa pengar skall inte användas för driften" (Ombudsmötet 1998, Protokoll, sid. 49). Uttalanden av ett par SFRV-styrelseledamöter i debatten går i samma riktning.
Anmärkningsvärt är även att SFRV/Centralstyrelsen nyligen tillsatt en arbetsgrupp, som skall utreda Ansgarslidens (SKUC:s) framtid utifrån tre alternativ, som satts på pränt: fortsätta i nuvarande spår, avvecklas eller slås samman med Sigtunastiftelsen. Det framgår av texten att det sista alternativet lockar mest. I den riktningen kan också ett uttalande i Kyrkans Tidning (nr 7/99) av arbetsgruppens ordförande tolkas, där han deklarerar att man hellre skall se hans grupp som en "utvecklingsutredning" än en "avvecklingsutredning".
Slutsatsen att starka krafter i kyrkans ledning är beredda att försöka rädda de ekonomiskt blödande SKUC och SKUAB till varje pris och att alla brandkårsutryckningar, ekonomiska operationer och turer av skilda slag inte har lett till annan slutsats ligger därför nära till hands. I sammanhanget förtjänar också erinras om och hänvisas till de ekonomiska och andra fakta, som kom i dagen och ingående diskuterades vid utskottsarbetet och i plenum vid 1998 års ombudsmöte.
Den ovan redovisade händelseutvecklingen efter fjolårets möte leder logiskt fram till följande yrkande:
att ombudsmötet som sin mening tillkännager att inga dolda eller öppna subventioner från kyrkliga beslutsorgan hädanefter skall ges till SKUC och SKUAB.
Norrköping den 26 mars 1999
Bengt Olof Dike
