1. Kyrkoordningen träder i kraft den 1 januari år 2000. |
1. Kyrkoordningen träder i kraft den 1 januari år 2000 med undantag för bestämmelserna i 47 kap. 9 §, 48 kap., 49 kap. 8 §, 50 kap. Dessa bestämmelser träder i kraft den 1 januari år 2001. För församlingar, samfälligheter och stift skall under år 2000 följande bestämmelser i kyrkolagen (1992:300) i lydelsen den 31 december 1999 tillämpas: 19 kap. 11-16 §§ och 20 kap. |
2. Den som den 31 december 1999 tillhör Svenska kyrkan kvarstår som tillhörig när kyrkoordningen träder i kraft.
3. Den som före utgången av år 1999 har utsetts till ledamot eller ersättare i
- kyrkofullmäktige i församling eller samfällighet
- direktvalt kyrkoråd
- stiftsfullmäktige
- Kyrkomötet
kvarstår i sitt uppdrag till dess ny mandatperiod inträder enligt kyrkoordningen.
Om en ledamot lämnar Svenska kyrkan eller enligt de regler som gällde vid 1999 års utgång till följd av flyttning inte längre är valbar till uppdraget ifråga eller själv anmäler sin avgång skall stiftsstyrelsen utse en ny ledamot enligt de regler som gällde vid 1999 års utgång. Detta skall även gälla i fråga om ersättare i kyrkofullmäktige och direktvalt kyrkoråd.
4. Den som före utgången av år 1999 har utsetts till ledamot eller ersättare i
- församlingsdelegerade
- kyrkoråd i församlingar och samfälligheter med undantag för gemensamt kyrkoråd enligt 17 kap. 1 § andra stycket kyrkolagen och direktvalt kyrkoråd
- nämnd i församlingar och samfälligheter enligt 17 kap. 36 § kyrkolagen
- stiftsstyrelsen och övriga av stiftsfullmäktige inrättade nämnder enligt 25 kap. 8 § jämfört med 17 kap. 36 § kyrkolagen
- Svenska kyrkans centralstyrelse
- Nämnden för Svenska kyrkans mission
- Svenska kyrkans nämnd för internationell diakoni/Lutherhjälpen
- Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet
kvarstår i sitt uppdrag till dess ny mandatperiod inträder enligt kyrkoordningen.
Om en ledamot lämnar Svenska kyrkan eller enligt de regler som gällde vid 1999 års utgång till följd av flyttning inte längre är valbar till uppdraget ifråga eller själv anmäler sin avgång skall fyllnadsval förrättas av det organ och enligt de regler som gällde vid 1999 års utgång. Om ersättare för ledamoten har utsetts vid proportionellt val skall dock i ledamotens ställe inträda en ersättare för återstoden av tjänstgöringstiden, enligt den ordning mellan ersättarna som har bestämts vid valet.
00. Den som före utgången av år 1999 har valts till revisor eller revisorsersättare av kyrkofullmäktige, församlingsdelegerade eller stiftsfullmäktige kvarstår i sitt uppdrag för granskning av verksamheten under år 2000. | |
5. Den som enligt punkt 3 och 4 kvarstår i sitt uppdrag skall från den 1 januari år 2000 fullgöra sitt uppdrag i det organ som enligt kyrkoordningen har samma beteckning som i kyrkolagen eller som motsvaras av ett organ i kyrkoordningen enligt följande: |
5. Den som enligt punkt 3, 4 och 00 kvarstår i sitt uppdrag skall från den 1 januari år 2000 fullgöra sitt uppdrag i det organ som enligt kyrkoordningen har samma beteckning som i kyrkolagen eller som motsvaras av ett organ i kyrkoordningen enligt följande: |
- kyrkofullmäktige i en kyrklig samfällighet motsvaras av samfällda kyrkofullmäktige,
- församlingsdelegerade motsvaras av samfällda kyrkofullmäktige,
- kyrkorådet i en kyrklig samfällighet motsvaras av kyrkonämnden,
- Svenska kyrkans centralstyrelse motsvaras av Kyrkostyrelsen,
- Svenska kyrkans nämnd för internationell diakoni/Lutherhjälpen motsvaras av Nämnden för internationell diakoni/Lutherhjälpen.
6. De i punkterna 3 och 4 angivna organen får redan före den 1 januari år 2000 fatta beslut som avser tiden efter den 31 december 1999. Detsamma gäller tillsättningsnämnder, Svenska kyrkans församlingsnämnd och Svenska kyrkans utbildningsnämnd.
7. Följande val skall förrättas senast den 31 december 1999 och avse tiden från den 1 januari år 2000 till dess ny mandatperiod inträder enligt kyrkoordningen. a) ledamöter och ersättare i pastoratsnämnden enligt 4 kap. 34 § kyrkoordningen, b) revisorer för församlingar, samfälligheter, stift och den nationella nivån . c) Nämnden för kyrkolivets utveckling och Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar. |
7. Följande val skall förrättas senast den 31 december 1999 och avse tiden från den 1 januari år 2000 till dess ny mandatperiod inträder enligt kyrkoordningen. a) ledamöter och ersättare i pastoratsnämnden enligt 4 kap. 34 § kyrkoordningen, b) revisorer för församlingar, samfälligheter, stift och den nationella nivån . c) Nämnden för kyrkolivets utveckling och Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar. d) ledamöter och ersättare i Domkyrkorådet i Lund enligt 40 kap. 6 § kyrkoordningen. |
8. Följande val skall förrättas senast den 31 december 1999.
a) ledamöter och ersättare i domkapitlet enligt 9 kap. kyrkoordningen,
b) ledamöter och ersättare i Kyrkofondens styrelse enligt 12 kap. kyrkoordningen,
c) ledamöter och ersättare i Svenska kyrkans valprövningsnämnd och Svenska kyrkans överklagandenämnd.
Valen gäller från det ett justerat protokoll finns och avser tiden till dess ny mandatperiod inträder enligt kyrkoordningen.
De i första stycket a) och b) angivna organen får redan före den 1 januari år 2000 fatta beslut som avser tiden efter den 31 december 1999. De i första stycket c) angivna organen får redan före den 1 januari år 2000 pröva överklaganden i fråga om beslut som har fattats med stöd av bestämmelser i kyrkoordningen och som inte kan överklagas i annan ordning.
9. När församlingar, samfälligheter, stift och Svenska kyrkans nationella nivå under 1999 upprättar budget för år 2000 skall detta ske enligt bestämmelserna i kyrkoordningen.
Bestämmelsen i 42 kap. 2 § kyrkoordningen skall tillämpas vid fastställandet av skattesatsen för år 2000. Med oförändrad avgiftssats för år 2000 avses 1999 års skattesats för församlingsskatt. För en samfällighet som år 1999 är partiell och som inte skall bestå som samfällighet år 2000 skall skattesatsen anses utgöra samfällighetens skattesats ökad med de ingående församlingarnas genomsnittliga skattesats. |
Bestämmelsen i 42 kap. 2 § kyrkoordningen skall tillämpas vid fastställandet av avgiftssatsen för år 2000. Med oförändrad avgiftssats för år 2000 avses 1999 års skattesats för församlingsskatt. För en samfällighet som år 1999 är partiell och som inte skall bestå som samfällighet år 2000 skall avgiftssatsen anses utgöra samfällighetens skattesats ökad med de ingående församlingarnas genomsnittliga skattesats. |
10. Ett ärende som överlämnas till Svenska kyrkan för handläggning enligt 5 § lagen (1998:1592) om införande av lagen (1999:1591) om Svenska kyrkan skall handläggas av det kyrkliga organ som handlägger ett motsvarande ärende enligt kyrkoordningen.
11. En flerpastoratssamfällighet som inte är total enligt 11 kap. 8 § andra stycket kyrkolagen får bestå till utgången av år 2001 för de angelägenheter som den skall sköta enligt gällande beslut om samfällighetsbildningen.
Samfälligheten Gotlands kyrkor får bestå enligt bestämmelserna i 2 kap. 12 § kyrkoordningen.
12. Följande bestämmelser i kyrkoordningen skall tillämpas först från och med den mandatperiod som börjar år 2002:
4 kap. 10 § om antalet valda ledamöter och ersättare i kyrkorådet
4 kap. 15 § om vem som får vara ordförande i kyrkoråd och kyrkonämnd
4 kap. 23 § om minsta antal kyrkvärdar som skall utses ur kyrkorådet
7 kap. 13 § om antalet valda ledamöter och ersättare i stiftsstyrelsen.
13. Åren 2000 och 2001 skall Kyrkomötets sammanträden äga rum i maj och september. Istället för de i 51 kap. 6 § angivna tiderna för budgetprocessen på den nationella nivån skall då gälla följande. Kyrkofondens styrelse skall senast den 15 april lämna sitt förslag till budget till Kyrkostyrelsen. Kyrkostyrelsen skall upprätta ett förslag till budget senast den 15 april.
14. Följande vid utgången av år 1999 gällande gudstjänstböcker skall fortsätta att vara Svenska kyrkans gudstjänstböcker till dess Kyrkomötet fattar beslut om en ändring:
Den svenska kyrkohandboken I och II
Den svenska psalmboken
Den svenska evangelieboken
En liten bönbok.
15. Bestämmelserna i kyrkliga kungörelsen (SKFS 1993:4) om användning av Svenska kyrkans gudstjänstböcker på andra språk än svenska skall gälla till dess beslut fattas om nya översättningar.
16. Den till kyrkliga kungörelsen (SKFS 1998:5) om alternativ till Herrens bön som bilaga fogade översättningen av Herrens bön får användas vid Svenska kyrkans gudstjänster.
17. De vid 1999 års utgång inrättade prästtjänsterna i ett pastorat skall gälla som miniminivå för prästorganisationen (34 kap. 1 § kyrkoordningen) till dess en ändring av organisationen beslutas med stöd av 37 kap. 26 § kyrkoordningen.
18. Den som innehar eller har innehaft uppdrag som förtroendevald inom Svenska kyrkan är valbar till sådant uppdrag även om han eller hon inte är döpt.
000. Den som vid utgången av år 1991 hade varit anställd som präst i Svenska kyrkan i minst ett år är trots bestämmelserna i 34 kap. 10 § första stycket 1 behörig att anställas som komminister, kontraktsadjunkt eller stiftsadjunkt. |
19. Den som vid utgången av 1999 är kyrkotillhörig och medlem i en icke-territoriell församling får fortsätta att tillhöra den församlingen så länge han eller hon är folkbokförd inom församlingens geografiska upptagningsområde.
20. En församling som inte uppfyller kriterierna för församling i 37 kap. 2 § kyrkoordningen får, utan beslut om undantag från indelningsändring, ändå bestå till utgången av år 2005.
21. Bestämmelserna i 38 kap. om direkta kyrkliga val skall första gången tillämpas år 2001.
22. Bestämmelserna om kollektredovisning i 43 kap. 9-11 §§ kyrkoordningen skall tillämpas för de kollekter som upptagits under år 1999. |
22. Bestämmelserna om kollektredovisning i 43 kap. 9-10 §§ kyrkoordningen skall tillämpas för de kollekter som upptagits under år 1999. |
23. De delar av tjänstgöringsföreskrifter för präster i ett pastorat som gäller vid 1999 års utgång och som utgör regler som enligt 57 kap. 5 § 1 kyrkoordningen skall ingå i en församlingsinstruktion, skall fortsätta att gälla såsom församlingsinstruktion för en församling som ingår i pastoratet till dess en ny församlingsinstruktion har utfärdats enligt bestämmelserna i 57 kap. 6-7 §§ kyrkoordningen.
Läronämndens yttrande
1999:3
med anledning av centralstyrelsens förslag till Kyrkoordning för Svenska kyrkan
Till läronämnden har för yttrande överlämnats CsSkr 1999:3 med förslag till Kyrkoordning samt motionerna KMot 1999:12-223 i anledning därav.
Läronämnden finner att inga läromässiga hinder finns att anta Centralstyrelsens förslag.
Identitetsfrågor
Utgångspunkten för kyrka-statreformen är att Svenska kyrkan skall bevara sin identitet i de förändringar som förestår. Ett bevarande av identiteten betyder att de avgörande dragen är desamma, inte att allt organiseras på samma sätt som i Kyrkolagen. Läronämnden menar att Kyrkoordningen sammantaget bevarar Svenska kyrkans identitet som den tecknats bland annat vid 1995 års kyrkomöte och i Läronämndens yttrande över regeringens skrivelse Staten och trossamfunden Ln 1997:11.
Svenska kyrkans identitet som trossamfund med evangelisk-luthersk bekännelse kan härledas till den lutherska reformationen av den svenska kyrkoprovinsen och Uppsala möte 1593, då den evangelisk-lutherska bekännelsen antogs för vår kyrka. Denna identitet har senare bekräftats många gånger, senast vid 1992 års kyrkomöte vid behandlingen av de grundläggande dokumenten avseende Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
Kyrkoordningsförslagets inledningstexter skall uppfattas som en teologisk och läromässig bakgrund till Kyrkoordningens bestämmelser i respektive avdelning. De kastar ljus över det sammanhang i vilket de konkreta bestämmelserna är insatta och de ger relief åt bestämmelsernas utformning och är därmed viktiga bidrag till förståelsen av Kyrkoordningens regler. De bör således kvarstå i Kyrkoordningen. Dessa inledningstexter utgör däremot inte någon heltäckande beskrivning av vad kyrkan har att säga om de ämnesområden som regleras i Kyrkoordningen och är inte heller någon kortfattad utläggning av kristen tro. Viktiga områden faller utanför vad dessa texter tecknar.
Inledningstexternas variation i uttryckssätt gör dem öppna för förståelse på flera plan, vilket hindrar en tolkning som skulle innebära att deras formuleringar är absoluta. Gudshemligheten kan inte skildras endast i ett perspektiv och de många uttrycksmedel som behövs för att ana Guds nåd kan här skönjas. Varje kristen har inom den gemensamma trons ram ofta en stor bredd i uttryck för och bilder av tron och dess innehåll och det vore värdefullt om inledningstexterna tydligare uttryckte detta.
Det grundläggande dokumentet om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära antogs av 1992 års kyrkomöte. I sitt yttrande Ln 1992:8 anförde läronämnden:
Skrivelsen innebär en anslutning till Svenska kyrkans tradition i fråga om hennes uppfattning av sin bekännelse. ... Uttrycket 'Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära' bör inte uppfattas som avseende något för all tid avslutat utan som en i varje tid med nödvändighet fortgående process som avsätter bekännelsedokument av varierande vikt.
I 1 Kap 1 § tecknas den bredd som hör samman med en evangelisk-luthersk syn på tro, bekännelse och lära. Tron gestaltas i gudstjänst och liv, grundas i Skriften, sammanfattas i de ekumeniska symbola och Augustana, bejakas i Uppsala mötes beslut och förklaras och kommenteras i Konkordieboken. Det är det kristna livet i hela sin bredd, i ord och handling, som belyses. Utgångspunkten är gudstjänst och liv, inte ett teoretiskt innehåll som skall omformas i praktiskt, kristet liv. Fokuseringen på gudstjänsten innebär inte att det vanliga, vardagliga livet lämnas utanför. Det förhåller sig precis tvärtom. Just detta liv får sin tydning och upprättelse i ljuset av det drama som gudstjänsten gestaltar. Varje rop på hjälp, varhelst det ljuder, kan i gudstjänstens Kyrie få ord och tydning, liksom varje glädjeämne i Gloria. Den skillnad i ställning som görs mellan gudstjänst och liv, Skriften, de ekumeniska symbola och reformationstidens och andra epokers bekännelsetexter uttrycker en rangordning för dessas betydelse. Denna ordning är läromässigt betingad och Konkordieboken får därmed sin plats som en del i den fortgående tolkningsprocessen. Konkordieformeln markerar i sin inledning en åtskillnad mellan bekännelseskrifter och den heliga Skrift:
Men de nämnda symbola och bekännelseskrifterna äro icke domare såsom den heliga Skrift, utan endast trosvittnesbörd och -förklaringar, som visa huru med avseende på omstridda frågor den heliga Skrift tolkats och förklarats i Guds kyrka under olika tider av de då levande och huru mot densamma stridande läror förkastats och fördömts.
Den förändring som föreslås i KMot 1999:159 innebär ett avsteg från dessa principer.
Församlingarna
Hela församlingens liv och väsen vilar i Guds ord, i Guds tilltal och gåva (Martin Luther). Det är därför församlingens grundläggande uppgift att "fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission".
Ansvaret inom kyrkan delas av alla utifrån det gemensamma uppdrag som anförtrotts dem på dopets grund, de döptas allmänna prästadöme. Det uttrycker att var och en genom dopet bl. a. kallats till ett medansvar för den lokala församlingen och kyrkan i stort. Detta ansvar avser alla och det är ett allvarligt problem om det uppfattas som om det enbart åvilar dem som valts till förtroendeposter eller församlingens anställda.
Församlingens tro och liv betjänas av frivilliga, förtroendevalda, anställda för skilda uppgifter och av dem som är vigda till sina uppdrag så att församlingens växt, fördjupning och mognad gagnas. Den ene står inte över den andre. För de förtroendevalda och de som står i vigningstjänsten gäller att de får redovisa sin tjänst på olika sätt: de valda i kyrkoval och de som står i vigningstjänsten inför biskopen och domkapitlet. En sådan tillsyn skyddar församlingen mot självsvåld från de vigda och hindrar otillbörlig styrning av de vigda från församlingens organ. Denna ordning hör till Svenska kyrkans identitet och den bevaras i det föreliggande förslaget.
Utifrån grundperspektivet att uppdraget att erbjuda evangeliet är ett tecknar Kyrkoordningen en ansvarsfördelning mellan de valda i kyrkorådet och kyrkoherden. Kyrkorådets ansvar är att församlingens grundläggande uppgift blir utförd och kyrkoherden har ett självständigt ansvar utifrån sina vigningslöften att utöva tillsyn och samordning samt att leda verksamheten vad avser gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. De i motionerna KMot 1999:80 och 1999:103 föreslagna förändringarna kan rubba den balans i utövandet av ansvar i församlingen som innefattar både kyrkorådets och kyrkoherdens områden.
I KMot 1999:23 och 29 diskuteras församlingens rätt att ge bidrag till internationellt arbete. I sitt yttrande Ln 1989:11 anförde Läronämnden i denna fråga:
Kallelsen att vittna om den kristna tron, att hjälpa människor i nöd och att arbeta för en rättvisare fördelning av jordens resurser gäller inte endast enskilda kristna utan också församlingarna. Denna kallelse till ansvarstagande upphör inte vid församlingsgränserna.
Stiften
Stiftet är Svenska kyrkan på den regionala nivån, inte en sammanslutning av de församlingar som ligger inom stiftets område. Stiftets uppgift är att ha tillsyn så att församlingar och de som står i vigningstjänsten i ord och handling gestaltar det kristna budskapet. Stiftet har, liksom församlingen, men till skillnad från den nationella nivån, karaktäriserats som ett pastoralt område. Det innefattar ett ansvar för stiftet i förhållande till enskilda människor att tillse att budskapet överlämnas rent och klart. Stiftets tillsynsuppgift får inte begränsas till en granskning i mer formell mening. Tillsynen är i första hand stöd och uppmuntran, råd och inspiration, inbjudan till att vidga perspektiv och till fördjupning. Denna omsorg, detta främjande, är stiftets viktigaste uppgift i förhållande till församlingarna.
Stiftet är biskopens tjänstgöringsområde. Dess ledning består av biskop, domkapitel och stiftsstyrelse. Genom biskopens ordförandeskap i både domkapitel och stiftsstyrelse sammanhålles de tre självständiga funktionerna i stiftet med varandra vilket gagnar det gemensamma ansvarstagandet i den pastorala tillsynsuppgiften.
Domkapitlet utövar tillsyn över dem som innehar kyrkans vigningstjänst. Det innebär en särskild problematik om personer i domkapitlet inte kan bejaka Svenska kyrkans ordning med både kvinnor och män inom ämbetet. Läronämnden menar att om sådana regler för behörighet till val till domkapitlet som föreslås i KMot 1999: 128 skall införas måste sådana avse samtliga ledamöter. Den domkapitelsförsäkran som föreslås innefattar ett löfte att fullgöra uppdraget i enlighet med kyrkans ordning, varför denna försäkran i detta perspektiv är motiverad, och ej bör avskaffas, som föreslås i KMot 1999:133.
I det remitterade förslaget till Kyrkoordning föreslogs att biskopsval skulle ske genom majoritetsval inom stiftet. I det nu föreliggande förslaget föreslås biskopsval tillgå genom presentationsval med en efterföljande utnämning. Läronämnden menar att båda möjligheterna till utformning av biskopsval står öppna från lärosynpunkt.
Den nationella nivån
Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ som tid efter annan fattar beslut om förändringar i Kyrkoordningen. Kyrkomötet ger i Kyrkoordningens form uttryck för sin tolkning av Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
Lärofrågor bereds inom Läronämnden, som består av biskoparna och åtta valda ledamöter. Till skydd för läran har regelverket omkring formerna för beslut i sådana frågor förstärkts.
I Läronämndens beredning av ärenden till Kyrkomötet fullgör biskopen sina uppgifter på det nationella planet att i enlighet med 8 Kap 1 § ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas i enlighet med kyrkans bekännelse. Det är därutöver följdriktigt i en kyrka med episkopal ordning att biskoparna är med och tar ansvar för alla de frågor som Kyrkomötet behandlar. Att biskoparna inte har skyldighet att ta ställning i alla de frågor som behandlas i Kyrkomötet utgör en särskild problematik.
Svenska kyrkan är episkopal. Därmed har ärkebiskopen en viktig uppgift som Svenska kyrkans främste företrädare. Den förändring som föreslås i KMot 1999:30 om att ärkebiskopen ej skall vara självskriven ordförande i Kyrkostyrelsen innebär en klar förskjutning av Svenska kyrkans karaktär som episkopal kyrka.
Gudstjänst
Gudstjänsten med dess liturgi, förkunnelse och symboler är det främsta offentliga uttrycket för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. I gudstjänsten får tron näring genom ordet och sakramenten, i bönen och lovsången. Gudstjänsten är sändning att i ord och handling gestalta evangelium i världen. Varje enskild gudstjänst uttrycker, liksom alla församlingsgudstjänster och kyrkliga handlingar tillsammans, vad församlingen tror och bekänner och får inte fördunkla eller motsäga kyrkans lära.
Med för Svenska kyrkan gemensamma gudstjänstordningar ges förutsättningar för en gemensam trostolkning. Därmed värnas också kyrkans apostoliska tradition. Församlingarnas frihet har vidgats avsevärt under senare år. Regleringen är inte i första hand avsedd att begränsa denna frihet, utan att stödja församlingen i dess centrala uppdrag att gestalta kyrkans tro.
Varje präst är genom sina vigningslöften bunden till Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Kyrkoherden har ett särskilt tillsynsansvar för gudstjänstens budskap och gestaltning. I den nya kyrkoordningen är det angeläget att denna princip såväl som betydelsen av församlingens gemensamma ansvarstagande för gudstjänstlivet anges, liksom huvudreglerna för den samverkan som här är nödvändig. Detta kommer till uttryck i bestämmelsen att kyrkoherden tillsammans med kyrkorådet skall utarbeta församlingsinstruktion, inkluderande övergripande gudstjänstplan, att fastställas av domkapitlet.
Som ett första kriterium för en församling anges i kyrkordningsförslaget att huvudgudstjänst normalt firas varje sön- och helgdag eller åtminstone en gudstjänst varje vecka vilket berörs i KMot 1999:16, 53, 77, 105, 113, 141 samt 204. Läronämnden finner att den intention som uttrycks i kyrkoordningsförslaget, att huvudgudstjänst normalt firas varje sön- och helgdag i en församling, är riktig. Samtidigt menar läronämnden att gudstjänstlivet alltid bör utformas med hänsyn till lokala förhållanden och förutsättningar. Regler för gudstjänstliv och den territoriella församlingsindelningen bör vara utformade med hänsyn till båda dessa aspekter. Huvudregeln är dock att huvudgudstjänst firas i en församling varje sön- och helgdag eller att åtminstone en gudstjänst firas varje vecka.
I kyrkoordningsförslaget anges vilka som har ansvar för församlingens gudstjänst.
Kyrkorådet och kyrkoherden har gemensamt ansvar för gudstjänstlivets utformning och utveckling. Prästen, kyrkomusikern, kyrkovärdarna och den gudstjänstfirande församlingen gestaltar tillsammans varje enskild gudstjänst. (Femte avdelningen).
Regleringens syfte är att hålla samman Svenska kyrkan i en gemensam trostolkning, ansvarsfördelning och grundläggande regler för samråd. En bestämd ansvarsfördelning vad gäller vilka former av gudstjänster som skall firas respektive ansvaret för de skilda gudstjänsterna finns dels mellan präster och kyrkomusiker, dels mellan kyrkoherde, kyrkoråd och övriga präster. Kyrkoherden får också ge tillstånd till någon som är döpt och tillhör eller är anställd i en församling i pastoratet att predika och leda gudstjänsten vid visst tillfälle. I KMot 1999:55, 83, 204 och 208 föreslås att regleringen skall ske på annat sätt än vad som föreslagits. Läronämnden finner att väsentliga principer för ansvaret för församlingens gudstjänstliv kommer till uttryck i förslaget och att motionerna gör avsteg från dessa principer.
Beträffande de teologiska principfrågor rörande behörighet för vigning och rätt att utöva vigningstjänst i Svenska kyrkan som aktualiseras av KMot 1999:45, 126 och 155 hänvisar Läronämnden till sitt tidigare yttrande Ln 1997:3:
Enligt Svenska kyrkans bekännelse och lära är det kännetecknande för kyrkan att det finns ett ämbete. Detta behövs för att evangeliet skall förkunnas och sakramenten utdelas så att människor får den rättfärdiggörande tron (Augsburgska bekännelsen, artikel V).
Utformningen av ämbetet kan dock skifta och är i den meningen en ordningsfråga. Men bakom beslutet att även kvinnor får vigas till präster i Svenska kyrkan låg ett ställningstagande i fråga om kyrkans bekännelse och lära, nämligen att det är förenligt med den evangelisk-lutherska bekännelsen att införa en sådan ordning. Det är teologiskt och pastoralt grundläggande att kvinnor och män vigs och tjänstgör som ämbetsbärare.
Olika uppfattningar om utformningen av ämbetet ryms inom Svenska kyrkan. Samtidigt är det klart att Svenska kyrkan har endast en gällande ordning. Till denna hör att kvinnor och män kan och får utföra alla de uppgifter som ligger i uppdraget att vara präst. Vigningslöftet innebär ett löfte att följa denna ordning.
Ordningsfrågan blir en bekännelsefråga, om giltigheten i vigning och sakramentsförvaltning görs beroende av prästens person. Svenska kyrkan godtar i fråga om giltigheten inte två uppfattningar som förenliga med sin bekännelse. Det är därför ur läromässig synpunkt riktigt att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning får prästvigas. Det innebär att en prästkandidat skall vara beredd att fullt ut tjänstgöra med andra präster i gudstjänster och andra sammanhang.
Svenska kyrkan vill bevara enheten i sin bekännelse och i sitt gudstjänstfirande. Kyrkans enighet på denna vitala punkt är viktig för hennes trovärdighet och mission. Läronämnden vill till dessa slutsatser i tidigare yttranden även framhålla följande. Det som sagts ovan är relevant också för alla präster i tjänst, särskilt för präster i arbetsledande befattningar. För kyrkans enhet är det viktigt att alla ämbetsbärare skall kunna tjänstgöra tillsammans i gudstjänsten och på så sätt manifestera och få näring för den gemensamma bekännelsen. Det står inte den enskilde ämbetsbäraren fritt att själv välja konsekvenser av sin uppfattning för utövandet av ett uppdrag i kyrkan. Kyrkans gemensamma ordning är överordnad ämbetsbäraren.
En prästkandidats personliga levnadsförhållanden, vilka berörs i KMot 1999:155, ingår i det som beaktas i biskoparnas och domkapitlens lämplighetsprövning.
I kyrkoordningen behandlas kyrkans gudstjänstböcker. Förslaget kommenteras av centralstyrelsen:
Genom att Svenska kyrkan har gemensamma av Kyrkomötet fastställda gudstjänstböcker kan den som firar gudstjänst delta och känna sig hemma överallt i kyrkan. I gudstjänsten och genom gudstjänstböckerna uttrycks vad Svenska kyrkan tror, bekänner och lär. Gemensamma former för huvudgudstjänsterna och de kyrkliga handlingarna är viktiga för att hålla samman och manifestera Svenska kyrkan som både ett och rikstäckande trossamfund. (s 183)
Läronämnden delar denna grundhållning. Den i KMot 1999:153 föreslagna ändringen: "Gudstjänstböckerna skall vara uttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära och därför antas av kyrkomötet" är i sak detsamma som kyrkoordningsförslagets "skall som uttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära antas av kyrkomötet". Formuleringen skall läsas mot bakgrund av de regler som omger antagandet av Svenska kyrkans böcker och den prövning i Läronämnden som skall ske utifrån Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
I KMot 1999:153 föreslås vidare ett avskaffande av stadgandet om att vid läsning i gudstjänsten sådan översättning av Bibeln skall användas som gäller för Svenska kyrkan. Läronämnden menar att det är angeläget att gudstjänstens texter läses ur den för Svenska kyrkan antagna evangelieboken i en av kyrkomötet godtagen översättning. Därmed är prästen för sin förkunnelse inte bunden av en viss översättning.
Beträffande motiv till och principer för firande av nattvard, vilka berörs i KMot 1999:154 och 183 anför läronämnden följande:
I vår kyrkas tradition har det som uttrycks i 20 kap 1 § "Nattvarden skall firas med läsning av instiftelseorden samt utdelande av det välsignade brödet och vinet" ansetts som nödvändiga och tillräckliga förutsättningar för att fira den heliga måltiden. Ordningen för sjukkommunion i den nu gällande kyrkohandboken uttrycker detta i en enkel form. Nattvardsbönen, innefattande bön om den heliga Andens närvaro, ingår enligt allmänkyrklig ordning normalt som del i mässan i församlingens gudstjänstliv. Det innebär dock inte att denna bön är villkor för ett rätt nattvardsfirande.
Under kyrkans tradition har olika dimensioner av Herrens heliga måltid lyfts fram. Under vissa tider kan en sådan bli tydligare på bekostnad av en annan. I vår egen kyrkas historia har tidvis oron för att inte rätt bruka nattvarden lett till att seden så gott som upphört. I vår tid har nattvarden på nytt blivit centrum i församlingens gudstjänstliv. Nattvardens fokus sätts nu mer på den glädjefyllda gemenskapen än på syndabekännelse och förlåtelse. Det kan finnas skäl att reflektera över hur rikedomen i nattvardens olika dimensioner bättre skall komma till uttryck. Läronämnden menar att vår kyrkas öppna nattvardsbord, dit även barn har tillträde, är ett omistligt och viktigt led i vår kyrkas utveckling, att visa på nattvarden som ett nådeserbjudande. Läronämnden avvisar därför tanken i KMot 1999:154 på en speciell admittering (tillstånd att ta emot nattvarden) för att få ta emot gåvorna. Ekumeniskt firade nattvardsgudstjänster och lekmäns biträde vid nattvardsgång är goda ordningar.
I KMot 1999:199 hemställes att nationaldagen skall införas i kyrkoåret som helg- och högtidsdag. Läronämnden anser att kyrkoårets helgdagar bör vara kyrkliga firningsdagar. Detta hindrar dock inte att gudstjänst firas även andra dagar.
Kyrkliga uppdrag och befattningar
Kyrkoordningen syftar till att reglera vissa förhållanden inom församlingar, stift och kyrkan på nationell nivå. Det innebär att med nödvändighet att stort utrymme ägnas de olika organ som finns för att kyrkolivet skall kunna fungera liksom de olika uppdrag och befattningar som finns inom Svenska kyrkan. Att Kyrkoordningen inte närmare berör varje kristens ansvar och uppdrag beror inte på att detta skulle vara av mindre intresse, utan på att det tillhör det fält inom kyrkans och församlingens liv som inte är föremål för reglering i Kyrkoordningen. Läronämnden vill i detta sammanhang erinra om att det grundläggande uppdraget - vigningen - ges i dopet och att detta är utgångspunkt för allas tjänst åt evangeliet. KMot 1999:39, 82, 201, 206, 222 och 223 ger uttryck för en annan principiell utgångspunkt där dopet skall kompletteras med konfirmation för att någon skall få utöva ett uppdrag inom församlingen.
I inledningstexten till den Sjunde avdelningen tecknas ett perspektiv med betoning på delvis andra motiv än tidigare när det gäller uppdrag och befattningar inom Svenska kyrkan. Vigningstjänstens teckenkaraktär betonas. Genom diakonens uppdrag synliggörs alla kristnas kallelse till tjänst åt nästan. Genom prästens uppdrag tydliggörs att hela församlingen får sin näring i Ord och sakrament. Biskopens uppdrag är ett tecken på kyrkans kontinuitet, enhet och universella gemenskap. De olika uppdragen inom vigningstjänsten har ofta tolkats på ett sådant sätt att samtalet har kommit att röra sig om vad som är specifikt och unikt inom respektive uppdrag, det vill säga vad som normalt utförs av den som är vigd. Den syn på uppdragen som Kyrkoordningen beskriver motverkar en sådan uppdelning. När teckenkaraktären betonas kan förståelsen av uppdragens innebörd fördjupas. Augsburgska bekännelsen påminner om att vigningstjänsten - eller evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete - har inrättats för att förmedla den rättfärdiggörande tron (Augustana V samt XIV och XXVIII) och är en Guds gåva.
Kyrkoordningen byter den i svenska sammanhang vanliga terminologin som utgår från ordet ämbete till att bruka ordet vigningstjänst. Någon betydelseskillnad avses ej utan kyrkans ämbete som det beskrivs i bekännelsen och i vigningshandlingarna är detsamma. Ordet ämbete har för många kommit att förknippas så starkt med det som kallats ämbetsmannakyrkan eller med prästen som en myndighet att ett förändrat språkbruk kan motiveras. Denna förändring från tyskt (Amt) språkbruk till engelskt (Ordained Ministry) kan medverka till en syn på vigningstjänsten som mer svarar mot kyrkans förståelse av dess innehåll i dag och motverka föreställningar om institutionalism och överordnad auktoritet, vilka sätter tjänandets dimension i bakgrunden.
Inom kyrkans vigningstjänst urskiljes, i enlighet med den syn som redovisades i det ekumeniska dokumentet Dop Nattvard Ämbete (Baptism, Eucharist and Ministry, 1982) tre uppdrag: biskop, präst och diakon. I sitt svar på Dop Nattvard Ämbete betonade Kyrkomötet att det endast känner ett ämbete men att det "inom detta enda ämbete ryms flera uppgifter" varefter kyrkomötet särskilt nämner biskopen och diakonen. En likartad utformning av ämbetet kan främja kyrkornas enhet men är inte nödvändig för enheten (1985 års kyrkomöte).
Den kyrkorättsliga reglering som föreslås av diakonens uppdrag inom kyrkans vigningstjänst innebär en kodifiering av vad Svenska kyrkan redan uttrycker i sina vigningshandlingar. Vigningstjänsten har tre uppdrag. Ur Kyrkoordningens perspektiv bör dessa ha samma ställning. De som åtagit sig vigningsuppdrag står i en särskild relation till biskop och domkapitel. Diakonens uppdrag inom vigningstjänsten, med sin teckenkaraktär att synliggöra den karitativa omsorgen, bör i detta avseende behandlas som övriga uppdrag inom kyrkans vigningstjänst. Den praxis med vigning utan att diakonen kopplas till ett ansvar inför stiftets organ kommer genom Kyrkoordningen att upphöra. I KMot 1999:13, 42, 124 och 151 anförs med olika motiveringar att diakonatet ej skall regleras inom Kyrkoordningens ram på samma sätt som övriga uppdrag inom vigningstjänsten. Läronämnden kan ej se att ytterligare utredningar skulle behövas för att ta ställning till en sådan kyrkorättslig reglering. Med den syn som Läronämnden redovisat på ansvar och uppdrag i församlingen kan en hierarkisering av församlingen motverkas. Läronämnden menar att det är oklart vilken teologisk och rättslig innebörd en vigningstjänst som ej regleras inom Kyrkoordningen skulle ha.
