Kyrkomötet
|
Motion med anledning av CsSkr 1999:3, Kyrkoordning för Svenska kyrkan
Centralstyrelsen föreslår i sitt förslag till kyrkoordning en utvidgning av det kyrkliga ämbetet till att omfatta även diakoner. Förslaget innebär att diakonatet regleras som ett av tre uppdrag inom Svenska kyrkans ämbete eller vigningstjänst. Dagens tvåledade ämbete ändras därmed till ett treledat ämbete omfattande biskop, präst och diakon.
Vi yrkar att diakonatet inte skall vara vigningstjänst med den innebörd Centralstyrelsen föreslår och att kyrkoordningen utformas med utgångspunkt från vårt yrkande. Vi anser att Svenska kyrkan skall behålla dagens tvåledade ämbete. Centralstyrelsens förslag om kyrkorättslig reglering av uppdraget som diakon bör inte genomföras. Det finns i dag inga kyrkorättsliga föreskrifter om uppdraget som diakon. I kyrkohandboken finns däremot en ordning för diakonvigning. Att utöver en kyrkorättslig reglering av uppdraget som biskop och präst ha en kyrkorättslig reglering för en viss grupp i den församlingsvårdande verksamheten finner vi olämpligt.
Frågan om diakonatets ställning i Svenska kyrkan har diskuterats under hela 1900-talet och med särskild intensitet de två senaste decennierna. Det råder inte samma självklarhet kring diakonatets ställning som det gör beträffande uppdragen som biskop och präst. I historiskt perspektiv har diakonatets innehåll i uppgifter och dess ställning varierat både över tid och mellan olika kyrkofamiljer.
Reformationen medförde att Ordet, evangelium om Jesus Kristus i förkunnelse och det synliga Ordet i sakramenten, kom i fokus snarare än ämbetsbärarna. Kyrkans, församlingens, roll när det gällde rätten till tjänst betonades. Alla troendes prästadöme lyftes fram på ett helt nytt sätt, uppdraget att föra ut evangelium i ord och handling till vilket dopet är vigningen. Som en konsekvens av detta koncentrerades det särskilda uppdraget som Guds Ords tjänare till predikoämbetet med biskopens uppgift som en specialfunktion. Det är tydligt från bekännelseskrifterna att det gäller hela innehållet i begreppet Guds Ord, såväl ord som handling.
Tanken att kärlekens gärningar, som ju är uttrycket för den kristnes glädje över Guds nåd och samtidigt den kristnes kallelse i världen, skulle delegeras till eller på något sätt visualiseras i en ämbetsbärares tjänst, förekommer inte i bekännelseskrifterna. När diakonin fick sin renässans på 1800-talet skedde det utifrån inspirationen från de romersk-katolska barmhärtighetsordnarna och i ett frivilligt gensvar från engagerade kristna människor som konfronterades med den nöd som den framväxande industrialismen och åtföljande urbanisering medförde. Ett annat sådant gensvar är missionen och ett annat är söndagsskolerörelsen. I Sverige ser vi också sjuttiotalets satsningar på Ny Gemenskap eller Kyrkans barntimmar som andra former av gensvar från församlingar och/eller enskilda. Evangeliets förkunnelse måste alltid leda till att konkreta konsekvenser dras. Sådana rörelser har alltid haft ett betydande inslag av frivillighet inom sig.
När församlingar tar upp ett sådant ansvar löser man i vår tid ofta frågan genom att rekrytera, utbilda, anställa och fortbilda personal för främst karitativa och pedagogiska uppgifter. Ofta blir det en livslång uppgift. Så blev klockaren och sedermera skolkantorn en person som hela sitt liv arbetade i församlingen, alltid utan vigning. Det är svårt att se att det ligger någon principiell skillnad mellan de pedagogiska, de musikaliska och de karitativa uppgifter som en församling har att möta. I vår lutherska tradition har uppgifterna alltid utförts som en form av församlingens och dess medlemmars gemensamma ansvar. Men predikoämbetet har ett speciellt ansvar för förvaltandet av Ord och sakrament, som inspirerar till och ger näring åt hela församlingens liv som kristna.
