Bilaga 1. Yttrande över SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder

Uppsala den 10 januari 1999

Näringsdepartementet

Stockholm

Yttrande över SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder

Analysgruppen har på ett förtjänstfullt sätt gått igenom händelseförloppet efter M/S Estonias förlisning och sökt teckna en bild av skeenden och sammanhang. Genom sitt arbetssätt, med intervjuer med dem som på olika sätt varit delaktiga i skeendet och med särskilda samlingar med representanter för de anhöriga, har analysgruppen på ett unikt sätt kunnat sammanställa vad som skett. Av stor betydelse är att de anhöriga och deras erfarenheter fått komma fram. Vi är övertygade om att det förhållningssätt som analysgruppen intagit och det inkännande sätt på vilket rapporten formats är av stor betydelse för det fortsatta arbetet med att bearbeta de traumata som de anhöriga och hela det svenska samhället fått vidkännas vid förlisningen.

Den genomgång som analysgruppen gjort har enligt vår uppfattning varit nödvändig. Dess syfte har inte varit att lägga skuld för skeendet efter M/S Estonias förlisning, utan att redovisa ställningstaganden och bevekelsegrunder hos myndigheter och andra som haft uppgifter i samband med katastrofen. Denna kartläggning har varit viktig och skapat en bättre bild av samhällets förmåga att hantera den svåra kris som olyckan innebar.

I vårt remissvar på analysgruppens rapport kommer vi att redovisa de frågeställningar som vi menar är relevanta för bedömningen av analysgruppens huvudrekommendation om dykningar och omhändertagande av omkomna. Vi har själva inget definitivt ställningstagande till denna rekommendation.

Rapporten behandlar frågor som inte bara avser de svenska anhöriga eller det svenska samhället. Det berör i mycket stor omfattning även Estland och Finland liksom de övriga länder vars medborgare omkommit i katastrofen. Vi menar att den svenska regeringen inte kan avgöra de frågor som analysgruppens rekommendation väcker utan samförstånd med i första hand Estland och Finland. Som kyrka vill vi därför inte bara redovisa våra egna resonemang, utan även hur Finlands Evangelisk Lutherska Kyrka och den Evangelisk Lutherska Kyrkan i Estland reagerar på analysgruppens rekommendation. Vi menar att även dessa reaktioner bör vägas in i den bedömning som regeringen skall göra. Dessa kyrkors ställningstaganden redovisas som bilaga 1 och 2 till detta yttrande. I korthet avstyrker båda kyrkornas främsta företrädare, ärkebiskoparna Jaan Kiivit och John Vikström, genomförandet av analysgruppens rekommendation om omhändertagande av omkomna genom dykningar. Biskopsmötet gjorde i november 1998 ett uttalande med anledning av rapporten, vilket bifogas som bilaga 3.

Utgångspunkter

Analysgruppen konstaterar att regeringens beslut i december 1994 om att M/S Estonia skulle förbli i havet som bakgrund hade ett offentligt samtal där frågorna om bärgning av fartyget i alltför liten omfattning skilts från frågeställningen om bärgning av omkomnas kroppar genom dykning. Även vi kan konstatera att det offentliga samtalet i stor utsträckning kom att koncentreras omkring tekniska lösningar om förutsättningen för en bärgning av fartyget. Från kyrkans sida lyftes tankarna på havet som en grav fram av bland annat biskopsmötet utan att detta i sig var ett ställningstagande till om en bärgning borde ske. Inte heller företrädare för Svenska kyrkan gjorde den nödvändiga skillnaden mellan omhändertagande av de omkomna och bärgning av hela fartyget.

Vi menar att det hade varit naturligt att fortsätta den omfattande räddningsinsatsen sedan de överlevande kunnat tas om hand, med omhändertagande av de döda omkring och på åtkomliga ställen inuti fartyget. Ett sådant arbete borde hade igångsatts så snart vädret tillät dykningar och nödvändiga resurser kunnat föras till förlisningsplatsen. De erfarenheter som analysgruppen redovisar från andra katastrofer av liknande slag talar för att ett sådant bärgningsarbete, där man snabbt omhändertagit de omkomna, varit av stor vikt för bearbetningen av traumat och det fortsatta sorgearbetet. När samhället har gjort allt som varit i dess makt för att låta de anhöriga ta hand om sina döda i enlighet med deras egna önskemål finns större förutsättningar att gå vidare i sorgen.

