Kyrkomötet
|
Motion med anledning av CsSkr 1999:3, Kyrkoordning för Svenska kyrkan
Det kan förmodas vara avsikten att den inte får vigas till biskop som ställer sig avvisande till ordningen med kvinnor som präster.
Visserligen är formuleringen - 25 kap. 2 § punkt 3 - i sak oklar när det talas om att till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst får den vigas som förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag i kyrkans vigningstjänst oavsett kön. Utifrån rådande politik för prästvigning och tillsättande av kyrkoherdar ges emellertid en tolkningsnyckel till förståelse. Och skulle detta inte riktigt räcka kan man veta att statens politik för biskopsutnämningar sedan 1960-talets början varit sådan att biskopskandidater med kyrkans tidigare ämbetsuppfattning stängts ute också då de flera gånger kommit på biskopsförslag.
Statsrådet Alva Myrdal motiverade med hjälp av statsrådet S-E Nilsson regeringens utnämningspolitik i en PM från år 1972. Till biskopens ämbetsplikter hör att viga till präst "utan könsdiskriminering". En enskild, vare sig statsråd eller biskop, kan inte upphäva en lag, antagen av riksdag och kyrkomöte. (Se vidare Rune Imberg, Biskops- och domprostutnämningar i Svenska Kyrkan 1866-1989, Bibliotheca Historico-Ecclesiastica Lundensis 25, Lund 1991, sid. 247). Företrädare för en utnämnande statsmakt kan föra detta resonemang som principiellt avser att slå vakt om stiftad lag (även om resonemanget saknar komplicerande nyanser).
I ett statskyrkosystem kan statens sätt att hantera utnämningsmakten kritiseras - men den får inga principiella ecklesiologiska konsekvenser. En principiellt annan sak blir det med stadganden i kyrkoordning. Då är det i detta fall Svenska kyrkan själv som i sina främsta regleringar bekänner sig till en ordning där biskopsvalet reglerats så att det inte längre i någon rimlig mening är fritt. Detta påverkar inte bara biskopsauktoriteten utan själva biskopsämbetet.
Det fria biskopsvalet måste vara förutsättning för den process, där väljare med Den Helige Andes bistånd söker vem Gud ger oss som biskop och det troende folket därefter tar emot sin biskop och känner igen biskopens auktoritet, samt där ämbetsbärarna erkänner biskopen som pastor pastorum. En kyrkopolitiskt styrd selektionsprocess, där valet av biskop inte är fritt utan styrt av stadganden av det slag kyrkoordningsförslaget innehåller, innebär en klar risk att biskopens auktoritet avvisas.
En kyrka där en teologisk minoritet - som omfattar en mening som fram till hösten 1958 var Svenska kyrkans, som tidigare "trotts av alla, alltid och överallt" och som fortfarande är katolsk och ortodox kyrkolära - principiellt ställs utan möjlighet att vigas till det kyrkliga ämbetet och att få någon med denna övertygelse vigd till biskop, har ställt sig i en situation som ter sig som ett försök till en medvetet genomförd kyrkosplittring. (Se vidare min bok Kyrklig Splittring, Stockholm 1993). I varje fall avtecknar sig en situation som torde ha sin närmaste dogm- och kyrkohistoriska parallell i den arianska striden, då en numerärt mycket stor del av kyrkan lät sig förvandlas till en sekt. Sektens kännetecken är bl.a. den att någon dogmatisk punkt blir den för det religiösa livet avgörande.
Med ledning av vad jag anfört hemställer jag
att kyrkomötet beslutar att inte anta 25 kap. 2 § punkt 3 i kyrkoordningsförslaget.
Kalmar den 20 april 1999
Dag Sandahl