Kyrkoordningen innebär att prästerna anställs lokalt, medan tillsynen över deras utövning av sitt uppdrag sker genom stiftets organ. Därigenom skiljes de arbetsrättsliga frågorna från de frågor som gäller vigningstjänstens innehåll. Frågor om innehållet i uppdraget inom vigningstjänsten och utövningen av förkunnelse och sakramentsförvaltning prövas ej av det lokala organet medan frågor om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare regleras lokalt. Kyrkoordningens bestämmelser om inflytande från domkapitlet i många av de frågor som rör prästanställningen avser att garantera att bestämmelserna de facto ej skall medföra en kongregationalisering (en kyrkosyn där församlingarnas oberoende av varandra är en grundläggande princip).
I remissomgången av Kyrkoordningsförslaget hävdades från de teologiska fakulteterna att den föreslagna ordningen med lokal anställning av prästerna innebär en förskjutning i kongregationalistisk riktning. Läronämnden skulle dela en sådan uppfattning om inte andra förändringar skett, t. ex. domkapitlets tillsyn över församlingarna och det klargörande av kyrkoherdens ställning som Kyrkoordningen ger uttryck för. Bedömningen av kyrkans karaktär som mer eller mindre kongregationalistisk måste göras från en sammanvägning av många faktorer och kan inte hänföras till en enda komponent.
Församlingstillhörighet och indelning
Möjligheten att tillhöra församling där man inte är folkbokförd berörs av KMot 1999:181, 210 och 215. Läronämnden hänvisar till sitt tidigare yttrande Ln 1996:4:
Territorialförsamlingsprincipen syftar till att människor lokalt skall ha tillgång till ord och sakrament och därmed vara delaktiga i ett sammanhang, där de kan växa och utvecklas som människor och kristna. Denna territoriella princip är en grundläggande del av vår kyrkas tradition och självförståelse.
Vad som konstituerar den territoriella anknytningen kan dock variera, och samhällsutvecklingen kan framtvinga en omprövning eller komplettering av tidigare synsätt och regelverk. Det finns inga teologiska eller läromässiga skäl för att den territoriella principen endast skall grundas i den skattetekniska folkbokföringen. Den bör också kunna kopplas till sådana sakförhållanden som anger lokal samhörighet, t.ex. arbetsplats, studieort eller ort för fritidsboende av regelbundet slag.
Tillsyn
I kyrkoordningen presenteras en innebörd i begreppet tillsyn vilken i första hand innefattar råd, stöd och annan hjälp vid sidan av granskning och ingripanden, en utveckling som Läronämnden biträder.
När det gäller tillsynen av biskoparna delas denna mellan Ansvarsnämnden för biskopar och Biskopsmötet. Ansvarsnämnden prövar, efter anmälan eller på eget initiativ, hur biskoparna utövar sin uppgift och efterlever avgivna vigningslöften. Biskopsmötet, som i Kyrkoordningsförslaget regleras och får viktiga uppgifter i beredningen av Kyrkostyrelsens ärenden med teologiskt innehåll, får även uppdraget att utöva den del av tillsynen som gäller råd och stöd. Det kan konstateras att även dagens biskopsmöte ofta fyller en sådan positiv tillsynsfunktion. Läronämnden finner i motsats till KMot 1999:157 att den uppdelning i ansvaret av tillsynen av biskoparna som föreslås är motiverad då Biskopsmötet ej får den direkt granskande uppgiften. Den tillsyn som erfordras för domkapitlen bör likaledes regleras i enlighet med kyrkoordningsförslaget.
Sigtuna den 26 maj 1999
På läronämndens vägnar
KG HAMMAR
Klas Hansson
Ingemar Söderström
Närvarande: Ärkebiskop KG Hammar, ordförande, biskop Tord Harlin, biskop Martin Lind, biskop Lars-Göran Lönnermark, biskop Jonas Jonson, biskop Claes-Bertil Ytterberg, biskop Anders Wejryd, biskop Lars Eckerdal, biskop Bengt Wadensjö, biskop Karl-Johan Tyrberg, biskop Rune Backlund, biskop Biörn Fjärstedt, biskop Caroline Krook, Göran Bexell*, vice ordförande, Astrid Andersson Wretmark*, Cristina Grenholm, Curt Forsbring, Anna-Lena Weberup, Björn Skogar, Carl-Axel Aurelius, Fredrik Lindström.
*Ej närvarande vid yttrandets justering.
Särskilt yttrande av Cristina Grenholm, Björn Skogar, Anna-Lena Weberup och Astrid Andersson Wretmark främst med anledning av det s k andliga ledarskapet.
Det finns i Augsburgska bekännelsen en luthersk grundprincip som lyser med sin frånvaro i det föreliggande kyrkoordningsförslaget. Det är åtskillnaden mellan vad som brukar kallas andligt resp. världsligt regemente eller åtskillnaden mellan Ordets och svärdets områden. Att översätta denna distinktion till nutida förhållanden är inte okomplicerat men detta betyder inte att det underliggande problemet kan negligeras. Och detta problem kan i dag formuleras i termer av en åtskillnad mellan förkunnelse och administration eller mellan poesi och politik. När kyrkoordningsförslaget formulerar kyrkans uppgift som att överlämna den rättfärdiggörande tron eller att ge evangeliet vidare är det helt relevanta uttryck för dess uppgift att bana väg för det andliga regementet. Det kan vi aldrig förfoga över. Det kan endast tas emot som en gåva, av helig Ande. Men samtidigt är den institutionella kyrkan en alltför mänsklig institution, i ett alltför mänskligt samhälle. Där måste det råda lag och ordning, makt och tvång. I detta samhälle och i institutionen Svenska kyrkan måste det världsliga regementet gälla, men i båda fallen tolkat och relativiserat i ljuset av det andliga regementets lag och evangelium. Det föreliggande kyrkoordningsförslaget saknar reflexioner kring denna problematik vilket betyder att man ofta inte vet vad som avser praktiskt administrativa frågor eller vad som bör tillhöra förkunnelsens område. Bl a motion 80 aktualiserar detta problem när den med rätta ifrågasätter paragraferna fem och sex. Läronämndens majoritet hävdar att ändringsförslagen skulle rubba maktbalansen mellan politiker och kyrkoherde. Men någon sådan balans kan man knappast ge uttryck för om man i lagtexten använder det minst sagt oklara begreppet andlig ledare och därmed förutsätter att kyrkoherdens förkunnaruppdrag berör även beslutsfattandet. Andlig ledare är dessutom ett uttryck som i orätta händer kommer att kunna tas till intäkt för rätten att inte ta kritik på allvar. Detta gäller i såväl "andliga" som "politiska" frågor. Härigenom riskerar termen att sabotera den kloka plädering för ett gemensamt ansvar som finns i inledningstexten.
Frågan huruvida biskoparna bör ha beslutsrätt i Kyrkomötet är en symbolfråga, knappast någon lärofråga. Men åter föreligger en oklarhet om förhållandet mellan regementena. Är det så att den institutionella kyrkan bör vara demokratiskt styrd enligt moderna konstitutionella principer, dvs. enligt det världsliga regementets perspektiv i vår tid? I så fall bör vi eftersträva maktfördelning. Det kan finnas skäl för att ge biskoparna beslutsrätt i kyrkomötet för att ge större tydlighet åt deras roll. Men skulle det ses som ett uttryck för den rättfärdiggörande trons lag och evangelium att kyrkan måste vara hierarkisk i meningen biskopsdominerad, då handlar det om en lärofråga och till sådan lära bör man säga nej.
Särskilt yttrande av Göran Bexell, Biörn Fjärstedt, Tord Harlin, Jonas Jonson, Caroline Krook, Fredrik Lindström och Bengt Wadensjö.
Svenska kyrkan har från äldsta missionstid varit uppbyggd med episkopal ordning, först med missionsbiskopar, sända med uppdrag från den då redan etablerade kyrkan på kontinenten, sedan med stiftsindelning, lokala biskopar och allteftersom lagreglerade domkapitel.
Den episkopala ordningen är unik för den kristna trostraditionen och har ansetts vara grunden för såväl den snabba spridningen av evangeliet under de första århundradena som den stabilitet och uthållighet - även i starkt repressiva lägen - som karakteriserat den allmänneliga kyrkan genom tiderna. Ordningen balanserar på ett enkelt och genialt sätt det lokala ansvarstagandet för trosgemenskapen på en viss plats med den regionala och världsvida kyrkogemenskapens vakthållning kring och stöd för given apostolisk tro och ordning. I svensk kyrkotradition har detta mönster kommit att kallas "den dubbla ansvarslinjen".
Svenska kyrkan höll fast vid den episkopala ordningen genom reformationstidens kyrkliga och politiska turbulenser, trots många försök att avskaffa den eller ta udden av den av maktpolitiska, ideologiska eller andra skäl. Denna ordning har inte minst under detta sekel utgjort grunden för Svenska kyrkans ekumeniska strävanden att tjäna som brobyggarkyrka. Den är förutsättningen för ingångna överenskommelser som den med anglikanska kyrkor, Borgåöverenskommelsen, fördraget med den Oberoende kyrkan på Filippinerna, kontakter och teologiska överläggningar med den Romersk katolska kyrkan liksom för det nätverk av kyrkokontakter i centrala och östra Europa, som initierades av ärkebiskopen Nathan Söderblom. Den har också varit väsentlig för Svenska kyrkans mission i dess arbete att upprätta kyrkogemenskaper på nya platser i världen.
När en ny kyrkoordning skall beslutas för en fri svensk kyrka, är det ur läromässig synpunkt av största vikt att noggrant granska hur denna ordning gestaltas i det nya regelverket. Detta är nödvändigt av såväl teologiska som ekumeniska och praktiska skäl.
Under utredningsarbetets och remisstidens gång har frågan om den nya kyrkoordningen befäster Svenska kyrkans ordning eller i praktiken undergräver den varit föremål för omfattande diskussioner. Diskussionen har kommit att utkristalliseras kring frågan om prästernas anställningsförhållanden. I grunden handlar den dock om biskopens gemenskap med sitt stifts prästkollegium, och framtidsvis diakonatet, och utifrån det om tryggheten i de uppdrag, som överlämnats vid vigningen och bekräftats i löftesavgivningen.
Trots försök att garantera god ordning, tydlig ansvarsfördelning och rimlig rättstrygghet för det som kallas vigningstjänsterna, är det för oss tydligt att kyrkoordningsförslaget inte lyckats i denna sak. Förslaget är teologiskt otydligt, vilket också med skärpa framhållits av en överväldigande majoritet inom prästerskapet och i de teologiska fakulteternas sakliga granskning. Detta sammanfaller med vår bedömning.
Prästernas anställningsförhållanden kan synas vara en praktisk ordningsfråga, men en kyrkas tro och ordning kan inte åtskiljas på det sättet. De hör samman, vilket också all erfarenhet ger vid handen. Kyrkohistorien visar att en obalans på denna punkt förr eller senare ger utslag i oenigheter och tyvärr ofta leder till kyrkosplittring.
En tydligare och principiellt motiverad balans mellan församlingens ouppgivliga lokala självstyre och vigningstjänsternas ansvar inför biskop och domkapitel är nödvändig. Den bör också framtidsvis utformas så att församlingen och biskopen med domkapitlet har ett delat ansvar för vigningstjänsternas innehavare med syftet att båda parter måste överlägga och agera gemensamt vid uppkomna oklarheter eller tvistigheter. Det gör det inte lättare i komplicerade lägen, men ger utrymme för eftertanke och skapar rättstrygghet för alla parter.
Det kan kanske hävdas, att Svenska kyrkans ordning är så stabil att någon fara för glidningar i en mera kongregationalistisk eller annan riktning inte föreligger. Det kan dock exempelvis påminnas om att den gamla kyrkolagen från 1686 med sin oklara sammanblandning av statsabsolutism och allmänkyrklig ordning blev till förfång för Svenska kyrkan under åtskilliga hundra år. Många kyrkor, som konstituerats i vår tid, exempelvis i Afrika och Asien, har fått erfara vilka nedbrytande konsekvenser det kan bli i en kyrkas liv, om ansvarsfördelningen mellan församlingar och stiftsledning lämnas vag och oklar. Det räcker inte med förhoppningar att församlingsinstruktioner och domkapitlens tillsynsansvar skall fungera som brygga över den klyfta, som kyrkoordningsförslaget tillskapar. Gällande vigningsordningar för biskopar, präster och diakoner anger tydligt dessa uppdrags innebörd och den inbördes gemenskapen mellan dem. En kommande kyrkoordning bör uttrycka samma tydlighet.
En förutsättning för hela kyrkoordningsförslaget har varit att Svenska kyrkan skall förbli densamma före som efter relationsändringen till den svenska statsbildningen. Det är just detta som är oklart i förslaget. Det räcker inte med att Svenska kyrkan säger sig vara en episkopal kyrka. Den måste också faktiskt avläsbart framstå som sådan i gemenskapen med andra kyrkor liksom inför sig själv.
Första kyrkolagsutskottets yttrande
1999:1y
Kyrkoordningens bestämmelser om handlingar och register
Till Andra kyrkolagsutskottet
Andra kyrkolagsutskottet har anhållit om första kyrkolagsutskottets yttrande över innehållet i Centralstyrelsens skrivelse 1999:3 Kyrkoordning för Svenska kyrkan, tolfte avdelningen, Handlingar och register, jämte de därtill anslutande motionerna 1999:99 av Jösta Claeson m.fl. och 1999:112 av Staffan Holmgren i vilka det hemställs att rätt till s.k. meddelarfrihet skall skrivas in i kyrkoordningen.
1. Allmänna överväganden med anledning av förslagen i skrivelsen
Inledning
Av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan följer att den s.k. offentlighetsprincipen vilken finns reglerad bl.a. i tryckfrihetsförordningen skall gälla för handlingar inom vissa delar av Svenska kyrkans verksamhet. Vad som närmast avses är verksamhet som bedrivs enligt begravningslagen samt fördelning och användning av den statliga ersättning som Svenska kyrkan erhåller enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Därutöver föreskriver lagen om Svenska kyrkan att det också för andra handlingar hos Svenska kyrkan skall finnas en rätt för var och en som så vill att ta del av dem. Den rätten får bara begränsas om det är motiverat av särskilda hänsyn som anges i lagen.
Skrivelsen
Centralstyrelsens förslag innebär att det i kyrkoordningen skall finnas närmare bestämmelser om den inomkyrkliga offentlighetsprincip som lagen om Svenska kyrkan föreskriver. I kyrkoordningen skall således anges att var och en har rätt att ta del av handlingar som förvaras hos Svenska kyrkan eller hos någon av dess församlingar, samfälligheter eller stift.
Vidare föreslås ett antal närmare bestämmelser i kyrkoordningen om vilka undantag som skall gälla från denna huvudregel, vilka i stort sett motsvarar vad som idag gäller enligt sekretesslagen (1980:100).
På en viktig punkt avviker dock de av Centralstyrelsen föreslagna bestämmelserna från de statliga sekretessreglerna. Sekretesslagens regler avser både handlingssekretess och tystnadsplikt medan flertalet av de nu aktuella bestämmelserna i kyrkoordningsförslaget bara avser handlingsoffentlighet. Det finns visserligen i förslagets sjunde avdelning bestämmelser om tystnadsplikt, men dessa avser endast präster och diakoner.
Centralstyrelsen har motiverat sitt förslag beträffande prästers och diakoners tystnadsplikt utifrån teologiska utgångspunkter. För övriga som är verksamma i kyrkan, anställda och förtroendevalda, har Centralstyrelsen däremot inte ansett sig ha laglig möjlighet att föreskriva tystnadsplikt. För anställda inom förskoleverksamhet och familjerådgivning, kommer det ändå att gälla tystnadsplikt, men den följer då direkt av särskild lagstiftning. Vad gäller tystnadsplikt för andra grupper av anställda hänvisar Centralstyrelsen till att den frågan får lösas i arbetsrättslig ordning genom kollektivavtal.
Utskottet
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om det särskilda yttrande över kyrkoordningsförslaget som har avgetts av en högt kvalificerad särskild juridisk granskningsgrupp (bilaga 4 till Centralstyrelsens skrivelse). Den juridiska granskningsgruppen har, med särskild hänvisning till bl.a. kyrkoordningens bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt, påpekat en risk som är förbunden med att kyrkoordningen innehåller stora delar av den nuvarande författningsregleringen. Det får nämligen till följd att uttryck och termer med ett specifikt juridiskt innehåll som idag finns i lagar, får en annan betydelse när de används i kyrkoordningen.
Som exempel på en sådan betydelseskillnad har granskningsgruppen nämnt ordet tystnadsplikt, som är en av rättsordningen straffsanktionerad förpliktelse med fängelse i straffskalan (jfr 20 kap. 3 § brottsbalken). I det framlagda förslaget får begreppet betydelsen av en inomkyrklig förhållningsordning. Expertgruppen har pekat på risken för missförstånd, särskilt mot bakgrund av den mångåriga statliga regleringen, och betecknat användningen av uttrycken tystnadsplikt och sekretess som särskilt betänklig.
Utskottet kan till en början konstatera att de problem som den juridiska granskningsgruppen tar upp när det gäller begreppet sekretess delvis har beaktats av Centralstyrelsen såtillvida att Centralstyrelsens förslag till kyrkoordning - till skillnad från det ursprungligen remitterade förslaget - som huvudregel inte använder begreppet "sekretess" utan "förbud mot att röja uppgifter". Underrubriken "själavårdssekretess" förekommer dock även i Centralstyrelsens förslag till 54 kap.
Vad gäller tystnadsplikt har Centralstyrelsen kommit fram till att det inte funnits anledning att frångå det granskade förslaget. Centralstyrelsen, som noterat granskningsgruppens synpunkter om förhållandet mellan kyrkoordningen och samhällets rättssystem i övrigt, har förklarat att gruppens synpunkter i stort överensstämmer med styrelsens egen ståndpunkt. Centralstyrelsen har emellertid funnit riskerna för missförstånd på grund av förslaget vara begränsade och - vid en avvägning mot riskerna med att ta bort uttrycket från den kyrkliga regleringen - stannat för att behålla det.
Utan att för egen del finna tillräcklig anledning att göra någon annan bedömning än Centralstyrelsen har gjort, anser utskottet det angeläget att här särskilt erinra om de svårigheter som granskningsgruppen har riktat uppmärksamhet på. Enligt vad utskottet har erfarit pågår ett arbete i Biskopsmötet med att göra en vägledning i dessa frågor, vilken tar sikte inte bara på vad som gäller för präster och diakoner utan också på flertalet övriga personalkategorier som är verksamma i kyrkan. Möjligen kan en sådan information och vägledning bidra till att minska de av granskningsgruppen påtalade riskerna.
En ytterligare olägenhet med den offentligrättsliga regleringen på det nu aktuella området är dock att den är mycket ingående och tämligen komplicerad. Svårigheterna gör sig på några ställen märkbara och risken för missförstånd illustreras i viss mån av de bägge motioner som utskottet har att behandla.
2. Frågan om meddelarfrihet
Inledning
Som en följd av ställningstagandena i fråga om möjligheten att i kyrkoordningen reglera tystnadsplikt har Centralstyrelsen inte föreslagit några bestämmelser motsvarande den statliga s.k. meddelarfriheten, dvs. rätten att i vissa fall lämna ut normalt hemliga uppgifter för publicering i tryckt skrift eller i radio eller TV utan att straffas för det. Centralstyrelsen anför i fråga om övriga anställda att när tystnadsplikt för dessa inte regleras så måste också undantag härifrån, dvs. regler motsvarande meddelarfriheten, lämnas oreglerade.
Motionerna
I de båda nu aktuella motionerna hemställs att det i kyrkordningen skall tas in bestämmelser om meddelarfrihet.
I motion 1999:99 anförs att meddelarfriheten är viktig för att slå vakt om offentlighetsprincipen. Eftersom Svenska kyrkans rättsliga ställning enligt motionärerna mer är att jämföra med den offentligrättsliga än den privaträttsliga, t.ex. när det gäller offentlighetsprincipen, är det för kyrkans öppenhet och trovärdighet viktigt att personalen inom kyrkan får ha kvar rätten till meddelarfrihet.
Även i motion 1999:112 framhålls meddelarfrihetens betydelse i ett öppet och demokratiskt samhälle. Enligt motionären kan det finnas uppenbara risker att öppenheten sätts åsido och att anställda utsätts för stort tryck att inte lämna ut ofördelaktiga uppgifter, om inte meddelarfriheten är klart utsagd. Att endast reglera detta i kollektivavtal är enligt motionären inte tillfredsställande.
Utskottet
Utskottet vill inledningsvis slå fast att det helt delar den beskrivning av meddelarfrihetens betydelse för offentlighetsprincipen som de båda motionerna ger uttryck för. Meddelarfriheten är inom det allmänna en del i förverkligandet av offentlighetsprincipen. Den medför att offentliga funktionärer kan bidra till den allmänna debatten utan att hindras av sekretessregler. Meddelarfriheten ger också den som har utnyttjat sin meddelarfrihet ett skydd mot bestraffning eller repressalier och en rätt att i många fall vara anonym som uppgiftslämnare.
Det är också riktigt, som motionärerna framhåller, att offentlighetsprincipen även efter de ändrade relationerna mellan kyrkan och staten kommer att vara en grundläggande princip inom Svenska kyrkan, både inom de verksamheter som kommer att omfattas av den statliga regleringen och på det inomkyrkliga området.
Till skillnad från vad som gäller på den statliga sidan innehåller dock kyrkoordningen i huvudsak endast motsvarigheter till den del av offentlighetsprincipen som avser handlingsoffentlighet, eftersom detta har ansetts vara det enda möjliga. Utskottet finner för sin del inte skäl att ifrågasätta den bedömning som Centralstyrelsen har gjort i denna del. Den ligger för övrigt väl i linje med vad som har uttalats av den juridiska granskningsgruppen, nämligen att en begränsning av yttrandefriheten av det slag som tystnadsplikt utgör bara får ske genom lag som bestäms av riksdagen. Det förhållandet att tystnadsplikt trots det har ansetts kunna föreskrivas i kyrkoordningen för präster och diakoner har, som tidigare nämnts, sin grund i teologiska överväganden.
Utskottet vill emellertid framhålla att det vore värdefullt om frågan om rätt att fritt meddela uppgifter för offentliggörande kunde tas upp i det avtalsrättsliga sammanhang då tystnadsplikt för övriga anställda föreslås bli reglerad, dvs. när nya kollektivavtal eller anställningsavtal skall slutas. Enligt vad utskottet har inhämtat diskuteras för närvarande både frågan om tystnadsplikt och frågan om meddelarfrihet vid Församlingsförbundets arbete med att åstadkomma nya kollektivavtal. Mot bakgrund av detta avstyrker utskottet de båda motionerna.
3. Övriga frågor
Inledning
Utskottet har vid sin genomgång av tolfte avdelningen också funnit anledning att fästa andra kyrkolagsutskottets uppmärksamhet på några ytterligare frågor som inte har en direkt koppling till den i motionerna diskuterade frågan om meddelarfrihet. Det gäller i huvudsak frågor med anknytning till bestämmelserna om diakons tystnadsplikt.
Förbud för diakon att röja uppgifter i handlingar
Som redan tidigare har nämnts finns den grundläggande bestämmelsen om diakons tystnadsplikt inte i tolfte avdelningen utan i sjunde avdelningen, 32 kap. 9 §, som handlar om uppdraget som diakon. Av den bestämmelsen framgår att en diakon har tystnadsplikt för sådant som hon eller han har fått veta under enskild själavård, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.
I tolfte avdelningens 54 kap., som behandlar undantag från offentlighet för handlingar, hänvisas i 1 § andra stycket till nyssnämnda bestämmelse i 32 kap. om tystnadsplikt. Det upprepas att förbudet gäller, om det inte står klart att den berörde eller någon närstående lider men.
Med den utformning som bestämmelsen har fått kan det ifrågasättas om inte strävan att vara tydlig i detta fall har lett till en övertydlighet som onödigt belastar texten. Det står av formuleringen inte entydigt klart om hänvisningen till 32 kap. 9 § endast syftar till att klargöra att bestämmelsen gäller diakoner, vilket i så fall hade kunnat sägas enklare. Utskottet föreslår därför att bestämmelsen i 54 kap. 1 § andra stycket formuleras om.
Räckvidden av diakons tystnadsplikt
I detta sammanhang vill utskottet dock ta upp frågan huruvida den föreslagna bestämmelsen om diakons tystnadsplikt i sjunde avdelningen - vilken återspeglas i den avdelning som utskottet nu har att behandla - är utformad på ett lämpligt sätt.
Centralstyrelsens förslag innebär att det är för uppgifter som har lämnats under enskild själavård som tystnadsplikt skall gälla, men bara om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men. Detta medför att en diakon som får en förfrågan om sådana uppgifter måste göra en skadeprövning för att bedöma om uppgiften kan lämnas ut eller inte. En sådan skadeprövning är i det enskilda fallet ofta mycket vansklig att göra.
I skrivelsen anges som skäl för denna konstruktion att den som har samtalat med diakonen bör kunna medge att diakonen får kontakta t.ex. socialtjänsten, om det är i den personens intresse. Vidare är bestämmelsen tänkt att motsvara vad som nu gäller enligt sekretesslagens bestämmelser om församlingsvårdande verksamhet (7 kap. 33 § sekretesslagen).
Med hänsyn till att det här är fråga om en begränsning till enskild själavård, kan det dock ifrågasättas om det över huvud taget finns någon annan praktisk situation än den nu nämnda där det vore möjligt eller lämpligt att lämna ut sådana uppgifter. Begreppet enskild själavård är ju detsamma som används också för prästs tystnadsplikt. Såväl prästens som diakonens tystnadsplikt har i kyrkoordningen sin grund i teologiska motiv. Den som vänder sig till en diakon i ett sådant ärende torde - på samma sätt som den som vänder sig till en präst - förvänta sig att det som lämnats i förtroende inte sprids vidare.
Utskottet vill därför för sin del förorda att bestämmelsen om diakons tystnadsplikt formuleras om så att tystnadsplikt inte gäller, om den enskilde medger att uppgifterna kan lämnas ut. Därmed uppnås en bättre överensstämmelse mellan prästers och diakoners tystnadsplikt, samtidigt som det markeras att det trots allt finns en skillnad genom att diakonen, i motsats till prästen, med tillåtelse av den enskilde får lämna ut uppgifter. Om även detta anses alltför långtgående utifrån begreppet enskild själavård, vill utskottet väcka frågan om det inte vore en fördel att i så fall använda ett annat begrepp för vad som omfattas av diakons tystnadsplikt, exempelvis själavårdande samtal. En sådan ändring bör då göras i den grundläggande bestämmelsen i 32 kap. 9 § med konsekvensändring i tolfte avdelningen.
Utskottet inser dock att frågan om hur diakoners tystnadsplikt bör vara utformad är mycket komplex och nöjer sig därför med att nämna saken.
Förhållandet mellan diakons tystnadsplikt och vittnesplikten
En ytterligare fråga är hur Centralstyrelsens förslag om diakons tystnadsplikt förhåller sig till bestämmelserna i rättegångsbalken om vittnesplikt.
Enligt 36 kap. 1 § rättegångsbalken får var och en som inte är part i ett mål höras som vittne. Ett vittne som utan giltigt skäl vägrar att yttra sig eller att besvara en fråga kan enligt 36 kap. 21 § rättegångsbalken föreläggas vite och, som yttersta påtryckning, häktas i högst tre månader.
Det finns dock vissa undantag från vittnesplikten. För vissa yrkeskategorier (advokater, läkare, familjerådgivare m.fl.) gäller att de trots lagstadgad tystnadsplikt får höras som vittnen, om - såvitt nu är av intresse - den till vars förmån tystnadsplikten gäller samtycker till det. Vidare får den som är präst inom ett trossamfund eller den som i ett sådant samfund har motsvarande ställning inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård (enligt 36 kap. 5 § i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 2000, jfr prop. 1998/99:38 s. 19, bet. 1998/99:KU 18, rskr.1998/99:176). Detta vittnesförbud omfattar dock inte diakoner (jfr de uttalanden som har gjorts i lagstiftningsärendet, prop. 1998/99:38 s. 249 f. och av Kyrkomötet i anslutning till det, 2KL 1998:1, s. 21).
Följden av reglerna i rättegångsbalken blir att en diakon, som anser sig ha tystnadsplikt beträffande en under enskild själavård lämnad uppgift, kan komma att tvingas välja mellan att röja uppgiften inför domstolen eller att riskera vitesföreläggande och häktning. Detta problem uppkommer dock inte när uppgiften förekommer i en handling (något som i och för sig torde ske undantagsvis), eftersom det i kyrkoordningen finns en undantagsbestämmelse som anger att förbud mot att röja uppgifter i handlingar viker, om det finns en lagstadgad uppgiftsskyldighet (se 54 kap. 15 § 2). Någon motsvarande bestämmelse som tar sikte på muntliga uppgifter finns, såvitt utskottet har kunnat se, inte i kyrkordningsförslaget.
Det är önskvärt att i möjlig mån undvika den konflikt mellan olika regelsystem som en sådan situation innebär. Enligt utskottets mening kan det - i konsekvens med vad utskottet tidigare har anfört om räckvidden av tystnadsplikten - ifrågasättas om uppgifter som har lämnats till en diakon vid enskild själavård över huvud taget skall få efterfrågas i exempelvis en domstolsprocess med mindre den enskilde har medgett det. Mycket talar för att diakoner borde omfattas av en liknande reglering som gäller för advokater m.fl. enligt rättegångsbalken. Huruvida en sådan lösning kan accepteras av lagstiftaren är dock osäkert. Den möjlighet som närmast står till buds är att komplettera kyrkoordningens bestämmelser om tystnadsplikt så att en lagstadgad uppgiftsskyldighet tar över även när det är fråga om muntliga uppgifter. Utskottet förordar att en sådan komplettering görs.
Registrering av handlingar
Till följd av att det även inomkyrkligt skall råda en offentlighetsprincip finns det i Centralstyrelsens förslag till kyrkoordning i 55 kap. bestämmelser om diarier och arkiv som i många avseenden motsvarar den statliga regleringen.
Utredningen har inget att erinra mot flertalet av de föreslagna bestämmelserna. Det finns dock även på detta område en fråga med anknytning till diakons tystnadsplikt som bör diskuteras. Av 55 kap. 3 § följer att en handling som har kommit in till eller har upprättats hos Svenska kyrkan skall registreras i ett diarium utan dröjsmål. Av punkten 1 i bestämmelsen framgår dock att handlingar som innehåller uppgifter som under bikt eller enskild själavård har anförtrotts någon som är eller har varit präst inte behöver registreras. Någon motsvarande reglering finns inte för diakoner.
Även om det finns grundläggande skillnader mellan tystnadsplikt för präster och tystnadsplikt för diakoner, bl.a. på så sätt att prästens tystnadsplikt till skillnad från diakonens är absolut, kan det ifrågasättas om det är lämpligt att t.ex. uppgifter som förekommer i ett brev till en diakon och som har anknytning till enskild själavård skall registreras. Som utskottet redan tidigare har nämnt torde det visserligen höra till undantagen att sådana uppgifter förekommer i handlingar, men i den mån det ändå förekommer borde det vara tillräckligt att diakonen själv har kännedom om den kontakt som har förevarit. Det kan därför enligt utskottets mening finnas skäl att se över kyrkoordningens bestämmelser även i detta avseende.
Hänvisningar till annan lagstiftning
Utskottet vill slutligen erinra om att det kan ifrågasättas om det är lämpligt att så som nu görs i Centralstyrelsens förslag (se t.ex. 56 kap. 27 och 29 §§) hänvisa till datalagen (1973:289), vilken bara gäller övergångsvis efter det att personuppgiftslagen trädde i kraft.
Sigtuna den 31 maj 1999
På första kyrkolagsutskottets vägnar
Evert Josefsson
Maria Lundqvist Norling
Sten Pålsson
Närvarande: Evert Josefsson, ordförande, Börje Dahlvid, Erik Hedin, Sven Håkansson, Kjell Sandberg, Nils Gårder, Tomas Forsner, Per Lindberg, Susann Torgerson, Inger Lifv, Eskil Jinnegård, Kerstin Linder, Karl-Johan Nilsson, Göran Pettersson och Alf G Johansson.
Biskopen Lars-Göran Lönnermark har deltagit i utskottets överläggningar.
Första kyrkolagsutskottets yttrande
1999:2y
Kyrkoordningens bestämmelser om val
Till Andra kyrkolagsutskottet
Andra kyrkolagsutskottet har anhållit om Första kyrkolagsutskottets yttrande över innehållet i Centralstyrelsens skrivelse 1999:3 Kyrkoordning för Svenska kyrkan, nionde avdelningen, Val, jämte de därtill anslutande motionerna 1999:17 av Gösta Äng m.fl., 1999:47 av Sven-Olof Karlsson m.fl., 1999:54 av Bo-Gustaf Sorby och Gunhild Bolander, 1999:58 av Jan-Anders Ekelund m.fl., 1999:63 av Åke Blomqvist m.fl., 1999:76 av Göran Lundquist m.fl., 1999:87 av Tomas Forsner m.fl., 1999:90 av Gerd Gullberg-Johnson m.fl., 1999:97 av Sven G. Månsson, 1999:104 av Bengt Gustafsson, 1999:107 av Bengt Gustafsson, 1999:163 av Sten-Åke Engdahl m.fl., 1999:166 av Joakim Svensson och Jan-Anders Ekelund, 1999:190 av Britta Olinder och Ursula Frising, 1999:211 av Susann Torgerson och Åke Blomqvist, 1999:213 av Susann Torgerson, samt 1999:217 av Nils Gårder.
Första kyrkolagsutskottet redovisar i det följande först sina allmänna överväganden och tar därefter upp de frågor som innehållet i skrivelsen och motionerna föranleder i huvudsak i samma ordning som de behandlas i skrivelsen. Avslutningsvis sammanfattar utskottet sina ståndpunkter och sin inställning till motionsyrkandena.
1. Allmänna överväganden med anledning av förslagen i skrivelsen
1.1 Principiella ställningstaganden
Frågan om direkta val till samtliga organisationsnivåer har funnits med i diskussionen som en huvudfråga, alltsedan det kyrkliga reformarbetet inleddes med ställningstagandena vid 1979 års kyrkomöte. Med utskottets egna formuleringar vid 1995 års kyrkomötessammanträde kan allmänt härom sägas att principiella skäl oftast funnits tala för, men olika praktiska överväganden emot sådana val, men att Kyrkomötets ställningstaganden under åren till förmån för övergång till direkta val på samtliga nivåer emellertid får betecknas som i stort sett entydiga. Utskottet uttalade sig, naturligt nog, likväl med viss försiktighet inför det numera slutförda utredningsarbetet (1 KL 1995:9). Det av Centralstyrelsen nu framlagda förslaget om direkta val till samtliga nivåer harmonierar sålunda med den ståndpunkt som kyrkomötet gett uttryck för.
I en rad motioner som överlämnats till utskottet för yttrande har förordats indirekta val i stället för direkta, varvid olika argument anförts.
Det finns naturligtvis en viss koppling mellan frågan om införande av direkta val till de båda övre kyrkliga nivåerna och synen på sambandet mellan olika nivåer och deras grundläggande funktioner i helhetsstrukturen. Från denna utgångspunkt har frågan ställts huruvida organen på de högre organisationsnivåerna skall vara sammansatta av representanter för enskilda kyrkomedlemmar eller för församlingar. Det är visserligen så, att den territoriella församlingen naturligen utgör grundläggande enhet i en öppen, rikstäckande folkkyrka; det är i församlingens gudstjänst och församlingslivet i övrigt som evangelium förkunnas och sakramenten förvaltas. Men detta förhållande kan enligt utskottets uppfattning inte berättiga till slutsatser om hur kyrkomedlemmarna skall vara representerade på övriga kyrkliga nivåer, i synnerhet inte till slutsatsen att direkta val till de beslutande församlingarna på stifts- och riksnivå ej skall förekomma. Församlingens roll som kyrkans grundläggande enhet återspeglas vid direkta val för övrigt under alla förhållanden genom att församlingen normalt blir egen valkrets.