Risken med att utöka det särskilda ämbetet och tala om det som antingen treledat eller tredelat är att församlingens, lekfolkets, roll gradvis utarmas. Detta har också varit en risk med ordensväsendet i de kyrkor som haft ett brett sådant. Symbolpersonerna får ta över både "tecken-funktionen" och det praktiska genomförandet av uppgifter som alla borde svara för gemensamt. Efterhand uppstår svårigheter, antingen när det gäller att rekrytera till sådana uppgifter (jämför svårigheterna att rekrytera till diakonin på sjuttiotalet eller till ordensväsendet inom den romersk-katolska kyrkan i västvärlden just nu) eller också uppstår brist på resurser att anställa medarbetare, något som för närvarande håller på att drabba Svenska kyrkans barn- och ungdomsverksamhet. Det finns risker med att delegera gemensamma uppdrag. En balans mellan frivillighet och anställning måste alltid eftersträvas. Balanspunkten förändras på ett inte önskvärt sätt om uppgiften att göra kärlekens gärningar, att ta socialt ansvar, fokuseras till en speciell kategori som kräver en speciell vigning.
Svenska kyrkans ämbete har sedan nytestamentlig tid varit ett försoningens och enhetens ämbete, även om dess innehavare långt ifrån alltid förmått leva upp till den uppgiften. Men att räkna in somliga innehavare av tjänst och uppdrag inom det församlingsvårdande området i kyrkans vigningstjänst och att ge dem ett speciellt förhållande till biskop och domkapitel är inte att främja enheten i församlingslivet. Det finns egentligen starkare skäl att ställa pedagoger, som har att levandegöra det kristna budskapet, under biskopens och domkapitlets tillsyn än de karitativt inriktade tjänsterna, som sällan kan ifrågasättas ur läromässiga aspekter. Det finns heller inte några starka argument för att i gudstjänstens sammanhang nämna den ena kategorin och inte den andra. Kyrkomusikerna, som definitionsmässigt har sin uppgift huvudsakligen inom gudstjänstens ram och där har möjlighet att musikaliskt utföra tolkningar som kan ha läromässiga konsekvenser, har ändå nyligen förts undan från domkapitlets tillsyn. Den debatt som redan nu under remisstiden av de inomkyrkliga utredningarna förts om de olika församlingsvårdande tjänsternas status, som man uppfattar uttrycks i vigning och knytning till biskop och domkapitel, bådar inte gott för relationerna inom församlingen i framtiden.
I en självstyrande svensk kyrka i 2000-talets början är de engagerade församlingsmedlemmarna grunden för att kyrkan skall leva och gestalta evangelium bland människorna. Det är inte vigningstjänsten som är konstituerande för kyrkan utan Kristus som samlar människor omkring sig till ömsesidig tjänst och för världens skull. Det är olyckligt att nu skapa intrycket av att en grupp specialister kan vara de som står för och är "tecken" på kyrkans närvaro. Predikoämbetet är ett särskilt uppdrag för att ge hela församlingen tillgång till ord och sakrament. I övrigt är varje kristen människas tjänst det perspektiv som just nu behöver vitaliseras.
Vi anser att det kyrkliga ämbetet i Svenska kyrkan även i fortsättningen endast skall omfatta biskop och präst. Kyrkomötet har hitintills inte tagit positiv ställning till frågan om diakonatet som ett led i ämbetet.
Med anledning av det anförda hemställer vi
1. att kyrkomötet beslutar att Centralstyrelsens kyrkoordningsförslag i 32 kap. Uppdraget som diakon inte tas in i kyrkoordningen,
2. att kyrkomötet beslutar att föreskrifter om sekretess inom Svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet införs i kyrkoordningen,
3. att kyrkomötet beslutar att diakoner inte tas med i kyrkoordningens 8 kap. 1, 8, 11 och 12 §§,
4. att kyrkomötet beslutar att diakon inte tas med i kyrkoordningens 9 kap. 1 och 2 §§, samt
5. att kyrkomötet beslutar att diakon och diakonvigning inte tas med i kyrkoordningens 25 kap. inledning och 7, 8 och 9 §§.
Bromma och Djursholm den 19 april 1999
Karl-Johan Nilsson Bengt Berg Christina Schnackenburg
Astrid Roos Ydell Gunvor Joelsson Göran Petterson
