|
om översyn av Svenska kyrkans organisation på lokalnivå för bättre utnyttjande av personalresurserna |
Kyrkomötet
|
Den som utbildar sig till präst i Svenska kyrkan förutsättes göra det av inre övertygelse, och det är få yrken som har så vida kontaktytor med samhället och dess invånare. Men blir yrket/kallet som hon/han tänkt sig, och är utbildningen adekvat för de uppgifter som väntar? Den enskilde prästen möter församlingar med olika fromhetstraditioner och förväntas vara beredd att ta itu med frågor innefattande ledarskap och arbetsledning, undervisning, jämställdhet, själavård, konflikthantering, predikokonst och liturgisk aktion, samtalsteknik m.m., m.m.
I dagsläget finns det en stor osäkerhet om prästrollen efter millennieskiftet. Vad skall en präst vara och göra i framtiden? Samma osäkerhet gäller för övrigt de diakoner, kyrkomusiker m.fl. som arbetar i våra församlingar. Generalistrollen vägs mot specialistrollen.
Svenska kyrkan har en organisation som har sina rötter i medeltiden, vilket bl.a. innebär att den vanligaste avancemangsvägen för t.ex. en komminister är att bli kyrkoherde, vilken är chef för ett pastorat och har många administrativa uppgifter. Men passar alla som mer eller mindre förvaltningschefer? Vi tror inte att man blir präst med sikte på kyrkoherdetjänst med allt vad det innebär, t.ex. att ta itu med konflikter och relationsförhållanden på olika nivåer inom pastoratet.
Förhållandet mellan antalet komministrar och kyrkoherdar ger stor anledning till att fundera. I Svenska kyrkan verkade enligt statistik från arbetsgivarverket i februari 1998 1 709 komministrar och 1 034 kyrkoherdar, vilket innebär att nästan 38 procent av prästerna hade chefsansvar. Inte inom någon annan organisation finns det, oss veterligen, så många chefsbefattningar i förhållande till rekryteringsbasen. Självklart kan inte alla varken trivas med eller passa för chefsrollen. Med utgångspunkt från ovanstående anser vi: Inom Svenska kyrkan måste prästerna få möjlighet till alternativa karriärer, som inte är avhängiga av en organisation med rötter i medeltiden.
Alla är väl medvetna om detta. Organisation och funktion måste "gå hand i hand" utan att kyrkan mister sitt kärnvärde "att vara en hela folkets kyrka".
Vid kontakter med tjänstemän och förtroendevalda har framhållits en del åsikter, som vi anser värda att beakta:
· Församlingar och pastorat med sina kyrkoråd och kyrkostämmor skall bestå, men det skall inte vara täta skott mellan pastoraten, och befattningshavare skall, där det funktionsmässigt passar, verka över församlings- och pastoratsgränserna.
· Lekfolkets medverkan och inflytande måste uppmuntras, för deras deltagande och ansvarstagande är ett livsvillkor för församlingslivets fortbestånd.
· Prästerna, vilka är "navet" i verksamheten, måste samverka över församlings- och pastoratsgränserna. Det vore kanske t.o.m. skönt för dem och församlingsbor att uppleva nya relationer i t.ex. gudstjänsten eller annan församlingsverksamhet. Detta gäller självklart även andra befattningshavare inom Svenska kyrkan.
· Om man har utvidgade samverkansområden kan man tänka sig att präster, diakoner, kyrkomusiker och andra befattningshavare med stor kunnighet och erfarenhet inom olika verksamheter bör kunna, i likhet med t.ex. skolans huvudlärare, få till uppgift att vara mentorer för sina kollegor och därmed vara värda högre lön.
· Det måste inom ramen för organisationen vara möjligt att ge dem, som arbetar förtjänstfullt, alternativa befordringsmöjligheter och därmed högre lön.
· Genom samverkansenheter blir sårbarheten mindre och anställningstryggheten större.
Hänvisande till ovanstående hemställer vi
att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen tillsätter en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta förslag till organisation på lokal nivå som är anpassad till 2000-talets krav på administration och funktion.
Norrköping den 5 mars 1999
Göran Wahlström Bengt Englund
