4. Ordförandens och generalsekreterarens rapporter
Till varje generalförsamling överlämnar Centralkommitténs ordförande och KV:s generalsekreterare var sin rapport över verksamheten sedan föregående generalförsamling. Vid generalförsamlingen i Canberra hade dåvarande generalsekreteraren Emilio Castro uttryckt frustration över att nattvardsgemenskap mellan medlemskyrkorna ännu inte hade uppnåtts. Situationen i Harare var nu annorlunda. Det var inte längre frågan om att ta stora steg mot en synlig enhet och enighet. Kritik, inte minst från ortodoxt håll, mot att vissa delar av KV velat gå för fort fram hade redan satt sina spår.
(sammandrag)
Ordföranden Aram I, Catholicos i den armeniska kyrkan med säte i Beirut, Libanon, avlämnade en rapport som kom att slå an tonen i hela generalförsamlingen och skapa en öppen atmosfär med plats för olikheter. Detsamma kan även sägas om generalsekreterarens rapport. Båda avlämnades under den första riktiga arbetsdagen.
I sin inledning påminde ordföranden om att mycket har hänt i världen sedan generalförsamlingen i Canberra 1991. "Osedvanliga och långtgående förändringar har varit utmärkande för mänsklighetens historia sedan vi möttes i Canberra. Ideologier har kollapsat, barriärer förstörts, apartheid har nästan försvunnit. Ändå har det kalla krigets slut inte medfört en ny era präglad av rättvisa, fred och försoning. Världen förblir bruten, delad och hotad. Dessa radikala och snabba förändringar och framväxten av komplexa verkligheter har direkt slagit tillbaka på livet och vittnesbördet i kyrkorna, den ekumeniska rörelsen och på arbetet i KV."
Denna inledande anmärkning var en viktig påminnelse om att den ekumeniska rörelsen nu lever under andra förutsättningar. Istället för att i detalj gå igenom vad som hänt sedan förra generalförsamlingen koncentrerar sig Aram I på de utmaningar som den nya situationen och tiden kräver. Därvidlag måste utarbetandet av policy-dokumentet "Towards a Common Understanding and Vision of the WCC" (CUV) ses som det kanske viktigaste initiativet under denna period. Stort arbete har lagts ner både av rådet och av medlemskyrkorna på att på nytt finna uttryck för den ekumeniska visionen. Här är den synliga enheten avgörande. Visionen innebär en enhet som leder till mission, diakoni och arbete för rättvisa, och den uttrycker en integrerad och sammanhängande syn på relationen mellan kyrkorna sinsemellan och mellan rådet och kyrkorna. Den bärande idén är att rådet måste bli mer rotat i och väglett av kyrkorna. KV måste ses som en "kyrkornas gemenskap".
Huvudfrågan för KV måste alltid vara hur man bäst tjänar kyrkorna. Kyrkornas förändrade situation, bl.a. det faktum att det ekonomiska stödet har minskat, har lett till två omorganisationer sedan Canberra, och staben i Genève har minskats kraftigt. Faith and Order-arbetet har mer och mer relaterats till det övriga arbetet i rådet. Så har ett omfattande arbete rörande begreppet koinonia (kristen gemenskap enl Apg 2:42) gjorts. Detta har lett till en större konsensus än förut, och det går inte längre att tala om kyrkans synliga enhet utan att samtidigt lika starkt betona engagemanget i världen. Denna samsyn på kyrkan som en trosgemenskap och samtidigt som en utåtriktad rörelse för mänsklighetens och skapelsens skull har under perioden bäst manifesterats i studieprocessen ecklesiologi och etik.
Aram I problematiserade de frågor som varit uppe till diskussion och hann nämna mycket av det som sedan togs upp till mer detaljerad behandling: proselytismen, särskilt i Östeuropa, pluralismens realitet för all kristen undervisning, behovet av kontextuell mission, globaliseringen och våldets gissel.
Framför allt betonade han, mer än någon annan under hela generalförsamlingen, att ungdomar och studenter måste återfå en prominent plats i den ekumeniska rörelsen, om denna skall ha en framtid. En balans måste skapas mellan behovet av en insats som är integrerad och samtidigt ger ungdomarna utrymme för profilering och profetisk utmaning.