Ett sådant omhändertagande kom inte till stånd vid M/S Estonias förlisning. Inte heller det etiska rådet, där även representanter från kyrkan ingick, menade att regeringen borde besluta om omhändertagande av omkomna utan låta fartyget förbli som en gravplats. För dess framtida skydd gavs rekommendationer om övertäckande av fartyget och särskild lagstiftning. Vi biträdde själva förslaget till lagstiftning vid den hearing som ägde rum om den föreslagna lagen.

Vi delar alltså uppfattningen att det hade varit angeläget att direkt efter förlisningen utföra de olika åtgärder som var möjliga för att snabbt kunna omhänderta så många av de omkomnas kroppar som möjligt. Det hade givit de anhöriga vetskapen om att samhället på allt sätt sökt bringa deras omkomna till dem för att de på det sätt de önskade skulle kunna ordna med begravning och kunna gå in i sin sorg. Även om detta hade skett hade många anhöriga inte kunnat få hem sina omkomna omedelbart. De hade fått avvakta beslut om en eventuell bärgning av fartyget innan de kunnat veta om det fanns förutsättningar för dem att få hem sina omkomna.

Vi delar analysgruppens avvisande inställning till en bärgning av fartyget i sin helhet.

Det som nu bör diskuteras är om det i dag, mer än fyra år senare, finns skäl att utföra åtgärder som borde ha skett i omedelbar anslutning till förlisningen. Nu måste andra faktorer beaktas, bland annat med hänsyn till den långa tid som har gått, i vilken utsträckning de anhöriga har kommit till ro med den rådande situationen och vilka risker som i dag bör tas för att utföra det omhändertagande analysgruppen föreslår. Värderingskonflikten måste bedömas från dagens perspektiv.

Gravfriden

Begravningsplatser omfattas av lagstiftning till skydd för de där jordfästa och till bevarande av platsens helgd, gravfrid. Gravfriden värnar den plats där de avlidna vilar och ger de anhöriga ro inför deras avlidnas vilorum. Samhället har intagit stor restriktivitet vid bedömning av och beslut om flyttning av stoft. Normalt tillåts inte sådan annat än på grund av synnerliga skäl, såsom skapande av en gemensam gravplats för makar, som av vissa orsaker begravts skilda från varandra. Vi delar en sådan restriktiv inställning, men menar att ett sådant omhändertagande som analysgruppen föreslår inte skulle vara ett otillåtet brytande av gravfriden.

I november 1994 ledde den finske ärkebiskopen John Vikström tillsammans med den estniske ärkebiskopen Jaan Kiivit en gudstjänst på förlisningsplatsen med ett mycket stort antal anhöriga från Estland och Finland. Gudstjänsten var till sin form inte en begravningsgudstjänst men uppfattades både från finsk och estnisk sida som en begravning.

Under 1995 tog den svenska regeringen initiativ till att en särskild lagstiftning om gravfrid för M/S Estonias förlisningsplats infördes i svensk, finsk och estnisk lag.

Vi menar att enbart det faktum att denna gudstjänst hållits vid förlisningsplatsen inte bör leda till slutsatsen att omkomna inte skulle kunna omhändertas. En flyttning av stoft, som det här skulle vara fråga om, kan inte motsättas med hänvisning till gudstjänsten.

En begravningsgudstjänst är i första hand till för de anhöriga och efterlevande. Vid ett omhändertagande av omkomna kan de anhöriga som så önskar hålla en begravningsgudstjänst och ordna med gravsättning på lämpligt sätt, oavsett gudstjänsten vid förlisningsplatsen i november 1994, de minnesgudstjänster som hållits inom familjekretsen eller de minnesgudstjänster med anhöriga som hållits under sommaren 1995 på förlisningsplatsen.