Utskottet kan inte undgå att i frågan om direkta eller indirekta val framförallt fästa vikt vid att kyrkans beslutande församlingar på alla nivåer skall åtnjuta full politisk legitimitet. Detta argument måste enligt utskottets mening tillmätas avgörande betydelse särskilt i fråga om Kyrkomötet. Kyrkomötet har genom det reformarbete som inleddes redan under 1979 års kyrkomöte utvecklats i riktning mot en form av riksdag för den Svenska kyrkan, och det torde allmänt uppfattas detta sätt. Enligt lagen om Svenska kyrkan är Kyrkomötet Svenska kyrkans högsta beslutande organ. I denna egenskap bör dess betydelse som framtida sammanhållande faktor inte underskattas. Det kan enligt utskottets mening knappast betvivlas att en genom direkta val utsedd församling utifrån numera i samhället gängse synsätt åtnjuter en högre grad av demokratisk legitimitet än en indirekt utsedd. Utskottet finner alltså från demokratisk synpunkt i likhet med Centralstyrelsen att valen till Kyrkomötet bör vara direkta.
Redan valutredningen stannade vid övervägande av skälen för och emot direkta val för att föreslå direkta val på stiftsnivå. Med utskottets ståndpunkt saknas uppenbarligen skäl att göra skillnad i fråga om valsätt mellan regional och riksnivå.
De skäl som utskottet här har anfört till förmån för direkta val gör sig gällande med samma styrka vad gäller val till samfällighet, där sådana förekommer.
Det för närvarande låga deltagandet vid kyrkliga val utgör otvivelaktigt ett allvarligt bekymmer, inte minst med tanke på den legitimitet de valda församlingarna bör åtnjuta. Detta kan emellertid knappast anföras till stöd för en ordning med indirekta val, där sammansättningen av de beslutande församlingarna på stifts- och riksnivå i alla händelser baserar sig på utfallen av de lokala valen. Enligt utskottets mening kan i stället direkta val till samtliga nivåer stimulera till ökat valdeltagande och engagemang i kyrkans verksamhet. Utskottet har även vid andra tillfällen, då det låga valdeltagandet varit föremål för överväganden, framhållit vikten av lokala insatser av partier och andra organisationer samt kyrkligt aktiva personer. Möjligheten att aktivera dessa krafter bör enligt utskottets mening också inverka på den närmare utformningen av valorganisationen, vartill utskottet återkommer i det följande.
Utredningen tar nedan under 1.3 upp de kostnadsfrågor som sammanhänger med ställningstagandet till förmån för direkta val.
Liksom frågan om direkta eller indirekta val har också frågan om personvalsinslag vid valen länge varit föremål för kyrkomötets uppmärksamhet. Utskottet ser med tillfredsställelse att Centralstyrelsens förslag innefattar en lösning också på denna fråga, vilken har utformats med beaktande av vad som annars gäller vid allmänna val.
Med det anförda har utskottet i princip tillstyrkt Centralstyrelsens förslag så vitt gäller direkta val med personvalsinslag på kyrkans tre nivåer och avstyrkt motionerna 1999:17, 1999:54, 1999:58, 1999:76, 1999:87, 1999:90 (delvis) 1999:97 (delvis), 1999:104 samt 1999:217 (delvis), vilka motioner alla behandlar frågan om direkta resp. indirekta val på olika nivåer.
1.2 Frågan om en valreform bör genomföras nu
Centralstyrelsens förslag till Kyrkoordning är avsett att träda i kraft den 1 januari år 2000. Bl.a. i motion 1999:163 har uttryckts betänkligheter mot tidpunkten för valreformens genomförande och farhågor för att formerna för röstningen skall upplevas som krångliga och avskräcka från deltagande i valen. Särskilt har framhållits att de kyrkliga valen med Centralstyrelsens förslag kommer att skilja sig från de allmänna valen. Det har också ifrågasatts om de förslag som innefattas i de framlagda bestämmelserna är tillräckligt beredda. Inom utskottet har därutöver övervägts bl.a. lämpligheten av att genomföra en genomgripande valreform i nära samband med de övriga förändringar som följer med den förestående relationsändringen.
Som framgått av utskottets överväganden ovan under 1.1 har frågan om den framtida utformningen av de kyrkliga valen mycket länge väntat på sin lösning. Kyrkan inträder vid ingången av år 2000 i en ny relation till staten, och de kyrkliga valen är därefter inte längre reglerade i lag. Ett beslut som innebär att kyrkoordningen kommer att sakna bestämmelser i detta väsentliga hänseende eller bara hänvisa till vad som annars gäller eller har gällt enligt lag kan enligt utskottets uppfattning inte komma i fråga. Kyrkoordningen måste alltså innehålla erforderliga valbestämmelser med ett i förhållande till lagstiftningen fristående innehåll. Att bestämmelserna i nuläget fortfarande kan utformas efter förebild av lagstiftningen på området är en annan sak. Genom den inomkyrkliga utredning som genomförts, genom den omfattande remissbehandlingen och genom Centralstyrelsens förslag är frågan nu tillräckligt beredd för ett ställningstagande. Även om utskottet för sin del anser att det framlagda förslaget inte bör i alla hänseenden oförändrat genomföras är det enligt dess bedömning möjligt för Kyrkomötet att med det hittills tillämpade regelsystemet som grund företa erforderliga anpassningar i förslaget.
Utskottet vill i och för sig hålla för sannolikt att de kyrkliga väljarna inte minst på grund av kännedomen om den förestående relationsändringen har en förhållandevis stor beredskap för förändringar just vid de närmast förestående valen. Inte desto mindre har utskottet förståelse för en del av den oro inför mer genomgripande förändringar i väljarens situation som kommit till uttryck bl.a. i den förut nämnda motionen. Utskottet delar uppfattningen att alltför genomgripande förändringar av själva röstningsförfarandet om möjligt bör undvikas. I stället bör en anpassning till förhållanden som väljarna är förtrogna med genom deltagande i allmänna val eftersträvas där så är möjligt. En sådan anpassning är för övrigt också ägnad att minska behovet av mera kostsamma informationsinsatser och underlätta den regionala rådgivningsverksamheten, eftersom denna då kan falla tillbaka på erfarenheterna från andra val. Åtskilliga av de förändringar i det framlagda förslaget som utskottet föreslår i det följande bottnar helt eller delvis i dessa hänsyn.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkandena i motion 1999:163, vilka i sak innebär att valfrågorna skall lämnas oreglerade i Kyrkoordningen och i stället utredas ytterligare inför beslut av Kyrkomötet under år 2000.
1.3 Kostnadsfrågor
Beträffande kostnadsaspekterna på de i skrivelsen framlagda förslagen hänvisar Centralstyrelsen till de beräkningar som redan utförts av valutredningen (SKU 1998:4, Val, indelning, kyrkobokföring och arkiv). Enligt utredningen skulle de totala kostnaderna kunna uppskattas till ca 40 miljoner kronor per valår jämfört med ca 80 miljoner i beräknade kostnader för staten och kommunerna vid 1997 års kyrkoval. Till det kommer av församlingar och samfälligheter inför valet anvisade medel om drygt 8 miljoner kronor. Centralstyrelsen konstaterar dock att det förhållandet att dess förslag innebär ytterligare två direkta val leder till ett högre belopp. Vidare medför förslaget enligt Centralstyrelsen en viss ökning av stiftens uppgifter, samtidigt som en del uppgifter som har att göra med de indirekta valen i utredningsförslaget bortfaller. Även vissa ärenden om registrering kan enligt Centralstyrelsen beräknas bortfalla, eftersom registreringar som görs på en nivå, t.ex. inför valen till Kyrkomötet, också blir gällande på de underliggande nivåerna.
Utskottet saknar i och för sig anledning att ifrågasätta de belopp som har redovisats i skrivelsen och som i allt väsentligt bygger på uppskattningar. Enligt vad utskottet har inhämtat avser siffran 40 miljoner bara de mer specifika valkostnaderna på den nationella nivån. De huvudsakliga uppgifterna för att administrera valen ankommer dock på stiften enligt Centralstyrelsens förslag. Centralstyrelsen konstaterar också i skrivelsen (s. 264) att det för stiften är fråga om en arbetskrävande och kostnadskrävande uppgift. Detta måste rimligtvis, enligt utskottets mening, innebära att de totala kostnaderna för de kyrkliga valen enligt Centralstyrelsens förslag blir betydligt större än angivna 40 miljoner.
Utskottet har tidigare redovisat skälen för ställningstagandet att samtliga kyrkliga val bör vara direkta. Att detta för med sig en ökning av kostnaderna är oundgängligt och en konsekvens som måste accepteras. Möjligheter att begränsa kostnadsökningen bör emellertid tas till vara. Utskottet föreslår i det följande en del ändringar i Centralstyrelsens förslag, vilka är ägnade att leda till minskade kostnader jämfört med förslaget. De förfarandebestämmelser som utskottet förordar innebär sålunda att nuvarande regler i stort sett behålls. I förhållande till Centralstyrelsens förslag bygger utskottets på en ökad lokal medverkan i valen, på ett ökat ansvarstagande från de nomineringsgrupper som deltar och på att stiftens valadministrativa uppgifter begränsas. Genom att ett beprövat system tas i anspråk uppkommer inte samma initialkostnader och inte heller samma behov av informationsinsatser. Det bör också vara möjligt att upphandla en del tjänster från exempelvis statliga valmyndigheter, särskilt på den nationella nivån, som i sin tur kan ge kostnadsbesparingar. Enligt utskottets bedömning leder detta sammantaget till att kostnaderna för det nya valsystemet kan hållas på en acceptabel nivå.
1.4 Valadministrativa organ
Utskottet finner det i likhet med Centralstyrelsen naturligt att Kyrkostyrelsen får det övergripande ansvaret för samtliga val, särskilt med hänsyn till att dessa föreslås bli direkta på alla nivåer. Till de uppgifter som sålunda Kyrkostyrelsen bör sköta hör att bland allmänheten sprida kännedom om valet och de bestämmelser som gäller för detta, framställa vallängder och i övrigt utföra uppgifter som vid allmänna val brukar ankomma på Riksskatteverket såsom central valmyndighet. I vissa hänseenden följer av utskottets ställningstaganden i det följande förändringar i de uppgifter som enligt Centralstyrelsens förslag skall ankomma på Kyrkostyrelsen. Det är också rimligt att Kyrkostyrelsen ges ytterligare bemyndiganden att meddela behövliga närmare bestämmelser. Det av Centralstyrelsen föreslagna bemyndigandet i 38 kap. 78 § bör med hänsyn härtill ses över.
Vad däremot gäller det lokala och regionala administrationsansvaret har utskottet, bl.a. utifrån överväganden som nyss redovisats i de bägge föregående avsnitten stannat för lösningar som helt eller delvis avviker från de av Centralstyrelsen framlagda. Framförallt anser utskottet att det bör finnas lokala valutskott, vilka lämpligen inrättas på pastoratsnivå, där medlemsunderlaget är tillräckligt och personella resurser kan ställas till förfogande. Utskottet har därmed även anslutit sig till de skäl för en sådan lösning som framförs i motion 217, vari bl.a. betonas valnämndens uppgift att vara lokal garant för den demokratiska självstyrelsen och framhålls den långa svenska traditionen i detta hänseende. Motionen tillstyrks sålunda.
Den valda lösningen innebär att stiftet befrias från väsentliga uppgifter som enligt Centralstyrelsens förslag förlagts dit. På regional nivå kvarstår emellertid behov av åtskilliga uppgifter av administrativ, samordnande och rådgivande natur.
Utskottet övergår härefter till en granskning av de texter som det framlagda kyrkoordningsförslaget innehåller.
2. Inledningstexten
Innan utskottet går närmare in på avdelningens olika kapitel och på enskilda bestämmelser vill utskottet kort beröra inledningstexten.
Kyrkoordningsförslagets inledningstexter är visserligen inte avsedda att ligga till grund för tolkningen av kyrkoordningens bestämmelser i respektive avdelning. De skall emellertid, som läronämnden framhållit, uppfattas som en teologisk och läromässig bakgrund till dessa och kasta ljus över det sammanhang vari de är insatta samt ge relief åt deras utformning och därmed bidra till förståelsen.
Med full insikt om att det delvis tekniskt betonade innehållet i förevarande avdelning kanske inte genomgående ägnar sig väl åt sådan belysning, vill utskottet ändå betona att valen inom kyrkan är en särskilt viktig länk mellan den enskilde kyrkomedlemmen och kyrkans organisatoriska komponenter. Utskottet hade önskat sig att både detta förhållande och de olika nivåernas inbördes samband kommit till tydligare uttryck i inledningstexten, med betonande av församlingarnas särskilda ställning.
Påpekandet (som för övrigt torde innehålla ett smärre utskriftsfel) att kyrkans beslutsordningar i mycket knutit an till, men även påverkat, vad som gällt i det samhälle, där kyrkan har verkat, må äga sin historiska riktighet. Utskottet är dock inte övertygat om att det här fyller någon egentlig funktion.
Första meningen i andra stycket framstår för utskottet som väl innehållslös och kunde med nuvarande utformning hellre utgå. Demokratiska system kan, såsom även framgår av ingressens tredje stycke, utformas på många olika sätt. Om meningen skall finnas kvar, borde den kanske återspegla vad som förutom förekomsten av val kännetecknar sådana system. Grundläggande brukar anses vara att de medger allmän och lika rösträtt under tryggad valhemlighet. I anslutning till den andra meningen i samma stycke kunde med fördel betonas såväl det ansvar väljaren genom valhandlingen ikläder sig som valhandlingens betydelse såsom uttryck för delaktighet i kyrkans liv och likaså den valdes ansvar för förvaltningen av sitt uppdrag.
3. Direkta val (38 kap.)
3.1 Allmänt om de föreslagna bestämmelserna
För kyrkliga val gäller i dag lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval, vari finns bl.a. regler om valkretsar, valdistrikt och valnämnd, röstlängd, valsedlar, röstkort, information till allmänheten, allmänna och särskilda bestämmelser om röstning i vallokal, på postkontor och med ytterkuvert för budröst, om preliminär och slutlig räkning av röster samt slutligen om bevis och överklagande av valutgången.
Regler i motsvarande hänseenden återfinns i den föreslagna kyrkoordningens 38 kap. 5-16 §§ (valkretsar och valkretsmandat), 17-18 §§ (valdistrikt och valförrättare), 30-31 §§ (valsedlar), 32-37 §§ (röstlängder och röstkort), 38-39 §§ (kuvert), 40-53 §§ (allmänna bestämmelser om röstning) 54-56 §§ (sammanräkning) och 79-81 §§ (överklagande).
De av Centralstyrelsen föreslagna bestämmelserna går i stor utsträckning tillbaka på föreskrifterna i lagen om kyrkofullmäktigeval eller på bestämmelser i 43, 46 och 47 kap. kyrkolagen.
3.2 Valkretsar och valkretsmandat
Utredningen hade föreslagit viktiga förändringar i fråga om indelning i valkretsar och fördelning av valkretsmandat, vartill Centralstyrelsen har anslutit sig. Utskottet godtar skrivelsens innehåll i hithörande del.
3.3 Valdistrikt och valförrättare
I fråga om behövliga valadministrativa organ och uppgiftsfördelningen mellan dessa vill utskottet här hänvisa till vad som föreslagits i det föregående under 1.4, där utskottet med avstyrkande av Centralstyrelsens förslag har förordat inrättandet av lokala valutskott. Detta medför behov av en översyn av 38 kap. 17 och 18 §§, varvid funktionsfördelningen mellan stiftet och den lokala nivån ses över.
3.4 Registrering av gruppbeteckningar och anmälan av kandidater
I fråga om registrering av partibeteckningar och anmälan av kandidater finns bestämmelser i 5 kap. vallagen.
Regler i dessa hänseenden återfinns i den föreslagna kyrkoordningens 38 kap. 19- 29 §§. Dessa bestämmelser är i många fall utformade efter förebild av vallagens motsvarande föreskrifter. Det finns dock några viktiga skillnader mellan vallagens föreskrifter och kyrkoordningsförslaget. Enligt vallagen är registrering av partibeteckningar och därtill hörande anmälan av kandidater en frivillig åtgärd. Centralstyrelsens förslag däremot innebär en obligatorisk registrering och anmälan. Inga andra kandidater än de som är anmälda skall beaktas och den fria nomineringsrätten försvinner. Centralstyrelsen har anfört en rad skäl för sitt förslag; detta antas öka partiernas ansvar för nomineringsprocessen, förhindra missbruk genom s.k. piratlistor, förenkla för väljarna att veta vilka kandidater som finns, skapa större ordning vid valen samt väsentligt underlätta sammanräkningen.
Utskottet ansluter sig till Centralstyrelsens bedömningar och pekar särskilt på vikten av att så långt det är möjligt skapa reda i valproceduren, i synnerhet som utskottet förordar den mer komplicerade personröstningen. Utskottet delar också bedömningen att systemet med förhandsanmälan kan leda till att den som låter sig föras upp som kandidat också kan förväntas mer långsiktigt engagera sig i församlingsarbetet.
Ifråga om registrering av gruppbeteckningar innebär de föreslagna bestämmelserna bl.a. att handläggningen skall ankomma på Kyrkostyrelsen, när det gäller val till Kyrkomötet, och på stiftsstyrelsen, när det gäller övriga val, samt att ansökan skall ske senast den 15 juni under valåret (24 §). Utskottet har inget att erinra mot dessa förslag och kan även i övrigt i det väsentliga tillstyrka Centralstyrelsens förslag.
Motionerna 1999:166 och 1999:190 angår bägge innehållet i 38 kap. 22 §, första stycket, kyrkoordningen. Centralstyrelsens förslag till utformning av denna paragraf bygger på innehållet i 5 kap. 13-15 §§ vallagen. Enligt första meningen i bestämmelsens första stycke skall samtliga kandidater anmälas samtidigt med att ansökan om registrering av gruppbeteckning görs. Enligt andra meningen får en nomineringsgrupp inte anmäla mer än en lista på kandidater i varje valkrets till varje val.
Tiden för registrering av gruppbeteckning resp. kandidater
Enligt motion 1999:166 är det omotiverat att kräva samtidig registrering av gruppbeteckning och kandidater. Registreringen av gruppbeteckning bör enligt motionen kunna ske oberoende av och tidigare än registreringen av kandidater. Därigenom skulle längre tid kunna erhållas för nomineringen. I enlighet därmed föreslås viss ändrad lydelse av första meningen i 22 § och i konsekvens härmed en redaktionell ändring i paragrafens andra stycke.
Såvitt utskottet kan finna innehåller de bestämmelser i vallagen som tjänat till förebild för den nu aktuella 22 § inte någon motsvarande sammankoppling av tiderna för registrering av partibeteckning och anmälan av kandidater. Enligt utskottets mening är det viktigt att registrering av gruppbeteckning kan ske så tidigt som möjligt. Registreringens syfte är att skapa ett skydd för gruppbeteckningen som sådan. Föreskriften om anmälan av kandidater har däremot ett annat syfte. Utskottet, som har förståelse för önskemålet om så god tid som möjligt för nomineringsförfarandet och som anser att detta förfarande inte onödigtvis skall fördröja registreringen av gruppbeteckning, kan därför i princip ställa sig bakom de i motionen framförda synpunkterna och tillstyrka motionsyrkandet.
Utskottets ställningstagande medför behov av omarbetning av vissa bestämmelser enligt vad som anförts i motionen.
Antal kandidatlistor
Bestämmelsen i andra meningen av kyrkoordningens 38 kap. 22 §, första stycket, vilken är ny, innebär att en nomineringsgrupp inte får anmäla mer än en lista på kandidater till respektive val i varje valkrets. Motivet är att förenkla sammanräkningsförfarandet.
Motion 1999:190 gäller antalet kandidatlistor. I motionen, som syftar till att värna om den röstandes möjligheter att välja enligt sin övertygelse, anförs bl.a. att åtminstone mer än en kandidatlista bör tillåtas till respektive val i varje valkrets. På grund härav hemställs i motionen att kyrkomötet beslutar ge den andra meningen en sådan lydelse att en nomineringsgrupp får anmäla högst två listor på kandidater i varje valkrets i varje valkrets till varje val.
Utskottet anser inte att det i detta hänseende finns skäl att frångå Centralstyrelsens förslag. Centralstyrelsen har i specialmotiveringen hänvisat till att väljarna har möjlighet att ange sina prioriteringar genom att avge särskild personröst. Utskottet avstyrker följaktligen motionsyrkandet.
3.5 Röstlängd, röstkort och valkuvert
Nu gällande regler om röstlängd för de direkta kyrkliga valen finns i 7 kap. vallagen med vissa kompletteringar i 8 § lagen om kyrkofullmäktigeval, bl.a. i fråga om särskild röstlängd för icke-territoriella församlingar. Regler om röstkort finns i 14 § sistnämnda lag med hänvisningar till vallagen. När det gäller valkuvert finns nuvarande regler i 19 § lagen om kyrkofullmäktigeval samt i 8 kap. vallagen.
Centralstyrelsens förslag innebär att stiftsstyrelsen skall upprätta en röstlängd för varje valdistrikt, dvs. normalt för varje församling. Stiftsstyrelsen skall också upprätta röstkort för dem som finns i röstlängderna och skicka ut dem till de röstberättigade. Även kuvert skall tillhandahållas av stiftsstyrelsen. I övrigt är kyrkordningens bestämmelser i dessa avseenden utformade i enlighet med vallagens bestämmelser.
De nu gällande reglerna i vallagen och lagen om kyrkofullmäktigeval innebär att skattemyndigheterna tar fram röstlängder för varje valdistrikt och röstkort, medan kuvert tillhandahålls av den centrala valmyndigheten, dvs. Riksskatteverket. Det är också skattemyndigheterna som svarar för utskick av röstkorten.
Enligt utskottets mening kan i det framtida kyrkliga valsystemet uppgiften att ta fram såväl röstlängder som röstkort lämpligen läggas på Kyrkostyrelsen, eftersom det är tänkt att uppgifterna i röstlängderna skall hämtas från det kyrkotillhörighetsregister som förs centralt av styrelsen. Även i fråga om kuvert verkar det mest rationellt att låta Kyrkostyrelsen ansvara för att sådana tillhandahålls, på motsvarande sätt som Riksskatteverket idag gör det i dess egenskap av central valmyndighet. Kyrkostyrelsen bör följaktligen ansvara också för utskicket av röstkorten.
I de försändelser som skall skickas till varje väljare bör utöver röstkort också ingå ett mer allmänt informationsmaterial om hur man skall rösta och hur valet i övrigt går till. Vidare bör bifogas s.k. blanka valsedlar till ett antal som motsvarar det för varje väljare aktuella antalet val, dvs. tre eller fyra, beroende på om vederbörande skall rösta i en samfällighet eller ej. Utskottet återkommer till frågan om valsedlarnas utformning under 3.6 nedan.
3.6 Valsedlar
Nuvarande regler om valsedlar finns dels i 9-13 a §§ lagen om kyrkofullmäktigeval, dels i 6 kap. vallagen vad gäller valen till riksdag, landstings- och kommunfullmäktige samt till Europaparlamentet.
I Centralstyrelsens förslag till kyrkoordning finns bestämmelserna om valsedlar i 38 kap. 30 och 31 §§. Av bestämmelserna framgår att stiftsstyrelsen skall tillhandahålla valsedlar och svara för kostnaderna för dessa. Det finns också närmare angivet hur valsedlarna skall se ut, bl.a. i fråga om färger för de olika valen, och var de skall tillhandahållas inför valet. Valsedeln föreslås få en helt annan utformning än den som används i nuvarande kyrkliga och borgerliga val. I stället för en "färdigtryckt" valsedel med nomineringsgrupp och namnlista, skall den nya valsedeln innehålla två markerade platser. På den ena platsen skall väljaren fylla i en bokstavskod för den nomineringsgrupp som hon eller han vill rösta på, och på den andra kan väljaren ange en siffra, representerade en kandidat ur nomineringsgruppen som väljaren vill personrösta på. Såväl kodbeteckning som siffror för olika kandidater skall finnas i den föreslagna grupp- och kandidatförteckningen.
Som skäl för förslaget till valsedlar anför Centralstyrelsen bl.a. att detta leder till kostnadsbesparingar och att problemet i vad mån stöd skall ges till tryckning av valsedlar till en viss eller vissa grupper bortfaller. Modellen antas också ge förutsättningar för ett större valdeltagande och förbättrade möjligheter till förhandsröstning och brevröstning.
Utskottet har redan i de allmänna övervägandena redogjort för de skäl som talar mot att nu införa alltför stora förändringar i valförfarandet, och en för den enskilde väljaren väsentlig del i detta är utan tvivel valsedeln och dess utformning. Frågan tas upp i motion 1999:47, vari vikt också fästs vid kostnadsaspekten, samt i motionerna 1999:63 och 1999:213. Enligt vad utskottet erfarit har också starka reaktioner mot den föreslagna modellen kommit till uttryck, bl.a. i samband med de olika informationsinsatser runt om i landet som har genomförts till följd av kyrkoordningsförslaget.
I sammanhanget kan noteras vad konstitutionsutskottet nyligen har uttalat med anledning av en motion till riksdagen om gemensamma valsedlar (se betänkandet 1998/99:KU17). I motionen hade föreslagits att det borde utformas gemensamma valsedlar, på vilka samtliga riksdagspartiers namn och partikandidatlistor skulle finnas angivna. Konstitutionsutskottet, som avstyrkte motionen, anförde att även små förändringar av bestämmelserna om röstning och val kan skapa osäkerhet bland väljarna med risk för minskat valdeltagande. Vidare konstaterade konstitutionsutskottet att valsedlarna är den valinformation som lär läsas flitigast av väljarna och att den föreslagna modellen skulle kunna bli svåröverskådlig.
Enligt utskottet kan ett liknande resonemang föras i fråga om Centralstyrelsens förslag till valsedel i kombination med grupp- och kandidatlistor. Utskottet förordar därför att valsedlarna utformas i enlighet med nu gällande bestämmelser i lagen om kyrkofullmäktigeval, dock med tillägget om att två ytterligare färger behövs för de två val som nu inte är reglerade där.
Även i övrigt bör vad som sägs i 9-13 a §§ nämnda lag kunna överföras till kyrkoordningen med några smärre justeringar. De uppgifter som Riksskatteverket har bör lämpligen handhas av Kyrkostyrelsen. Detta innebär att det är Kyrkostyrelsen som skall tillhandahålla dels papper till valsedlar till partier som är etablerade enligt vad som där sägs, dels blanka valsedlar. Det blir inte aktuellt med några bestämmelser om lantbrevbärares medverkan. I vissa avseenden torde det kunna överlämnas till Kyrkostyrelsen att utfärda närmare bestämmelser.
Med det anförda har utskottet tillstyrkt motionerna 1999:47 (delvis), 1999:63 och 1999:213 (delvis).
Tillhandahållandet av valsedlar
Enligt 11 a § lagen om kyrkofullmäktigeval tillhandahåller Riksskatteverket papper till valsedlar av Riksskatteverket för partier som är representerade i kyrkofullmäktige. Ett parti som är eller genom valet blir representerat i kyrkofullmäktige eller i det direktvalda kyrkorådet kan få bidrag av församlingen respektive samfälligheten till valsedelskostnaderna (12 § samma lag). I en vallokal skall det finnas tillgång till blanka valsedlar, vilka tillhandahålls av Riksskatteverket (13 § samma lag). I övrigt får partierna själva stå för valsedlarna.
Även i vallagen finns liknande föreskrifter om hur valsedlar skall beställas och tillhandahållas (6 kap. 7-16 §§). Av dessa framgår att partier kan beställa valsedlar hos Riksskatteverket och att staten svarar för kostnaderna upp till ett visst antal. Härför krävs dock att partiet är eller genom valet blir representerat i det beslutande organet, alternativt - när fråga är om riksdagen - att partiet har uppnått en viss andel av rösterna. Till skillnad från vad som gäller vid de kyrkliga valen, finns det föreskrifter om att i anslutning till vallokaler skall finnas såväl blanka som partivalsedlar för partier av viss minsta storlek (9 kap. 12 § vallagen). Valförrättarna och röstmottagarna skall tillse detta (9 kap 13 §). Även andra partier som deltar i valen kan lägga ut sina valsedlar i lokalen.
Utskottet anser att det system med tillhandahållande av valsedlar som idag tillämpas vid de kyrkliga valen, bör bibehållas. På så sätt får de nomineringsgrupper som deltar i valen själva ta större ansvar, även kostnadsmässigt, för valsedelshanteringen.
3.7 Allmänna bestämmelser om röstning
Under denna rubrik finns i 17-22 §§ lagen om kyrkofullmäktigeval och 9 kap. vallagen föreskrifter om bl.a. var röstningen skall äga rum (vallokal, särskilt röstmottagningsställe, postkontor). Detta kompletteras av särskilda föreskrifter som bl.a. avser öppethållande av vallokaler och hur röstningen i vallokalen m.m. skall gå till (se 10-12 kap. vallagen och 23-35 §§ lagen om kyrkofullmäktigeval).
Vidare finns här bestämmelser om budröstning (se 14 kap. vallagen och 36-39 §§ lagen om kyrkofullmäktigeval).
Även Centralstyrelsens förslag till kyrkoordning innehåller ett avsnitt med allmänna bestämmelser av nyss angivet slag (38 kap. 40-53 §§). Flera av bestämmelserna bygger på vad som sägs i lagstiftningen, även om en hel del förenklingar har gjorts. På några punkter avviker dock förslaget från nu gällande regler. Det gäller bestämmelser om vad som skall finnas på valsedeln (42 §), att brevröstning tillåts (43, 51 och 52 §§) och att grupp- och kandidatförteckningar skall tillhandahållas i vallokalerna (47 §). Det gäller också att stiftsstyrelsen tilldelas vissa uppgifter, ofta i samråd med berörd församling och samfällighet.
Utskottet kan för sin del i allt väsentligt ansluta sig till det av Centralstyrelsen framlagda förslaget i dessa delar, ehuru med de justeringar som blir nödvändiga till följd av utskottets ställningstagande i fråga om valsedelns utformning och därtill hörande grupp- och kandidatförteckning. Det förhållandet att röstningen i stor utsträckning kan ske i kyrkans egna lokaler, t.ex. på församlingsexpedition eller motsvarande, kan förväntas hålla nere kostnaderna samtidigt som det bidrar till god tillgänglighet för väljarna. Genom att det finns åtkomst till s.k. kyrknätet och därmed till de centrala registren, blir det möjligt att där tillhandahålla de registrerade grupp- och kandidatförteckningarna för olika valdistrikt. Den som endast har tillgång till blanka valsedlar har alltså genom detta system ändå möjlighet att rösta, och detta oavsett på vilken ort vederbörande råkar befinna sig.
Även förslaget att i likhet med vallagens bestämmelser införa en möjlighet till röstning på särskilt röstmottagningsställe välkomnas av utskottet. Det ökar tillgängligheten för den enskilde väljaren, vilket i sin tur kan bidra till ett ökat valdeltagande.
Vad särskilt gäller brevröstning, som Centralstyrelsen nu föreslår skall införas, är även detta förslag ägnat att förbättra tillgängligheten för väljarna och därför ett värdefullt inslag för att öka valdeltagandet. Med den utformning som 38 kap. 51 § har fått anser utskottet att de problem som brukar förknippas med brevröstning (svårighet att bevara valhemligheten och risk för otillbörlig påverkan) har fått en tillfredsställande lösning. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att den av utskottet nedan under 5 förordade utvärderingen naturligtvis bör omfatta även brevröstningen.
Oavsett om brevröstning införs kvarstår ett behov av budröstning. Reglerna i denna del bör utformas i enlighet med vad som förut har gällt.
Legitimationskrav vid kyrkoval
Enligt Centralstyrelsens förslag till utformning av 38 kap. 46 § kyrkoordningen, vilken anges vara grundad på 9 kap. 6 § vallagen, skall den som vid röstning i vallokal inte medför sitt röstkort kunna styrka sin identitet genom godkänd legitimationshandling. Paragrafen innehåller också andra föreskrifter.
I motion 1999:211 yrkas att den mening som innehåller kravet på legitimation vid röstning i vallokal skall utgå ur paragrafen. Som skäl anförs att det är olyckligt att vidta en åtgärd som kan tänkas ytterligare försämra deltagandet i de kyrkliga valen och att förslag om införande av motsvarande legitimationskrav vid allmänna val avvisats med hänsyn just till valdeltagandet. Samma ståndpunkt innefattas i motion 1999:217.
Utskottet, som i likhet med motionärerna konstaterar att vallagens motsvarande föreskrift för röstning i vallokal är väsentligt mindre långtgående än den föreslagna (jfr. 10 kap. 5 § vallagen) ansluter sig till de i motionen framförda skälen och biträder motionsyrkandena.
För det fall ändå behov av en motsvarande bestämmelse skulle kunna anses föreligga vid kyrkliga val - vilket utskottet för sin egen del vill ifrågasätta - bör denna bestämmelse i alla händelser inte uppställa mer långtgående krav än vallagen gör, dvs. att väljaren för valförrättarna skall kunna uppge sitt fullständiga namn och sin födelsetid.
Sammanräkning av rösterna
De av Centralstyrelsen föreslagna bestämmelserna om sammanräkning av rösterna efter valet överensstämmer i sina huvuddrag med vad som gäller enligt 41-43 §§ lagen om kyrkofullmäktigeval. Bestämmelserna som finns i 38 kap. 54-56 §§ innebär att det skall ske en preliminär rösträkning av valförrättarna och en slutlig sammanräkning av stiftsstyrelsen. Kyrkostyrelsen respektive stiftsstyrelsen skall därefter fördela mandaten i Kyrkomötet respektive beslutande organen på den regionala och lokala nivån. Det finns också angivet i vilka situationer som en valsedel skall anses ogiltig.
Utskottet har inget att erinra mot förslaget i dess huvuddrag, men finner att det, såsom en konsekvens av de ställningstaganden som utskottet gjort ovan, bör justeras på några punkter. Centralstyrelsen föreslår inga valutskott och således heller ingen motsvarighet till de nuvarande reglerna om valnämnds medverkan i sammanräkningsproceduren. Eftersom utskottet förordar att valutskott skall finnas, bör dessa i kyrkoordningen ges uppgifter motsvarande dem som valnämnderna har enligt lagen om kyrkofullmäktigeval, med däri gjorda hänvisningar till vallagen.
Vidare måste den bestämmelse om ogiltighetsgrunder för valsedel som återfinns i 38 kap. 56 § kyrkoordningen utformas i närmare överensstämmelse med vad som anges i 18 kap. 9-11 §§ vallagen.
Hanteringen av försenade förhandsröster och brevröster
Centralstyrelsens förslag innehåller i 38 kap. 53 § bestämmelser som angår förfarandet med förhandsröster och försändelser med brevröster. Andra stycket innebär att sådana röster skall behållas av stiftsstyrelsen och räknas vid den slutliga sammanräkningen, om det inte är möjligt att skicka dem till valförrättarna i så god tid att de har nått fram när röstningen i vallokalen börjar. Bestämmelsen är grundad på 15 kap. 3 § vallagen.
Yrkandet i motion 1999:107 innebär att andra stycket skall utgå. Enligt motionen bör de röster som kommer stiftstyrelsen tillhanda senare än onsdagen före valdagen betraktas som ogiltiga. Motionen grundar sig på att antalet röstande i en viss valkrets ofta är ringa, och den syftar till att skydda valhemligheten.
Utskottet vill påpeka att motionen inte innehåller förslag till någon sådan bestämmelse som enligt utskottets uppfattning måste krävas för att den i motionen avsedda ogiltighetsverkan verkligen skall inträda. Bifall till yrkandet medför sålunda inte den i motionen åsyftade verkan. Enligt utskottets mening är emellertid ogiltighet en alltför ingripande följd av att en försening inträffat, t.ex. genom något missöde under posthanteringen. Det skall påpekas att det vid kyrkliga val saknas någon egentlig motsvarighet till den s.k. onsdagsräkning som förekommer vid allmänna val. Oavsett hur den slutliga sammanräkningen vid de kyrkliga valen kommer att ske bör enligt utskottets mening därvid samtliga förhandsröster och brevröster tas med. Även om i något enstaka fall olägenheter av det i motionen åsyftade slaget skulle kunna tänkas uppstå, bör problemets vidd ej överdrivas. Med detta avstyrker utskottet motionsyrkandet.
Mandatfördelning, utjämningsmandat, m.m.
När det gäller frågor om mandatfördelning och utseende av ledamöter och ersättare finns de nuvarande reglerna främst i 18 kap. vallagen till vilket lagen om kyrkofullmäktigeval hänvisar.
