Kyrkomötet
|
Motion med anledning av CsSkr 1999:3, Kyrkoordning för Svenska kyrkan
När man i förslaget läser om den gåva till vår kyrka som vår bekännelse kallar predikoämbetet slås man av den begreppsförvirring som finns här: här talas inte bara om kyrkans ämbete utan även om uppdrag, och nu senast har Centralstyrelsen infört termen vigningstjänst.
Ordet vigningstjänst är rent språkligt en missvisande konstruktion. Det första ledet i sammansättningen vigning är ett substantiverat verb som i kombination med ordet tjänst vanligen uttrycker inte att någon eller något blivit föremål för en handling utan kontinuerligt utför en handling. Exempel: bärgningstjänst, grävningstjänst eller mer närliggande begravnings(guds)tjänst. Ordet vigningstjänst torde vara träffande endast om det avser att beskriva en tjänst i vilken man gång på gång viger människor (vilket rätt väl stämmer med kyrkans nuvarande äktenskapspraxis), men är helt missriktat om det skall beteckna en tjänst som man blivit vigd till.
Termen uppdrag är svag och ger mer association till en tillfällig delegering av människor än en livslång gudomlig kallelse, vilket knappast torde vara kongenialt med den syn på biskops- och prästämbetet som vår kyrka givit uttryck för alltifrån 1571 års kyrkolag.
Återstår alltså det hävdvunna ordet ämbete med dess associationer till av Gud given och inför Gud och för människornas salighet förvaltad fullmakt. Denna term bör vara den som entydigt brukas i kyrkoordningen.
Ingen borde förneka alla de goda gåvor som Gud utrustat kvinnor med som vår kyrka kallat till präster och inte heller allt det goda som många människor fått ta emot genom dem. Men oaktat detta så har det visat sig att denna ordning har lett till splittring och strid i kyrkan runt om i världen och här hemma. Flera undersökningar visar också på att entusiasmen bland kvinnliga präster för klassisk, biblisk tro är något dämpad. Ordningen som sådan har också undergrävt Guds ords auktoritet, vilket satt igång en process där kyrkans lära undergrävts. Oavsett vad var och en har för tankar och preferenser vad gäller ordning med kvinnliga präster, uppställer Bibeln (1 Kor. 14:34, 1 Tim. 2:12) och den ställning som vår Svenska kyrkas bekännelse tillmäter Bibeln (ex. Uppsala mötes beslut) oöverstigliga hinder för denna ordning. Att dessa hinder också respekteras i den världsvida kyrkan finns det aktuella exempel på.
Då kyrkans etik i ett sekulariserad kultur saknar yttre stöd, borde det inre trycket i kyrkan för en kristen livsstil stärkas. Prästen är som ledargestalt i församlingen kallad att vara ett föredöme men är också utsatt för särskilda frestelser. För en präst är enligt Bibeln två vägar öppna vad gäller levnadsförhållande: äktenskap eller celibat. Detta är och har varit de självklara alternativen i den världsvida kyrkan och i svenska frikyrkosamfund. Det finns anledning idag att lyfta in detta i lämplighetsprövningen av prästkandidater.
Undertecknad hemställer därför
1. att kyrkomötet antar en kyrkoordning med sådant innehåll att terminologin görs entydig så att begreppet ämbete med olika prefix genomgående används,
2. att kyrkomötet beslutar att det 30 kap. 2 § skall stå
Till biskop får den man vigas...
3. att kyrkomötet beslutar att det i 31 kap. 5 § skall stå
En biskop får till präst i Svenska kyrkan viga den man som
1. är döpt och konfirmerad.
2. tillhör Svenska kyrkan.
3. lever i ett kristet äktenskap eller i celibat.
4. av domkapitlet blivit godkänd i prästexamen, samt
4. att kyrkomötet beslutar att 31 kap. 2 § punkt 5 i förslaget inte antas.
Frillesås den 26 april 1999
Fredrik Sidenvall