Den särskilda lagstiftning som tillkommit har syftat till att ge M/S Estonias förlisningsplats ett så gott skydd som möjligt som sista vilorum för de omkomna. Lagstiftningen utgick från det samfällda beslutet i Sverige, Estland och Finland om att fartyget eller omkomna inte skulle bärgas eller omhändertas. Inte heller denna lagstiftning får enligt vår mening ses som ett hinder att i dag allvarligt överväga om ett omhändertagande av de omkomna skall ske.

Även om dykningar efter de omkomna kommer till stånd är det klart att M/S Estonias förlisningsplats allt framgent kommer att vara en gravplats för ett mycket stort antal av dem som följde henne i djupet. Alla kroppar kommer inte att kunna omhändertas. Enligt vår uppfattning är det nödvändigt att lagstiftningen om gravfrid består och att ett lämpligt skydd ges åt platsen mot dykningar och eventuella gravplundrare.

Sorgeprocessen

Vid ett dödsfall av en nära anhörig inleds en ofta lång och svår sorgeprocess. Den är svårare om dödsfallet skett hastigt, t ex genom en olycka. Det är väl känt att en sådan process följer vissa faser och att den inledande chocken, traumat, kan dröja kvar länge och hindra den nyorienteringsfas i livet som följer i slutet av sorgearbetet.

M/S Estonias förlisning innebar svåra personliga förluster för de omkomnas anhöriga, vänner, arbetskamrater och för deras hemländer. Ordnandet av och beslut omkring avlidnas begravning - liksom andra yttre faktorer - hör till sådant som hjälper de anhöriga att uttrycka sin gemenskap med den som dött. Många berövades också, genom att deras omkomnas kroppar inte omhändertagits, sådana praktiska bekymmer som i inledningen till en sorgeprocess kan bidra till att sorgearbetet fortsätter och inte stannar upp. Upplevelser av att inte vara subjekt i den egna sorgen, utan objekt för andras beslut, kan även bidra till att bearbetningen blir längre och svårare än som varit nödvändigt.

Det kärleksfulla omhändertagandet av den avlidne avser den döde som person. Kärleken till eller minnena av någon som dött gäller inte bara kroppen utan människan som helhet: ande, själ och kropp. Vid begravningen och i sorgearbetet är det personen som helhet som omfattas av goda tankar, böner och minnesbilder. Personen som helhet kan finnas i centrum även om kroppen saknas.

I svensk tradition sker begravning på särskilt vigda platser genom jordbegravning eller genom urnnedsättning efter kremation. Aska efter avliden kan även nedsättas anonymt i minneslund eller, efter särskilt tillstånd, spridas t ex i havet. Genom värnandet av begravningsseden uttrycker samhället respekt för det mänskliga livet och för den enskildes värde som person. Synen på havet som en grav är dock inte främmande för svensk tradition eller för ett biblisk betraktelsesätt. Bland sjöfolk har alltid havet kunnat ses som en likvärdig grav.

Ur kristen synvinkel är människan en helhet, skapad till Guds avbild, med ande, själ och kropp. Guds omsorg om henne vid livets gräns är inte beroende av andra människors åtgärder eller om man kunnat ordna med en begravning så som man skulle ha önskat. Den kristna traditionen omfattar tron på ett evigt liv genom Guds kärlek. Erfarenheten är att ett sådant hopp kan ge perspektiv där vissheten finns att den avlidna vilar trygg i Guds famn.

Det är uppenbart att många anhöriga inte kommit vidare i sitt sorgearbete på ett sådant sätt som de själva skulle ha önskat. Som en viktig orsak anges att de inte beretts tillfälle att på sedvanligt sätt ta hand om och begrava sina avlidna. Analysgruppen har för sin del menat att omhändertagande av döda från M/S Estonia skulle kunna hjälpa dessa anhöriga vidare när de fått visshet om att samhället gjort allt som stått i dess makt för att omhänderta de avlidna. Vi menar att även andra insatser för de efterlevande skulle behöva belysas, t ex möjligheterna till fortsatt bearbetning av traumat under professionell medverkan.

