(översättning av Slutdokument nr ME 3)
Tillsammans under korset i Afrika
Välsignad är vår Gud, nu och alltid och i all evighet. Amen
Afrikas trummor har kallat oss samman till Harare i Zimbabwe som företrädare för mer än trehundra kyrkor vid KV:s åttonde generalförsamling. Vi hälsar våra bröder och systrar i Jesus Kristus i hela världen, som med oss delar glädjen i den Heliga Treenighetens liv och gemenskap.
För femtio år sedan började KV sin resa i tro vid generalförsamlingen i Amsterdam och uttalade klart och tydligt: "Vår avsikt är att hålla samman". Vår pilgrimsfärd har via Evanston, New Delhi, Uppsala, Nairobi, Vancouver och Canberra lett oss till en glädje över det hopp, den mission, den frihet, det liv och den förnyelse som Gud skänker.
Temat för denna generalförsamling, Vänd er till Gud - gläd er i hoppet, inbjuder oss att åter se till det som utgör själva grunden för vår tro och våra kyrkors liv, och att där finna det hopp som leder oss vidare. Detta jubelår frambär vi ett glädjebud till de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda, frihet till de förtryckta och ett år som Herren har valt.
Vi som samlats här i en glädjens gemenskap vill bjuda in varandra och hela kyrkan till att färdas mot en synlig enhet, som är Guds gåva och kallelse till oss. Vi har funnit att Kristus både är mittpunkten i vår gemenskap och det levande vatten som ger liv. Vi bekänner att vi ofta vänt oss bort från Guds vilja och från vår tjänst i Guds rike. Detta gör oss bedrövade och ångerfulla.
Generalförsamlingens liv har kretsat kring gudstjänster, bön och bibelstudier. Mitt i gudstjänstlokalen har ett stort snidat träkors stått, med Afrikas kontinent vid sitt hjärta. Det är verkligen en del av glädjen i denna generalförsamling att vi befinner oss i Afrika. Här har vi fått uppleva de lokala församlingarnas liv och växtkraft och livaktigheten i deras tro. Vi har fått glädjas åt Guds sköna och underbara skapelse. Vi har påmints om att det var till Afrika som den heliga familjen kom som flyktingar med Jesusbarnet, och Afrika är idag liksom andra kontinenter en plats där många människor tvingats lämna sina hem för att leva som hemlösa och flyktingar.
Korsets kraft har dragit oss till sig, och vi har påmints om att korset är den heligaste av marker, så heligt att Gud själv tar av sina sandaler inför det. Runtom oss har vi sett människor lida och plågas. Vi har mött de akuta problem som fattigdom, arbetslöshet och hemlöshet innebär här liksom överallt annars. Vi har hört om globaliseringens och strukturanpassningens förödande konsekvenser för de svaga och maktlösa, som märker hur de blir alltmer "osynliga". Vi har tagit del av våra systrars och bröders berättelser om den bistra verklighet som på grund av skuldkrisen råder i utvecklingsländerna. Vi uppmanar till en skuldavskrivning på ett sådant sätt som gynnar de fattiga och marginaliserade och respekterar deras mänskliga rättigheter.
Vi har längtat efter att få röra vid dem som lider av hiv/aids. Vi har stått vid våra handikappade bröders och systrars sida, de som har en gåva att ge till den som är handikappad i sitt förhållningssätt till dem. Vi har lyssnat till urbefolkningarnas röster, när de gör anspråk på det utrymme som rätteligen är deras. Vi har lyssnat till kvinnor, barn, flyktingar och fördrivna som fått sina liv ödelagda av våldet. Vi har manats att uttrycka vår solidaritet med dem, att aktivt sträva efter att övervinna våldet och att arbeta för att alla människors värdighet erkänns fullt ut. Gud skakar om vår värld genom att gå till de människor som lever i dess utkanter och på så sätt göra den periferin till ett centrum. Som kyrkor är vi kallade att på allvar synliggöra dessa söner och döttrar till Gud.
Det livgivande vattnet blev den symbol som markerade avslutningen av det ekumeniska Årtiondet för kyrkornas solidaritet med kvinnor. Vi har lyssnat till det Levande Brevets skildring av en ofta alltför plågsam verklighet. Vattnet, som flödar över förtorkad jord, är en livsnödvändighet. Jesus erbjöd kvinnan vid brunnen det levande vattnet, det helande och nya liv hon så desperat behövde. Guds kallelse har om och om igen framförts med vattnet som medel. Vi har bjudits att dricka av frälsningens vatten och bekräfta vår enhet med alla som gjorts till lemmar i Kristi kropp. Vi har kallats att hjälpa och trösta de ensamma, de sörjande, föräldralösa och övergivna, och att fortsätta törsta till dess att världens sår har läkts.