I förslaget till kyrkoordning finns bestämmelserna i 38 kap. 57-74 §§. Dessa bygger på vad som gäller vid de borgerliga valen, vilket bl.a. innebär att ordningen med proportionella val behålls och att det skall finnas en möjlighet att avge särskild personröst. Vidare innebär förslaget att s.k. utjämningsmandat skall införas vid valen till stiftsfullmäktige och Kyrkomötet. Som skäl för detta anför Centralstyrelsen att ett sådant system är ägnat att uppnå en rättvisande proportionalitet mellan grupperingar i val som sker i flera valkretsar. Det krävs dock att totalantalet röstberättigade inte är alltför lågt, och denna förutsättning anses uppfylld på den regionala och nationella nivån.
Utskottet har redan tidigare berört frågan om personval och kan även i övrigt i huvudsak ansluta sig till den av Centralstyrelsen föreslagna modellen. Vad särskilt gäller frågan om utjämningsmandat vill utskottet framhålla att ett sådant system ger en bättre möjlighet för mindre grupperingar att i förhållande till valresultatet få en rättvis representation, vilket från demokratiska synpunkt är viktigt att värna om.
Med det anförda har utskottet även avstyrkt motion 1999:213 (delvis).
Beräkningsgrunder och överklagande
Utskottet har inget att erinra mot Centralstyrelsens förslag i dessa delar. Vad särskilt gäller förslaget att frågor om överklagande skall prövas av en särskild valprövningsnämnd, anser utskottet i likhet med Centralstyrelsen, att det med hänsyn till legitimitet och trovärdighet är viktigt att ett sådant organ har förankring hos de nomineringsgrupper som deltar i de kyrkliga valen. Den föreslagna valprövningsnämnden, med ledamöter valda av kyrkomötet och med en ordförande som är eller har varit ordinarie domare, tillgodoser enligt utskottets mening det kravet.
4. Valsätt vid indirekta val (39 kap.)
Frånsett den inledande paragrafen är de här av Centralstyrelsen föreslagna bestämmelserna mer eller mindre oförändrade överförda från kyrkolagens 47 kapitel.
Behov av föreskrifter för indirekta val kvarstår för de fall som anges i 3 §. Utskottet, som inte har funnit skäl att här ta upp någon fråga till särskild behandling lämnar Centralstyrelsens förslag i denna del utan erinran.
5. Uppföljning och utvärdering
Oavsett i vad mån ordningen för de kyrkliga valen kommer att avvika från annars tillämpade valregler är en omsorgsfull uppföljning och utvärdering av kommande kyrkliga val synnerligen angelägen. Utskottet vill därför föreslå att valen år 2001 görs till föremål för särskild bevakning i sådant syfte med inriktning på en noggrann utvärdering av de bestämmelser som nu kommer att antas och eventuellt behövliga anpassningar av dessa samt på snarast möjliga redovisning för Kyrkomötet. Uppföljningen och utvärderingen bör sålunda framläggas inför kyrkomötessammanträdet våren 2002.
6. Sammanfattning av utskottets ställningstaganden ovan
6.1 Huvudpunkterna i utskottets yttrande över förslagen i Centralstyrelsens skrivelse
Sammanfattningsvis har utskottet i det föregående uttalat sig till förmån för:
· Direkta val på samtliga nivåer med endast en lista för varje nomineringsgrupp i varje valkrets
· En teknisk utformning av valförfarandet som i tillämpliga delar grundar sig på för närvarande gällande vallagstiftning
· Möjlighet att avge särskild personröst
· Centralt utskick till väljarna av röstkort, valinformation och blanka valsedlar för varje förekommande val
· Central registrering av kandidater
· Central valinformation genom det s.k. kyrknätet
· Samordning i besparingssyfte genom Kyrkostyrelsens försorg av bl.a. upphandling
· En uppföljning och utvärdering av valet år 2001, att föreläggas Kyrkomötet våren 2002
6.2 Motionerna
Genom sina ställningstaganden har utskottet
tillstyrkt motionerna 1999:47 (delvis), 1999:63, 1999:90 (delvis), 1999:97 (delvis), 1999:166, 1999:211, 1999:213 (delvis) samt 1999:217 (delvis) och
avstyrkt motionerna 1999:17, 1999:47 (delvis), 1999:54, 1999:580, 1999:76, 1999:87, 1999:90 (delvis), 1999:97 (delvis), 1999:104, 1999:107, 1999:163, 1999:166, 1999:190, 1999:213 (delvis) samt 1999:217 (delvis).
Sigtuna den 1 juni 1999
På Första kyrkolagsutskottets vägnar
Evert Josefsson
Maria Lundkvist Norling
Sten Pålsson
Närvarande: Evert Josefsson, ordförande, Börje Dahlvid, Kjell Sandberg, Sven Håkansson, Kjell Ossian Nilsson, Nils Gårder, Tomas Forsner, Per Lindberg, Susann Torgerson, Inger Lifv, Eskil Jinnegård, Kerstin Linder, Karl-Johan Nilsson, Göran Pettersson och Alf G Johansson.
Biskopen Lars-Göran Lönnermark har deltagit i utskottets överläggningar.
Avvikande mening 1
av Eskil Jinnegård, Inger Lifv, Tomas Forsner, Nils Gårder, Per Lindberg och Evert Josefsson
som anser att utskottet i nedan berörda delar i stället hade bort anföra i huvudsak följande.
1. Allmänna överväganden med anledning av förslagen i skrivelsen
1.1 Principiella ställningstaganden
Ett ställningstagande till kyrkliga val måste ha sin utgångspunkt i de principiella ställningstaganden som ligger till grund för kyrkoordningen i sin helhet. Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift och även har nationella organ. Vidare måste hänsyn tas till den subsidiaritetsprincip som kommer till uttryck i lagen om Svenska kyrkan och till det förhållandet att de kyrkliga organen efter relationsändringen inte längre är en del av det allmänna genom en offentligrättslig reglering. Kyrkomötet har i 1995 års principbeslut fastslagit att församlingen är den grundläggande enheten, eftersom det är där evangeliet förkunnas och sakramenten förvaltas så att människor församlas. I principbeslutet framhölls även att församlingarna är förenade i stift, vilka liksom församlingarna är pastorala områden. På nationell nivå har Svenska kyrkan att ta ansvar för sina gemensamma angelägenheter. Ett valsystem måste anknyta till denna förståelse av Svenska kyrkan som folkkyrka.
En utgångspunkt för kyrkans demokratiska uppbyggnad är att de kyrkotillhöriga i allmänna val utser församlingens förtroendevalda. I det utredningsarbete som föregått utarbetandet av förslaget till kyrkoordningen har olika uppfattningar redovisats beträffande hur beslutanderätten bör utövas i samfälligheter bildade av flera församlingar. Detta kan ske genom i direkta val utsett fullmäktige eller genom indirekt valda församlingsdelegerade. På samma sätt har olika meningar framförts beträffande hur val skall ske av dem som utövar beslutanderätten i stift och på nationell nivå. Såväl inom som mellan utredningsgrupperna liksom i Centralstyrelsen har skilda uppfattningar kommit till uttryck. Inte heller remissbehandlingen utvisade någon enighet. Utskottet förstår att Centralstyrelsen med hänvisning till demokratisk legitimitet anser att valen till kyrkomötet bör vara direkta. Denna uppfattning delades ej av valutredningen, som stannade för att förorda indirekta val till kyrkomötet. Valutredningen beslöt däremot efter övervägande av skälen för och emot direkta val för att föreslå direkta val på stiftsnivå. Såväl i Centralstyrelsen som i valutredningen har ledamöter reserverat sig I en rad motioner som överlämnats till utskottet för yttrande har förordats indirekta val i stället för direkta, varvid olika argument anförts. Valsättets utformning kan därför inte grunda sig på en av alla omfattad princip.
Frågan om direkta eller indirekta val har funnits med i diskussionen som en huvudfråga, alltsedan det kyrkliga reformarbetet inleddes med ställningstagandena vid 1979 års kyrkomöte. Med utskottets egna formuleringar vid 1995 års kyrkomötessammanträde kan allmänt härom sägas att principiella skäl oftast funnits tala för, men olika praktiska överväganden tala emot sådana val. Kyrkomötets ställningstaganden under åren till förmån för övergång till direkta val på samtliga nivåer får betecknas som i stort sett entydiga men utskottet uttalade sig, naturligt nog, likväl med viss försiktighet inför det numera slutförda utredningsarbetet (1 KL 1995:9).
En allmän målsättning för reformarbetet har varit att Svenska kyrkan efter reformen skall uppfattas som samma kyrka. Denna målsättning torde grunda sig på bedömningen att en utbredd uppfattning att Svenska kyrkan blivit annorlunda kan leda till splittring och försvagning av Svenska kyrkan som folkkyrka. En förändring av kyrkans valsystem, som berör alla kyrkotillhöriga, kan leda till sådan oönskad tolkning av reformen. Mot denna bakgrund bör en grundläggande förändring av kyrkans valsystem inte utan mycket starka skäl göras i samband med att relationerna mellan kyrka och stat ändras. Detta gäller i synnerhet om ändringen av den demokratiska uppbyggnaden inte åtnjuter ett brett stöd.
Från konstitutionell utgångspunkt är kyrkoordningen underordnad lagstiftningen och vid eventuell konflikt mellan kyrkoordningen och en regel i den statliga lagstiftningen får kyrkoordningen vika. Förslaget till kyrkoordning utgår från att alla kyrkliga organ lojalt kommer att följa kyrkoordningen. Den särskilt tillkallade expertgrupp som granskat kyrkoordningen från juridisk utgångspunkt har i sitt utlåtande (CsSkr 1999:3, bilaga 4) påpekat bl. a. följande, vilket har särskild relevans för beslut om valsätt.
Kyrkoordningsförslaget innehåller inte någon lösning på de problem som kan uppstå om en konflikt uppkommer mellan t ex en församling och kyrkans centrala organ eller mellan en församling och ett domkapitel. Kyrkoordningen ger visserligen regler för hur bestämmandekedjan skall se ut men några rättsliga möjligheter att genomföra ett beslut om t ex en tvångsvis sammanläggning av församlingar finns inte. Problemen bör dock inte överdrivas. Det måste förutsättas att den lojalitet mellan Svenska kyrkan centralt och dess organisatoriska delar liksom mellan dessa senare som förslaget till kyrkoordning bygger på kommer att avsevärt minska riskerna för att allvarliga konflikter uppstår. Ett stort ansvar får anses ligga på var och en inom Svenska kyrkan att lojalt verka för att samarbetet ska fungera. Uppkommer en konflikt får den lösas i samförstånd mot bakgrund i de beslut som kyrkomötet fattat.
Det finns naturligtvis mot bakgrund härav en koppling mellan frågan om val till de båda övre kyrkliga nivåerna och synen på samverkan mellan olika nivåer och insikten om deras grundläggande funktioner i helhetsstrukturen. Stiftet har som grundläggande uppgift att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Stiftet förvaltar dessutom församlingens prästlönetillgångar och församlingen har därför anledning att ha god inblick i dessas förvaltning. Den nationella nivån har uppgifter som på olika sätt relaterar till övriga nivåer. Sålunda ingår uppgiften att stödja stiftens arbete för utveckling av församlingslivet och ansvaret för det kyrkliga utjämningssystemet. Kyrkofonden utgör grunden för utjämningssystemet, och samfälligheternas möjligheter att välja representanter till kyrkomötet betyder en inblick i förvaltning av kyrkofonden. Direkta val till alla nivåer i den nya kyrkliga strukturen riskerar att leda till konflikter mellan nivåerna. Genom att behålla de indirekta valen till stiftsfullmäktige och kyrkomöte kan befarad misstro och motsättningar mellan nivåerna undvikas. De som representerar församlingarna på stifts- och kyrkomötesnivå torde då ha en verklig lokal förankring i församlingsarbete och gudstjänstliv. Utan denna förankring kan de svårligen ta ställning till kyrkans böcker, kyrkoordningen, gudstjänstordningarna, arbetet med Missionen och Lutherhjälpen, SKUT, forskning, ekumenik m.m. De förtroendevaldas förankring ger kyrkomötet/stiftsfullmäktige legitimitet och befrämjar församlingarnas lojalitet mot fattade beslut.
Utskottet vill framhålla att frågan om direkta eller indirekta val skall avgöras med utgångspunkt i de för kyrkan särskilda förhållandena. Att på ett schablonmässigt sätt avspegla de allmänna valen är inte befogat. Snarare är det påkallat att jämföra med förhållandena i andra kyrkor. I utredningen Kyrkofullmäktigevalen, Svenska kyrkans utredningar (1994:4) ges en internationell överblick av kyrkliga valsystem grundat på studier av förhållandet i Danmark, Finland, Norge, Tyskland och England. Utredningen summerar (sid 64):
För samtliga de fem kyrkor som behandlats gäller att de kyrkliga valen är kyrkans och församlingarnas egen angelägenhet. I flera av fallen markeras också den kyrkliga karaktären av valen genom att de på olika sätt knyts till gudstjänsten. Ett annat sådant gemensamt drag är att man har ett starkt inslag av personval i de kyrkliga valen i dessa kyrkor. I stort sett gemensamt för dessa kyrkor och något som man också delar med Svenska kyrkan är att man inte har direkta val till andra nivåer än församlingsnivån.
I Finland har ett förslag till direktval avslagits 1996. (Allmänna utskottets betänkande 1/1996 om stiftsmötesframställning nr 3/1996 som gäller ändring av sättet att välja lekmannaombud till kyrkomötet.)
Beaktas bör även Folkstyrelseutredningen (SOU 1987:6), vars utredningsuppdrag innefattande att utreda förutsättningarna för direkta val till kyrkomötet. Utredningen ifrågasatte möjligheterna att genomföra en valrörelse i egentlig mening (s 179). Man förväntade sig ett lågt valdeltagande, även om det förrättades på en särskild "kyrkans valdag". Detta skulle enligt utredningen starkt förringa det demokratiska värdet av direktval. Slutligen framhölls de stora kostnaderna för direkta val.
Det för närvarande låga deltagandet vid kyrkliga val utgör otvivelaktigt ett allvarlig bekymmer, inte minst med tanke på den legitimitet de valda församlingarna bör åtnjuta. Detta kan emellertid knappast anföras till stöd för vare sig direkta eller indirekta val Enligt utskottets mening kan knappast direkta val till samtliga nivåer stimulera till ökat valdeltagande och engagemang i kyrkans verksamhet. Utskottet har vid andra tillfällen, då det låga valdeltagandet varit föremål för överväganden, framhållit vikten av lokala insatser av partier och andra organisationer samt kyrkligt aktiva personer. Möjligheten att aktivera dessa krafter bör enligt utskottets mening också inverka på den närmare utformningen av valorganisationen, vartill utskottet återkommer i det följande.
Utredningen tar nedan under 1.3 upp de kostnadsfrågor som sammanhänger med ställningstagandet till förmån för indirekta val.
Liksom frågan om direkta eller indirekta val har också frågan om personvalsinslag vid valen länge varit föremål för kyrkomötets uppmärksamhet. Utskottet ser med tillfredsställelse att Centralstyrelsens förslag innefattar en lösning också på denna fråga, vilken har utformats med beaktande av vad som annars gäller vid allmänna val.
Med utskottets ståndpunkt saknas skäl att göra skillnad i fråga om valsätt mellan regional och nationell nivå. Valen till stiftsfullmäktige och kyrkomötet bör förbli indirekta på samma sätt som föreskrivs i kyrkolagen.
De skäl som utskottet här har anfört till förmån för direkta val gör sig däremot gällande med större styrka vad gäller val till samfällighet, där sådana förekommer. Samfälligheten har av församlingarna anförtrotts uppgiften att besluta om kyrkoavgiften. Det finns enligt utskottet skäl för att de som betalar kyrkoavgift skall ha rätt att som nu välja dem som beslutar om avgiftens storlek.
Med det anförda har utskottet i princip tillstyrkt Centralstyrelsens förslag så vitt gäller direkta val med personvalsinslag på kyrkans lokala nivåer men avstyrkt Centralstyrelsens förslag om direkta val till stiftsnivå och nationell nivå samt motion 1999:87 om församlingsdelegerade och istället helt eller delvis tillstyrkt motionerna 1999:17, 1999:54, 1999:58, 1999:76, 1999:90, 1999:104, 1999:166, 1999:211 samt 1999:217.
1.2 Frågan om en valreform bör genomföras nu
Centralstyrelsens förslag till Kyrkoordning är avsett att träda i kraft den 1 januari år 2000. Bl.a. i motion 1999:163 har uttryckts betänkligheter mot tidpunkten för valreformens genomförande och farhågor för att formerna för röstningen skall upplevas som krångliga och avskräcka från deltagande i valen. Särskilt har framhållits att de kyrkliga valen med Centralstyrelsens förslag kommer att skilja sig från de allmänna valen. Det har också ifrågasatts om de förslag som innefattas i de framlagda bestämmelserna är tillräckligt beredda. Inom utskottet har därutöver övervägts bl.a. lämpligheten av att genomföra en genomgripande valreform i nära samband med de övriga förändringar som följer med den förestående relationsändringen
Som framgått av ovan under 1.1 delar utskottet i mycket motionärernas principiella mening om de kyrkliga valen. I motsats till motionärerna anser utskottet emellertid att redan nu kan beslutas om valbestämmelser, förutsatt att dessa nära ansluter till nuvarande valsätt. Detta innebär fördelen att kyrkoordningen vid ikraftträdandet kan innefatta bestämmelser om val utan att de nackdelar som behandlas i motionen behöver uppkomma.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkandena i motion 1999:163, vilka i sak innebär att valfrågorna skall lämnas oreglerade i Kyrkoordningen och i stället utredas ytterligare inför beslut av kyrkomötet under år 2000.
1.3 Kostnadsfrågor
Beträffande kostnadsaspekterna på de i skrivelsen framlagda förslagen hänvisar Centralstyrelsen till de beräkningar som redan utförts av valutredningen (SKU 1998:4, Val, indelning, kyrkobokföring och arkiv). Enligt utredningen skulle de totala kostnaderna kunna uppskattas till ca 40 miljoner kronor per valår jämfört med ca 80 miljoner i beräknade kostnader för staten och kommunerna vid 1997 års kyrkoval. Till det kommer av församlingar och samfälligheter inför valet anvisade medel om drygt 8 miljoner kronor. Centralstyrelsen konstaterar dock att det förhållandet att dess förslag innebär ytterligare två direkta val leder till ett högre belopp. Vidare medför förslaget enligt Centralstyrelsen en viss ökning av stiftens uppgifter, samtidigt som en del uppgifter som har att göra med de indirekta valen i utredningsförslaget bortfaller. Även vissa ärenden om registrering kan enligt Centralstyrelsen beräknas bortfalla, eftersom registreringar som görs på en nivå, t.ex. inför valen till Kyrkomötet, också blir gällande på de underliggande nivåerna. Utskottet finner att de belopp som har redovisats i skrivelsen bygger på tämligen grova uppskattningar. Enligt vad utskottet har inhämtat avser siffran 40 miljoner bara de mer specifika valkostnaderna på den nationella nivån. De huvudsakliga uppgifterna för att administrera valen ankommer dock på stiften enligt Centralstyrelsens förslag. Centralstyrelsen konstaterar också i skrivelsen (s. 264) att det för stiften är fråga om en arbetskrävande och kostnadskrävande uppgift. Detta måste rimligtvis, enligt utskottets mening, innebära att de totala kostnaderna för de kyrkliga valen enligt Centralstyrelsens förslag blir betydligt större än angivna 40 miljoner kronor.
Enligt utskottets bedömning leder detta sammantaget till att kostnaderna för det av Centralstyrelsen föreslagna nya valsystemet blir oacceptabelt höga. Kostnader av sådan storlek torde inte vara beaktade vare sig i den av Centralstyrelsen framlagda mål- och rambudgeten eller i stiftens motsvarande ekonomiska planer.
Utskottets mening att det kyrkliga valsystemet bör utformas i nära anslutning till det nuvarande innebär emellertid möjligheter att begränsa kostnaderna högst påtagligt. Utskottet föreslår i det följande omfattande ändringar i Centralstyrelsens förslag. Uppgiften för den nationella nivån kan begränsas till vad som för närvarande ankommer på Riksskatteverket (RSV). Kostnaderna bör kunna stanna vid ungefärligen ungefär samma belopp som för närvarande belastar staten, dvs. enligt utredningens upplysning 12,5 miljoner jämte ADB kostnader om cirka 3 miljoner.
De förfarandebestämmelser som utskottet förordar innebär sålunda att nuvarande regler i stort sett behålls. I förhållande till Centralstyrelsens förslag bygger utskottets på en ökad lokal medverkan i valen, på ett ökat ansvarstagande från de nomineringsgrupper som deltar och på att stiftens valadministrativa uppgifter begränsas. Genom att ett beprövat system tas i anspråk uppkommer inte samma initialkostnader och inte heller samma behov av informationsinsatser. Det kan också vara möjligt att upphandla en del tjänster från exempelvis statliga valmyndigheter, särskilt på den nationella nivån, vilket i sin tur kan ge kostnadsbesparingar. Utskottets förslag innebär att kostnaderna för den lokala nivån för valsedlar och information stannar på nuvarande storleksnivå. Oavsett om Centralstyrelsens eller utskottets förslag antages uppkommer för den lokala nivån kostnader för valförrättare m.m. som nu bärs av kommunerna. Förutsatt att valet inte blir väsentligt mer komplicerat än det som regleras i lagen ( 1972:704) om kyrkofullmäktigeval, bör emellertid enligt utskottets mening en betydande del av arbetet kunna utföras ideellt.
1.4 Valadministrativa organ
Utskottet finner det i likhet med Centralstyrelsen naturligt att Kyrkostyrelsen får det övergripande ansvar som brukar ankomma på Riksskatteverket såsom central valmyndighet. Vad däremot gäller det lokala och regionala administrationsansvaret har utskottet, bl.a. utifrån överväganden som nyss redovisats i de bägge föregående avsnitten stannat för lösningar som helt eller delvis avviker från de av Centralstyrelsen framlagda. Framförallt anser utskottet att det bör finnas lokala valnämnder, vilka lämpligen inrättas på pastoratsnivå. Utskottet har därmed även anslutit sig till de skäl för en sådan lösning som framförs i motion 217, vari bl.a. betonas valnämndens uppgift att vara lokal garant för den demokratiska självstyrelsen och framhålls den långa svenska traditionen i detta hänseende. Motionen tillstyrks sålunda i denna del.
Den valda lösningen innebär att stiftet befrias från väsentliga uppgifter som enligt Centralstyrelsens förslag förlagts dit. På regional nivå kvarstår endast de uppgifter som nu ankommer på länsstyrelserna.
Utskottet övergår härefter till en granskning av de texter som det framlagda kyrkoordningsförslaget innehåller.
2. Inledningstexten
(samma text som utskottsmajoritetens)
3. Direkta val (38 kap.)
3.1 Allmänt om de föreslagna bestämmelserna
(samma text som utskottsmajoritetens)
3.2 Valkretsar och valkretsmandat
(samma text som utskottsmajoritetens)
3.3 Valdistrikt och valförrättare
(samma text som utskottsmajoritetens)
3.4 Registrering av gruppbeteckningar och anmälan av kandidater
I fråga om registrering av partibeteckningar och anmälan av kandidater finns bestämmelser i 5 kap. vallagen.
Regler i dessa hänseenden återfinns i den föreslagna kyrkoordningens 38 kap. 19- 29 §§. Dessa bestämmelser är i många fall utformade efter förebild av vallagens motsvarande föreskrifter. Det finns dock några viktiga skillnader mellan vallagens föreskrifter och kyrkoordningsförslaget. Enligt vallagen är registrering av partibeteckningar och därtill hörande anmälan av kandidater en frivillig åtgärd. Centralstyrelsens förslag däremot innebär en obligatorisk registrering och anmälan. Inga andra kandidater än de som är anmälda skall beaktas, och den fria nomineringsrätten försvinner. Centralstyrelsen har anfört en rad skäl för sitt förslag; detta antas öka partiernas ansvar för nomineringsprocessen, förhindra missbruk genom s.k. piratlistor, förenkla för väljarna att veta vilka kandidater som finns, skapa större ordning vid valen samt väsentligt underlätta sammanräkningen.
Utskottet avstyrker på ovan angivna grunder Centralstyrelsens förslag i vad avser registrering av gruppbeteckningar och anmälan av kandidater. De kyrkliga valen bör inte belastas av sådana åtgärder, vilka föranleder både kostnader och onödiga inskränkningar av den fria nomineringsrätten. Därmed bevaras även möjligheten för grupper att kandidera med skilda listor.
Modifieringar av Centralstyrelsens förslag.
Utskottet anser sig dock ha i uppgift att i detta yttrande redovisa sin uppfattning beträffande de modifieringar av Centralstyrelsens förslag som föreslås i motioner.
Ifråga om registrering av gruppbeteckningar innebär de föreslagna bestämmelserna bl.a. att handläggningen skall ankomma på Kyrkostyrelsen, när det gäller val till Kyrkomötet, och på stiftsstyrelsen, när det gäller övriga val, samt att ansökan skall ske senast den 15 juni under valåret (24 §).
Motionerna 1999:166 och 1999:190 angår bägge innehållet i 38 kap. 22 §, första stycket, kyrkoordningen. Centralstyrelsens förslag till utformning av denna paragraf bygger på innehållet i 5 kap. 13-15 §§ vallagen. Enligt första meningen i bestämmelsens första stycke skall samtliga kandidater anmälas samtidigt med att ansökan om registrering av gruppbeteckning görs. Enligt andra meningen får en nomineringsgrupp inte anmäla mer än en lista på kandidater i varje valkrets till varje val.
Tiden för registrering av gruppbeteckning resp. kandidater
Enligt motion 1999:166 är det omotiverat att kräva samtidig registrering av gruppbeteckning och kandidater. Registreringen av gruppbeteckning bör enligt motionen kunna ske oberoende av och tidigare än registreringen av kandidater. Därigenom skulle längre tid kunna erhållas för nomineringen. I enlighet därmed föreslås viss ändrad lydelse av första meningen i 22 § och i konsekvens härmed en redaktionell ändring i paragrafens andra stycke.
Såvitt utskottet kan finna innehåller de bestämmelser i vallagen som tjänat till förebild för den nu aktuella 22 § inte någon motsvarande sammankoppling av tiderna för registrering av partibeteckning och anmälan av kandidater. Enligt utskottets mening är det viktigt att registrering av gruppbeteckning kan ske så tidigt som möjligt. Registreringens syfte är att skapa ett skydd för gruppbeteckningen som sådan. Föreskriften om anmälan av kandidater har däremot ett annat syfte. Utskottet, som har förståelse för önskemålet om så god tid som möjligt för nomineringsförfarandet och som anser att detta förfarande inte onödigtvis skall fördröja registreringen av gruppbeteckning, kan därför i princip ställa sig bakom de i motionen framförda synpunkterna.
Antal kandidatlistor
Bestämmelsen i andra meningen av kyrkoordningens 38 kap. 22 §, första stycket, vilken är ny, innebär att en nomineringsgrupp inte får anmäla mer än en lista på kandidater till respektive val i varje valkrets. Motivet är att förenkla sammanräkningsförfarandet.
Motion 1999:190 gäller antalet kandidatlistor. I motionen, som syftar till att värna om den röstandes möjligheter att välja enligt sin övertygelse, anförs bl.a. att åtminstone mer än en kandidatlista bör tillåtas till respektive val i varje valkrets. På grund härav hemställs i motionen att kyrkomötet beslutar ge den andra meningen en sådan lydelse att en nomineringsgrupp får anmäla högst två listor på kandidater i varje valkrets till varje val.
Utskottet anser inte att det i detta hänseende finns skäl att frångå Centralstyrelsens förslag. Centralstyrelsen har i specialmotiveringen hänvisat till att väljarna har möjlighet att ange sina prioriteringar genom att avge särskild personröst.
3.5 Röstlängd, röstkort och valkuvert
Nu gällande regler om röstlängd för de direkta kyrkliga valen finns i 7 kap. vallagen med vissa kompletteringar i 8 § lagen om kyrkofullmäktigeval, bl.a. i fråga om särskild röstlängd för icke-territoriella församlingar. Regler om röstkort finns i 14 § sistnämnda lag med hänvisningar till vallagen. När det gäller valkuvert finns nuvarande regler i 19 § lagen om kyrkofullmäktigeval samt i 8 kap. vallagen.
Centralstyrelsens förslag innebär att stiftsstyrelsen skall upprätta en röstlängd för varje valdistrikt, dvs. normalt för varje församling. Stiftsstyrelsen skall också upprätta röstkort för dem som finns i röstlängderna och skicka ut dem till de röstberättigade. Även kuvert skall tillhandahållas av stiftsstyrelsen. I övrigt är kyrkordningens bestämmelser i dessa avseenden utformade i enlighet med vallagens bestämmelser.
De nu gällande reglerna i vallagen och lagen om kyrkofullmäktigeval innebär att skattemyndigheterna tar fram röstlängder för varje valdistrikt och röstkort, medan kuvert tillhandahålls av den centrala valmyndigheten, dvs. Riksskatteverket. Det är också skattemyndigheterna som svarar för utskick av röstkorten.
Enligt utskottets mening kan i det framtida kyrkliga valsystemet uppgiften att ta fram såväl röstlängder som röstkort lämpligen läggas på Kyrkostyrelsen, eftersom det är tänkt att uppgifterna i röstlängderna skall hämtas från det kyrkotillhörighetsregister som förs centralt av styrelsen. Även i fråga om kuvert verkar det mest rationellt att låta Kyrkostyrelsen ansvara för att sådana tillhandahålls, på motsvarande sätt som Riksskatteverket idag gör det i dess egenskap av central valmyndighet. Kyrkostyrelsen bör följaktligen ansvara också för utskicket av röstkorten. Kostnaden bör inte under dessa förhållanden bli högre än statens hittillsvarande kostnader för röstlängder, röstkort och porto som uppgår till 12,5 miljoner. Denna kostnad skall med beaktande av angivna skillnader jämföras med det i 1.3 ovan angivna beloppet 40 miljoner kronor.
3.6 Valsedlar
Nuvarande regler om valsedlar finns dels i 9-13 a §§ lagen om kyrkofullmäktigeval, dels i 6 kap. vallagen vad gäller valen till riksdag, landstings- och kommunfullmäktige samt till Europaparlamentet.
I Centralstyrelsens förslag till kyrkoordning finns bestämmelserna om valsedlar i 38 kap. 30 och 31 §§. Av bestämmelserna framgår att stiftsstyrelsen skall tillhandahålla valsedlar och svara för kostnaderna för dessa. Det finns också närmare angivet hur valsedlarna skall se ut, bl.a. i fråga om färger för de olika valen, och var de skall tillhandahållas inför valet. Valsedeln föreslås få en helt annan utformning än den som används i nuvarande kyrkliga och borgerliga val. I stället för en "färdigtryckt" valsedel med nomineringsgrupp och namnlista, skall den nya valsedeln innehålla två markerade platser. På den ena platsen skall väljaren fylla i en bokstavskod för den nomineringsgrupp som hon eller han vill rösta på, och på den andra kan väljaren ange en siffra, representerade en kandidat ur nomineringsgruppen som väljaren vill personrösta på. Såväl kodbeteckning som siffror för olika kandidater skall finnas i den föreslagna grupp- och kandidatförteckningen.
Som skäl för förslaget till valsedlar anför Centralstyrelsen bl.a. att detta leder till kostnadsbesparingar och att problemet i vad mån stöd skall ges till tryckning av valsedlar till en viss eller vissa grupper bortfaller. Modellen antas också ge förutsättningar för ett större valdeltagande och förbättrade möjligheter till förhandsröstning och brevröstning.
Utskottet har redan i de allmänna övervägandena redogjort för de skäl som talar mot att nu införa alltför stora förändringar i valförfarandet, och en för den enskilde väljaren väsentlig del i detta är utan tvivel valsedeln och dess utformning. Frågan tas upp i motion 1999:47, vari vikt också fästs vid kostnadsaspekten, samt i motionerna 1999:63 och 1999:213. Enligt vad utskottet erfarit har också starka reaktioner mot den föreslagna modellen kommit till uttryck, bl.a. i samband med de olika informationsinsatser runt om i landet som har genomförts till följd av kyrkoordningsförslaget.
I sammanhanget kan noteras vad konstitutionsutskottet nyligen har uttalat med anledning av en motion till riksdagen om gemensamma valsedlar (se betänkandet 1998/99:KU17). I motionen hade föreslagits att det borde utformas gemensamma valsedlar, på vilka samtliga riksdagspartiers namn och partikandidatlistor skulle finnas angivna. Konstitutionsutskottet, som avstyrkte motionen, anförde att även små förändringar av bestämmelserna om röstning och val kan skapa osäkerhet bland väljarna med risk för minskat valdeltagande. Vidare konstaterade konstitutionsutskottet att valsedlarna är den valinformation som lär läsas flitigast av väljarna och att den föreslagna modellen skulle kunna bli svåröverskådlig.
Enligt utskottet kan ett liknande resonemang föras i fråga om Centralstyrelsens förslag till valsedel i kombination med grupp- och kandidatlistor.
Tillhandahållandet av valsedlar
Enligt 11 a § lagen om kyrkofullmäktigeval tillhandahåller Riksskatteverket papper till valsedlar av RSV för partier som är representerade i kyrkofullmäktige. Ett parti som är eller genom valet blir representerat i kyrkofullmäktige eller i det direktvalda kyrkorådet kan få bidrag av församlingen av församlingen respektive samfälligheten till valsedelskostnaderna (12 § samma lag). I en vallokal skall det finnas tillgång till blanka valsedlar, vilka tillhandahålls av Riksskatteverket (13 § samma lag). I övrigt får partierna själva stå för valsedlarna.
Även i vallagen finns liknande föreskrifter om hur valsedlar skall beställas och tillhandahållas (6 kap. 7-16 §§). Av dessa framgår att partier kan beställa valsedlar hos Riksskatteverket och att staten svarar för kostnaderna upp till ett visst antal. Härför krävs dock att partiet är eller genom valet blir representerat i det beslutande organet, alternativt - när fråga är om riksdagen - att partiet har uppnått en viss andel av rösterna. Till skillnad från vad som gäller vid de kyrkliga valen, finns det föreskrifter om att i vallokaler skall finnas såväl blanka som partimarkerade valsedlar för partier av viss minsta storlek (9 kap. 12 § vallagen). Valförrättarna och röstmottagarna skall tillse detta (9 kap 13 §). Även andra partier som deltar i valen kan lägga ut sina valsedlar i lokalen.
I utskottet har emellertid som alternativ till Centralstyrelsens förslag framförts att fyra direkta val skall äga rum och att det till väljaren utsänds röstkort tillsammans med information och valsedlar av nuvarande typ för det antal val som väljaren har rösträtt i och att nomineringsgrupperna därtill sprider förtryckta valsedlar. Utskottet har övervägt de kostnader som är förenade med produktion av blanka valsedlar. Kostnaden kan med ledning av utredningens uppgifter (avsnitt 9.8) beräknas till 15 öre per valsedel, oansett om Centralstyrelsens eller nuvarande typ av valsedel framställs. Om antalet röstberättigade uppgår till fem miljoner, skulle kostnaden för att framställa en valsedel för varje val och röstberättigad uppgå till 750.000 kr. För närvarande är sex nomineringsgrupper företrädda i Kyrkomötet. Om det antas att sex nomineringsgrupper deltar i de direkta valen till stift och Kyrkomöte och att antalet valsedlar av varje slag uppgår till en och en halv gång antalet röstberättigade kan merkostnaden för förtryckta valsedlar beräknas enligt följande:
750.000 kr x 2 val x 6 grupper x 1,5 = 13.500.000 kr.
Utskottet kan trots nackdelarna med Centralstyrelsens förslag av kostnadsskäl inte förorda att valsedlarna utformas i enlighet med vallagens bestämmelser om fyra direkta val skall genomföras. Detta alldenstund antalet nomineringsgrupper, vilka erhåller stöd för valsedeltryck, torde bli allt fler om direkta val leder till det ökade intresse som förslagsställaren eftersträvar.
Med det anförda har utskottet yttrat sig över motionerna 1999:47 (delvis), 1999:63 och 1999:213 (delvis).