Vi delar analysgruppens uppfattning att ett genomförande av dykningar och omhändertagande av de omkomna skulle ha ett positivt värde för de anhöriga som längtat efter att på sedvanligt sätt få begrava sina döda. Flera av de anhöriga skulle kunna gå vidare i sitt sorgearbete. Samtidigt kan inte dykningar efter döda ge några garantier för att någon anhörig skall få tillbaka sina omkomna. Det finns, som vi ser det, en påtaglig risk för att många anhöriga ändå kommer att lämnas besvikna och att nya förväntningar om ytterligare åtgärder uppstår. Andra anhöriga menar sig ha kommit så långt i sitt sorgearbete att de för sin del inte har behov av att dykningar sker för att omhänderta kroppar av deras döda. De har funnit sig i omständligheterna och kan se M/S Estonias förlisningsplats som en grav för de sina. På olika sätt har de ordnat med minnesplatser för sina döda. De önskar inte nu ordna med gravsättning eller känna den ovisshet de föreslagna dykningarna utan tvekan skulle medföra. Vi menar att det är viktigt att inte underskatta riskerna för att dessa anhöriga nu skall behöva genomgå ny oro och smärta och konsekvenserna härav.

Omhändertagande av döda

I samband med planering inför den gudstjänst som ägde rum vid M/S Estonias förlisningsplats i november 1994 kunde kyrkorna i Estland, Finland och Sverige konstatera att det finns stora skillnader i traditioner och synsätt, trots den geografiska närheten. Skillnader i historia och kultur, erfarenheter av ockupation och krig, bidrog till en annan inställning till döda som inte kunnat återföras till sin hembygd. Även erfarenheterna från de anhöriga i första hand i Estland måste beaktas inför ett eventuellt beslut om att genom dykningar söka bärga omkomna.

Det är uppenbart att de svenska anhöriga är starkt splittrade i frågan om en eventuell bärgning av fartyget eller omhändertagande av döda på det sätt som analysgruppen föreslår. Även om vi menar att en fråga av detta slag inte kan avgöras genom avstämning av en enkel majoritet, borde ett klargörande av vad som menas med anhörig i detta sammanhang ske. Det hade varit av värde att få en uppfattning om hur stor splittringen är bland anhöriga, om en sådan undersökning kunnat genomföras utan att det uppfattats som en omröstning i själva bärgningsfrågan. Det är dock så att det enda argument för dykningar och omhändertagande av de omkomna som kan tillmätas betydelse är om en stor majoritet av de anhöriga önskar ett sådant förfaringssätt.

Osäkerheten om inställningen hos de anhöriga i Estland är än större. Vår systerkyrkas ärkebiskop Jaan Kiivit uppger att några strävanden efter att bärga fartyg eller omhänderta omkomna inte finns bland dessa anhöriga. Vi menar att analysgruppens rekommendation måste vägas också mot inställningen bland andra anhöriggrupper än de svenska.

Analysgruppen förutsätter att, om så skulle bli fallet, olika dykföretag är beredda att utföra dykningar i M/S Estonia och att dessa, som arbetsgivare, har ansvaret för både de fysiska och psykiska påfrestningar ett sådant uppdrag utsätter personalen för. Vi menar dock att även denna och annan personals hälsa och välbefinnande måste vägas in i ett kommande beslut; samhället bör inte förvänta insatser som kan bedömas vara menliga för dem som får uppdraget att dyka efter, identifiera och på annat sätt ta hand om en stor mängd avlidna.

Analysgruppen antar att de anhöriga, som försonat sig med förlisningsplatsen som en gravplats för deras anhöriga, har större möjligheter att tåla den påfrestning som de skulle utsättas för genom förverkligandet av dykningar än möjligheterna för de anhöriga som ej kan se förlisningsplatsen som en grav har att uthärda sin situation. Den samlade smärtan skulle kunna minska genom att omhänderta de omkomnas kroppar. Samtidigt måste det övervägas om minskningen av smärtan hos några anhöriga skall ske genom att smärtan hos andra anhöriga ökar.

