Kyrkornas världsråd (KV) är enligt sina stadgar "en gemenskap av kyrkor, som bekänner Herren Jesus Kristus som Gud och Frälsare enligt Skrifterna och därför söker att tillsammans fullfölja sin gemensamma kallelse att ära den ende Guden, Fader, Son och Helig Ande". KV är alltså inte något kyrkligt överorgan som somliga ibland vill göra gällande.
Det är 50 år sedan KV grundades. I Amsterdam 1948 uttalade en samling som i stort sett bestod av västerländska, protestantiska män på Europas ruiner det djärva påståendet att "vi avser att hålla samman". Idag är KV en färgstark skara där så gott som alla jordens länder och folk är representerade.
KV beskrev vid generalförsamlingen i Nairobi 1975 sin uppgift som "att kalla kyrkorna till det mål som utgöres av synlig enhet i en och samma tro och en och samma eukaristiska gemenskap, uttryckt i gudstjänst och gemensamt liv i Kristus, för att världen skall tro". I Vancouver 1983 kunde alla samlas kring en eukaristisk vision, som betonade integrationen av liturgi och diakoni, förkunnelse och helande handlingar. Visionen sammanfattades på följande sätt: "Eukaristin omfattar alla sidor i livet. Den är en representativ handling av tacksägelse och offer på hela världens vägnar. Alla slags orättvisor, rasism, åtskillnad av människor och brist på frihet ifrågasätts i grunden när vi delar Kristi kropp och blod. I eukaristin genomströmmar och återupprättar Guds nåd, som förnyar allt, människans person och värdighet."
I Canberra 1991 betonades kyrkans enhet som frukten av den Helige Andes verk (2 Kor 13:13). Den ekumeniska rörelsen beskrivs "som en försonande och förnyande rörelse på väg mot full synlig enhet". Kyrkans gemenskap (koinonia) tar sig uttryck i en gemensam bekännelse av den apostoliska tron, ett gemensamt sakramentalt liv, ett ömsesidigt erkännande av tjänster och ämbeten och en gemensam mission. KV uppmanar därför medlemskyrkorna att erkänna varandras dop, att erkänna den apostoliska tron uttryckt i Nicenum, att utifrån ett ömsesidigt erkännande av tro, dop, nattvard och ämbete överväga, där så är möjligt, "former för eukaristisk gästfrihet", att eftersträva ett ömsesidigt erkännande av ämbeten och tjänster, att koppla samman kyrkans sakramentala gemenskap med kampen för rättvisa, fred och skapelsens okränkbarhet och att lokalt ge uttryck åt den kyrkogemenskap som redan föreligger. ("Kyrkans enhet som koinonia: Gåva och uppdrag", i CsSkr 1991:4, s 34)
Ingen av dessa tydliga, sakramentala visioner från de tre senaste generalförsamlingarna kunde infrias under generalförsamlingen den 3-14 december 1998 i Harare, Zimbabwe. Den senaste perioden sedan Canberra har bl.a. präglats av upptäckten att skillnaderna fortfarande är mycket stora bland medlemskyrkorna, i synnerhet mellan den västerländska, i stort sett protestantiska kristenheten och den ortodoxa. Att sättet att närma sig dop, nattvard etc. är så olika innebär inte att det bara är de ortodoxa som sitter med ett problem. Problemet är ekumeniskt. Det är ett uttryck för mognad att Harare förstod detta. Inga ytterligare steg kunde tas mot en tydligare synlig enhet, vilket det finns anledning att beklaga. Samtidigt var viljan till enhet mycket klart manifesterad, inte minst genom det sätt på vilket hela denna generalförsamling hölls samman, både i gudstjänst, bibelstudiegrupper och i plenum. Kravet på ett "ekumeniskt rum" för olikheter har accepterats i till synes alla läger. Det är angeläget att kvinnor fortsätter att kräva inflytande och inklusivitet likaväl som att ortodoxer har rätt att hävda sin integrerade syn på tillbedjan, förbön och eukaristi i sin liturgi.
I förlängningen står KV inför sin största utmaning hittills, nämligen att tänka in kyrkor i gemenskapen som än så länge stått helt utanför: romersk-katolska kyrkan, de evangelikala kyrkorna och pingstkyrkorna.
Detta akuta behov att se om sitt eget hus hindrade inte KV i Harare från att också följa upp det aldrig upphörande ansvaret för Guds värld och mänsklighet. Det under 1990-talet framväxande programmet om "Ecklesiologi och etik" har definitivt slagit fast att kyrkan är till för andra, för världen, men att kyrkan samtidigt har ett egenvärde, en egen identitet. 50 år av ekumeniskt arbete, för och med denna gemenskap av kyrkor, har om något slagit fast att dessa ting inte går att skilja på.