3.7 Allmänna bestämmelser om röstning
Under denna rubrik finns i 17-22 §§ lagen om kyrkofullmäktigeval och 9 kap. vallagen föreskrifter om bl.a. var röstningen skall äga rum (vallokal, särskilt röstmottagningsställe, postkontor). Detta kompletteras av särskilda föreskrifter som bl.a. avser öppethållande av vallokaler och hur röstningen i vallokalen m.m. skall gå till (se 10-12 kap. vallagen och 23-35 §§ lagen om kyrkofullmäktigeval).
Vidare finns här bestämmelser om budröstning (se 14 kap. vallagen och 36-39 §§ lagen om kyrkofullmäktigeval).
Även Centralstyrelsens förslag till kyrkoordning innehåller ett avsnitt med allmänna bestämmelser av nyss angivet slag (38 kap. 40-53 §§). Flera av bestämmelserna bygger på vad som sägs i lagstiftningen, även om en hel del förenklingar har gjorts. På några punkter avviker dock förslaget från nu gällande regler. Det gäller bestämmelser om vad som skall finnas på valsedeln (42 §), att brevröstning tillåts (43, 51 och 52 §§) och att grupp- och kandidatförteckningar skall tillhandahållas i vallokalerna (47 §). Det gäller också att stiftsstyrelsen tilldelas vissa uppgifter, ofta i samråd med berörd församling och samfällighet.
Utskottet kan för sin del i grundläggande huvuddrag ansluta sig till det av Centralstyrelsen framlagda förslaget i dessa delar, ehuru med de justeringar som blir nödvändiga till följd av utskottets ställningstagande antalet direktval och bibehållandet av nuvarande enklare valsystem som inte innefattar grupp- och kandidatregistrering. Därmed besparas stiften kostnaderna för registreringen. Likaså undgås såväl kostnader som svårigheter förenade med tillhandahållande av grupp och kandidatregister på kyrknätet. Kostnaderna för detta är inte belysta, vilket med utskottets mening inte heller erfordras. Det förhållandet att röstningen i stor utsträckning kan ske i kyrkans egna lokaler, på pastorsexpeditioner och liknande, kan förväntas hålla nere kostnaderna samtidigt som det ger tillfredställande tillgänglighet för väljarna. Även förslaget att i likhet med vallagens bestämmelser införa en möjlighet till röstning på särskilt röstmottagningsställe välkomnas av utskottet. Det ökar tillgängligheten för den enskilde väljaren, vilket i sin tur kan bidra till ett ökat valdeltagande.
Vad särskilt gäller brevröstning, som Centralstyrelsen nu föreslår skall införas, är visserligen ägnat att förbättra tillgängligheten för väljarna men samtidigt förknippat med betydande risker (svårighet att bevara valhemligheten och risk för otillbörlig påverkan). Utskottet avstyrker förslaget att införa brevröstning. Oavsett om brevröstning införs kvarstår ett behov av budröstning. Reglerna i denna del bör utformas i enlighet med vad som förut har gällt.
Legitimationskrav vid kyrkoval
(samma text som utskottsmajoritetens)
Sammanräkning av rösterna
De av Centralstyrelsen föreslagna bestämmelserna om sammanräkning av rösterna efter valet överensstämmer i sina huvuddrag med vad som gäller enligt 41-43 §§ lagen om kyrkofullmäktigeval. Bestämmelserna som finns i 38 kap. 54-56 §§ innebär att det skall ske en preliminär rösträkning av valförrättarna och en slutlig sammanräkning av stiftsstyrelsen. Kyrkostyrelsen respektive stiftsstyrelsen skall därefter fördela mandaten i Kyrkomötet respektive beslutande organen på den regionala och lokala nivån. Det finns också angivet i vilka situationer som en valsedel skall anses ogiltig.
Utskottet har inget att erinra mot förslaget i dess huvuddrag, men finner såsom en konsekvens av de ställningstaganden som utskottet gjort ovan att reglerna måste närmare ansluta till lagen om kyrkofullmäktigeval.
Hanteringen av försenade förhandsröster och brevröster
(samma text som utskottsmajoritetens med tillägget att brevröstning inte blir aktuell)
Mandatfördelning m.m. - utjämningsmandat
När det gäller frågor om mandatfördelning och utseende av ledamöter och ersättare finns de nuvarande reglerna främst i 18 kap. vallagen, till vilket lagen om kyrkofullmäktigeval hänvisar.
I förslaget till kyrkoordning finns bestämmelserna i 38 kap. 57-74 §§. Dessa bygger på vad som gäller vid de borgerliga valen, vilket bl.a. innebär att ordningen med proportionella val behålls och att det skall finnas en möjlighet att avge särskild personröst. Vidare innebär förslaget att s.k. utjämningsmandat skall införas vid valen till stiftsfullmäktige och Kyrkomötet. Som skäl för detta anför Centralstyrelsen att ett sådant system är ägnat att uppnå en rättvisande proportionalitet mellan grupperingar i val som sker i flera valkretsar. Det krävs dock att totalantalet röstberättigade inte är alltför lågt, och denna förutsättning anses uppfylld på den regionala och nationella nivån.
Utskottet har redan tidigare berört frågan om personval och kan även i övrigt i huvudsak ansluta sig till den av Centralstyrelsen föreslagna modellen. Utjämningsmandat blir inte aktuellt om direktval sker endast till lokal nivå.
Beräkningsgrunder och överklagande
Utskottet har inget att erinra mot Centralstyrelsens förslag i dessa delar annat än att bestämmelser för annat än lokala val bör utgå. Vad särskilt gäller förslaget att frågor om överklagande skall prövas av en särskild valprövningsnämnd, anser utskottet i likhet med Centralstyrelsen, att det med hänsyn till legitimitet och trovärdighet är viktigt att ett sådant organ har förankring hos de nomineringsgrupper som deltar i de kyrkliga valen. Den föreslagna valprövningsnämnden, med ledamöter valda av kyrkomötet och med en ordförande som är eller har varit ordinarie domare, tillgodoser enligt utskottets mening det kravet.
4. Valsätt vid indirekta val (39 kap.)
Kyrkoordningen bör innefatta regler om indirekt valsätt till stiftsfullmäktige och kyrkomötet i enlighet med kyrkolagens bestämmelser. Utskottet anser dock att den ändringen bör ske att vid valet till stiftsfullmäktige varje valkrets skall, liksom Centralstyrelsen föreslår, utformas så att den vid mandatfördelning kan få minst fem mandat.
5. Uppföljning och utvärdering
Utskottet vill därför föreslå att valen år 2001 görs till föremål för särskild bevakning i sådant syfte med inriktning på en noggrann utvärdering av de bestämmelser som nu kommer att antas och eventuellt behövliga anpassningar av dessa samt på snarast möjliga redovisning för Kyrkomötet. Uppföljningen och utvärderingen bör sålunda framläggas inför kyrkomötessammanträdet våren 2002.
6. Sammanfattning av utskottets ställningstaganden ovan.
6.1 Huvudpunkterna i utskottets yttrande över förslagen i Centralstyrelsens skrivelse
Sammanfattningsvis har utskottet i det föregående uttalat sig till förmån för:
1. Direkta val med personvalsmöjlighet äger rum till församling och samfällighet. Detta kan ske genom att utnyttja bestämmelser motsvarande dem i den senast aktuella lydelsen av lagen om kyrkofullmäktigeval med vissa modifieringar, som bl.a. framgår av motion 1999:217.
2. Indirekta val till Stiftsfullmäktige och Kyrkomöte äger rum genom elektorer från församlingar, respektive pastorat enligt de grunder, som 1992 års kyrkolag anger. Centralstyrelsens förslag om valkretsar med minst 5 mandat förbättrar representativiteten.
3. Kyrkostyrelsen har det övergripande ansvaret för valet och centralt svara för röstlängd, röstkort, valkuvert och allmän information. Röstkort och den allmänna informationen skall sändas till varje röstberättigad.
4. Stiftstyrelserna svarar för de uppgifter, som tidigare legat på länsstyrelserna, d.v.s. slutlig röstsammanräkning o.d.. Någon obligatorisk registrering av partier och kandidater avses ej. Därutöver skall stiftsstyrelsen ansvara för de indirekta valens genomförande i stiften.
5. I församlingen/samfälligheten utses en valnämnd, som organiserar valen lokalt. Församlingen/samfälligheten svarar för vallokaler, valförrättare och lämnar bidrag till tryckning av valsedlar och ev. distribution. För att få bidrag krävs att nomineringsgruppen är representerad eller blir representerad i kyrkofullmäktige.
6. Rätt till budröstning består. Brevröstning tillåts ej men som ersättning för den tidigare poströstningen organiseras röstmottagning på pastorsexpeditionerna o.d. enligt förslaget i kyrkoordningen.
7. Utvärdering av valet 2001 för eventuella åtgärder till valet 2005.
Avvikande mening 2
av Susann Torgerson
som anser att utskottet i avsnitt 3.7 Allmänna bestämmelser om röstning, i fråga om personröster hade bort anföra följande.
Det krav som finns i Centralstyrelsens förslag och som innebär att minst 30 personröster måste avges för att personrösterna skall ge genomslag i val till kyrkofullmäktige bör utgå.
Orsakerna är flera.
I de kyrkliga valen är valdeltagandet lågt och även om valdeltagandet skulle öka väsentligt från de nuvarande ca 10 procenten är det orimligt att ha en spärr på 30 personröster. Det skulle i praktiken i många fall innebära en faktisk spärr på mellan 30 och 50 procent av rösterna vilket ju inte kan vara meningen med införande av möjlighet till personval.
I valen till kommunfullmäktige är motsvarande spärr 50 röster och det genomsnittliga röstetalet i kommunvalet är mycket högre. Att då sätta spärren i de lokala kyrkovalen till 30 röster är orimligt. Stiftsfullmäktige- och kyrkomötesvalet föreslås få en spärr på 50 personröster för genomslag. Även i jämförelse med detta är liggande förslag på lokal nivå olämpligt.
Gudstjänstutskottets yttrande
1999:1y
Kyrkoordningsförslagets femte avdelning, Gudstjänst
Yttrande till andra kyrkolagsutskottet över kyrkoordningsförslagets femte avdelning, Gudstjänst
Till gudstjänstutskottet har remitterats CsSkr 1999:3, del 1, femte avdelningen, Gudstjänst, för yttrande över förslaget jämte tillhörande motioner, KMot 1999:20, 39, 42, 44, 45, 46, 55, 59, 77, 83, 105, 110, 124, 125, 126, 141, 151, 153, 154, 168, 172, 182, 183, 184, 188, 194, 199, 201, 204, 206, 208, 216, 222 och 223. Läronämnden har i sitt yttrande över kyrkoordningsförslaget, Ln 1999:3, även yttrat sig över delar av förslagets femte avdelning. Gudstjänstutskottet har i sitt arbete med föreliggande yttrande tagit del av Läronämndens yttrande.
17 kap. Gudstjänstliv
Inledning
I KMot 1999:20 föreslås att första meningen i inledningstexten till 17 kap. skall lyda: "Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen på ett särskilt sätt får möta Gud.". Utskottet instämmer i motionärens intention att texten inte ska kunna uppfattas så att det enbart är i gudstjänsten som församlingen möter Gud. Utskottet vill därför föreslå en ändring i inledningstexten, som anknyter till den Augsburgska bekännelsens bestämning av kyrkan (CA VII). Första meningen föreslås få följande lydelse:
Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten.
KMot 1999:59 efterlyser en innehållsbestämning av uppdraget som kyrkvärd i inledningstexterna till kyrkoordningen. Avdelningen om gudstjänst föreslås som ett av de möjliga ställena där en sådan bestämning skulle kunna göras. Utskottet bejakar KMot 1999:59 och menar att en innehållsbestämning av uppdraget som kyrkvärd bör finnas i någon av inledningstexterna, lämpligen till 7 avdelningen om kyrkliga uppdrag och befattningar. Utskottet har inget eget förslag till sådan kompletterande inledningstext.
Utskottet tillstyrker KMot 1999:59.
1-2 §§
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
3 §
KMot 1999:77 och 1999:105 mom. 1 vill istället för bestämmelsen om firande av huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar ha en bestämmelse om att varje församling skall ha ett regelbundet gudstjänstfirande. KMot 1999:141 vill göra motsvarande ändring i 37 kap. 2 § och hemställer att det tredje stycket, som anger att en gudstjänst skall firas i församlingen under veckan om huvudgudstjänsten sammanlysts till en annan församling, skall utgå.
Utskottet menar att Centralstyrelsens förslag ger stort utrymme för den flexibilitet och anpassning till lokala förhållanden som motionärerna efterfrågar. De farhågor som framställts med anledning av förslaget framstår utifrån detta som obefogade. En huvudprincip anges och former fastställs för hur undantag från denna huvudprincip skall regleras. Oavsett om undantagen regleras genom tillstånd eller i församlingsinstruktionen, vilket KMot 1999:77 föreslår, blir det domkapitlet som på församlingens begäran fattar beslut om undantag från huvudprincipen. Utskottet menar att kyrkoordningen bör värna församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst och att Centralstyrelsens förslag är tydligare i detta avseende än de nämnda motionerna. Utskottet noterar också att inga särskilda krav ställs på vilken typ av gudstjänst som skall firas när huvudgudstjänsten sammanlysts. Detta öppnar för ett ökat antal lekmannaledda gudstjänster, något som utskottet välkomnar.
Det har dock i utskottet även funnits uppfattningen att paragrafen istället skulle föreskriva ett "regelbundet" gudstjänstliv. I voteringen i utskottet beslutade utskottet stödja Centralstyrelsens förslag med röstetalet 10-5. Ett särskilt yttrande har i denna fråga avgivits av Elsa Spännar, Martin Cruce, AnnMarie Nylander och Anders Åkerlund. Det särskilda yttrandet återfinns i slutet av gudstjänstutskottets yttrande.
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
4-5 §§
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
6 §
KMot 1999:55 är kritisk till att föreskriva högmässa som den gudstjänst som alla andra utgår ifrån. I många församlingar har söndagsmässan eller familjemässan kommit att ta över som huvudform för gudstjänstfirandet. Utskottet instämmer i motionen och menar att kyrkohandbokens olika former för huvudgudstjänst bör betraktas som likvärdiga. Utskottets förslag är därför att orden "utöver högmässa" utgår och att paragrafen därmed får följande lydelse:
Kyrkorådet i en församling får efter samråd med församlingens präster och kyrkomusiker besluta vilka i Den svenska kyrkohandboken angivna former av huvudgudstjänst som skall användas i församlingen.
7 §
Två motioner tar upp frågan om ekumeniskt gudstjänstfirande. KMot 1999:55 önskar ett enklare förfarande vid firande av ekumenisk gudstjänst och KMot 1999:83 önskar dels att det tydligt skall framgå att formerna för ekumeniskt gudstjänstfirande inte binds till kyrkohandbokens huvudgudstjänster, dels att regelbundet gudstjänstfirande tillsammans med församling i annat kristet trossamfund skall kunna regleras i församlingsinstruktionen.
Utskottet bejakar att Svenska kyrkans former för huvudgudstjänst inte skall diktera villkoren för ekumeniskt gudstjänstfirande. Utskottet vill också att bestämmelsen skall ge utrymme både för smidigt reglerande av regelbundet gemensamt gudstjänstfirande i församlingsinstruktion och för enstaka ekumeniska gudstjänster, som inte är av den karaktären att de bäst regleras genom församlingsinstruktionen. Det är att gå för långt i detaljreglering, menar utskottet, att ange i vilken form tillståndsgivandet skall ske. Ett fastställande av församlingsinstruktion, i vilken regelbundna ekumeniska gudstjänster ingår, måste ses som tillståndsgivning.
Utifrån det ovan anförda föreslår utskottet att paragrafen får följande skrivning, som täcker in båda dessa möjligheter:
Gudstjänst med en församling i ett annat kristet trossamfund får firas som huvudgudstjänst, om domkapitlet givit tillstånd till detta. Innan kyrkorådet fattar ett sådant beslut skall det samråda med församlingens präster och kyrkomusiker.
8 §
KMot 55 hemställer att orden "av kyrkohandboken" utgår som ett uttryck för en lägre grad av reglering på gudstjänstlivets område. Frågan om vilken grad av reglering av gudstjänstlivet som är önskvärd har flera gånger tidigare varit uppe för behandling i Kyrkomötet. Både 1997 och 1998 biföll Kyrkomötet yrkanden från Gudstjänstutskottet med innebörden att regleringen av gudstjänstlivet skall förenklas. Utskottet menar att den förändring motionären föreslår ligger väl i linje med Kyrkomötets tidigare hållning.
Utskottet menar att det även i huvudgudstjänsterna bör ges möjlighet att ibland välja alternativa moment utanför handboken. En huvudanledning till detta framgår av utskottets betänkande KG 1998:1:
Begreppet temamässa/gudstjänst avser egentligen en gudstjänst där ett övergripande tema formar valet av texter, psalmer, böner och utformningar av mässpartier. Om begreppet skall behålla denna betydelse är det problematiskt att använda det om en huvudgudstjänst där något enstaka moment bytts ut mot ett alternativ hämtat utanför kyrkohandbokens pärmar.
Farhågor har ibland rests om att Svenska kyrkans gemensamma gudstjänstliv skulle riskeras om en ökad frihet skulle tillåtas. Utskottet menar snarare att det är att se som en kodifiering av nu rådande praxis. Det ställer krav på aktiv samverkan mellan stift och församlingar, något som genom arbetet med församlingsinstruktionerna nu förutsätts få tydligare former.
Utskottet tillstyrker motionens förslag att orden "av kyrkohandbokens" utgår. Paragrafen skulle därmed få följande lydelse:
Kyrkoherden beslutar efter samråd med församlingens kyrkoråd, präster och kyrkomusiker om huvudgudstjänstens uppbyggnad och utformning.
Den präst som leder gudstjänsten beslutar vilka alternativa moment som skall användas.
9 §
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
10 §
KMot 1999:125 mom. 3 menar att beslut bör ske "i" samråd, inte "efter". KMot 1999:208 mom. 1 menar att paragrafen är uttryck för onödig detaljreglering och bör utgå.
Utskottet har vid flera tillfällen uttryckt en strävan efter en lägre grad av reglering av församlingarnas gudstjänstliv. På punkter där konflikter har uppstått är det däremot nödvändigt att en reglering finns. Utskottet instämmer i Centralstyrelsens bedömning i kommentarerna till paragrafen (CsSkr 1999:3 del 2, sid. 2-178-179). Regeln är att den präst som leder gudstjänsten har huvudansvaret men samverkan förutsätts med alla som medverkar.
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
11-12 §§
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
13 §
I KMot 1999:201, 206:1 och 223:1 yrkas att krav på konfirmation införs i kyrkoordningen för den som ska predika vid och leda de gemensamma gudstjänsterna i vissa eller alla församlingar i stiftet. Samma yrkande görs i 14 § beträffande motsvarande uppgifter i pastoratets församlingar.
Utskottet menar att denna fråga inrymmer många aspekter. Kravet på konfirmation för att predika och leda gudstjänst kan motiveras utifrån en önskan om att stärka konfirmationens ställning och poängtera dess betydelse av bekräftelse och sändning. Om konfirmationen inte har någon reell betydelse i Svenska kyrkan, utöver själva konfirmationshandlingen, finns en risk att detta bidrar till att försvaga konfirmationsseden.
Uppdraget att leda gudstjänst i Svenska kyrkan förutsätter utöver erforderliga kunskaper en förankring i kyrkans liv. Konfirmationen ger inte detta automatiskt, men kan vara ett led i den process som leder dit. Avgörande för utskottets ställningstagande har dock varit att inte i kyrkoordningen ställa upp annat än minimikrav. Det är visserligen lämpligt att den som ska leda gudstjänst i vår kyrka också är konfirmerad enligt dess ordning, men det får inte bli ett villkor som riskerar att förminska dopet som tillräcklig grund för delaktighet och ansvarstagande i kyrkans liv.
Det har dock även i utskottet funnits uppfattningen att den som skall leda gudstjänst skall vara både döpt och konfirmerad. I voteringen i utskottet beslutade utskottet stödja Centralstyrelsens förslag med röstetalet 8-7. Ett särskilt yttrande har i frågan lämnats av Åke Blomqvist, Lars Ekblad, Tony Guldbrandzén, AnnMarie Nylander, Glenn Håkansson, Lena Herbst och Bertil Persson. Det särskilda yttrandet återfinns i slutet av gudstjänstutskottets yttrande.
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
14 §
När det gäller frågan om krav på konfirmation, KMot 201, 206:2 och 223:1 hänvisar utskottet till 13 §.
KMot 1999:184 menar att kyrkoherden skall samråda med kyrkorådet innan tillstånd ges för lekman att leda gudstjänst eller predika. Utskottet menar att detta ligger inom ramen för kyrkoherdens ämbetsansvar och att motionen därför bör avslås.
KMot 1999:188 menar att paragrafen inte skall antas och att rätten att ge venia även fortsatt skall vara förbehållen biskopen. Utskottet menar tvärtom att den utveckling som paragrafen ger möjlighet till är önskvärd och välkommen. Ett förenklat förfarande för tillståndsgivande på det lokala planet möjliggör större ansvarstagande och ökad delaktighet för lekfolket i församlingen.
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
15-17 §§
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag
Ny 18 §
KMot 216 föreslår att en artonde paragraf fogas till kapitlet med innebörden att domkapitlet som ett led i sin tillsyn får besluta att gudstjänst inte får firas i en församling under viss tid. Denna åtgärd skall tillgripas endast vid synnerliga skäl.
Utskottet bejakar tillskapandet av en sanktionsmöjlighet som inte är definitiv på samma sätt som indragning av prästlegitimation eller församlingssammanslagning. Samtidigt är åtgärden tillräckligt kraftfull för att kunna fungera förebyggande. Även av rättssäkerhetsskäl är det angeläget att denna möjlighet regleras i kyrkoordningen.
Utskottet tillstyrker motionens förslag. En ny 18 § skulle därmed införas i kyrkoordningens 17 kap. med följande lydelse:
Domkapitlet får om det finns synnerliga skäl som ett led i sin tillsyn besluta att under viss tid skall huvudgudstjänster och andra gemensamma gudstjänster inte firas i församlingen.
18 kap. Gudstjänstböckerna
Inledning
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
1 §
Till paragrafen förelåg KMot 1999:153 som i hemställans första moment begär en ändring av paragraftextens sista sats. Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att paragrafens utformning i förslaget rymmer tolkningsmöjligheten att kyrkans böcker i sig själva är uttrycket för kyrkans tro, bekännelse och lära. Utskottet delar Centralstyrelsens uppfattning att kyrkans tro, bekännelse och lära finns uttryckt och återspeglad i kyrkans böcker.
Utskottet yrkar därför om avslag på KMot 1999:153, hemställans första moment. Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
2 §
Till paragrafen förelåg KMot 1999:153 som i hemställans andra moment begär att paragrafen inte skall antas. Utskottet kan inte ställa sig bakom motionärernas begäran. Nya bibelöversättningar kommer att göras också efter den nuvarande Bibelkommissionens upplösning. Det går vidare att fråga sig om kyrkoordningen i sin reglering behöver gå in så i detalj att den föreskriver just vilken översättning som får användas i Svenska kyrkans gudstjänster. Till detta kommer att det pågående översynsarbetet av evangelieboken har kommit fram till att det förslag till översedd evangeliebok som kommer att överlämnas till Församlingsnämnden och Centralstyrelsen nästa vår inte i alla delar helt kan följa Bibelkommissionens översättning. Det är bland annat Centralstyrelsens direktiv att lägga stor vikt vid ett inklusivt språkbruk som ibland kommer i konflikt med de översättningsalternativ som Bibelkommissionen valt. Evangelieboksgruppen har i sitt arbete valt att följa sina direktiv och därför ibland genomfört ändringar i Bibelkommissionens text, vilket redovisats vid förra årets kyrkomöte i CsSkr 1998:4 sid. 15-17.
Utskottet menar att Centralstyrelsen i sin kommentar till paragrafen i CsSkr 1999:3, del 2, sid. 2-183 gör en riktig bedömning av hur bibelläsningen bör anses vara något som håller samman och förenar församlingarna i Svenska kyrkan. Den som firar gudstjänst i Svenska kyrkan skall kunna känna igen att de bibeltexter som används är gemensamma i hela Svenska kyrkan.
Utskottet vill väcka frågan om bibelläsning på andra språk när gudstjänst firas inom Svenska kyrkan på andra språk än svenska. Detta berör också de icke-territoriella finska och tyska församlingarna som regelbundet firar gudstjänst enligt Svenska kyrkans ordning på andra språk än svenska. Om bibelöversättningen skall vara något som håller Svenska kyrkan samman borde också något sägas om vilka bibelöversättningar som kan användas i dessa gudstjänster.
Utskottet instämmer således i Centralstyrelsens bedömning att en gemensam översättning av Bibeln för hela Svenska kyrkan manifesterar vilka vi är som kyrka. Utskottet delar vidare läronämndens ståndpunkt att "det är angeläget att gudstjänstens texter läses ur den för Svenska kyrkan antagna evangelieboken i en av kyrkomötet godtagen översättning".
Utskottet yrkar därför avslag på KMot 1999:153, hemställans andra moment.
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
3 §
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
4 §
Till paragrafen förelåg KMot 1999:208 som i hemställans andra moment begär att paragrafen inte skall antas. Motionärens syfte är att mer än en psalm eller församlingssång som inte ingår i Den svenska psalmboken skall kunna användas i huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar. Formuleringarna i Centralstyrelsens förslag går tillbaka på den nu gällande regleringen som tillkommit för att psalmförfattandet och det hymnologiska arbetet inte skall avstanna. Det finns i den nuvarande regleringen en dubbel riktning, dels progressivt inbjudande till fortsatt arbete med att skriva och tonsätta nya psalmer och församlingssånger, dels ett värn om att församlingen inte skall utlämnas till att som samtliga psalmer i söndagens huvudgudstjänst behöva sjunga helt nyskrivet material utan att någon läro- och kvalitetsgranskning ägt rum.
Utskottet menar dock att den föreslagna regleringen är alltför snäv som tillåter att endast en psalm får bytas ut mot psalm och församlingssång som inte ingår i Den svenska psalmboken. Detta har blivit särskilt aktuellt sedan komplementet till psalmboken, Psalmer i 90-talet, utkommit. Detta material har inte lagts fram för kyrkomötet till beslut. Med nuvarande reglering kan därför endast en av de ordinarie psalmerna väljas ur detta komplement i församlingens huvudgudstjänst.
Enligt utskottet anger paragrafens första mening att Den svenska psalmboken alltid skall användas vid huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar. Ingen av dessa gudstjänster skall kunna firas utan att psalmboken används.
Utskottet delar dock motionärernas ståndpunkt att mer än en av psalmerna skall få bytas ut. Utskottet vill vidare understryka vikten av att präst och kyrkomusiker samverkar i valet av psalm och församlingssång utanför psalmboken. Häri instämmer utskottet i avslutningen av paragrafens andra stycke. Genom detta önskar inte utskottet bifalla KMot 208 i hemställans andra moment, där motionärerna begär att hela andra stycket i paragrafen skall utgå.
Utskottet tillstyrker lydelsen av paragrafens första stycke i Centralstyrelsens förslag, men önskar att andra stycket skall få följande lydelse:
Psalmer får bytas ut mot andra psalmer eller församlingssånger som inte ingår i Den svenska psalmboken om den präst som leder gudstjänsten och den tjänstgörande kyrkomusikern är ense.
Den förändring som utskottet förespråkar i lydelsen av paragrafens andra stycke är således att orden "En av psalmerna får bytas ..." ändras till "Psalmer får bytas ..." samt att orden "någon psalm eller församlingssång" ändras till "andra psalmer eller församlingssånger". Denna förändring innebär inte att alla psalmerna i huvudgudstjänsten och de kyrkliga handlingarna kan bytas mot psalm och församlingssång som inte ingår i psalmboken. Paragrafens första stycke står, enligt utskottet, som en garant för att psalmboken alltid skall användas i dessa gudstjänster.
§ 5
Till paragrafen förelåg KMot 1999:208 som i hemställans tredje moment begär att paragrafen skall erhålla en annan lydelse. Motionärerna hade i sin hemställan tagit sin utgångspunkt i att evangeliebokens text helt skulle överensstämma med Bibelkommissionens översättning. Därigenom skulle man i församlingens gudstjänst kunna läsa texterna ur en bibel. I paragrafen skulle då endast anges att evangeliebokens texter skall användas för läsningarna i huvudgudstjänsten. Användningen av evangelieboken som bok för textläsningarna skulle därigenom bli mindre nödvändig. Om inte texterna i evangelieboken helt kommer att överensstämma med bibelutgåvornas text blir det däremot viktigt att använda evangelieboken för dessa läsningar.
Svenska kyrkan har alltid haft traditionen att läsa huvudgudstjänsternas texter ur evangelieboken och inte direkt ur bibeln. Detta är ett gammalt bruk som bygger på att gudstjänstens textläsningar är äldre än beslutet om vilka skrifter som skall ingå i bibeln. Först när kyrkans församlingar använt texter i gudstjänsten i nära fyra hundra år fastställdes vilka skrifter som skulle ingå i bibeln. Kyrkans urval av texter i evangelieboken är därför i sig själv ett vittnesbörd om att först fanns läsningarna i kyrkans gudstjänst därefter beslutade kyrkan vilka av dessa texter som skulle finnas med i bibeln.
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
6 §
Till paragrafen förelåg KMot 1999:55 som menar att denna paragraf föreskriver ett onödigt krångligt tillvägagångssätt när man i en församling vill utveckla gudstjänstlivet. För församlingarna i flera av stiften i Svenska kyrkan skulle den föreslagna regleringen medföra en tillbakagång till ett tidigare stadium. Det skulle vara rimligare att låta församlingsinstruktionen fungera som det instrument för samspel mellan församling och stift som skulle tillgodose stiftets insyn i det som händer i församlingen.
Utskottet delar motionärens uppfattning att utvecklingen i flera av stiften har hunnit längre än vad som framgår i den av Centralstyrelsen föreslagna paragrafen. Att nu börja begära att församlingar som länge haft ett fungerande samspel med stiftet när det gäller gudstjänstlivet skall börja anmäla sina beslut till domkapitlet skulle vara att vrida klockan tillbaka. Utskottet delar motionärens ståndpunkt att församlingsinstruktionen är ett fullt tillräckligt instrument för samspelet mellan stift och församling. Församlingsinstruktionen ger domkapitlet de möjligheter som behövs att samverka med församlingen för att främja gudstjänstlivet.
Utskottet begär därför att de två sista meningarna i Centralstyrelsens förslag skall utgå. De meningar som utskottet menar skall utgå är således följande: "Ett sådant beslut skall genast anmälas till domkapitlet. Om det finns särskilda skäl får domkapitlet ändra eller upphäva kyrkoherdens beslut."
Utskottet tillstyrker i övrigt Centralstyrelsens förslag.
§ 7
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
§ 8
Utskottet har vid tidigare kyrkomöten redovisat en annan uppfattning än den som finns i Centralstyrelsens förslag. Eftersom de översättningar som görs till andra språk av Svenska kyrkans gudstjänstböcker är uttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära skall de, enligt utskottet, läggas fram för kyrkomötet för lärogranskning och beslut. Alla översättningar innebär tolkningar av innehållet i kyrkans böcker. Översättningarna till andra språk innebär också en anpassning till dessa språkgruppers uttryckssätt och kulturella sammanhang.
Utskottet delar inte Centralstyrelsens bedömning i kommentaren till paragrafen, CsSkr 1999:3 del 2, där det på sid. 2-184 anges som skäl för att låta Kyrkostyrelsen fatta beslut om dessa översättningar att man i så hög grad är beroende av "den kvalificerade språkliga expertis som används för översättningsarbetet och granskningen av detta". Utskottet menar att det i många kyrkomötesärenden behövs kvalificerad expertis, men att detta inte är ett argument för att frånta kyrkomötet möjligheten till läroprövning och överlåta beslutsfattandet till Kyrkostyrelsen.
För de språkliga minoriteter som använder översättningarna av Svenska kyrkans gudstjänstböcker är denna fråga av stort symbolvärde. Ett beslut som fattas i kyrkomötet om översättning till deras språk innebär att det språket jämställs med svenskan och att den språkliga minoriteten har en rättmätig plats i Svenska kyrkan, fullt jämställd med de svenskspråkiga i kyrkan. Att göra beslutet om översättning till andra språk till en kyrkostyrelsefråga kan uppfattas som att Svenska kyrkan anser att endast det svenska språket är Svenska kyrkans gudstjänstspråk och att gjorda översättningar endast skall återspegla det som den egentliga, svenskspråkiga kyrkan gör. Detta skulle dåligt motsvara den utveckling som finns av gudstjänstlivet inom Svenska kyrkan där den lokala anpassningen kommit att få stor betydelse.
De språkliga minoriteter som finns i Svenska kyrkan bör, enligt utskottet, få möjlighet att utveckla ett gudstjänstliv som inte endast kopierar det som sker på svenska, utan kan få ha sin egen prägel utifrån det egna sammanhanget.
Gudstjänstutskottet anförde vid 1998 års kyrkomöte i KG 1998:1 att utskottet då inte delade Centralstyrelsens bedömning när det gällde teckenspråket. Enligt utskottet bör teckenspråket jämställas med övriga minoritetsspråk så att huvudgudstjänst vid behov kan firas på teckenspråk. Centralstyrelsen hade i sin skrivelse till 1998 års kyrkomöte, CsSkr 1998:4, redovisat som sin ståndpunkt att det inte föreligger något behov av reglering av teckenspråkig gudstjänst eftersom huvudgudstjänst aldrig firas på teckenspråk.
Mot Centralstyrelsens ställningstagande vände sig i plenum även biskop Lars-Göran Lönnermark. Han lade fram två tungt vägande synpunkter. Först och främst att de gudstjänstmoment som översätts har sådan dignitet, att de bara av det skälet borde passera genom kyrkomötets beslutsordning. Inom ramen för översättning till teckenspråk har nämligen översatts trosbekännelsen, Herrens bön, nattvardsböner och välsignelsen. Det andra skälet är att det inte är ovanligt att huvudgudstjänster firas både på svenska och teckenspråk och då deltar verkligen döva i en huvudgudstjänst som firas på deras språk. Biskop Lönnermarks bestämda uppfattning i plenum vid 1998 års kyrkomöte var att ett förslag till gudstjänstordning på teckenspråk bör föreläggas kyrkomötet för antagande.
Utskottet instämmer i biskop Lönnermarks uppfattning och menar att översättningar av kyrkans gudstjänstböcker till erkända minoritetsspråk, åtminstone finska, samiska och teckenspråk, måste bli föremål för kyrkomötets prövning och godkännande.
Utskottet begär därför att paragrafen ändras till att ange att det är kyrkomötet som får besluta om vilka översättningar till andra språk av kyrkans gudstjänstböcker som får användas. Paragrafen skulle med denna förändring erhålla följande lydelse:
Kyrkomötet får besluta vilka översättningar till andra språk av Svenska kyrkans gudstjänstböcker som får användas i Svenska kyrkan.
19 kap. Dop
Inledning, 1-4 §§
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
5 §
Till paragrafen förelåg KMot 1999:201 som i hemställans fjärde moment begär att paragrafen skall ändras i sitt första stycke så att endast den som är döpt, konfirmerad och tillhör Svenska kyrkan får förrätta ett dop i krissituation.
Utskottet delar inte motionärernas begäran att den som utför ett dop i krissituation själv måste vara konfirmerad och tillhöra Svenska kyrkan. I en krissituation måste inriktningen främst vara att dopet blir av, inte att finna en person som uppfyller de kriterier som motionärerna ställer upp. Inriktningen på att dopet verkligen kommer till stånd går så mycket före allt annat, att inte ens kravet att den som utför dopet själv skall vara döpt är helt nödvändigt.
Utskottet begär därför avslag på KMot 1999:201 hemställans fjärde moment.
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
6 §
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
7 §
Till paragrafen förelåg KMot 1999:39 hemställans första moment, 201 hemställans femte moment samt 222 som önskar kompletteringar av texten i paragrafen. Samtliga motioner begär att den som skall antecknas som fadder inte endast skall vara döpt utan också konfirmerad. Motion 201 begär även att en fadder skall tillhöra Svenska kyrkan.