Ytterligare ett dilemma är hur man skall förfara med omkomna som man inte kan identifiera. Analysgruppen föreslår begravning vid en särskild minnesplats i Sverige eller Estland. Med tanke på att de svenska omkomna med största säkerhet kan identifieras menar vi att en minnesplats i Estland bör komma i första hand.

Vi har redan tidigare noterat att M/S Estonias förlisningsplats allt framgent kommer att vara en gravplats, då det är klarlagt att det inte är möjligt att genom dykningar omhänderta alla dem som följde henne i djupet. Graven kommer att rymma ett färre antal omkomna, men alltjämt vara det sista vilorummet för en stor grupp svenskar och ester. Vi delar analysgruppens bedömning att den bör ges ett skydd men att den tidigare inledda övertäckningen med betong inte bör fullföljas. Staten bör ta på sig ansvaret för att ett sådant skydd blir tillräckligt och bära dess kostnader.

Avslutning

Vi har i detta yttrande inte tagit ställning till om regeringen bör fullfölja de rekommendationer som analysgruppen har givit om omhändertagande av döda vid M/S Estonia. Från de lutherska kyrkorna i Estland och Finland redovisar vi att dessa avstyrker analysgruppens rekommendationer. Om analysgruppens rekommendation förverkligas menar vi att det bör ske i enlighet med de allmänna överväganden som analysgruppen ger. Därutöver måste ett särskilt stöd ges till de anhöriga som motsätter sig ett sådant beslut för att minska de påfrestningar dessa kommer att utsättas för.

Svenska kyrkan och dess församlingar kommer på allt sätt att söka stödja de anhöriga i samband med begravningsgudstjänster eller gravsättningar om omhändertagande av döda sker i enlighet med analysgruppens rekommendation. För den som söker samtal eller själavård står präster och själavårdare till buds.

Vi vill starkt understödja analysgruppens förslag om utökat stöd till anhöriga och överlevande. Genom katastrofens vidd är det uppenbart att särskilda insatser alltjämt behövs.

Analysgruppen hoppas att genomförandet av dess rekommendationer skall kunna leda till en försoningsprocess. Anhöriga, som strävat efter ett omhändertagande av de omkomna, kan säkert se att ett genomförande av förslaget skulle kunna få ett sådant resultat. Med i bilden bör dock finnas att de som med kraft motsätter sig rekommendationen, eller som skadas i sitt sorgearbete om den genomförs, knappast kan komma att se det så.

Analysgruppen föreslår att en nationell minneshögtid anordnas efter det att omhändertagandet av omkomna har avslutats. Vi delar analysgruppens bedömning. Man bör överväga att ordna en sådan tillsammans med Estland och Finland. Även om analysgruppens rekommendation ej förverkligas menar vi att en minneshögtid bör hållas när slutliga beslut har tagits av berörda regeringar.

Detta yttrande har - efter ett riktningsgivande samtal inom Svenska kyrkans centralstyrelse - beslutats av ärkebiskop KG Hammar, ordförande, Stina Eliasson, 2:e vice ordförande, Birgitta Ericsson Löfgren, Gunvor Hagelberg och Margarethe Isberg med tf. kyrkosekreteraren Klas Hansson som föredragande.

KG Hammar

Klas Hansson

Bilaga 1:1

SVENSKA KYRKANS CENTRALSTYRELSE

Estlands evangelisk lutherska kyrka, ärkebiskop Jaan Kiivit.

Tallinn 22 december 1998

Analysgruppens rekommendationer har publicerats och kommenterats i estniska medier under senhösten 1998. Ett grundläggande tema i dessa allmänna kommentarer har varit att det i dag inte finns skäl att störa gravfriden.