Policydokumentet CUV, som antogs 1997, är en milstolpe på den väg som började i Amsterdam. Stora framsteg har gjorts under dessa femtio år, men tiden är nu en annan. Institutionell ekumenik är verkligen i kris men inte den folkliga, konkreta ekumeniken. Aram I skriver: "Den ekumeniska rörelsens framtid ligger i hängivna och visionära unga människor, inte i strukturer och program."
Det är utifrån denna ansats som ordföranden gick in på sitt huvudbudskap: De ortodoxa kyrkornas plats i KV. De ortodoxa kyrkornas situation är en helt annan nu efter kommunismens fall. Behovet av att finna den egna identiteten är stort. Samtidigt har det under många år funnits problem inom KV. De ortodoxa har hela tiden upplevt rådet som alltför västerländskt, liberalt och protestantiskt. Samtidigt är deras medlemsantal nästan lika stort som övriga medlemskyrkors tillsammans. Det finns all anledning att ta den kritiska situation som har uppstått på allvar. Två ortodoxa kyrkor har lämnat KV (den georgiska och den bulgariska). Den ryska ortodoxa kyrkan, som är störst av alla, kom med en handfull delegater till Harare, fastän de hade varit berättigade att sända 25 stycken.
Påverkad av en PM som satts samman av en ortodox arbetsgrupp på KV:s kansli sade Aram I: "De ortodoxas problem är inte den ekumeniska rörelsens trovärdighet utan relevansen i dess program, språk, metoder och procedurer. Några av våra ortodoxa medlemskyrkor är inte med oss i den här generalförsamlingen. Andra är inte med oss på det sätt som de brukar. Jag utgår ifrån att vi alla inser att vi har ett problem, och att det inte är ett ortodoxt problem utan väsentligen ett ekumeniskt problem."
Återigen påpekade han, liksom vid Centralkommitténs möte 1997, att ett utrymme måste skapas för de olikheter som finns. Det går inte att pressa fram en ökad enighet mot någons vilja, och vår gemenskap i KV kan inte längre grundas på ett majoritets-minoritetsförhållande.
Aram I framhöll att KV knappast har någon framtid utan de ortodoxa, och att gemenskapen istället måste vidgas. Vi befinner oss i förändringens tid, men detta faktum kan vi vända till den ekumeniska rörelsens fördel, menade han. Senare beslöts också att tillsätta en teologisk kommission med representanter både för de ortodoxa och de andra medlemskyrkorna. Denna får möjlighet att ventilera frågor som rör både form och innehåll i ett framtida KV.
Skall detta arbete kunna bli konstruktivt och meningsfullt måste även de ortodoxa representanterna ta sitt ansvar: "Det är hög tid för de ortodoxa kyrkorna att övergå från monolog till dialog, från reaktion till aktion, från att bidra till att delta, från att vara observatörer till att bli fullvärdiga medarbetare i KV."
4.2 Generalsekreterarens rapport
(sammandrag)
Även generalsekreteraren Konrad Raiser tog i sin rapport på ett realistiskt sätt hänsyn till den situation som uppstått. En markant förskjutning kan märkas mellan den rapport som han framlade i Centralkommittén 1997 och den här rapporten. 1997 fanns en tydlig irritation över den ortodoxa kritiken, och den hållning som presenterades var i hög grad traditionell. Några ytterligare långtgående förändringar i struktur och arbetssätt var inte i sikte då.
Nu koncentrerade sig Raiser just på hur viktigt det är att skapa ett utrymme för olikheter. Han ifrågasatte också för första gången innebörden i själva medlemskapet och undrade om själva beslutsfattandet inte behöver tonas ner ytterligare.
Det måste skapas ett större utrymme för det ekumeniska samtalet och mötet. KV har blivit offer för en institutionell fångenskap, som även de etablerade kyrkorna bidragit till. Faith and Order-kommissionen sade redan 1971: Om kyrkans enhet skall kunna betjäna och befrämja mänsklighetens enhet måste rum beredas både för många olika uttrycksformer och för skillnader och t.o.m. konflikter.