Utskottet har noterat den problematik som aktualiserats kring val av faddrar. Denna berör dels vilka krav man från kyrkan skall ställa för att någon skall vara fadder, dels varaktigheten av uppdraget och om den som åtagit sig att vara fadder kan avsäga sig uppdraget och begära att få sitt namn borttaget ur ministerialboken. Valet av faddrar är inställt i ett känsligt socialt sammanhang och inte lätt att reglera i en kyrkoordningstext. Det är här inte frågan om en juridisk handling. Valet av faddrar handlar i hög grad om förtroende och samhörighet. För en kyrkoherde är det rimligen inte till någon större hjälp att i den konkreta situationen kunna hänvisa till kyrkoordningens text och ha denna på sin sida.
Utskottet menar därmed att frågan om faddrar främst är av pastoral karaktär och bör utvecklas i en doppastoral. I en sådan pastoral kan det exempelvis anges att församlingen vill rusta dem som blir faddrar genom att erbjuda dem viss undervisning. Samtal med föräldrar och faddrar om fadderskapets innebörd bör också kunna höra hemma i det som utvecklas i en doppastoral. Även de faddrar som är konfirmerade och tillhör Svenska kyrkan kan behöva förbereda sig för sitt uppdrag.
Inriktningen i kyrkoordningen bör vara att ange en lägsta nivå, inte att ställa kraven så högt att människor upplever sig otillräckliga och utanför kyrkans gemenskap. I den lokala doppastoralen kan sedan närmare anges hur man lokalt vill arbeta för att stödja faddrarna i deras uppdrag.
Utskottet yrkar därför avslag på KMot 1999:39 hemställans första moment, 201 hemställans femte moment samt 222. Det har dock i utskottet även funnits uppfattningen att den som är fadder skall vara både döpt och konfirmerad. I voteringen i utskottet beslutade utskottet stödja Centralstyrelsens förslag med röstetalet 10-5.
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
8-9 §§
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
20 kap. Nattvard
Inledning, 1 och 7 §§
Till femte avdelningens 20. kap. förelåg KMot 1999:183 vilken i hemställans första och andra moment begär att 1 och 7 §§ skall få annan lydelse. Motionären yrkar att det i dessa båda paragrafer bör anges att nattvard firas med nattvardsbön till skillnad mot Centralstyrelsens förslag som anger läsning av instiftelseorden. Bakom motionärens begäran ligger den utveckling i Svenska kyrkan från läsning av instiftelseorden i mässan till att använda en nattvardsbön i vilken instiftelseorden ingår.
Genom de föreslagna ändringarna i 1 och 7 §§ skulle texten i dessa paragrafer bättre stämma överens med inledningens formulering där det heter att "nattvarden firas med en nattvardsbön" som innefattar bön om Andens närvaro och berättelsen om när Jesus instiftar nattvarden.
Utskottet menar att det förekommer tillfällen när det är av stor vikt att vara kortfattad. Då finns det inte alltid möjlighet att använda en hel nattvardsbön. Exempel på sådana tillfällen är sjukkommunion. Även om det i kyrkoordningstexten verkar innebära bristande kongruens mellan inledningstext och paragrafer är det, enligt utskottet, viktigt att markera vad som är det minsta som krävs för att fira nattvard, även om detta mer är undantag än det normala bruket.
Utskottet har i detta sammanhang noterat den definition av instiftelseorden som ges i kyrkoordningsförslaget. I inledningen till 20 kap. anges att med instiftelseorden menas "Bibelns berättelse om när Jesus instiftar nattvarden". Det är således själva berättelsen, inte texten i sig, som här betecknas som instiftelseorden. När instiftelsetexten i 1 Kor. 11 jämförs med den ordalydelse som 1986 års kyrkomöte beslutade skulle ingå i den nuvarande kyrkohandboken blir det tydligt att här finns en skillnad. Berättelsen är densamma, men på ett antal ställen har kyrkomötet valt andra ord eller uteslutit ord som finns i Bibelkommissionens utgåva. På detta sätt skiljer sig det som i kyrkohandboken har rubriken instiftelseorden, i 2 kapitlets ordning för sjukkommunion, från texten i 1981 års bibelöversättning av Nya testamentet.
Utskottet yrkar avslag på KMot 1999:183 mom. 1 och 2.
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
2 §
I KMot 1999:154 i hemställans första moment yrkas att den som skall få ta emot nattvardsgåvorna inte endast skall vara döpt, såsom anges i Centralstyrelsens förslag, utan även admitterad av präst i Svenska kyrkan.
Utskottet menar att denna fråga redan har varit uppe för avgörande i Svenska kyrkan och att det är helt klart att det nu endast är dopet som är utgångspunkt för tillträdet till nattvarden. Inget mer än dopet behövs för att ta emot nattvarden.
Utskottet yrkar därmed avslag på KMot 1999:154, hemställans första moment. Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
3-4 §
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
5 §
Till paragrafen förelåg KMot 1999:154 vilken i hemställans fjärde moment begär att paragrafen skall utgå, samt motionerna 201 och 206 som i hemställans sjätte respektive tredje moment yrkar att den som biträder vid nattvardens utdelande inte endast skall vara döpt utan även konfirmerad.
Utskottets uppfattning är att det är dopet som är grunden även för uppdraget att dela ut nattvarden. Utskottet yrkar i enlighet därmed avslag på KMot 1999:154 hemställans fjärde moment, 201 hemställans sjätte moment och 206 hemställans tredje moment.
Det har i utskottet även funnits uppfattningen att den som biträder vid nattvardens utdelande skall vara både döpt och konfirmerad. Ett särskilt yttrande har i denna fråga lämnats av ledamöterna Åke Blomqvist, Lars Ekblad, Tony Guldbrandzén, AnnMarie Nylander, Glenn Håkansson, Lena Herbst och Bertil Persson. Det särskilda yttrandet återfinns i slutet av gudstjänstutskottets yttrande.
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
6 §
Till paragrafen förelåg KMot 1999:154 vilken i hemställans femte moment yrkar att paragrafen skall utgå.
Utskottet menar att det ekumeniska engagemanget är en viktig del av Svenska kyrkans arbete med sikte på enhet mellan de kristna och de kristna kyrkorna. Ekumeniskt nattvardsfirande är ett sätt att göra synlig den enhet som vi längtar efter.
Utskottet yrkar i enlighet därmed avslag på KMot 1999:154 femte momentet.
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
7 §
Till paragrafen förelåg KMot 1999:183 vilken i hemställans tredje moment yrkar att det skall förtydligas vilken kyrkoherde paragrafen avser.
Utskottet instämmer i motionärens uppfattning att det är otydligt vilken kyrkoherde som här åsyftas. Utskottet kan se åtminstone tre tolkningsmöjligheter. Kyrkoherde kan i sammanhanget syfta på kyrkoherden i den territoriella församling i vilken gudstjänsten firas. Kyrkoherde kan avse den tjänstgörande prästens kyrkoherde i den egna församlingen. Kyrkoherde kan också eventuellt avse kyrkoherden i den församling i något annat kristet trossamfund där gudstjänsten skall firas.
Utskottet önskar bifalla motionärens begäran och föreslår att orden i paragrafens första mening "om kyrkoherden medger det" skall utgå. Paragrafen får med denna förändring följande lydelse:
En präst i Svenska kyrkan får biträda vid en nattvardsgudstjänst i något annat kristet trossamfund. I gudstjänstordningen skall ingå läsning av instiftelseorden samt utdelande av det välsignade brödet och vinet.
8 §
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
21 kap. Bikt
Inledning, 1-2 §
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag
22 kap. Konfirmation
Inledning, 1-3 §
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
4 §
Till paragrafen förelåg KMot 1999:39 som i hemställans andra moment yrkar på ett tillägg till denna paragraf med innebörden att den som döps som vuxen skall antecknas som konfirmerad i ministerialböckernas konfirmanddel.
Utskottet delar motionärernas synsätt på denna punkt och föreslår därför bifall till hemställans andra moment i denna motion. Paragrafen skulle med denna ändring erhålla följande lydelse:
Domkapitlet får utfärda bestämmelser för den dopundervisning som föregår konfirmationsgudstjänsten. Den som döps som vuxen efter genomgången dopundervisning skall antecknas som konfirmerad i ministerialböckernas konfirmationsdel.
23 kap. Vigsel
Inledning, 1-3 §§
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
24 kap. Begravning
Inledning, 1-5 §§
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
6 §
KMot 208:4 önskar att "huvudgudstjänst" byts ut mot "gudstjänst". Detta motiveras utifrån att skrivningen i Centralstyrelsens förslag kan komma att begränsa möjligheten att låta tacksägelsen bli en del av ett pastoralt handlande kring sorg och begravning som prövar andra gudstjänstformer. Den föreslagna ändringen ger också möjlighet att låta tacksägelse ske i en distriktskyrka, där den gudstjänst som hålls inte alltid är församlingens huvudgudstjänst.
Utskottet tillstyrker motionens förslag. Paragrafen skulle därmed få följande lydelse:
Själaringning får ske när någon som tillhörde Svenska kyrkan har avlidit.
Efter dödsfallet skall tacksägelse ske i en församlings gudstjänst.
Kyrkoherden svarar för att själaringning sker och tacksägelse hålls.
7 §
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
25 kap. Vigningshandlingar
Inledning samt 1 och 2 §§
Till inledningen och paragraferna 1 och 2 förelåg KMot 1999:124 mom. 1 och 151 mom. 3 som berör begreppet vigningstjänst, samt motion 42 mom. 5 som begär att diakon och diakonvigning inte skall tas med i kyrkoordningen. KMot 1999:124 mom. 1 begär att begreppet vigningstjänst ändras till ämbete. KMot 1999:151 mom. 3 begär att begreppet vigningstjänst skall utgå. Till utskottet har också remitterats KMot 1999:172 för yttrande som rör 25 kap.
Utskottet har funnit många fördelar med begreppet vigningstjänst jämfört med begreppet ämbete, främst att tjänst så nära anknyter till tjänande och tydligt markerar att de som är vigda till tjänst i kyrkan inte står inordnade i ett hierarkiskt förhållande till de övriga som tillhör kyrkan. Den som är vigd har ett uppdrag att tjäna de andra. Begreppet vigningstjänst anknyter även, som Centralstyrelsen och Läronämnden har visat, till det språkbruk som förekommer i andra lutherska och reformatoriska kyrkor. Användningen av detta språkbruk återfinns också i betydelsefulla ekumeniska dokument som Svenska kyrkan på olika sätt har anslutit sig till och ställt sig bakom.
Utskottet menar att begreppet ämbete inte bör användas i detta sammanhang. Detta begrepp för i alltför hög grad tanken till kyrkan som en myndighet där de vigda är ämbetsmän. Förslaget i KMot 1999:124 mom. 1 att återinföra begreppet ämbete vann i utskottet inget stöd. Utskottet begär därför att motionen ej bifalls.
Utskottet har dock fört dessa tankar vidare och noterat att några av remissinstanserna förordat användningen av begreppen uppdrag och vigningsuppdrag. Många fördelar finns, enligt utskottet, med dessa ord. Att tala om tjänst och vigningstjänst kan leda tanken till att de vigda är att likna vid tjänstemän och inte att de vigda har ett uppdrag grundat på dopet som de delar med alla döpta. Utskottet kan väl tänka sig att användningen av begreppen uppdrag och vigningsuppdrag i lika hög grad som tjänst och vigningstjänst motsvarar de begrepp på engelska och tyska som används i de ekumeniska kontakterna. Utskottet vill dock understryka att när begreppet uppdrag och vigningsuppdrag används måste det markeras att de vigda inte har ett uppdrag endast för stunden utan att kyrkans vigningsuppdrag syftar till ett livslångt engagemang.
Efter dessa överväganden kunde utskottet konstatera att en knapp majoritet med röstetalet 7-6 föredrog att använda begreppet vigningsuppdrag, medan en stor minoritet stod bakom förslaget att använda kyrkoordningsförslagets begrepp vigningstjänst. Utskottet begär därmed att begreppet vigningstjänst skall ersättas med begreppet vigningsuppdrag varje gång det nämns i kyrkoordningen.
1 §
Utskottet tillstyrker med ovan anförda argument Centralstyrelsens förslag.
2 §
För begreppet vigningsuppdrag hänvisas till det ovan anförda.
Till paragrafen förelåg även KMot 1999:44, 45 och 126 mom. 1 som samtliga rör paragrafens punkt 3. Motionerna 45 och 126 mom. 1 begär att paragrafens punkt 3 inte skall antas, medan motion 44 begär att den skall omformuleras på ett sådant sätt att det klart framgår vad som avses med paragrafen.
Utskottet har övervägt om inte paragrafens krav närmast hör hemma i lämplighetsprövningen inför vigningen. Erfarenheten visar dock, enligt utskottet, att det just på denna punkt, när det gäller att i alla uppgifter tjänstgöra med andra som vigts oavsett deras kön, kan uppstå konflikter. De konflikter som har uppstått är ofta svåra att hantera och utskottet beklagar att situationen är sådan att en detaljerad reglering verkligen behövs på denna punkt.
Utskottet ser vidare att den föreslagna regleringen nu täcker även vigning av biskopar och diakoner. Utskottet hälsar därför med tillfredsställelse att det nu görs tydligt att kyrkan förväntar sig även av dessa att de skall kunna arbeta tillsammans oavsett kön.
Utskottet yrkar därmed avslag på KMot 1999:44, 45 och 126 mom. 1 och tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
Ledamoten Lars Ekblad anmälde avvikande mening och anslöt sig till yrkandet i KMot 45 att paragrafens punkt 3 inte skall antas.
3-6 §§
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
7 och 8 §§
Det 25 kapitlets 7 och 8 §§ behandlar diakonvigningen som här för första gången får en plats i kyrkans kyrkoordning. Till paragraferna förelåg KMot 1999:42 mom. 5 som yrkar att dessa paragrafer inte skall ingå i kyrkoordningen. Utskottet har med anledning av denna motion och motion 151 fört en längre debatt om diakonvigningens och diakonuppdragets innebörd.
Som utgångspunkt för utskottets arbete har funnits frågan om diakonatet skall inordnas i kyrkans vigningsuppdrag och därigenom diakonvigningen skall regleras i kyrkoordningen. För att utskottet på ett genomtänkt sätt skall kunna ta ställning krävs ett vidare principiellt resonemang kring diakonatets ställning i Svenska kyrkan.
Frågan om diakonatet hör vid årets kyrkomöte till ett större sammanhang där flera olika förändringar föreslås i förslaget till ny kyrkoordning. Gudstjänstutskottet menar att ett beslut att tillstyrka att diakonvigning finns med i kyrkoordningens 25 kap. inte med nödvändighet medför ett stöd för de övriga förändringar som föreslås i kyrkoordningsförslaget, exempelvis att diakonerna skall vara representerade i domkapitlet och deltaga i biskopsval.
En majoritet av remissinstanserna i arbetet med förslaget till ny kyrkoordning har bejakat förslaget. Utskottet vill vidare visa på att den i 25 kap. föreslagna regleringen av diakonvigning till sitt innehåll motsvarar det som kyrkomötet redan 1987 beslutade när kyrkohandbokens vigningsordningar antogs. Förslaget till kyrkoordning kodifierar i 25 kap. 7 och §§ det som idag gäller genom tidigare fattade beslut i kyrkomötet. Det nya är egentligen inte innehållet i paragrafen utan att diakonerna över huvud taget finns med i kyrkoordningen. Om diakonvigningen nu inte tas med i kyrkoordningen kan detta få följder för kyrkohandboken och uppfattas som ett misstroende från kyrkan gentemot dem som redan vigts till diakoner.
Utskottet har en mycket positiv syn på det karitativa arbete som diakonerna idag utför i Svenska kyrkan och ser dem som ett omistligt tecken på kyrkans uppdrag att tjäna Gud i medmänniskorna. En utgångspunkt för utskottet är att kyrkans vigningsuppdrag som helhet skall tolkas som ett tjänande uppdrag och inte som en hierarkisk ämbetsordning. Utskottet finner detta tydligt angivet i kyrkans vigningsordningar.
Utskottet uppfattar diakonvigningens innebörd som en vigning till ett livslångt karitativt uppdrag. Några i utskottet skulle önska att vigningens betydelse ytterligare klargjordes. Det finns enligt dessa en risk att vigningsgudstjänsten uppfattas som om fokus mer ligger på liturgiska funktioner än på det karitativa uppdraget.
I kyrkohandboken sägs att diakonen skall "uppsöka, hjälpa och stödja dem som är i kroppslig och själslig nöd, ge kristen fostran och undervisning i tron, i församling och samhälle vara ett barmhärtighetens tecken och i allt tjäna Kristus i sin nästa." Till diakonens vigningslöften hör idag att lova att "hjälpa dem som behöver er tjänst och stå på de förtrycktas sida." I kyrkohandbokens diakonvigningsordning sägs även att diakonen skall "... uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott så att Guds kärlek blir synlig i världen." Diakonens stora betydelse att samla lekfolket och rusta dem till kärlekstjänst önskar utskottet särskilt uppmärksamma som en viktig del av diakonens uppgift. Många positiva erfarenheter finns även av att diakoner i Svenska kyrkans församlingar kan samla lekmänniskor till ett större och mer aktivt ansvar för gudstjänsten.
Det har i Svenska kyrkan skett en tydlig utveckling i synen på diakonatet. När 1985 års kyrkomöte skulle avfatta Svenska kyrkans svar på det s.k. Lima-dokumentet "Dop Nattvard Ämbete" till Kyrkornas Världsråd kunde en tydlig försiktighet märkas i frågan om diakonatets inordning i kyrkans vigningsuppdrag.
Några år senare beslutade 1987 års kyrkomöte om kyrkohandbokens andra del. I inledningen till vigningshandlingarna heter det där, att "vigningarna till biskop, präst och diakon är likvärdiga uttryck för evangeliets fullhet och för kyrkans uppdrag utifrån detta evangelium, som skall gestaltas i såväl ord som handling."
Utvecklingen har gått vidare fram till idag när en stor majoritet av remissinstanserna bejakat diakonatets införande i kyrkordningen som en del av kyrkans vigningsuppdrag. Den pågående utvecklingen står även i samklang med den ekumeniska öppenhet som Svenska kyrkan strävar efter och som befrämjar en bred allmänkyrklig samsyn kring kyrkans vigningsuppdrag.
I utskottet har frågan ställts hur den i kyrkoordningen föreslagna förändringen påverkar frågan om den dubbla/gemensamma ansvarslinjen. Denna fråga verkar inte ha belysts tillräckligt. Vad händer om kyrkoordningens förslag antas och diakonerna inte längre kyrkorättsligt kommer att räknas till lekfolket? Den gemensamma ansvarslinjen har fått en framträdande roll i det föreliggande kyrkoordningsförslaget. Den innebär att de som är vigda till kyrkans vigningsuppdrag tillsammans med lekfolket skall ta ansvar för kyrkolivet. Många diakoner har förtroendeuppdrag av skilda slag inom kyrkan. Hur påverkar den i kyrkoordningen föreslagna förändringen av diakonerna balansen mellan vigda och ovigda i frågan om det gemensamma ansvaret? Utskottet har inte kunnat formulera några svar på frågan och vill därför i detta yttrande lyfta fram den till andra kyrkolagsutskottet.
Utskottet har vidare utifrån motion 151 övervägt om inte den föreslagna förändringen medför en stärkt hierarkisk struktur i Svenska kyrkan. Denna stärkta hierarki skulle då kunna medföra att det mer än i dag kommer att göras skillnad mellan dem som är vigda till kyrkans vigningsuppdrag och dem som inte är vigda. En sådan utveckling skulle inte gagna arbetet i Svenska kyrkans församlingar.
Utskottet delar i långa stycken de uppfattningar som kommer till synes i KMot 1999:151 och vill i likhet med motionärerna motverka en utveckling i riktning mot att Svenska kyrkan får en starkare hierarkisk karaktär och att diakonatet utvecklas till ett liturgiskt diakonat.
Det diakonala vigningsuppdraget i kyrkan har inte till syfte att frånta andra medarbetare i församlingslivet och i gudstjänsten legitima uppgifter och uppdrag. De som är diakonvigda i Svenska kyrkan har inte några uppdrag i gudstjänsten som är speciellt avdelade för dem. Däremot kan och skall diakoner på samma sätt som andra medarbetare utföra lämpliga uppgifter i kyrkans gudstjänst. Även om inte diakonen är förbehållen särskilda uppdrag i liturgin är det likväl viktigt att hela kyrkans diakonala uppdrag på olika sätt blir synliggjort och kommer till uttryck i gudstjänsten. Detta är en viktig påminnelse för alla som har uppdraget att förbereda och gestalta gudstjänstlivet.
Utskottet har i behandlingen av 7 och 8 §§ även behandlat KMot 1999:172 och kan som svar på motionen hänvisa till vad utskottet här har anfört om diakonatets karitativa uppdrag. Utskottet önskar inte bifalla motionens begäran om en undersökning av liturgiska bruk eftersom sådana undersökningar redan förekommer. Här kan erinras om den utvärdering av användningen av 1986 års kyrkohandbok som delades ut vid förra årets kyrkomöte. Utskottet ser inget behov av ytterligare undersökningar än dem som redan kontinuerligt utförs.
En bred uppslutning finns i utskottet bakom att diakonvigningen skall kunna nämnas i kyrkoordningens 25 kap. om detta inte anses vara direkt knutet till de övriga förändringar av diakonatets ställning som föreslås i kyrkoordningen.
Utskottet tillstyrker därmed enhälligt Centralstyrelsens förslag till 7 och 8 §§.
9 §
Till paragrafen förelåg KMot 1999:46 som hemställer att denna paragraf inte skall antas.
Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att Lutherska världsförbundet är på väg att utvecklas till ett överkyrkligt organ. Utvecklingen är snarast att mer betona gemenskapsperspektivet än samordningsperspektivet i samtalen mellan de lutherska kyrkorna inom Lutherska världsförbundet. Att Lutherska världsförbundet idag skulle kunna uppfattas som ett överkyrkligt ordgan finner utskottet främmande.
Utskottet yrkar därför avslag på motionen och tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
26 kap. Sändnings- och mottagningshandlingar
Inledning
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
1 §
KMot 168 vill göra mottagning av anställda, medarbetare och förtroendevalda vid huvudgudstjänst obligatorisk. I mom. 5 föreslås inledningstextens sista mening lyda: "På motsvarande sätt tas andra anställda, medarbetare och förtroendevalda emot vid en huvudgudstjänst."
Utskottet menar att bruket att ta emot medarbetare vid en gudstjänst bör uppmuntras. Däremot vill inte utskottet göra bruket obligatoriskt som motionen föreslår.
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
2-3 §§
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
4 §
KMot 1999:168 mom. 6 vill göra motsvarande ändring som i inledningstexten så att mottagning i församlingens gudstjänst görs obligatorisk. I konsekvens med resonemanget ovan tillstyrker utskottet Centralstyrelsens förslag.
27 kap. Invigningshandlingar
Inledning, 1 §
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
2 §
KMot 1999:182 visar på bristande samstämmighet mellan inledningstexten och den andra paragrafen i kyrkoordningsförslaget. Av inledningstexten framgår att invigning är detsamma som att ta i bruk genom läsning av Guds ord och bön. Formuleringen i 2 § "invigas och tas i bruk" framstår därför som inkonsekvent. Eftersom inledningstexten definierat vad en invigning är behöver ingen ytterligare bestämning göras.
Utskottet föreslår att orden "och tas i bruk" utgår och att paragrafen därmed får följande lydelse:
Ett nytt kyrkorum skall invigas genom en kyrkoinvigningsmässa. Detsamma gäller när ett kyrkorum åter tas i bruk.
Kyrkoinvigningsmässan skall ledas av biskopen eller en präst som biskopen utser.
3 §
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
4 §
KMot 1999:110 tar upp frågan om invigning av begravningsplatser och relationen till andra trossamfund. Motionen föreslår att invigning av en ny begravningsplats endast skall gälla de delar som skall brukas för dem som tillhör Svenska kyrkan. Motionen aktualiserar flera olika frågor. Några av dem rör förhållandet mellan Svenska kyrkans roll som huvudman för allmänna begravningsplatser och rollen som trossamfund i relation till sina kyrkotillhöriga. Dessa frågor behandlas genom statlig lagstiftning. För Svenska kyrkan är det angeläget att dessa två roller hålls isär så att inte andra trosbekännares religionsfrihet kränks.
Utskottet menar att det är viktigt att särskilja frågan om invigning av begravningsplats i relation till icke kristna trosbekännare och i relation till andra kristna samfund. De som önskar begravas på begravningsplats förbehållen den egna trosriktningen har idag möjlighet till detta genom de särskilda begravningsplatser som upprättats. Enligt den statliga utredningen visar en enkät att det endast i något fall upplevts som ett problem att sådana särskilda begravningsplatser i vissa fall lagts på mark som vigts i Svenska kyrkans ordning. I det fallet var det inte människor av annan tro som protesterade, utan kristna som hade invändningar mot att de särskilda gravplatserna placerats på vigd jord SOU 1997:42, sid. 100. En begravningsplats kan av naturliga skäl inte tas ur bruk på samma sätt som ett kyrkorum men detta är enligt utskottets mening inte heller nödvändigt. Utskottet ser inga hinder i att delar av en begravningsplats som invigts enligt kristen tradition senare brukas av andra religiösa traditioner. Inte heller möter det några som helst hinder att människor av annan tro begravs på av Svenska kyrkan invigd begravningsplats.
När det gäller andra kristna samfund och traditioner har den uppdelning av begravningsplatser och kyrkogårdar i olika kvarter för katoliker, ortodoxa och protestanter som finns i många andra länder hittills inte varit aktuell. Detta är något att värna om och bestämmelsen bör därför inte begränsa invigning av begravningsplats till att gälla dem som tillhör Svenska kyrkan. En god ordning vore att sådan invigning vid behov görs till en gemensam angelägenhet genom att företrädare för andra kristna samfund och icke kristna trosriktningar inbjuds att medverka i eller närvara vid invigningen. Utskottet bejakar motionens intention att respektera andra religiösa traditioners behov men menar att förslaget till formulering, liksom Centralstyrelsens förslag, riskerar att överbetona tillhörigheten till Svenska kyrkan.
Utskottet föreslår därför att orden "för dem som tillhör Svenska kyrkan" utgår. Paragrafen skulle därmed få följande lydelse:
En ny begravningsplats skall invigas. Detsamma gäller när en begravningsplats har utvidgats.
Invigningsgudstjänsten skall ledas av kontraktsprosten eller en präst som kontraktsprosten utser.
28 kap. Kyrkoåret
Inledning
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
1 §
I KMot 1999:199 begärs att nationaldagen 6 juni skall infogas bland kyrkoårets helg- och högtidsdagar. Läronämnden har yttrat sig över motionen och menar att nationaldagen inte hör hemma i kyrkoåret. Utskottet instämmer i Läronämndens bedömning och tillstyrker Centralstyrelsens förslag.
Sammanfattning
Gudstjänstutskottet begär härmed att andra kyrkolagsutskottet i sin behandling av kyrkoordningsförslagets femte avdelning, Gudstjänst, låter genomföra förändringar av förslagets text i följande kapitel och paragrafer med hänvisning till det ovan anförda. Utskottet tillstyrker i övrigt Centralstyrelsens förslag.
Ändringar begärs i :
17 kap. Inledningen, 6,7 8 och ny18 §
18 kap. 4, 6 och 8 §§.
20. kap. 7 §.
22 kap. 4 §.
24 kap. 6§
25 kap. Inledningen, 1 och 2 §§
27 kap. 2 och 4 §§
Utskottet begär även att begreppet vigningstjänst i kyrkoordningen genomgående byts ut mot vigningsuppdrag.
Sigtuna den 31 maj 1999
På gudstjänstutskottets vägnar
Glenn Håkansson
Nils-Henrik Nilsson
Maria Klasson Sundin
Närvarande: Glenn Håkansson, ordf, Gunnar Prytz, Ulla-Britt Emanuelsson, Timmy Leijen, Evy Åberg, Lars Ekblad, Kerstin Hesslefors Persson, Tony Guldbrandzén, Åke Blomqvist, Anders Åkerlund, Elsa Spännar, AnnMarie Nylander, Martin Cruce, Bertil Persson och Lena Herbst.
Biskop Claes-Bertil Ytterberg har deltagit i utskottets överläggningar.
Särskilt yttrande med anledning av 17 kap. 3 §
Vi ser att det blir problem för många mindre församlingar om det i kyrkoordningen skall angivas att huvudgudstjänst normalt firas i varje församling alla sön- och helgdagar.
Kyrkoherde och kyrkoråd har gemensamt ansvar för det andliga livets utveckling i församlingen. Därför skall gudstjänstfrekvens och andra församlingsaktiviteter initieras och planläggas av dessa tillsammans. I den kommande församlingsinstruktionen skall anges hur detta är planlagt. Fromhetsliv och traditioner skiftar över vårt land och det är något som domkapitlen väl känner.
I en mindre församling måste det finnas en variation av församlingsaktiviteter på ett annat sätt än vad som förekommer i större församlingar. T.ex. vecka 1 - familjegudstjänst, vecka 2 - församlingsafton, vecka 3 - helgsmålsbön, vecka 4 - utfärd, vecka 5 söndagsgudstjänst.
Av detta skäl menar vi att det är fullt tillräckligt att det i den kommande församlingsinstruktionen angives med vilken regelbundenhet det firas gudstjänst inom församlingen. Vi föreslår därför att första stycket, kap. 17 3 § skall ha följande lydelse: "Varje församling skall ha ett regelbundet gudstjänstliv" och att tredje och fjärde stycket utgår ur 3§.
Martin Cruce, Anders Åkerlund, AnnMarie Nylander, Elsa Spännar.
Särskilt yttrande med anledning av 17 kap. 13-14 §§ samt 20 kap. 5 §
I motion 1999:206 anförs skäl för att den som enligt 17 kap. 13-14 § får tillstånd att predika och leda gudstjänst samt att den som enligt 20 kap. 5 § får biträda när nattvardsgåvorna delas utöver att vara döpt också skall vara konfirmerad. Vi delar denna uppfattning.
Det kristna livet är ett ständigt växande, en vandring längs en livsväg, ett växande i tro. Och växandet ger också successivt mognande och ansvarstagande.
Under dopakten läses: "döp dem ... och lär dem".
I inledningstexten till 19 kap. görs detta tydligt:
Genom dopet
- tar Gud upp människan i sin gemenskap och för henne in i sin kyrka och församling."
- har människan fått Guds nåd, en nåd som bär henne hela livet och genom döden.
Det är församlingens uppgift att ombesörja att dopundervisning sker.
Dopet kan senare bekräftas i församlingens gemenskap, vid Konfirmation och annan gudstjänst där dopet aktualiseras.
I ritualet för konfirmationsgudstjänst finns en sändning att göra Guds rike synligt i världen - ett ytterligare tecken på växandet. Och växandet i tron finns också med under rubriken Trosbekännelsen.
De särskilda uppdragen att biträda med att dela ut nattvarden och leda gudstjänst har sin grund i denna sändning.
Åke Blomqvist, Lars Ekblad, Tony Guldbrandzén, AnnMarie Nylander, Glenn Håkansson, Lena Herbst och Bertil Persson.
Församlingsutskottets yttrande
1999:1y
med anledning av Centralstyrelsens förslag till Kyrkoordning för Svenska kyrkan, Andra avdelningen
Till Församlingsutskottet har för yttrande överlämnats CsSkr 1999:3, Andra avdelningen, med förslag till Kyrkoordning samt motionerna KMot 1999:17, 22, 23, 28, 29, 31, 40, 48, 59, 60, 74, 75, 80, 87, 90, 92, 93, 97, 98, 100, 102, 103, 106, 117, 120, 127, 139, 148, 152, 176, 177, 179, 185, 193, 201, 209, 221 i anledning därav.
Övergripande synpunkter
Utskottet noterar med tillfredsställelse hur kyrkoordningsförslaget utgår från en kyrkosyn som uppfattar den lokala församlingen som kyrkans grundläggande enhet. Denna grundprincip återspeglas konsekvent i förslagstexten varför ställningstaganden i enskilda detaljfrågor behöver relateras till den större helhet som kyrkoordningsförslaget utgör. Att som här, ur sitt sammanhang lyfta och reflektera över enskilda perspektiv och författningstexter, utan att konsekvent återknyta till frågeställningens plats i Centralstyrelsens samlade förslag, riskerar att bli missvisande. Utskottet vill således redan inledningsvis understryka att samtliga de överväganden och ställningstaganden som här redovisas på olika sätt relaterar till förståelsen av lokalförsamlingen som Svenska kyrkans primära nivå. Trots att uppfattningarna i enskilda frågor kan variera är enigheten rörande denna övergripande princip fullständig.
Andra avdelningen: Församlingarna
Inledning
Motionären uppmärksammar i KMot 1999:22 den otydlighet vad gäller missionsbegreppets innebörd som han menar präglar bl.a. andra kapitlets inledningsavsnitt. Utskottet delar motionärens uppfattning om behovet av en kontinuerlig reflexion kring det som i kyrkoordningsförslaget betecknats som församlingens grundläggande uppgifter. Detta önskemål torde initialt kunna tillgodoses inom ramen för stiftens och det nationella kyrkokansliets projekt rörande församlingsinstruktionernas innehåll och form. Denna samverkan mellan de internationella och nationella avdelningarna inbegriper med nödvändighet en begreppsanalys av det slag motionären efterfrågar.
Kyrkvärdens roll
I KMot 1999:59 argumenteras för behovet av att även synliggöra kyrkvärdsuppdraget i kyrkoordningens inledningstexter. Utskottet delar motionärens uppfattning om värdet i att på olika sätt uppmärksamma och tydliggöra kyrkvärdens uppdrag samtidigt som det ifrågasätter om detta bör ske i kyrkoordningen. Innebörden i kyrkvärdsuppdraget är avhängigt det lokala sammanhangets kallelse- och uppdragsförståelse sådan denna kommer till uttryck i församlingsinstruktionen. Kyrkomusiken, barn- och ungdomsarbetet, SKM-, Lutherhjälps- och SKUT-ombuden - många är de enskilda och grupper vars bidrag till det gemensamma uppdraget förtjänar att förtydligas och lyftas fram. I förening härmed krävs en fördjupad reflexion kring innebörden i enskilda aspekter av gudsfolkets samfällda kallelse - ett arbete där den fråga motionären aktualiserar har sin självklara plats.
2 kap. Församlingens uppdrag
Församlingens uppgifter
KMot 1999:185 ifrågasätter ordvalet i 1 §. Utskottet menar, i likhet med motionären, att innebörden i 1 § andra mening förtydligas om ordet "Dess" byts mot "Församlingens".
Att som i tredje stycket tala om församlingens skyldighet att "tillhandahålla" de kyrkliga handlingarna förefaller, enligt motionären, olämpligt, och föreslår istället verbet "ordna".
Utskottet delar uppfattningen om att den av Centralstyrelsen föreslagna formuleringen saknar den dynamik, den känsla av ömsesidighet i gudstjänstförståelsen, som Svenska kyrkan vill befrämja. Utskottet menar dock att inte heller verbet "ordna" ger sådana associationer och att den nu föreslagna texten syftar till att reglera ett rättsligt förhållande mellan två parter - kyrka och kyrkotillhörig - varför andra hänsyn än de språkligt sett mest stilistiskt, eller pastoralt, tilltalande kan behöva tas.