För det estniska folket har 1900-talet varit fyllt av oro, förtryck och våld. Det har varit vanligt att människor har försvunnit, deporterats till läger i Sibirien eller att man efter krigen inte har känt till den plats där de har begravts. Det är många familjer som saknar kunskap om den enskildes öde. Dessa svåra erfarenheter har gjort att man inte har haft samma behov som uppenbarligen funnits i Sverige att inom familjen kunna begrava de avlidnas kroppar, för att kunna gå vidare i sorgen. De starka uttryck som kommit från svenska anhörigas sida om nödvändigheten att omhänderta de omkomnas kroppar känns främmande från ett estniskt perspektiv.

När någon avlider är det den dödes hela person som man minns. Det viktigaste är att ha en minnesplats. Finns inte kroppen har man haft för sed att vid sin familjegrav föra upp namnen också på dem som inte fysiskt vilar i graven med noteringar såsom "Begravd i Sibirien", "Saknad till havs". Ett samhälles ordningar i samband med död och begravning är starkt kulturbetingade och det realistiska sätt på vilket människor möter döden i Estland är en hjälp i sorgen.

Betoningen av gravfriden är stark. Bara i yttersta undantagsfall kan stoft få flyttas till annan grav. Gravfriden är till för att skapa trygghet både omkring den plats där döda begravs och för att de anhöriga skall kunna känna den trygghet en i samhället fredad plats skänker. Tanken på havet som en grav är inte heller främmande och i den kristna traditionen finns tankar om hur havet i den yttersta tiden lämnar åter de döda som finns i det.

Den gudstjänst som förrättades den 26 november 1994 under ledning av ärkebiskoparna Jaan Kiivit, Estland, och John Vikström, Finland, betraktas som en välsignelsegudstjänst av platsen, en invigning. Den utfördes inom den tid som man av tradition observerar för att avsluta begravningsbestyren och var för de flesta anhöriga något mycket positivt i deras sorg. I ett brev till den estniska regeringen av den 18 november 1998 hävdar ärkebiskop Kiivit att de förolyckade skall få vila i frid och att deras sista vilorum är invigt. Det är en hållning som delas av övriga kyrkor verksamma i Estland.

Som analysgruppen har påpekat kunde ett omedelbart omhändertagande ha skett av de omkomna i direkt anslutning till att räddningsaktionen av de överlevande avslutades. Detta skedde ej och i Estland koncentrerades vid denna tidpunkt intresset till själva fartyget och orsakerna till dess förlisning. Men det finns inga skäl att i dag utföra vad som inte gjordes då.

De anhöriga har inte alltid fått den hjälp som de borde ha fått. Kyrkorna har sökt bidra på det sätt som varit möjligt för dem och de som omfattat en kristen tro har haft lättare i sitt sorgearbete. Av erfarenhet vet man att tiden är en av de viktigaste faktorerna i läkningsprocessen. Många anhöriga har kommit långt i läkningsprocessen men analysgruppens förslag har rivit upp såren igen.

Ett förverkligande av analysgruppens förslag skulle innebära att antalsmässigt något färre efterlevande skulle ha sina omkomna i den grav som M/S Estonias förlisningsplats utgör. Något antal kan inte anges men man vet att alla omkomna inte kan tas upp ur fartyget. Stora risker finns att ett sådant projekt leder till nya besvikelser. Man kan egentligen inte förutse hur vare sig de som önskar ett omhändertagande eller de som motsätter sig ett sådant kommer att reagera. Det finns risker för psykiska skador och att nu sätta igång sådana processer kan vara farligt. Det är en risk som inte bör tas och det är därför klokare att låta allt bero. Det finns skäl att fråga om de anhöriga som längtar efter att kropparna skall tas om hand tänkt igenom vad de verkligen längtar efter.

I Estland vet man att det svenska samhället skiljer sig starkt från det estniska. Det estniska samhället har mer gemensamt med det finska. Genom analysgruppens rekommendation har skillnaderna mellan de båda samhällena åter poängterats. Det finns ett främlingsskap inför den bild som ges att svenskarna bäst förstår hur man skall gå igenom katastrofen, trots att de inte delar Estlands erfarenheter, bland annat från kriget. Man känner sig inte alltid tillfreds med attityden, som ibland beskrivs vara "von oben" och man kan uttrycka förvåning över hur mycket pengar som finns till hands i Sverige.