När KV bildades i Amsterdam 1948 fördes två grenar i den ekumeniska rörelsen samman, nämligen Faith and Order (tro och kyrkoordningar) och Life and Work (liv och arbete).
De ortodoxa kyrkorna kom med i KV 1961, då den första pingstkyrkan också invaldes som medlem. Romersk-katolska kyrkan är observatör i KV-sammanhang utom i Faith and Order, där de är fullvärdiga medlemmar.
KV har idag över 330 medlemskyrkor, som tillsammans representerar mer än en halv miljard kristna. I Harare upptogs nio nya kyrkor som medlemmar och två nationella kyrkliga råd upptogs som associerade råd (se nedan, 6.5). En kyrka måste ha minst 20000 medlemmar för att komma ifråga. Nationalkyrkor, inte minst de ortodoxa, ser med kritiska ögon på det ökande antalet små kyrkor i KV. Den ryska ortodoxa kyrkan skickade i protest endast fem delegater till Harare istället för 25. Kritiken gäller bl.a. att protestantiska minoritetskyrkor tas upp som nya medlemmar medan nationalkyrkorna i praktiken får allt mindre inflytande.
Fem ekumeniska organisationer togs upp i KV:s arbetsgemenskap, däribland Ecumenical Coalition on Third World Tourism och United Bible Societies (se nedan, 6.5).
Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet (SMF) har varit med ända sedan det första mötet i Amsterdam, där sammanlagt 351 delegater från 146 kyrkor hade samlats. Antalet delegater och kyrkor har naturligen växt successivt. Antalet delegater i Canberra var 826, i Harare 902.
Generalförsamlingen är KV:s högsta beslutande organ. Den hålls i regel vart sjunde år. Till generalförsamlingen sänder medlemskyrkorna delegater. Antalet beror på kyrkans storlek. Svenska kyrkan, som är en av de större medlemskyrkorna, fick denna gång sända 10 delegater. En av dessa representerade Svenska kyrkans samiska råd (en särskild kvot garanterar ursprungsbefolkningarnas deltagande i generalförsamlingen).
Generalförsamlingen väljer en centralkommitté med 150 ledamöter, som samlas ungefär var tolfte till artonde månad, samt åtta presidenter. Centralkommittén väljer vid sitt första sammanträde efter en generalförsamling en ordförande (moderator) och två vice ordförande samt en exekutivkommitté på 35 personer.
Staben på det ekumeniska centret i Genève består av 180 personer. Den nya organisation som infördes vid årsskiftet består av fyra olika grupperingar. En handhar relationer, en annan arbetar med speciella frågor och problem och två utgör stödfunktioner: ekonomi och kommunikation. Arbetet leds av generalsekretariatet.
Förutom delegaterna fanns andra slag av deltagare: rådgivare, observatörer, stewards, vanliga besökare och press. Antalet personer som på något sätt deltog i generalförsamlingen på universitetsområdet i Harare var mellan 2 500 och 5 000.
Ekonomin har varit ett bekymmer under perioden sedan Canberra. Inkomstnivån har hela tiden sjunkit. Ett fåtal kyrkor står för nästan hela KV:s budget. Koncentrationen är besvärande. Kyrkorna i Västeuropa och Nordamerika står för över 97 procent av inkomsterna. Kyrkorna i Tyskland, som också för varje år får allt mindre inkomster, står för halva Europas bidrag. Svenska kyrkan är den tredje största bidragsgivaren bland medlemskyrkorna.
De besvärande underskotten från början och mitten av 1990-talet har nu hävts, ekonomin är balanserad och internkontroll har återinförts. Reserver har dock tagits i anspråk, och i Harare togs beslut om striktare regler för användandet av dessa.
Hela denna sanering av ekonomin har gått parallellt med radikala personalnedskärningar, från 340 personer vid tiden före generalförsamlingen i Canberra 1991 till 180 i Harare.
Ledningen strävar nu efter att uppnå ett ekvilibrium, dvs. rätt sorts inkomst skall passa rätt sorts utgift. Det finns tre huvudgrupper som måste balansera varandra: 1) kyrkornas medlemsavgifter måste användas till generalsekretariatet; 2) icke öronmärkta bidrag skall kunna användas till övrig administration och service, information etc.; 3) inkomster för program och aktiviteter måste gå vidare till program inom KV:s kansli och till tredje part.