Församlingens rätt att även lämna bidrag till internationell diakoni och mission
I KMot 1999:23 och KMot 1999:29 reses invändningar mot församlingens rätt att lämna bidrag till internationell diakoni och mission. Utskottet delar Läronämndens uppfattning att kallelsen till vittnesbörd om den kristna tron, att hjälpa människor i nöd och att arbeta för en rättvisare fördelning av jordens resurser inte bara gäller enskilda utan även församlingarna. (Ln 1989:1). Samtidigt vill utskottet bejaka motionärernas uppfattning att en förändring av nuvarande regler i enlighet med Centralstyrelsens förslag inte får äventyra det frivilliga engagemanget och offerviljan. Svenska kyrkan har goda skäl att vårda och befrämja det aktiva engagemang för internationella frågor som genom SKM:s och Lutherhjälpens insatser, men också genom vänstifts- och vänförsamlingsarbetet, under senare år blivit en sådan viktig del av kyrkans liv. Den ökade internationella medvetenheten handlar i stora stycken om att känna och ta ansvar - att se den kristna förpliktelsen gentemot nästans andliga och materiella behov och så i konkret handling sedan söka möjligheter att svara upp mot denna kallelse. Ansvaret omfattar varje medmänniska, oavsett var hon eller han befinner sig, varför konflikter mellan förpliktelsen uttryckt i lokala eller internationella kategorier inte skall behöva uppstå. Endast en myndigförklarad församling kan med bibehållen trovärdighet i prioriteringar och beslut ge konkret uttryck för en sådan helhetssyn. Utskottet ser vidare ingen risk i att denna nya bidragsmöjlighet skulle äventyra balansen i utjämningssystemet. Beslut rörande utjämningsbidrag fattas på andra grunder (skattekraft, antalet kyrkobyggnader och kyrkotillhöriga etc.) än den enskilda församlingens likviditet.
Möjligheten till kollektivt ansvarstagande får aldrig ersätta personligt engagemang och delaktighet. Förpliktelsen gentemot den lokala församlingens behov får aldrig utesluta engagemanget för den världsvida kyrkan. Utskottet ställer sig bakom Centralstyrelsens förslag.
Ansvarsfördelningen
I KMot 1999:80 och KMot 1999:103 betonar motionärerna betydelsen av att värna balansen mellan den så kallade ämbetslinjen och den demokratiska linjen. Utskottet delar motionärernas uppfattning att kyrkoordningen skall återspegla en kyrkosyn som ser samman dessa båda uppdrag inom ramen för det enda, gemensamma, uppdraget. Här behövs en tydlighet vad gäller skillnaden mellan ledarskap och chefskap och den ömsesidiga ansvarsfördelningen dem emellan. Utskottet uppfattar 5 och 6 §§ som en sammanhållen helhet vilka utifrån förståelsen av församlingen som den grundläggande enheten och kyrkorådet som församlingens styrelse, lyfter fram församlingsinstruktionens centrala betydelse för uttolkningen av det gemensamma uppdraget. Talet om församlingslivets andliga och materiella aspekter underordnas därmed medvetenheten om detta enda, gemensamma, uppdrag som alla kyrkotillhöriga, hela gudsfolket, tillsammans har att bekräfta i ord och handling.
Avvikande mening (1) till förmån för KMot 1999:80 har lämnats av Iréne Pierazzi, Håkan Engström, Kerstin Björk och Jörgen Silén.
KMot 1999:117 pekar på behovet av en ökad tydlighet vad gäller församlingens ledningsfunktioner och ansvarsfördelning i de fall när församlingen/pastoratet inte utsett någon eller några att leda annan verksamhet som församlingen bedriver. En sådan otydlighet kan, enligt motionären annars resultera i att kyrkoherden, utifrån sin tillsynsfunktion och samordningsansvar tvingas gå in i en roll som utifrån kyrkorådets/kyrkonämndens perspektiv kan upplevas som problematisk.
Utskottet menar att Centralstyrelsen i andra kapitlets 5 § redan tydliggjort kyrkorådets övergripande ansvar varför ytterligare förtydliganden på denna punkt inte behövs.
I KMot 1999:148 framförs kritik mot att tilldela kyrkoherden samordnings- och tillsynsansvar för en verksamhet som inte tillhör församlingens grundläggande uppgift och som inte heller är en stödfunktion till den grundläggande uppgiften. I en situation där distinktionen mellan andligt ledarskap och praktiskt chefskap blir tydlig föreligger, enligt utskottets mening, emellertid ingen intressekonflikt på denna punkt.
Utskottet ställer sig således bakom Centralstyrelsens förslag samtidigt som det betonar vikten av att 5 och 6 §§ tolkas i ljuset av den kyrkosyn som kommer till uttryck i andra kapitlets första paragraf.
Samfälligheter
I KMot 1999:74 påtalas vikten av att det skall vara möjligt att frivilligt samverka mellan flera församlingar kring verksamhet som man vill samordna. Utskottet delar motionärens uppfattning att det är viktigt att sådan frivillig samverkan kan ske när det bäst främjar verksamheten. Utskottet konstaterar att det inte är nödvändigt att införa en reglering av detta i kyrkoordningen eftersom det i Centralstyrelsens förslag inte finns något hinder för församlingar att besluta om en frivillig samverkan avseende en viss verksamhet.
Samfällighetens uppgifter
KMot 1999:75 och KMot 1999:221 tar upp frågan om arbetsgivaransvaret inom kyrkliga samfälligheter. Motionärerna påtalar vikten av att arbetsgivaransvaret blir tydligt och entydigt vilket de inte anser att föreliggande förslag är vad avser anställningsförfarandet. Utskottet konstaterar att det är en fördel om ansvar och befogenheter följs åt och anser därför att det formella arbetsgivaransvaret bör ligga på samfälligheten. Ett motiv för detta är vikten av att arbetsgivarfrågorna, med det komplicerade arbetsrättsliga ansvaret, blir korrekt utförda. Centralstyrelsens förslag stärker tydligt församlingens roll och värnar om församlingens självständiga ansvar. Utskottet anser att det är viktigt att man värnar om församlingarnas självständiga ansvar och att kyrkorådet får ha initiativet när det gäller anställningar men det krävs ett förtydligande av 11 § när det gäller arbetsgivaransvaret. Utskottet konstaterar vidare att det blir problematiskt avseende prästanställningar om man följer förslaget i motion 75.
KMot 1999:48, KMot 1999:176 och KMot 1999:209 behandlar olika frågor omkring prästanställningar. Motionärerna anser att förändringar bör göras i Centralstyrelsens förslag. Utskottet vill inledningsvis betona att frågan om prästanställningar inte kan betraktas som en enskildhet utan den är en del i den helhet som hela förslaget till kyrkoordning utgör och måste ses i det sammanhanget. Utskottet anser att det stärker församlingens ställning om alla anställda har samma arbetsgivare. Utskottet anser vidare att det ökar trovärdigheten, främjar samverkan i arbetslag och ansvarstagandet om de anställda som skall arbeta med församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission också har samma arbetsgivare. Utskottet är införstått med att den i skrivelsen föreslagna förändringen av prästernas anställning inte är alldeles problemfri men de positiva effekterna överväger svårigheterna. Utskottet konstaterar att om man skulle förändra prästanställningen så att det blev en renodlad stiftsanställning skulle det innebära en större förändring av Svenska kyrkan, eftersom man inte kan ha ett delat arbetsgivaransvar, än vad som nu föreslås i Centralstyrelsens skrivelse. Utskottet anser att det föreliggande förslaget är välbalanserat. Utskottet vill påtala att det tillägg som gjorts i Centralstyrelsens förslag 31 kap. 14 §, i förhållande till utredningens förslag, om befogenhetsprövning av beslut om uppsägning m.m. har varit betydelsefullt för utskottets ställningstagande i denna fråga.
I denna fråga om prästanställningar har avvikande mening (2) lämnats av Eva Forssell Aronsson och Lena Petersson.
3 kap. Beslutande organ i församlingar och samfälligheter
Generellt
Motionärerna i KMot 1999:98 föreslår att den nya kyrkoordningen skall vara så utformad att personalföreträdare har rätt att delta i styrelser och råd inom Svenska kyrkan. Utskottet konstaterar att det i Lagen om medbestämmande i arbetslivet finns grundläggande bestämmelser om arbetstagarnas inflytande i verksamheten. Information skall ges och förhandlingar hållas när det gäller ärenden som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Denna lagstiftning äger självklart tillämpning inom Svenska kyrkan även efter det att kyrkans relationer till staten förändrats år 2000. Motionärerna gör en jämförelse med de regler som finns i kommunallagen om närvarorätt för personalföreträdare. Det bör noteras att den rätten har vissa begränsningar. Personalföreträdare har inte rätt att närvara vid kommunstyrelsens sammanträden och inte heller vid sammanträden med revisionsnämnder, förtroendenämnder, valnämnder och överförmyndarnämnder. Däremot har de rätt att närvara vid andra nämnders sammanträden när det gäller ärenden som rör förhållandet mellan kommunen som arbetsgivare och dess anställda. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är viktigt att kyrkans personal är engagerad och att en av förutsättningarna för det är att man får vara delaktig. Ett sätt som kan bidraga till denna delaktighet är rättigheten att få ha en personalföreträdare med vid möten i styrelser, nämnder och råd men det finns även andra sätt som kan bidraga till delaktighet. Utskottet konstaterar att det inte direkt går att jämföra och överföra den närvarorätt som finns för personalföreträdare enligt kommunallagen. Innan beslut fattas om en reglering av detta behöver det utredas i vilken utsträckning , i vilka organ och i vilken typ av ärenden som det kan finnas närvarorätt för personalföreträdare.
Beslutanderätten i församlingar
I KMot 1999:120 anser motionärerna att de icke-territoriella församlingarna skall ha kvar sin möjlighet att ha kyrkostämma även om församlingen har mer än 500 medlemmar. Utskottet anser att det bör vara möjligt för icke-territoriella församlingar att ha kvar kyrkostämman som högsta beslutande organ. Dessa församlingar har en viss likhet med hur man arbetar i våra svenska församlingar i utlandet och där utgör också kyrkostämman församlingens högsta beslutande organ oavsett antalet församlingsmedlemmar.
KMot 1999:17, KMot 1999:90, KMot 1999:97, KMot 1999:104 och KMot 1999:139 behandlar samtliga frågan om direkta och indirekta val på de olika kyrkliga nivåerna. När de gäller valen anser utskottet att det är angeläget att vi arbetar för att höja valdeltagandet bland de röstberättigade. Ett alltför lågt valdeltagande underminerar demokratin. För att uppnå en ökning av antalet röstande krävs ett så okomplicerat valsystem som möjligt och att det finns en närhet till dem man röstar på. Om man skulle följa Centralstyrelsens förslag, att man skall ha direkta val till samtliga nivåer, anser utskottet att det föreligger en risk för att de röstande kommer att uppleva det mindre angeläget att deltaga i valet. Det är även nödvändigt att överväga om kostnaderna för ett sådant valsystem är försvarbara. Utskottet är inte enigt i denna fråga utan åtta ledamöter anser att det skall vara indirekta val på vissa nivåer och sju ledamöter förordar det förslag som föreligger i Centralstyrelsens skrivelse med direkta val till samtliga nivåer. Av de åtta ledamöterna är det fyra ledamöter som anser att det skall vara direkta val till församling och pastorats- och flerpastoratssamfälligheter och fyra ledamöter som förordar att det bara skall vara direkta val till församling.
I denna fråga har avvikande mening (3) lämnats till förmån för Centralstyrelsens förslag från Iréne Pierazzi, Håkan Engström, Kerstin Björk, Jörgen Silén, Christina Holmgren, Kristina Lundgren och Ann-Charlott Stegö.
Beslutanderätten i samfälligheter
I KMot 1999:87 och KMot 1999:179 förordar motionärerna att samfällighetens beslutande organ skall vara församlingsdelegerade. De motiv de anför är bl.a. att församlingsdelegerade stärker kopplingen mellan samfällighet och församling och att det blir tydligt att samfällighetens uppdrag kommer från församlingarna. Mot bakgrund av utskottets ställningstagande i frågan om direkta och indirekta val förordar majoriteten av utskottets ledamöter att beslutanderätten i en samfällighet skall utövas av direktvalda samfällda kyrkofullmäktige men vill betona vikten av att alla församlingar är representerade i det. En eventuell slagsida i representationen i samfällda kyrkofullmäktige anser utskottet att man kan styra undan genom ett valberedningsarbete.
I denna fråga har avvikande mening (4) till förmån för KMot 1999:87 och KMot 1999:179 lämnats av Eva Forssell Aronsson, Åke Utterberg, Ingemar Öberg, Berit Bergman och Henry Svensson.
4 kap. Kyrkorådet, kyrkonämnden och andra nämnder i församlingar och samfälligheter
Församlingsmöte
I KMot 1999:92, KMot 1999:177 samt KMot 1999:31 förs ett resonemang rörande församlingsmötet som ett informellt samråds- och informationsforum. Utskottet delar motionärernas uppfattning om att Svenska kyrkan ständigt behöver överväga nya former för direktinsyn och dialog. Församlingsmötet utgör ett exempel på detta där församlingen ges en möjlighet att nå de kyrkotillhöriga. Utskottet vill, trots en i grunden positiv inställning i frågan, emellertid inte förorda en reglering av församlingsmötet i kyrkoordningen utan lämnar åt varje församling att i sitt arbete med församlingsinstruktionen överväga denna och andra informations- och samrådsformer.
Avvikande mening (5) till förmån för KMot 1999:92 har lämnats av Eva Forssell Aronsson, Lena Petersson och Åke Utterberg.
FÖRSAMLINGEN
Kyrkorådets uppgifter
I KMot 1999:100 betonas behovet av en förtydligad informationspolicy för Svenska kyrkan. Kyrkans kommunikativa identitet måste återspeglas också i inledningstexter och uppdragsbestämningar. Så vill motionären exempelvis att det till kyrkorådets uppgifter i 7 § skall föras en mening som ålägger detta att ha hand om församlingens informationsverksamhet om kyrkofullmäktige eller kyrkostämman inte har uppdragit denna åt någon annan.
Utskottet delar motionärens uppfattning om behovet av en väl genomtänkt och tydligt definierad informationsstrategi - ett område på vilket Svenska kyrkan ännu har mycket att lära. Utskottet menar samtidigt att detta tillhör ett av de områden som inte bör regleras i kyrkoordningen utan snarast utgöra en självklar del av församlingens övergripande kommunikationstänkande sådant detta bl.a. kommer till uttryck i församlingsinstruktionen.
KMot 1999:106 önskar införa begränsningar i kyrkorådens och kyrkogårdsnämndens delegationsrätt i frågor rörande begravningsverksamheten. Utskottet menar att denna fråga inte behöver regleras i kyrkoordningen utan lämnas för avgörande till beslutande organ.
Val av kyrkoråd som inte är direktvalt
KMot 1999:28 behandlar frågan om minsta antalet valda ledamöter i kyrkoråd som inte är direktvalt. Motionären anser att det inte finns skäl att utöka minsta antalet valda ledamöter i kyrkorådet från fyra till sex. Det motiv som anförs för detta är att församlingarna har skiftande struktur och antal kyrkotillhöriga. Utskottet delar inte motionärens uppfattning utan anser att fyra valda ledamöter är en alltför liten grupp. Utskottet förordar i enlighet med förslaget i Centralstyrelsens skrivelse att antalet valda ledamöter, i kyrkoråd som inte är direktvalt, inte skall vara mindre än sex.
Ordförande i kyrkoråd/Flerpastoratssamfälligheter
KMot 1999:40 argumenterar för en bibehållen möjlighet för kyrkoherden att väljas till kyrkorådets eller pastoratnämndens ordförande, förste eller andre vice ordförande. Utskottet menar att kyrkoordningsförslagets princip om att till ordförande/viceordförandeposterna endast välja någon av de valda ledamöterna är god. Kyrkoherdens arbetssituation medger sällan att han eller hon också tar sig an den stora arbetsbörda detta innebär. Det kan förvisso uppstå situationer när kyrkoherden kan behöva träda in. Utskottet menar dock att detta undantag från huvudregeln redan omfattas av vad som i 17 § står om de regler som gäller när "ordföranden för längre tid är förhindrad att fullgöra sitt uppdrag".
Motsvarande undantagsregler bör dock inte vara tillämpliga på frågan om ordförandeskapet i pastoratsnämnden.
Utskottet ställer sig således bakom Centralstyrelsens förslag i 16, 17, 36 och 37 §§ med undantag från vad som med avseende på kyrkoherde i 37 § anges rörande 17 § andra stycke dvs. de regler som gäller när "ordföranden för längre tid är förhindrad att fullgöra sitt uppdrag".
Hur kyrkvärdar utses
I KMot 1999:60, KMot 1999:93, KMot 1999:102, KMot 1999:127 och KMot 1999:201 yrkas dels på större frihet vad gäller kravet på lokal församlingstillhörighet, återkoppling till kyrkoråd och ålder i samband med att församlingens kyrkvärdar utses, dels på införandet av dop och konfirmationskrav för dessa.
Utskottet vill hävda att en viktig huvudprincip för kyrkoordningen bör vara att i denna endast reglera vad som kan betecknas som ett nödvändigt minimum för att sedan lämna till den lokala församlingen att själv avgöra hur man därutöver vill utforma sitt församlingsarbete. Återkopplingen mellan kyrkvärdar och kyrkoråd är lika väsentlig som naturlig varför den heller inte behöver detaljregleras.
En majoritet av utskottets ledamöter menar således, i likhet med KMot 1999:127, att gränsen för kravet på det antal kyrkvärdar som också skall vara ledamöter i kyrkorådet bör reduceras till en. Samtliga kyrkvärdar bör vidare, enligt majoriteten av utskottets ledamöter, vara folkbokförda i församlingen, vara röstberättigade samt döpta.
Församlingsgemenskapen erbjuder många viktiga uppgifter också för den som enligt nuvarande kyrkotillhörighetsbestämmelser ännu "är på väg till dopet". Att som kyrkvärd inte själv ha undfått det dop man på församlingens vägnar välkomnar till och ej heller ha delaktighet i den nattvardsgemenskap som på ett så tydligt sätt manifesterar den kristnes förening med Kristus och de troende i alla tider, väcker frågor av grundläggande teologisk natur. Bakom detta synsätt står, så när som på en nedlagd röst, ett enigt utskott.
Avvikande mening (6) till förmån för Centralstyrelsens förslag lämnas av Christina Holmgren och Berit Bergman.
Avvikande mening (7) avseende lydelsen på den 24 § har lämnats av Eva Forssell Aronsson, Lena Petersson och Åke Utterberg.
Avvikande mening (8) avseende vad utskottet anför om dopkrav för kyrkvärdar har lämnats av Henry Svensson.
SAMFÄLLIGHETEN
Ledamöter och ersättare
KMot 1999:193 argumenterar för ett bibehållande av nuvarande ordning vad gäller valet av prästerlig ledamot och ersättare i kyrkonämnden i en flerpastoratssamfällighet. Där Centralstyrelsen menat att sådant val bör genomföras genom en omröstning bland samfällighetens kyrkoherdar varvid en av dem bör väljas till ordinarie, den andre till ersättare, anser motionärerna att ett sådant beslut, i enlighet med nuvarande regler, istället bör fattas av Domkapitlet. Utskottet ser ett värde i att beslut av detta slag fattas av berörda kyrkoherdar varför utskottet således ställer sig bakom Centralstyrelsens förslag.
5 kap. Kyrkoherden
KMot 1999:152 pekar på behovet av att medge för vice pastor i en två- eller flerpastoratssamfällighet att gå in som ledamot i kyrkoherdens ställe i kyrkonämnden därest den förordnade ersättaren inte kan tjänstgöra. Utskottet har genom motionen uppmärksammats på det problem som kan uppstå om varken ordinarie kyrkoherdeledamot eller dennes ersättare är i tjänst. Detta problem bör beaktas vid den slutliga regleringen av denna bestämmelse.
Utskottet vill avslutningsvis framhålla att det vad avser kyrkoordningens andra avdelning således ställer sig bakom Centralstyrelsens förslag med reservation för de invändningar som i anslutning till ovanstående motioner här redovisats.
Sigtuna den 31 maj 1999
På församlingsutskottets vägnar
Eivor Hultén
Marie Schött
Johan Dalman
Närvarande: Eivor Hultén, ordförande, Iréne Pierazzi, Håkan Engström, Kerstin Björk, Jörgen Silén, Lena Petersson, Åke Utterberg, Eva Forssell Aronsson, Christina Holmgren, Berit Bergman, Ingemar Öberg, Henry Svensson, Björn-Eric Carlsson, Kristina Lundgren, Ann-Charlott Stegö.
Biskop Anders Wejryd har deltagit i utskottets överläggningar.
Avvikande mening 1
Avvikande mening från Iréne Pierazzi, Håkan Engström, Kerstin Björk och Jörgen Silén med anledning av församlingsutskottets behandling av Svenska kyrkans Centralstyrelses skrivelse till kyrkomötet 1999:3, 2 avd., 2 kap., 5 och 6 §.
I motion till kyrkomötet 1999:80 om ansvarsfördelningen mellan kyrkoråd och kyrkoherde har påtalats att i CsSkr 1999:3, Kyrkoordning för Svenska kyrkan, det olyckliga i att en skiljelinje dras mellan materiellt och andligt ansvar respektive ledarskap i Svenska kyrkan.
Församlingens gemensamma uppdrag delas av de båda s.k. ansvarslinjerna. Ordet "delas" kan emellertid förstås på två olika sätt, motsvarande engelskans båda ord "divided" och "shared". Om man förstår det som "divided" sker en uppdelning i två olika områden, ett andligt och ett världsligt, varav det andliga i kyrkliga sammanhang får högre status. Denna tudelning anser vi vara både olycklig och "icke Luthersk". Luther talade visserligen om ett andligt och ett världsligt regemente, men poängen är att Gud verkar i och genom båda. Om man följer Luther idag, måste man därför förstå "delat" ansvar inte som "divided" utan som "shared".
I praktiken bör ett delat ("shared") ansvar innebära kontinuerlig kontakt och växelverkan mellan de båda ansvarslinjerna och de människor som de representerar. Exempelvis måste budgeten genomsyras av andliga hänsyn och prioriteringar. Anden ger med budgeten som instrument liv åt församlingen bland annat genom att styra de ekonomiska medlen till de områden som befordrar församlingens liv och väl. På denna Andens funktion kan också lekfolket ha synpunkter genom sin särskilda erfarenhet. I den meningen är också förtroendevalda andliga ledare.
Med detta synsätt rubbas ingen balans eftersom församlingslivet som helhet hela tiden står "på båda benen". Det gemensamma uppdraget kan bara förverkligas som gemensamt, om man låter ansvarslinjerna verka inom ett och samma område, som två dimensioner av en och samma verklighet.
Vi kan i Läronämndens yttrande 1999:3 med anledning av Centralstyrelsen förslag till Kyrkoordning för Svenska kyrkan konstatera att frågan om det gemensamma ansvaret inte är helt oproblematiskt. Vi läser "Utifrån grundperspektivet att uppdraget att erbjuda evangeliet är ett tecknar Kyrkoordningen en ansvarsfördelning mellan de valda i kyrkorådet och kyrkoherden. Kyrkorådets ansvar är att församlingens grundläggande uppgift blir utförd och kyrkoherden har ett självständigt ansvar utifrån sina vigningslöften att utöva tillsyn och samordning samt att leda verksamheten vad avser gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. De i motionerna KMot 1999:80 och 199:103 föreslagna förändringarna kan rubba den balans i utövandet av ansvar i församlingen som innefattar både kyrkorådets och kyrkoherdens områden."
Vi menar att genom att betona det gemensamma ansvaret i stället för att skilja mellan andligt och materiellt ledarskap kan de förtroendevaldas engagemang och ansvar för det idémässiga innehållet öka och fördjupas.
Mot den bakgrunden har vi svårt att förstå Läronämndens - låt vara försiktiga ordalydelse - att balansen kan rubbas. Vi menar att denna formulering innebär en felaktig analys.
Utgångspunkten för våra slutsatser och vårt förslag är de inledande texterna till kyrkoordningens andra avdelning, som betonar det gemensamma ansvaret och som ger de förtroendevalda och alla som tillhör kyrkan tillsammans med dem som innehar vigningstjänster del i det gemensamma uppdraget att förkunna det kristna budskapet.
Enligt vår mening bör 2:a avd., 2:a kap., 5 och 6 § ha den lydelse som föreslås i motion nr 80.
Avvikande mening 2
Avvikande mening från Eva Forssell Aronsson och Lena Petersson med anledning av församlingsutskottets behandling av frågan om prästernas anställning.
Församlingsutskottet har fått uppgiften att yttra sig över olika frågor rörande prästernas anställning. Vi menar att utskottet endast tagit hänsyn till ett fåtal aspekter av denna omfattande fråga och vill härmed anföra ytterligare synpunkter.
Sedan arbetet med ny kyrkoordning startade har frågan om arbetsgivare för prästerna diskuterats. Trots att ärendet är ett av de som livligast diskuterats har frågan ej remissbehandlats på samma sätt som övriga frågor, utan endast "spontanremisser" har inlämnats. Det är olyckligt om en stor del av kyrkans personal känner sig överkörd, vilket verkar vara fallet.
En förutsättning för det nya kyrkoordningsförslaget har varit att Svenska kyrkan skulle förbli densamma efter som före relationsförändringen. Svenska kyrkan har en episkopal stuktur. Med Centralstyrelsens förslag till kyrkoordning finns det risk att kyrkan blir mer kongregationalistiskt uppbyggd. Denna nyordning kan även komma att rubba balansen i det som kallas "den dubbla ansvarslinjen". Det är viktigt att skapa en sådan ordning att prästens trohet till vigningslöftena inte ifrågasätts eller påverkas på ett otillbörligt sätt. Vidare att det blir tydligt att detta inte enbart gäller kyrkoherdar utan även övriga präster. I ett särskilt yttrande från sju av Läronämndens ledamöter påpekas att frågan om prästernas anställningsförhållanden även handlar om gemenskapen mellan biskopen och stiftets prästkollegium.
Svenska kyrkans episkopala struktur har också varit en förutsättning för att ekumeniska överenskommelser och överläggningar kunnat komma till stånd. Det är därför viktigt att beakta ekumeniska aspekter när den aktuella frågan behandlas av Kyrkomötet.
Avvikande mening 3
Avvikande mening från Iréne Pierazzi, Håkan Engström, Kerstin Björk, Jörgen Silén, Christina Holmgren, Kristina Lundgren och Ann-Charlott Stegö i samband med frågan om direkta och indirekta val.
Vi ställer oss bakom Centralstyrelsens förslag som innebär direkta val till samtliga nivåer. Det förstärker demokratin och bidrar till ett ökat valdeltagande.
Avvikande mening 4
Avvikande mening från Eva Forssell Aronsson, Åke Utterberg, Ingemar Öberg, Berit Bergman och Henry Svensson i samband med frågan om beslutanderätten i samfälligheter.
Vi reserverar oss till förmån för att beslutande organ i samfällighet skall vara församlingsdelegerade och utses genom indirekta val från de beslutande organen i de församlingar som utgör samfälligheten.
I Centralstyrelsens förslag till kyrkoordning betonas att Svenska kyrkan framträder på tre nivåer: församlingar, stift och nationellt. Man betonar även att församlingen är den grundläggande nivån som självständigt skall utföra sina uppgifter. Samfällighetens uppgift är att utföra servicefunktioner för de ingående församlingarna. Som en konsekvens av detta följer att samfällighetens beslutande organ bör vara församlingsdelegerade. Fördelen med detta förslag är ett starkare band mellan samfällighet och församlingarna, samt att balansen i representation från församlingarna bevaras.
Avvikande mening 5
Avvikande mening från Eva Forssell Aronsson, Lena Petersson och Åke Utterberg i samband med frågan om församlingsmöte.
I motionen KMot 1999:92 för motionerna fram en rad anledningar till att i Kyrkoordningen införa regler om församlingsmöte. Bland annat framförs stödet för detta bland majoriteten av remissinstanserna. Vi ställer oss bakom motionärens motiveringar och vill dessutom påpeka att Kyrkomötet, genom att införa beslut om församlingsmöte i Kyrkoordningen, om än inte helt tingande, tydliggör behovet av en utökad demokrati och delaktighet för församlingsbor utanför kretsen av de förtroendevalda.
Utifrån detta menar vi, i enighet med motionären, att Kyrkomötet skall besluta att i Kyrkoordningen, 2 avd, kap 4 införa en paragraf med följande lydelse:
Kyrkorådet bör minst en gång per år hålla ett församlingsmöte för att informera om och efterhöra synpunkter på församlingens verksamhet. Till mötet skall de som tillhör församlingen kallas.
Avvikande mening 6
Avvikande mening från Christina Holmgren och Berit Bergman i samband med frågan om hur kyrkvärdar utses.
Kyrkolagen kräver att en av kyrkorådet utsedd kyrkvärd som är ledamot eller ersättare i rådet tillsammans med kyrkoherden ansvarar för kyrkobyggnadernas inventarier. Men det är enligt vår mening av stor vikt att fler kyrkorådsledamöter ges förtroendefulla uppgifter. Då tydliggörs kyrkorådets intentioner på ett bättre sätt och kommunikationen mellan kyrkorådets kyrkvärdar och övriga kyrkvärdar underlättas.
Mot bakgrund av ovan anförda ställer vi oss bakom Centralstyrelsens förslag angående det antal kyrkvärdar som skall utses bland ledamöterna och ersättarna i kyrkorådet.
Avvikande mening 7
Avvikande mening från Eva Forssell Aronsson, Lena Petersson och Åke Utterberg i samband med frågan om hur kyrkvärdar utses.
Utskottet och Centralstyrelsen förordar att kyrkvärd skall utses bland de röstberättigade i församlingen. Vi anser att detta utesluter ungdomar under rösträttsåldern samt aktiva gudstjänstdeltagare som av olika anledningar är skrivna i annan församling. Kyrkan bör i framtiden uppmuntra så många som möjligt att engagera sig i frivilliga uppdrag i församlingen. Det är då olyckligt om man i många församlingar inte kan ha samma benämning på alla som i praktiken verkar som kyrkvärdar, utan tvingas att införa nya begrepp, såsom gudstjänstvärd.
Enligt nuvarande kyrkolag skall kyrkorådet utse minst en av kyrkvärdarna från kyrkorådets ledamöter och ersättare. Endast en av kyrkvärdarna från kyrkorådet kan ansvara för de kyrkliga inre inventarierna. Liksom utskottet delar vi meningen att kyrkoordningen endast skall reglera ett nödvändigt minimum och lämna stor frihet till respektive församling. Då är minsta antalet kyrkvärdar som måste utses från kyrkorådet ett. Vi anser därför att nuvarande ordning behålls.
Naturligtvis skall kyrkorådet sträva efter att så många kyrkvärdar som möjligt utses, både bland kyrkorådets ledamöter och ersättare och bland övriga som firar gudstjänst i församlingen. Det är viktigt att sprida uppdrag i församlingen till så många som möjligt. Då blir delaktigheten i kyrkans liv och arbete större.
Mot bakgrund av det ovan anförda reserverar vi oss till förmån för följande lydelse av 4 kap 24 §:
Kyrkorådet väljer kyrkvärdar för mandatperioden. Kyrkvärd skall vara döpt. Minst en av kyrkvärdarna skall utses bland ledamöterna och ersättarna i kyrkorådet.
Avvikande mening 8
Avvikande mening från Henry Svensson med anledning av dopkravet i samband med val av kyrkvärd.
Det bör vara självklart att en kyrkvärd skall vara döpt. Det kan emellertid finnas omständigheter som gör att kravet på dop är svårt att uppfylla vid rekryteringstillfället, men däremot ett stycke in i mandatperioden. Kravet bör därför inte föras in i kyrkoordningen utan betraktas som en pastoral fråga som löses på församlingsplanet.
Församlingsutskottets yttrande
1999:2y
med anledning av Centralstyrelsens förslag till Kyrkoordning, Åttonde avdelningen
Till Församlingsutskottet har för yttrande överlämnats CsSkr 1999:3 Åttonde avdelningen: Församlingstillhörighet och indelning samt motionerna KMot 1999:16, 53, 69, 105, 113, 141, 142, 167, 173, 181, 194, 204, 210, 215 och 219 i anledning därav.
35 kap. Församlingstillhörighet
KMot 1999:181, KMot 1999:210 och KMot 1999:215 tar samtliga upp möjligheten att få tillhöra en annan församling än den man är folkbokförd i. Motionärerna i motion 181 anser att de kyrkotillhöriga skall ha en helt fri möjlighet att bestämma vilken församling man vill tillhöra. Denna uppfattning har även motionären i KMot 1999:215 men där finns även ett alternativ som innebär att det skall vara fritt att välja församlingstillhörighet inom pastorats- eller flerpastoratssamfällighet. I KMot 1999:210 hemställer motionärerna om att det skall vara möjligt att tillhöra en annan församling än den territoriella om särskilda skäl föreligger.
Utskottet konstaterar att relationsförändringen mellan kyrkan och staten den 1 januari 2000 kommer att innebära att församlingarnas ställning tydligt stärks i Svenska kyrkan. Utskottet anser att det finns en risk för att man slår sönder församlingar om man i detta skede skulle låta de kyrkotillhöriga fritt välja vilken församling man vill tillhöra. Några anser att utvecklingen går i den riktning som motionärerna önskar men utskottet anser att tiden inte är mogen för att lämna principen med den territoriella församlingstillhörigheten. Det i motion 215 framförda alternativförslaget med en möjlighet för den kyrkotillhöriga inom en pastorats- eller flerpastoratssamfällighet att välja vilken församling den vill tillhöra är inte rimligt att införa i kyrkoordningen eftersom det avgörande då skulle bli om den territoriella församling man är folkbokförd i ingår i någon form av samfällighet eller är ett enförsamlingspastorat.
Utskottet är medvetet om att det inte är möjligt att styra människors aktiva deltagande i gudstjänster och andra verksamheter till en viss församling utan det är många som idag är aktiva i en annan församling än den de är kyrkobokförda i. Det väsentligaste är att vi i varje församling blir bättre på att se och bekräfta de barn, ungdomar och vuxna som vill vara aktiva. Utskottet vill påtala att man i församlingsinstruktionen kan bli tydlig med hur man vill arbeta med detta.
I denna fråga har anmälts avvikande mening (1) av Lena Petersson, Åke Utterberg, Eva Forssell Aronsson och Christina Holmgren till förmån för KMot 1999:181, och KMot 1999:215.
Finska församlingen i Stockholm
Med anledning av Centralstyrelsens förslag i 5 §, om att den har rätt att tillhöra Finska församlingen i Stockholm som tillhör Svenska kyrkan och är folkbokförd i en församling i Stockholms stift, vill utskottet anföra följande. Utskottet konstaterar att Centralstyrelsens förslag innebär en förändring i förhållande till vad som nu gäller. För närvarande är det bara möjligt att tillhöra Finska församlingen i Stockholm om man är folkbokförd i en församling i Stockholms kommun. Utskottet vill uppmärksamma Andra kyrkolagsutskottet på att det finns vissa problem med den föreslagna utökningen. I flera år har man arbetat med integrationen av det finskspråkiga arbetet i församlingarna och i många församlingar har man kommit långt med det arbetet. Nu riskeras det att hämmas då det bl.a. splittrar den finska gruppen.
Enligt förslaget till kyrkoordning har församlingen ansvar för de som vistas i församlingen. Utskottet vill uppmärksamma de ekonomiska konsekvenser detta kan få när kyrkoavgiften försvinner från den församling som de finskspråkiga vistas i men inte tillhör. Det är knappast troligt att exempelvis barnen eller de äldre reser in till Stockholms innerstad för att deltaga i kyrkans vardagsverksamhet utan de kommer att vara aktiva i den församling som de bor i men kan ändå tillhöra Finska församlingen.
Utskottet vill också påtala att det har fått ta del av en skrivelse från Finska församlingen i Stockholm. I den påtalas att Finska församlingens kyrkostämma med stor majoritet förespråkar att den nuvarande gränsen med Stockholms kommun som upptagningsområde bibehålles. Församlingsutskottet vill även betona vikten av att det sker en belysning av vilka konsekvenserna blir för de invandrartäta församlingarna utanför Stockholms kommun, som redan har en låg procent kyrkotillhöriga och där Sverigefinländarna utgör en stor del av församlingen, om många av Sverigefinländarna väljer att byta församlingstillhörighet.
37 kap. Ändringar i indelningen
ÄNDRINGAR I DEN TERRITORIELLA FÖRSAMLINGSINDELNINGEN
Hur indelningen i församlingen ändras
Kriterierna för en församling
KMot 1999:16, KMot 1999:53, KMot 1999:105, KMot 1999:113, KMot 1999:141, KMot 1999:194 och KMot 1999:204 diskuterar alla frågan om vilka kriterier som bör gälla för församlingsbegreppet. Flera motionärer lyfter fram behovet av att kunna göra avsteg från vad som i Centralstyrelsens förslag 37 kapitlet 2 § punkt 1 anges rörande gudstjänstfrekvensen. Här vill framför allt företrädare för flerförsamlingspastorat med många kyrkor och litet befolkningsunderlag se en möjlighet att bibehålla sin församlingsstatus, trots att huvudgudstjänst inte firas varje vecka.