Klas Hansson

Bilaga 1:2

SVENSKA KYRKANS CENTRALSTYRELSE

Evangelisk lutherska kyrkan i Finland, ärkebiskop John Vikström och ledande sjukhusprästen Göran Hellberg.

Åbo 22 december 1998

Den allmänna reaktionen i det finska samhället i direkt anslutning till att analysgruppen offentliggjorde sin rapport var att man inte borde röra förlisningsplatsen. Det är också en reaktion som kyrkan delar. Även om gudstjänsten i november 1994 inte kallades en begravningsgudstjänst, innehöll den alla moment som en sådan gudstjänst innehåller. Förlisningsplatsen är efter denna händelse inte samma plats som förut. Den har välsignats till viloplats för de omkomna. Även om ett omhändertagande av omkomna sker genom dykningar kommer förlisningsplatsen att utgöra gravplats för många.

I alla mediekontakter i samband med gudstjänsten betonades att den i sig inte var ett ställningstagande till det då närliggande beslutet om en eventuell bärgning av fartyget eller eventuellt av de omkomna. I krigssituationer har man t ex när gravar kunnat identifierats fört hem stupade till sin hembygd, oavsett att gudstjänster har hållits i fält. Det kan inte ses som ett brott mot gravfriden.

Men inte alltid har sådana åtgärder vidtagits ens när de tekniska möjligheterna uppkommit. Inte långt från M/S Estonias förlisningsplats ligger det finska krigsfartyget Ilmarinen som förliste under kriget, med flera hundra omkomna ombord. Det finns inga tankar på att i efterhand genomföra dykningar efter dessa, trots att det är möjligt att utföra dem. Det kan finnas en tendens att välja att alltid utföra det möjliga; kanske skall man ibland välja bort även sådant som är möjligt och böja sig för skeendet.

Vid några tillfällen har paralleller dragits till bärgningen av oljeplattformen Alexander Kielland. En sådan jämförelse syns inte helt relevant, då det den gången syntes vara en betydligt större enighet bland de anhöriga. Efter M/S Estonias förlisning har ett stort antal anhöriga kommit till ro med att förlisningsplatsen är en gravplats för deras anhöriga. Om analysgruppens rekommendation om dykningar och omhändertagande av de omkomna genomförs måste det också övervägas hur dessa anhörigas rättigheter tas till vara och hur respekt visas för deras ställningstagande.

I svåra konfliktsituationer, när oenighet råder om en tilltänkt åtgärd, syns status quo vara den bästa utgången, om en sådan lösning är uthärdlig för de flesta. Ett positivt ställningstagande till analysgruppens förslag om omhändertagande av de omkomna borde bygga på en mycket stor enighet bland de anhöriga.

Analysgruppen har pekat på två huvudproblem: förtroendet för myndigheterna och sorgearbetet bland de anhöriga. Det borde vara möjligt att låta ett försoningens ljus falla över politikerna. De hade inga andra ambitioner än att stödja och hjälpa de anhöriga. Det var motivet bakom deras uttalanden och det var den känsla som uttrycktes med ord som kom att uppfattas som löften. Det borde vara möjligt för alla att se detta grundläggande motiv. För försoningen i samhället skulle det ha stort värde om ansvariga kunde deklarera vad som gjordes fel och be om de anhörigas förståelse. Däremot kan samhället knappast, med tanke på den tid som har gått och olika uppfattningar bland alla de anhöriga, i dag utföra sådant som borde ha åtgärdats i omedelbar anslutning till katastrofen.

Vad avser sorgearbetet är dess faser välkända. Man kan ana att det finns anhöriga som stannat i den första traumatiska upplevelsen och inte kommit vidare in i en bearbetningsfas. Det bistånd dessa i första hand behöver är hjälp att bearbeta traumat, inte de yttre åtgärder analysgruppen föreslår.