Det är viktigt att KV:s finanser redovisas öppet även i detalj, men detsamma gäller även medlemskyrkornas finanser. Ömsesidighet måste eftersträvas. KV måste använda mer resurser till att höja sin profil rent informationsmässigt och söka nya inkomstkällor, inte minst hos andra organisationer. Vissa program måste i högre grad bli självfinansierande. Regionala och nationella råd kan behöva ta ett större ansvar för att finansiera vissa program.
För att kunna bygga ett starkt och väl fungerande KV måste kyrkorna betala sina medlemsavgifter. Målet är att inom fem år nå en inkomst från medlemsavgifter på 10 miljoner schweiziska francs. Mycket finns att göra. 48 procent av kyrkorna betalar ingenting.
Den tredje söndagen i Advent firades KV:s 50-årsjubileum i Harare. Det blev en söndag då bortåt 5 000 deltagare fick möjlighet att åter förbinda sig att sätta ekumeniken, arbetet för kyrkans synliga enhet, i centrum, för människans och världens skull. Finanskommittén föreslår bl.a. att denna söndag skulle bli en ekumenisk söndag i medlemskyrkorna, då ekumeniken är tema och då kollekt kan tas upp till KV.
Traditionen med ett stort gudstjänsttält fortsattes i Harare. Varje morgon firades gudstjänst där. Vid sidan av altaret fanns ett kors snidat med figurer i relief. Korset var tillverkat av järnvägssyllar av en zimbabwisk konstnär.
Den afrikanska närvaron kändes särskilt starkt i gudstjänsttältet, inte minst på grund av musiken och rytmen. En särskild generalförsamlingskör, de flesta lokala sångare, drygt hundratalet, fanns troget med varje morgon och ledde sången. En väl planerad gudstjänstagenda innehöll sånger och böner från alla de olika kyrkotraditionerna. Bland annat fick vi sjunga svenska psalmer som "Guds kärlek är som stranden och som gräset" och "Lågorna är många, ljuset är ett".
Inledningsgudstjänsten imponerade bl.a. genom att psalmer sjöngs, väl inövade av kör och instrumentalensemble, från ett tjugotal olika länder. Det var dock den afrikanska musiken och rytmen som utgjorde fonden för gudstjänsterna. Trumning och dans kunde ibland spontant förlänga morgongudstjänsterna. Symboler som kors, ljus och vatten förekom flitigt i gudstjänsterna, men det var inte möjligt att tolka dessa i riktning mot dop eller nattvard. I bästa mening kom gudstjänsterna att kretsa kring läsning av Guds Ord. I de små grupperna omedelbart efteråt fanns rika möjligheter att samtala och meditera vidare över gudstjänstmaterialet. Trots att det var så mycket som undveks i dessa gudstjänster, i stort sett allt som kunde tolkas som syftande på något av sakramenten, så präglades de av stor innerlighet och gemenskap, och öppenheten mellan människor var slående. Den världsvida kyrkan var påtagligt, fysiskt närvarande både i tältet och under hela generalförsamlingen. Den kristna gemenskapen, koinonia, fanns där hela tiden, om än bristfälligt.
Padare är shona (det största zimbabwiska språket) och betyder mötesplats eller torg. Tidigt föddes tanken att plats skulle beredas under några dagar mitt i generalförsamlingen för öppna möten kring olika teman. Den ekumeniska dimensionen skulle finnas där, men det kunde vara en presentation av något regionalt eller lokalt program eller en presentation av vad en viss intressegrupp ägnar sig åt.
Under tre dagar hölls över 400 seminarier och möten av padare-karaktär. Delegaterna uppmuntrades att ta del av padare-mötena för att få nya impulser för det fortsatta arbetet i generalförsamlingen. Detta skedde också. Padare var uppdelat i sex ämnesgrenar precis som de olika hearings (se nedan, 6.1).
Mångfalden var för en del överväldigande. En del padare samlade åtskilliga hundra åhörare, t.ex. den om FN:s deklaration om den mänskliga rättigheterna, andra hade bara en handfull besökare, några inga alls. Många tillfällen till samtal och diskussioner erbjöds.
Anledning finns också att nämna den svenska insatsen. I följande padarerepresentationer var svenskar medverkande: SMF:s ungdomsarbete, Borgå-överenskommelsen, kyrka - stat i Sverige inför år 2000, samarbetet mellan kyrkorna i Norden och i östra och södra Afrika. Dessutom presenterade fyra svenska stift (Uppsala, Skara, Göteborg och Härnösand) tillsammans med afrikanska kollegor sina vänstiftsrelationer med olika stift i södra Afrika.
