|
av Kerstin Bergman m.fl. |
Kyrkomötet
|
Motion med anledning av CsSkr 1999:3, Kyrkoordning för Svenska kyrkan
I förslaget till kyrkoordning betonas det episkopala draget till den grad att man har svårt att känna igen den gamla lutherska folkkyrkan. I en något nostalgisk idealbild av denna finns där varken pietistisk moralism eller fördemokratiskt kyrktvång. Där står sakramenten, dop och nattvard i centrum, till vilka löftet om frälsning är knutet. Därtill kommer "förrättningarna", de kyrkliga handlingarna i livets avgörande skeden, då människor är som mest öppna för evangelium.
Dessa församlingens huvudfunktioner har prästen fått uppdraget att sköta. Därtill vigs han/hon av en biskop som fått det uppdraget av församlingen/kyrkan, som brukar kallas Kristi kropp.
Numera har prästens uppdrag multiplicerats till både biskopar och diakoner och vigningen har blivit en huvudsak, varom utrymmet i förslaget vittnar. Men i vigningen är delaktigheten från den kallande och uppdragsgivande församlingen minimal.
När sedan diakoner och präster kommer ut i församlingarna framträder en alltmer tydlig hierarkisk ordning eller tudelning: präster och diakoner å ena sidan, pedagoger, barnledare och andra anställda och frivilliga å den andra. Där tidigare lekmannen/ kyrkvärden hade sin uppgift i gudstjänsten t.ex. som ansvarig för förbönen eller utdelandet av nattvarden, måste nu diakonen beredas plats. Närheten till det heliga avgör hierarkin.
Det heter att vi har ett karitativt diakonat. Församlingen anställer diakoner för främst sociala uppgifter. Men det händer icke sällan att diakonens arbetstid tas i anspråk i gudstjänsten. Diakonen får betalt för att utföra det som för kyrkvärdar och andra utgör en av de mest meningsfulla frivilliga uppgifterna. Detta kan inte lätt ifrågasättas av ett kyrkoråd, eftersom kyrkoherden är arbetsledare och det dessutom rör sig inom de vigdas krets.
Man säger att diakonatet skall synliggöras i gudstjänsten. Det är gott och väl. Men detta sker då genom att diakonen kläs i liturgiska kläder med stolan på sned. 99,9 procent av lekfolket kan inte skilja en diakon klädd på det sättet från en präst. Syftet att synliggöra diakonatet är därmed helt förfelat. Gränsen mellan vigd och ovigd har emellertid blivit tydligare. Intrycket blir att gudstjänsten är en sak bara för vitklädda vigda.
Vi har "vigningstjänsten" för att sakramenten skall utdelas. Diakonen har inte mer med sakramentens förvaltning att göra än andra döpta. Därför kan logiskt sätt inte diakonatet höra in under en och samma vigningstjänst. Dessutom viger man ju om en präst till biskop, man reordinerar en diakon som skall bli präst. Vi kan inte se annat än att detta på en vital punkt strider mot luthersk bekännelse. Följden blir en alltmer hierarkisk ämbetskyrka i stället för en demokratisk folkkyrka.
Kyrkomötet bejakade 1998 en motion som avvisade underordningsteologin. Därmed angavs en inriktning att motverka hierarkisering, som utan tvekan är just vad som håller på att ske i och med liggande förslag till kyrkoordning.
Vi hemställer
1. att kyrkomötet beslutar att anta en kyrkoordning med innehållet att diakonatet inte skall vara företrätt i domkapitlet,
2. att kyrkomötet beslutar att anta en kyrkoordning med innehållet att diakoner skall tjänstgöra i gudstjänsten på samma villkor som lekmänniskor, samt
3. att kyrkomötet beslutar att anta en kyrkoordning med innehållet att begreppet vigningstjänst skall utgå.
Linköping den 27 april 1999
Kerstin Bergman Bengt Nilsson Evy Åberg