Vi har brottats med frågan om hur vi ska kunna öka deltagandet på alla nivåer inom den ekumeniska rörelsen, och om hur vårt beslutsfattande ska kunna återspegla de behov och förväntningar som finns hos människor från många skilda traditioner och kulturer. Vi har med glädje uppmärksammat den ledande roll som unga människor spelar, något som varit påfallande tydligt under denna generalförsamling. Enträget uppmuntrar vi kyrkorna att bereda plats för unga människor så att de på alla tänkbara sätt kan engagera sig i kyrkans liv och tjänst.
Sammanförda av Guds kärlek har vi sökt att bättre förstå vad det betyder att hålla samman. Vi har frågat oss hur vi uppfattar KV och de olika sätt som Gud använt för att kalla oss att se framåt tillsammans. Vi har glatts åt den koinonia (gemenskap) som utvecklas mellan kristna på många håll i världen, och vi fastslår återigen att Gud kallat oss att fortsätta växa tillsammans i gemenskap, så att det verkligen syns. Vi gläds åt de tecken som finns på ett sådant växande, som förhoppningen om ett gemensamt datum för påskfirandet.
Vi har också upplevt smärtan i de skillnader som ännu finns mellan oss, och som visar sig i att vi inte kan fira nattvard tillsammans. Men vi har ständigt påmints om att det som förenar oss är starkare än det som skiljer oss åt. Det centrala i den kristna åminnelsen är inte i första hand vad vi minns var och en för sig, utan den frälsning som getts oss i Jesus Kristus och hans födelse, liv, död och uppståndelse. Därför är det nödvändigt att vi som kristna minns tillsammans, när vi vänder oss till Gud för att kunna glädjas i hoppet. Det är när vi vänder oss till Gud och ser Guds ansikte i varandra som vi vet och ser vilka vi själva är. Detta är själva hjärtat i en äkta ekumenisk spiritualitet.
Vi har försökt ge fritt utrymme åt varandra, och att ge rum för dem som inte kan förenas i en splittrad värld. Under generalförsamlingen har en lång rad frågor och uppgifter tagits upp, vilket låtit oss inse att Anden leder de troendes gemenskap långt bortom våra enskilda horisonter. Vi har upplevt hur rik Gud är, och vi har sett att vi förhåller oss på varierande sätt till den värld där olika folk lever med olika tro. Vi hävdar att religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet.
KV började sin färd i tro med beslutet att hålla samman. Samma beslutsamhet har vi upplevt i Harare, också då vi sett vilka svårigheter vi stått inför. Vi har som kyrkor för länge sedan förbundit oss att hålla samman, och vi förbinder oss nu att tillsammans fortsätta växa mot en synlig enhet - inte bara i generalförsamlingar och ekumeniska möten, utan i varje kyrka, överallt. Det är den sortens gemenskap som allt ekumeniskt arbete på alla nivåer måste syfta till. Den mission som Gud kallar kyrkan till i hennes tjänst för Guds rike kan inte skiljas från kallelsen att vara ett. I Harare har vi återigen fått se hur ofantlig den mission är som Gud bjuder oss att gå in i. För oss, som genom Kristi offer på korset försonats med Gud, innebär denna mission en utmaning att arbeta för försoning och fred med rättvisa bland dem som kriget och våldet skilt från varandra.
Vi som deltagit i denna KV:s åttonde generalförsamling vill med er, våra bröder och systrar, dela denna hoppets hälsning. Den Gud som kallat oss samman kommer att föra oss till alltings fulländning i Kristus. Det jubelår som börjat bland oss sänder vi vidare till er, för att fira att hela skapelsen är befriad. Vi som än en gång vänt oss till Gud, har kunnat känna glädjen i hoppet. Vi bjuder in er att med oss dela den vision som vi tillsammans har kunnat ge uttryck för, och som vi ber skall bli en del av ett gemensamt liv och vittnesbörd:
Vi längtar efter Kristi kropps synliga enhet,
där alla får sina gåvor erkända,
unga och gamla, kvinnor och män, lekmän och ämbetsbärare.
Med förväntan ser vi fram emot att all mänsklig gemenskap helas,
att Guds skapelse blir alltigenom hel.
Vi förlitar oss på förlåtelsens befriande kraft,
den som förvandlar fiendskap till vänskap,
den som bryter våldets onda cirkel.
Vi utmanas av visionen av en kyrka
som når ut till alla,
som vill dela allt, som vill hela allt, som vill bära fram ett glädjebud om
Guds försoning,
ett rikets tecken och en tjänare i världen.
Vi utmanas av visionen av en kyrka,
Guds folk på väg tillsammans,
som motsätter sig varje uppdelning efter ras, kön, ålder eller kultur,
som strävar efter att förverkliga rättvisa och fred,
som värnar om skapelsens okränkbarhet.
Vi färdas tillsammans som ett folk med uppståndelsetro.
Mitt i all utsatthet och förtvivlan
vill vi i glädje och hopp ta emot livets löfte i hela dess fullhet.
Vi färdas tillsammans som ett bönens folk.
Mitt i förvirring och identitetskriser
skönjer vi tecken på att Guds syften uppfylls
och med förväntan ser vi fram emot att Guds rike kommer.