Kyrkorna måste se vikten av att skapa ett ekumeniskt rum, men också att de måste ge sig ut på en gemensam pilgrimsvandring. Det är under denna vandring som den rätta identiteten skall skapas, med rätt till stora olikheter. Detta är så viktigt i en tid då vi frestas att se vår identitet på ett defensivt och exklusivt sätt.
När Konrad Raiser talade om behovet av utrymme tänkte även han naturligtvis på de ortodoxa, men han tänkte minst lika mycket på dem som engagerat sig i det ekumeniska årtiondet Kyrkor i solidaritet med kvinnor som avslutades strax före generalförsamlingen i Harare. Kvinnors delaktighet i kyrkornas ledarskap och liv är en i högsta grad aktuell fråga. Så är det också med frågan om sexualiteten som vissa kyrkor inte vill ta upp till behandling men som andra måste få bearbeta för att kunna fortsätta sin vardag på ett trovärdigt sätt. Frågorna är många och kontrasterna slående. Övertygelsen om att det kan få finnas ett ekumeniskt rum för så stora olikheter kommer med all sannolikhet att bli utsatt för stora påfrestningar, men risken måste tas.
KV:s generalsekreterare förde sedan ett resonemang rörande medlemskapets betydelse. Resonemanget indikerade en beredskap för ytterligare stora förändringar inom KV. Det viktigaste är till sist ändå inte att få ett medlemskap i KV som berättigar till röstning och beslut, som ändå till sist måste godkännas av respektive kyrka. Den styrelseform som KV traditionellt lever med bygger på den parlamentariska och har hämtats från stater med en demokratisk författning. Det är framför allt den presbyterianska, synodala styrelseformen som slår igenom. Tiden är nu mogen för en omprövning av denna form. Det demokratiska styrelsesättet har sin givna plats. Ett ekumeniskt sammanhang kan idag likafullt behöva betona behovet av dialog och konsensus. Kanske blir det viktigt att ibland undvika beslutsfattande. Medvetenheten borde också vara större rörande det faktum att kyrkorna har olika styrelsesätt, vissa med fortsatt respekt för hierarki och kyrkoledares auktoritet.
Kärnan i Raisers resonemang kan sägas vara formulerad i § 17 i hans rapport. Där tar han upp synen på den ekumeniska verksamheten ur relationssynpunkt. KV är en gemenskap av kyrkor. KV kan därför inte vara något i sig självt, utan är något endast genom att hela tiden relatera till kyrkorna på olika sätt: "Med en sådan relationsförståelse av KV som en gemenskap av kyrkor hamnar frågan om dess struktur och institutionella profil i en vidare och mer korrekt teologisk kontext."
Världskonferensen för Faith and Order 1993 tog upp tanken på att den kristna gemenskapen, koinonia, bäst visas i en pilgrimsvandring som i sig även är en omvändelse. Kyrkans liv är just att kunna relatera till andra och vara öppen för omvändelse. Raiser fortsätter: "Att stå i relation till någon betyder att vara beredd att exponera sig själv för det annorlunda hos den andre, att tillåta sig själv att bli förändrad genom detta möte." Det är detta mötets ekumenik, mötet mellan människor av olika kyrklig bakgrund, som här sätts i centrum.
I generalförsamlingens första plenardebatt, som följde efter de båda rapporterna, deltog bl.a. ärkebiskop KG Hammar. Han poängterade just att ekumenik är ett autentiskt möte där olika traditioner får brytas mot varandra. Det handlar inte om att med majoritetsbeslut tvinga någon annan in på en väg som inte är självvald, utan om att lyssna och lära av varandra och inte låta olikheter i sig skapa gränser.
Rapporterna från KV:s ordförande och generalsekreterare den första dagen kom att slå an tonen. De skapade den nödvändiga öppenheten för de faktiska olikheter som är för handen. Detta faktum skapade i sin tur en övertygelse om att generalförsamlingen var något som alla delegater ville genomföra. Inga drastiska beslut fattades, men marken har beretts för ett fortsatt förändringsarbete under de kommande sju åren, och en ny realism har inträtt som innebär att både förutsättningar och möjligheter för den synliga kristna enheten har förändrats.
Samtidigt kom generalförsamlingen på många sätt att präglas av redan kända frågeställningar, men med en något större försiktighet när det gäller svaren.