Om ett omhändertagande av de omkomna sker finns inga garantier för att detta skulle ha de förväntade positiva effekterna.

En allmän etisk princip säger att man skall ta större hänsyn till och mer stödja de som är svaga, än de som är starka. Den som är svag skall lyftas och komma närmare den som är stark. De som försonats med förlisningsplatsen som en gravplats är "de starka". "De svaga" är de som inte kan se det så. Det etiska dilemmat är att åtgärder för den ena gruppen kommer att inkräkta på den andra gruppens rättigheter och till och med skada dem. Därför blir den grundläggande principen inte rimlig att tillämpa i detta sammanhang.

I en svår etisk konflikt som denna är det samhällets uppgift att gå in och avgöra hur frågorna skall lösas. Här är svårigheten att det måste ske också i samförstånd med andra länder, i första hand med Estland.

Klas Hansson

Bilaga 1:3

BISKOPSMÖTET

UPPSALA

24 november 1998

Svenska kyrkans biskopar har varit samlade till biskopsmöte i Luleå och därvid samtalat om förslagen till regeringen från Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen och dess följder. Gemensamt vill vi uttrycka vår stora uppskattning för det empatiska och ödmjuka sätt på vilket Analysgruppen utfört och presenterat sitt uppdrag och sina rekommendationer. Ingen torde bättre än Analysgruppen ha inblick i de många anhörigas känslor, tankar och förhoppningar. Vi är medvetna om att också vår kyrka i vissa avseenden kom till korta i det som skedde efter förlisningen. Analysgruppens syfte med sina rekommendationer att minimera den oundvikliga smärta som blir en följd av att någonting görs eller att ingenting görs måste erkännas. Rekommendationen att bärga så många döda som möjligt från Estonia är värd ett lika ödmjukt och inkännande samtal.

De flesta av oss biskopar var delaktiga i de samtal som handlade om havet som en grav för förlista. På ett alltför starkt sätt förknippades då frågan om bärgning av de döda med bärgning av fartyget. Vi var många inom Svenska kyrkan som trodde att de anhöriga vid Estoniakatastrofen skulle få hjälp i sorgen om förlisningsplatsen blev en gemensam grav för alla ombord. Åren som gått sedan M/S Estonias förlisning har visat att det beslut som så småningom fattades med denna innebörd inte kunde accepteras av alla. Därtill bidrog att inget omhändertagande av de omkomna i fartyget skedde omedelbart efter förlisningen.

En del av oss menar att den samlade smärtan blir mindre om Analysgruppens förslag följs, om det visar sig möjligt. Andra menar att mera talar för att smärtan blir mindre om alla döda i M/S Estonia får förbli i fartyget. Gemensamt menar vi dock att det förhållandet att gudstjänster hållits vid katastrofplatsen och frid lysts över denna inte bör användas som argument mot en inkännande och grundlig prövning av Analysgruppens rekommendationer. Gravfrid stiftas för att värna den plats där en avliden vilar. Den ger också anhöriga ro med tanke på de avlidnas vilorum. Det är många som inte erfarit detta omkring denna grav.

Förlisningsplatsen kommer, även om Analysgruppens förslag skulle genomföras, att vara en gravplats för många av de omkomna. Anhöriga från Estland, Sverige, Finland, Lettland och många andra länder har förlisningsplatsen som vilorum för sina närmaste. För många är detta redan en värdig gravplats för deras omkomna medan andra har svårt att se det så.

Några månader av ovisshet och därmed fördjupad smärta ligger framför dem som drabbades av Estoniakatastrofen. Det gäller särskilt dem som på något sätt kommit till ro med rådande förhållanden. Det är vår förhoppning och bön att dessa människor skall erhålla lindring i sin återvändande smärta i vetskapen om att aktualiserandet av olika handlingsalternativ syftar till att minska den totala smärtan och lindra bördan för dem som inte funnit någon frid i relation till graven i Östersjön.