Utskottet uppfattar 2 § som en beskrivning av kriterierna för en församling där regeln om att det i en församling normalt ska firas huvudgudstjänst varje vecka, gudstjänst på andra kyrkliga helgdagar eller att det åtminstone ska firas en gudstjänst i veckan utgör en av de viktigaste grundprinciperna. Församlingen utgår från altaret och i församlingsbegreppet ligger gudsfolkets regelbundna gemenskap kring Ord och sakrament - insatt i det trosfördjupande sammanhang som kyrkoåret utgör.
Samtidigt inser utskottet att det finns tillfällen och situationer när det kan vara svårt att uppfylla detta grundläggande kriterium. Sådana undantag medges också i Centralstyrelsens förslag i en utsträckning som enligt utskottets mening tillgodoser motionärernas önskemål.
Utskottet ställer sig således bakom Centralstyrelsens förslag.
I denna fråga har anmälts avvikande mening (2) av Berit Bergman, Ingemar Öberg och Henry Svensson.
KMot 1999:142 pekar på behovet av att även i framtiden kunna överklaga indelningsbeslut som fattats av stiftsstyrelsen. Utskottet delar motionärens uppfattning i sak men lämnar åt Andra kyrkolagsutskottet att närmare avgöra i vilken instans ett sådant överklagande skulle kunna prövas.
När beslut om ändringar i pastoratsindelningen träder i kraft
I KMot 1999:173 och KMot 1999:219 argumenteras för införandet av undantagsbestämmelser från 37 kap 28-30 §§ som skulle medge att en ändring av pastoratsindelningen i flerpastoratssamfälligheter utan samtidig ändring av församlingsindelningen kan träda i kraft den 1 januari 2000. Utskottet har förstått frågan så att ett beslut i enlighet med Centralstyrelsens förslag skulle kunna innebära dels en fördröjning dels administrativa komplikationer och därmed ökade kostnader i de fall när en församling, som nu ingår i ett flerförsamlingspastorat som ingår i en flerpastoratssamfällighet, önskar fatta beslut om att bilda ett eget pastorat. Detta måste vara en oönskad effekt av Centralstyrelsens förslag varför utskottet ställer sig bakom de synpunkter som framförs i de båda motionerna. Eftersom motionärernas förslag inte innebär att några nya förtroendemannaorgan behöver inrättas finns det möjligheter att göra undantag från bestämmelsen i 28 §. Bestämmelsen bygger nämligen på den förutsättningen att det i det nybildade pastoratet måste väljas ett nytt förtroendemannaorgan. I de av motionärerna aktualiserade fallen blir detta dock inte aktuellt eftersom indelningsändringen innebär att församlingarna blir enförsamlingspastorat med redan befintliga förtroendemannaorgan. Det finns därmed ingen anledning att i dessa fall avvakta ordinarie kyrkoval innan ikraftträdandet kan ske.
NAMN PÅ KYRKLIGA ENHETER
KMot 1999:69 och KMot 1999:167 framför båda synpunkter på de av Centralstyrelsen föreslagna reglerna för namngivning av kyrkliga enheter. Utskottet delar den senare motionens uppfattning om att namn på flerförsamlingspastorat, pastoratssamfällighet, flerpastoratssamfällighet och kontrakt skall bestämmas av stiftsstyrelsen efter samråd med de ingående församlingarna/pastoraten.
Utskottet vill avslutningsvis framhålla att det vad avser kyrkoordningens åttonde avdelning således ställer sig bakom Centralstyrelsens förslag med reservation för de invändningar som i anslutning till ovanstående motioner här redovisats.
Sigtuna den 31 maj 1999
På församlingsutskottets vägnar
Eivor Hultén
Marie Schött
Johan Dalman
Närvarande: Eivor Hultén, ordförande, Iréne Pierazzi, Håkan Engström, Kerstin Björk, Jörgen Silén, Lena Petersson, Åke Utterberg, Eva Forssell Aronsson, Christina Holmgren, Berit Bergman, Ingemar Öberg, Henry Svensson, Björn-Eric Carlsson, Kristina Lundgren, Ann-Charlott Stegö.
Biskop Anders Wejryd har deltagit i utskottets överläggningar.
Avvikande mening 1
Avvikande mening av Lena Petersson, Åke Utterberg, Eva Forssell Aronsson och Christina Holmgren med anledning av frågan om församlingstillhörighet.
Frågan om församlingstillhörighet har diskuterats under en lång rad Kyrkomöten. Vi menar att tiden nu skulle vara mogen för att i Kyrkoordningen reglera det som redan är ett faktum i Svenska kyrkan. Rörligheten i samhället har i allt högre grad fått genomslag i församlingslivet. I Kyrkobyggnadsutredningen framgår det att människor i stor omfattning av olika anledningar väljer var de firar gudstjänst, deltar i olika församlingsaktiviteter mm utan att lägga stor vikt vid församlingstillhörigheten. Genom ett alltmer utbyggt clearingsystem har kyrkan redan godkänt denna ordning. Som en konsekvens av detta borde det även vara möjligt att fullfölja sitt engagemang genom att vara förtroendevald i den församling man valt att fira gudstjänst i. Vi menar därför att det ska vara möjligt att tillhöra en annan församling än den man är folkbokförd i. Detta skulle förmodligen gälla mindre grupper, t. ex människor som flyttar inom tätorten, ungdomar som flyttar mellan olika boendeformer eller äldre som flyttar till serviceboenden.
Utifrån detta vill vi i likhet med motionärerna i KMot 1999:181 och 215 i första hand förorda att Kyrkomötet beslutar att i kyrkoordningens åttonde avdelning 35 kap. lägga till att
En person skall ha möjlighet att tillhöra en annan församling än den han eller hon är folkbokförd i.
En invändning mot detta har varit befarade ekonomiska konsekvenser som att en församling skulle kunna förlora stora delar av sina kyrkoavgifter. En annan invändning som framförts är att man ska ta ett politiskt ansvar där man betalar sin kyrkoavgift.
En lösning som tar hänsyn till ovanstående invändningar är att begränsa möjligheten att få tillhöra annan församling än den man är folkbokförd i till det område där man betalar sin kyrkoavgift, nämligen pastorats- eller flerpastoratssamfälligheter.
Därför vill vi i andra hand i likhet med motionen KMot 1999: 215 förorda att Kyrkomötet i kyrkoordningens åttonde avdelning 35 kap. beslutar att lägga till att
En person skall ha möjlighet att tillhöra en annan församling inom pastorats- eller flerpastoratssamfällighet, än den församling han eller hon är folkbokförd i.
Avvikande mening 2
Avvikande mening av Berit Bergman, Ingemar Öberg och Henry Svensson angående församlingskriterier.
Med hänvisning till KMot 1999:53, KMot 1999:105, KMot 1999:113, KMot 1999:141, KMot 1999:194 och KMot 1999:204 hävdar vi att det i varje församling skall firas regelbunden gudstjänst i enlighet med en av kyrkoherden och kyrkorådet upprättad gudstjänstplan, vilken skall ingå i församlingsinstruktionen.
Utbildningsutskottets yttrande
1999:1y
med anledning av Centralstyrelsens förslag till Kyrkoordning för Svenska kyrkan, 7 avdelningen:
Kyrkliga uppdrag och befattningar
Till andra kyrkolagsutskottet
Till utbildningsutskottet har för yttrande överlämnats CsSkr 1999:3 med förslag till Kyrkoordning, 7 avdelningen samt KMot 1999:13, 15, 26, 41, 42, 48, 64, 66, 68, 70, 78, 79, 81, 82, 98, 116, 118, 119, 124, 125, 126, 129, 130, 131, 147, 151, 155, 161, 168, 169, 174, 176, 180, 186, 189, 196, 205, 214, 218, 220.
Utskottet behandlar nedan först inledningstexten och därefter varje kapitel för sig och i anslutning härtill de motioner som anknyter till kapitlen.
Om Inledningstexten
Genom dopet är alla i kyrkan delaktiga i ett gemensamt uppdrag relaterat till församlingen. Utskottet delade denna grundsyn på det allmänna prästadömet och fann att skrivningen på ett klargörande sätt ersatt beteckningen ämbete med vigningstjänst, vilket tydliggör uppdraget att tjäna. Vigningstjänsten fungerar som tecken i församling och samhälle och visar på kyrkans gemensamma uppdrag och varje döpts uppdrag. Utskottet instämde i att biskopens uppdrag kan ses som ett tecken på kyrkans kontinuitet, enhet och universalitet. Likaså fann utskottet, att prästens uppdrag är ett tecken på att församlingen och tron får sin andliga näring när Ordet förkunnas och sakramenten delas ut. Om diakonens uppdrag fanns däremot olika meningar inom utskottet. Merparten delade synen på diakonatet som en del av kyrkans vigningstjänst, medan andra menade, att diakonatet inte ska ses som en vigningstjänst. I samtalet betonades diakonuppdragets karitativa inriktning som också synliggörs genom diakonens uppgifter inom gudstjänsten. Samtidigt betonades, att vår kyrka inte omfattar ett liturgiskt diakonat. Utskottet uppmärksammade, att diakoner har vigts till tjänst enligt kyrkohandboken sedan 1920-talet utan att diakonatet därmed blivit kyrkorättsligt reglerat.
Utskottet påpekade också, att i församlingslivet utvecklas ibland en oönskad kategorisering av olika tjänster. Man uttryckte oro över att gruppen församlingspedagoger, vars arbetsuppgifter ofta gränsar till diakonens, inte blir tillräckligt synliggjord.
Utskottet tog del av KMot 1999:13 av Börje Henriksson m.fl. om att säga nej till diakonatet, KMot 1999:42 av Karl-Johan Nilsson m.fl. om uppdraget som diakon, KMot 1999:124 av Joakim Svensson och Per-Anders Grunnan om det treledade ämbetet, KMot 1999:151 av Kerstin Bergman m.fl. om begränsning av kyrkans hierarkisering samt KMot 1999:155 av Fredrik Sidenvall om ämbetet. I behandlingen av dessa lämnades KMot 1999:13 och KMot 1999:124 utan åtgärd. En minoritet av utskottet anslöt till KMot 1999:42 och KMot 1999:151 och anmälde avvikande mening.
Om 30 kap. Uppdraget som biskop
Utskottet ställde sig enhälligt bakom kapitlet i sin helhet och avstyrkte därmed KMot 1999:124 som ville ersätta ordet vigningstjänst med ämbete. Utskottet avvisade med bestämdhet KMot 1999:155 om ämbetet, som föreslår att kyrkoordningen skulle reservera vigningstjänsten som biskop enbart till män.
Om 31 kap. Uppdraget som präst
Utskottet ägnade stort utrymme åt att samtala om förhållandet mellan präst, stift och församling i jämförelse med nuvarande anställnings- och tillsynssystem för präster, och det förslag som kyrkoordningen har gett. Grunden är församlingens gemensamma delade uppdrag där prästens roll inte ses isolerad. I det nuvarande systemet är det tjänstgöringsföreskrifterna för präster, utfärdade och beslutade av domkapitlet, som reglerar församlingens gudstjänstfirande. I kyrkoordningsförslaget tar man däremot sin utgångspunkt i församlingens grundläggande uppgift, nämligen att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni och mission. Hur denna uppgift ska lösas med avseende på de fyra områdena kommer i framtiden att tydliggöras genom församlingsinstruktionen, som utarbetas i samråd mellan kyrkoråd, kyrkoherde och domkapitel. Sett mot den bakgrunden betonas både församlingens gemensamma uppdrag och att en ansvarsfördelning måste tydliggöras. Därför finns det i förslaget bl.a. sådana regler som klargör ledarfunktioner. Så kan exempelvis ingen annan än kyrkoherden vara arbetsledare för de personalgrupper som tjänstgör inom områdena gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Prästerna blir inte längre stiftsanställda utan lokalt anställda, men i stiftens tillsyns- och främjandeuppdrag ingår att ge råd, stöd, hjälp och uppmuntran. Oro inför att präster vid lokal anställning skulle förlora sitt oberoende som Ordets tjänare möter kyrkoordningen med att stärka kyrkoherdens ansvar som samordnare och arbetsledare. En präst kan inte sägas upp av den lokala arbetsgivaren utan domkapitlets hörande. Utskottet såg ett problem i att ett stort antal präster för närvarande ställer sig kritiska till den framtida anställningskonstruktionen. Den pastoralteologiska grundsyn med hela församlingens gemensamma uppdrag och ansvar, som genomsyrar förslaget, borde ha lyfts fram på ett tydligare sätt.
Till 31 kapitlet anknyter KMot 1999:48 av Roland Johansson m.fl. om Svenska kyrkan och personalfrågorna i samband med relationsändringen år 2000, KMot 1999:81 av Reidar Gustafsson om prästexamen, KMot 1999:119 av Sten Elmberg om ämbetsansvar m.m., KMot 1999: 124 av Joakim Svensson och Per-Anders Grunnan om det treledade ämbetet, KMot 1999:126 av Jan-Anders Ekelund och Joakim Svensson om behörighetskrav m.m., KMot 1999:155 av Fredrik Sidenvall om ämbetet, KMot 1999:174 av Hans-Olof Hansson om tidpunkt för prästexamen, KMot 1999:218 av Nils Gårder om uppsägning m.m.
Utskottet avstyrkte samtliga dessa motioner till förmån för Centralstyrelsen förslag. KMot 1999:48 vill till skillnad från utskottet att 14 § inte ska antas. KMot 1999:81 föreslår att en punkt som är likalydande med stadgandet i 2 § 5 punkt upprepas under 6 §. Utskottet ansåg inte att det är lämpligt att göra denna upprepning. Det torde inte råda någon tvekan om att alla som vigs till uppdrag i Svenska kyrkan ska vara beredda att tjänstgöra med andra oavsett kön. KMot 1999:126 vill i motsats till utskottet utesluta nämnda 2§ 5 punkt. Utskottet avstyrkte motionen. KMot 1999:174 om tidpunkten för prästexamen lämnade utskottet utan avseende.
Utskottet ställde sig enhälligt bakom 31 kap. 1-13 §§ samt 15-18 §§. När det gäller befogenhetsprövning av beslut om uppsägning m.m., 14 §, anslöt merparten av utskottet sig till Centralstyrelsens förslag medan en minoritet yrkade att den alternativa lydelsen av 14 § enligt KMot 1999:218 skulle antas och anmälde på denna punkt avvikande mening.
I total enighet avvisade utskottet KMot 1999:155 och framhöll i stället Centralstyrelsens förslag i 2 § punkt 5 där det sägs, att domkapitlet får behörighetsförklara den som har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett kön.
Om 32 kap. Uppdraget som diakon
Utskottet utgick i sitt yttrande från de överväganden som gjorts vid behandlingen av inledningstexten ovan.
Följande motioner anknyter till 32 kapitlet: KMot 1999:13 av Börje Henriksson m.fl. om att säga nej till diakonatet som ämbete, KMot 1999:42 av Karl-Johan Nilsson m.fl. om uppdraget som diakon, KMot 1999:124 av Joakim Svensson och Per-Anders Grunnan om det treledade ämbetet, KMot 1999:126 av Jan-Anders Ekelund och Joakim Svensson om behörighetskrav, KMot 1999:151 av Kerstin Bergman m.fl. om begränsningen av kyrkans hierarkisering och KMot 1999:218 av Nils Gårder om befogenhetsprövning av beslut om uppsägning. Utskottet yttrade sig inte särskilt över KMot 1999:13, 124 och 126. KMot 1999:42 och 218 lyftes fram vid utskottets behandling.
Efter det att utskottets majoritet avstyrkt KMot 1999:42, behandlades innehållet i 32 kapitlet. Kapitlet är utformat kongruent med 31 kapitlets stadgande om uppdraget som präst.
KMot 1999:151 om kyrkans hierarkisering och hur en sådan kan brytas och ersättas med samverkan runt det grundläggande uppdraget, behandlades ingående av utskottet. Motionärerna menar att det finns en risk att klyftorna ökar mellan lekfolk och vigda ämbetsbärare om diakonatet kyrkorättsligt regleras. Motionärerna anser vidare, att man genom att inte ge diakonerna särskilda uppdrag i gudstjänsten och församlingslivet, bidrar till att bryta den hierarkiska strukturen. Utskottet bejakade behoven av att kyrkomötet på kyrkorättslig väg kan bidra till ökat samarbete mellan alla i församlingar och stift. Utskottets majoritet menade dock att grunden för bristande samverkan i första hand ligger i lokala förhållanden och att reglering av diakonatet inte vare sig ökar eller minskar hierarkin i kyrkan. Utskottets majoritet avstyrkte därför KMot 1999:151.
Utskottsmajoriteten stödde således Centralstyrelsens förslag till 32 kapitlet i kyrkoordningen med en kyrkorättslig reglering av diakonatet. Avvikande mening anmäldes, baserat på KMot 1999:42 och 151 om att kapitlet inte skulle tas med i kyrkoordningen.
I det fall som diakonatet inordnas i kyrkans vigningstjänst, vilket utskottets majoritet förutsatte, hade utskottet inget att erinra mot Centralstyrelsens utformning av kapitlet. En minoritet i utskottet önskade att den alternativa utformningen av 32 kap. 14 § i KMot:1999:218 skulle ersätta Centralstyrelsens förslag till lydelse och anmälde avvikande mening till förmån för motionen.
Om 33 kap. Kyrkans förtroendevalda
Vid utskottets överläggning om 33 kapitlet om kyrkans förtroendevalda kom främst fyra frågor att ställas i centrum: Rösträttsålder, valbarhet till en församling inom en samfällighet, dopet som krav på valbarhet samt valbarhetshinder. Följande motioner med anknytning till 33 kapitlet har lämnats till utskottet: KMot 1999:15 av Ann-Charlotte Svensson m.fl. om valbarhetshinder, KMot 1999:64 av Åke Blomqvist m.fl. om sänkt rösträttsålder KMot 1999:68 av Åke Blomqvist m.fl. om möjlighet till valbarhet till församling i en samfällighet, KMot 1999:70 av Carina Etander Rimborg m.fl. om rösträttsålder, KMot 1999:82 av Christer Mohlin m.fl. om krav på konfirmation, KMot 1999:129 av Joakim Svensson m.fl. om valbarhet till församlingen, KMot 1999:131 av Jan Erik Ågren om valbarhet i församlingen. KMot 1999:161 av Sten-Åke Engdahl m.fl. om sänkt rösträttsålder samt KMot 1999:180 av Kristian Nylund m.fl. om rätten för 16 åringar att rösta i kyrkoval.
Rösträttsålder, 2 §
Hur gammal ska man vara för att ha rätt att rösta vid direkta kyrkliga val? Utskottets behandling av den frågan innefattade KMot 1999:64, KMot 1999:70, KMot 1999:161 och KMot 1999:180.
I utredningen om kyrkans framtida organisation föreslogs det att rösträttsåldern skulle sänkas till 16 år medan valbarhetsåldern skulle kvarstå vid 18 år. En övervägande majoritet av remissvaren förordade dock att rösträttsåldern även i fortsättningen ska vara 18 år.
Utskottet övervägde motiven för de olika förslagen. Tillvaratagande av det ökade kyrkliga intresset i samband med tonåringars konfirmation talar för att sänka rösträttsåldern. Om behovet av ungas delaktighet i kyrkans tro och liv var utskottet enigt, men meningarna gick isär om sätten på vilka detta borde och skulle kunna ske.
Rösträttsåldern i allmänna val ligger vid 18 år medan andra åldersgränser för att få och ha ansvar i samhället varierar. Utskottet konstaterade att förändringar ständigt sker i samhället vad beträffar gränser för när unga anses mogna att ta ansvar för olika uppdrag. Utskottets majoritet ansåg dock att rösträttsåldern ska vara 18 år.
Utskottets majoritet förordade Centralstyrelsens förslag vad avser § 33 kap.2 § medan en minoritet anmälde avvikande mening till förmån för 16 år som rösträttsålder.
Utskottet avstyrkte därmed motionerna.
Valbarhet till en församling inom samfällighet, 4 §
Utskottet diskuterade om valbarhet ska vara begränsad till den egna församlingen eller gälla samtliga församlingar i en samfällighet. I motsats till Centralstyrelsens förslag menade några att det såväl i glesbygd som i storstad vore till fördel om valbarheten inom en samfällighet inte begränsades till den territoriella församlingen. Bakgrunden till detta är den ökade rörligheten p g a arbete, studier och vård. Om valbarheten begränsades till samfälligheten skulle inte utdebiteringen påverkas.
Läronämnden skriver i sitt yttrande över kyrkoordningen bl.a.
Denna territoriella princip är en grundläggande del av vår kyrkas tradition och självförståelse. Vad som konstituerar den territoriella anknytningen kan dock variera, och samhällsutvecklingen kan framtvinga omprövning och komplettering av synsätt och regelverk. Det finns inga teologiska eller läromässiga skäl för att den territoriella principen endast skall grundas i den skattetekniska folkbokföringen. Den bör också kunna kopplas till sådana sakförhållanden som anger lokal samhörighet, t.ex. arbetsplats, studieort eller ort för fritidsboende av regelbundet slag.
Utskottet behandlade i anslutning till 4 § KMot 1999:68, KMot 1999:82, KMot 1999:129 och KMot 1999:131. I fråga om vilka regler som ska gälla för valbarhet avstyrkte utskottets majoritet samtliga motioner och förordade Centralstyrelsen skrivning medan en minoritet hade avvikande mening och anslöt sig till reservanterna i Centralstyrelsen på denna punkt (Gunvor Hagelberg m.fl.).
Dopet som valbarhetskrav, 4 §
Frågan om dopet som valbarhetskriterium ifrågasattes utifrån argumentet att det hindrar odöpta kyrkotillhöriga att väljas till förtroendeuppdrag. Utskottets majoritet förordade Centralstyrelsens förslag i 4 § och framhöll vikten av att de som får ansvar för kyrkans liv och framtid som förtroendevalda ska vara döpta.
Utskottet tillstyrkte därmed Centralstyrelsens förslag till utformning av 4 §. En minoritet anmälde avvikande mening och anslöt sig till Centralstyrelsens reservanter. (Britas Lennart Eriksson m.fl.) till förmån för att slopa dopet som valbarhetskriterium.
Valbarhetshinder, 5 §
Utskottet behandlade förslaget om valbarhetshinder i 5 §. Utskottet hade inga, från Centralstyrelsens förslag, avvikande uppfattningar vad beträffar punkterna 1-3 i paragrafen. Utskottets majoritet menade dock att den fjärde punkten borde utformas så att valbarhetshinder bör omfatta alla anställda i församling och samfällighet. Punkten 4 i 5 § borde därför få följande lydelse:
4. är anställd i församling eller samfällighet i vilken församlingen ingår.
Motsvarande förändring skall enligt utskottets mening göras i 6-8 §§. Som en konsekvens därav följer att 9 § ej ska ingå i kyrkoordning.
Minoriteten stödde Centralstyrelsens förslag vad gäller 5-9 §§.
Om 34 kap. Kyrkans anställda
Kyrkans anställda utgör en stor resurs i församlingar, stift och kyrkokansli. I utskottets överväganden kring 34 kapitlet kom främst fyra olika frågor att fokuseras nämligen församlingspedagogernas ställning, arbetsgivarorganisationen, särskilda villkor för anställning som domprost och kyrkoherde samt tillsättning av domprost.
Följande motioner med anknytning till 34 kapitlet har lämnats till utskottet: KMot 1999:26 av Lennart Anderson m.fl. om tillsättning av domprost, KMot 1999:41 av Joakim Svensson m.fl. om Svenska kyrkans församlingsförbund som arbetsgivarorganisation, KMot 1999:42 av Karl-Johan Nilsson m.fl. om uppdraget som diakon, KMot 1999:48 av Roland Johansson m.fl. om Svenska kyrkan och personalfrågorna i samband med relationsändringen år 2000, KMot 1999:66 av Åke Blomqvist m.fl. om behörighetsprövning av präster, diakoner och kyrkomusiker, KMot 1999:78 av Birgitta Johansson m.fl. om tillsättning av domprost, KMot 1999:79 av Birgitta Johansson m.fl. om kyrkans anställda, KMot 1999:98 av Jösta Claeson m.fl. om personalrepresentation i Svenska kyrkans styrelser och råd, KMot 1999:116 av Karl-Johan Tyrberg om tidsbegränsning av anställning som pastorsadjunkt, KMot 1999:118 av Sten Elmberg och Gerd Gullberg-Johnson om kyrkoherdens ledarroll, KMot 1999:125 av Henry Svensson m.fl. om kyrkomusikerna, KMot 1999:126 av Jan-Anders Ekelund och Joakim Svensson om behörighetskrav, KMot 1999:147 av Elisabeth Engberg m.fl. om en gemensam arbetsgivarorganisation, KMot 1999:168 av Sigvard Härnring m.fl. om församlingspedagogernas ställning i Svenska kyrkan, KMot 1999:169 av Dag Sandahl om behörighetsprövning vid tillsättande av kyrkomusiker, KMot 1999:176 av Karin Burstrand om kyrkoherdarnas anställningsförhållanden m.m., KMot 1999:186 av Börje Finnstedt om kvalificerade kyrkomusiker, KMot 1999:189 av Mats Hagelin om obligatorisk anslutning till Svenska kyrkans församlingsförbund,. KMot 1999:196 av Börje Finnstedt om domkapitlets behörighetsprövning vid tillsättande av organist/kantor, KMot 1999:205 av Eskil Jinnegård m.fl. om kyrkomusikalisk verksamhet i församling och samfällighet, KMot 1999:214 av Karl-Johan Tyrberg om behörighet till prästtjänst, KMot 1999:220 av Nils Gårder och Hans-Olof Andrén om domprost.
Församlingspedagogernas ställning
Mot bakgrund av att församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni och mission, var det utskottets mening att kyrkoordningen ska spegla, bekräfta och tydliggöra de anställda som företrädare för församlingsuppdragets olika områden.
Inte bara inom området undervisning kommer pedagogiska insatser att behövas framöver. I arbetet på kyrkans olika nivåer är pedagogisk kompetens oundgänglig. Detta bör markeras i kyrkoordningen.
Utskottet konstaterade också att 34 kap. 13-15 §§ lyfter fram tre tjänster inom församlingen men avstår från att kyrkorättsligt reglera församlingspedagogernas roll. Utskottet menade att det är viktigt att kyrkorättsligt reglera alla de tjänster för vilka utbildningsplaner fastställs av den kommande kyrkostyrelsen eller Nämnden för kyrkolivets utveckling.
Utskottet tillstyrkte därför KMot 1999:168 av Sigvard Härnring om församlingspedagogernas ställning i Svenska kyrkan. Detta ställningstagande får följdverkningar i 1 § punkt 4, 4 § punkt 4 och 5 § punkt 4. Ny paragraf förs in efter 14 § med följande lydelse: "Behörig att anställas som församlingspedagog är den som avlagt församlingspedagogisk examen eller motsvarande examen."
Arbetsgivarorganisation, 6 §
Centralstyrelsens förslag att Svenska kyrkans församlingsförbund ska företräda församlingar, samfälligheter, stift och kyrkokansli som en gemensam arbetsgivarorganisation, hade föranlett fyra motioner: KMot 1999:41, 48, 147 och 189. Utskottets majoritet stödde Centralstyrelsens förlag. Avvikande meningar lämnades dels till stöd för KMot 1999:147, dels till stöd för KMot 1999:41 och 189
I anslutning till frågan om gemensam arbetsgivarorganisation behandlade utskottet KMot 1999:98 av Jösta Claeson m.fl. om att kyrkoordningen på samma sätt som i kommunallagen bör stadga att personalföreträdare har rätt att delta vid sammanträden med styrelser och råd inom Svenska kyrkan. Utskottet delade motionärernas uppfattning i sak. Utskottet menade dock att detta bör regleras i fackliga avtal. Utskottet avstyrkte därför KMot 1999:98.
Särskilda villkor för att få anställning som domprost eller kyrkoherde, 9 §
KMot 1999:214 uppmärksammar att kriteriet att ha varit anställd som pastorsadjunkt som ett av villkoren tillsammans med minst två års anställning som präst för att komma ifråga för anställning som domprost eller kyrkoherde, exkluderar den präst som påbörjat sin anställning före utbildningsreformens genomförande. Denne eller denna har då aldrig varit anställd som pastorsadjunkt.
Utskottet tillstyrkte KMot 1999:214. Med de förändringar som följer av motionen stödde utskottet Centralstyrelsens förslag. En avvikande mening anmäldes till förmån för Gunvor Hagelbergs reservation i Centralstyrelsens beslut.
KMot 1999:118 lyfter fram ett angeläget område genom att fokusera ledarutvecklingsbehovet för främst kyrkoherdar. Utskottet delade intentionerna i motionen och har under flera år bearbetat området, men avstyrkte ändå motionen med hänvisning till att ledarutbildning och ledarutveckling redan pågår i stiften, både med avseende på nu tjänstgörande kyrkoherdar och på komministrar som står i avsikt att söka kyrkoherdetjänst. I vissa stift har också ledarutvecklingen ställts i ett genderperspektiv med syfte att stimulera en jämnare könsfördelning bland kyrkoherdar.
Tillsättning av domprost, 12 §
Tillsättningsförfarandet vid domprosttjänst föranledde diskussion i utskottet aktualiserat av KMot 1999:26, 48, 78, 176 och 220. Domprosten är kyrkoherde i domkyrkoförsamlingen, men har också vissa stiftsuppdrag som att vara vice ordförande i domkapitlet, biskopens ersättare i stiftsstyrelsen, i vissa stift företa visitationer och på andra sätt representera stiftet. Utskottet tillstyrkte Centralstyrelsens förslag att tjänsten som domprost ska tillsättas av stiftsstyrelsen efter hörande av kyrkoråden inom pastoratet. Därmed avstyrktes samtliga motioner. Avvikande mening anmäldes till förmån för KMot 1999:26.
Övrigt
I övrigt tillstyrkte utskottet Centralstyrelsens förslag vad gäller 34 kapitlet. Dock ville utskottet uppmärksamma den oklarhet som framkommer i 14 § där formuleringen "med liknande benämning eller" bör bytas ut mot tydlig text eller helt utgå.
Utskottet ville också påpeka att rubricering saknas för 34 kap. 13, 14, 15 §§.
Carina Etander Rimborg som under delar av utskottets beredning av yttrandet tjänstgjort har anmält avvikande meningar, vilka inkluderas i utskottets yttrande.
Sigtuna den 31 maj 1999
På utbildningsutskottets vägnar
Vanja Björsson
Christer Swahn
Martin Fogelberg
Närvarande: Vanja Björsson, ordförande, Ingmar Ullén, Rune Entelius, Jill Kennedy Fransson, Kerstin Kedvall, Anna Lundblad Mårtensson, Margareta Nybelius, Marianne Josephsson, Bengt Gustafsson, Göran Wahlström, Sonja Grunselius, Sven Janson, Gunvor Joelsson, Gunnar Strömbäck, Göran Östling.
Biskop Martin Lind har deltagit i utskottets överläggning.
Avvikande mening
Avvikande mening av Vanja Björsson, Jill Kennedy Fransson, Gunvor Joelsson, Ingmar Ullén och Rune Entelius gällande frågan om diakonatet, 32 kap.
Vi menar, att de synpunkter på uppdraget som diakon, som framförs i KMot 1999:42 och KMot 1999:151 bör beaktas och att i konsekvens med detta, diakonatet inte skall vara vigningstjänst.
Avvikande mening av Kerstin Kedvall, Anna Lundblad Mårtensson, Carina Etander Rimborg gällande frågan om befogenhetsprövning av beslut om uppsägning m.m., 7 avd, 31 och 32 kap., 14 §§
Vi anser, att 31 och 32 kap. 14 §§ skall ha följande lydelse: "Beslut om uppsägning, avskedande eller omplacering av en präst/diakon och beslut om disciplinär åtgärd mot en präst/diakon får fattas endast om domkapitlet har prövat att åtgärden inte strider mot kyrkoordningens regler eller någon annan kyrklig bestämmelse eller någon rättsregel som Svenska kyrkan har att följa." Motivering: Samspelet mellan församlingarnas ansvar och domkapitlets tillsyn är noga balanserat i Centralstyrelsens förslag. Förslaget har dock väckt en oro, inte minst bland präster, att inte kunna utföra sitt vigningsuppdrag på ett sätt som följer avgivna löften. Den i KMot 1999:218 föreslagna lydelsen, som enligt tillfrågad juridisk och teologisk expertis inte rubbar denna balans, skulle innebära ökad tillsyn från domkapitlet och ha stor psykologisk betydelse för dem som oroas för inskränkningar i det läromässiga ansvaret. Motsvarande gäller diakonatet.
Avvikande mening av Vanja Björson, Ingmar Ullén, Jill Kennedy Fransson och Rune Entelius gällande frågan om valbarhet, 33 kap. 4 §
Beträffande 33 kap. 4 § ställer vi oss bakom den formulering som föreslagits i reservationen till Centralstyrelsens beslut av Britas Lennart Eriksson m.fl. (CsSkr 1999:3, del 2, sid. 2-456).
Avvikande mening av Carina Etander Rimborg gällande frågan om arbetsgivarorganisation, 34 kap. 6 §
Jag anser att 6 § i 34 kap., avd 7 helt skall strykas. Jag ställer mig bakom motionerna KMot 1999:41 och KMot 1999:189. Jag hänvisar till de motiveringar som framförts i ovanstående motioner.
Avvikande mening av Carina Etander Rimborg och Anna Lundblad Mårtensson gällande frågan om tillsättning av domprost, 34 kap. 12 §
Jag anser att 12 § i 34 kap. skall ha följande lydelse: "En tjänst som domprost skall tillsättas av kyrkorådet i den församling där stiftets domkyrka är belägen. Innan kyrkorådet beslutar om tillsättningen skall stiftsstyrelsen ges tillfälle att yttra sig över de behöriga sökandena. Därefter skall domkapitlet yttra sig." Jag ställer mig bakom motionen KMot 1999:26. Jag hänvisar till de motiveringar som framförts i den motionen.
Avvikande mening av Carina Etander Rimborg, Kerstin Kedvall, Margareta Nybelius, Anna Lundblad Mårtensson och Marianne Josephsson gällande frågan om valbarhet, 33 kap. 4 §
Vi anser att 4 §, punkt 1, 33 kap. skall ha följande lydelse: "1. I en församling som ingår i samfällighet eller i pastorat, om det gäller val till en församling inom samfällighet eller pastorat." Vi ställer oss bakom motionerna KMot 1999:68, 1999:129, 1999:131 och hänvisar till de motiveringar som finns i dessa motioner. Vi ställer oss också bakom den reservation som lämnats i Centralstyrelsen av Gunvor Hagelberg, Bengt Linvall och Britt Louise Agrell.
Avvikande mening av Carina Etander Rimborg, Kerstin Kedvall, Margareta Nybelius, Anna Lundblad Mårtensson och Marianne Josephsson gällande frågan om rösträtt, 33 kap. 2 §
Vi anser att 2 §, första stycket, i 33 kap. skall ha följande lydelse: "Den som tillhör Svenska kyrkan och fyller 16 år senast på valdagen har rösträtt vid direkta val om han eller hon är folkbokförd..." Vi ställer oss bakom intentionerna i motionerna KMot 1999:64, 1999:70, 1999:161 samt 1999:180 och hänvisar till de motiveringar som framförts i dessa motioner.
Avvikande mening av Carina Etander Rimborg gällande frågan om särskilda villkor för en anställning, 34 kap. 9 §
Jag ställer mig bakom den reservation i Centralstyrelsen som är lämnad av Gunvor Hagelberg när det gäller ovanstående paragraf.
Avvikande mening av Göran Östling, Göran Wahlström, Marianne Josephsson, Margareta Nybelius, Anna Lundblad Mårtensson och Kerstin Kedvall gällande frågan om arbetsgivarorganisation, 34 kap. 6 §
Vi anser att företrädare för kyrkan som arbetsgivare ska utses av kyrkomötet och stöder därmed motion KMot 1999:147.
Ekumenikutskottets yttrande
1999:1y
med anledning av Centralstyrelsens förslag till Kyrkoordning för Svenska kyrkan, 3 avdelningen: Stiften
Till andra kyrkolagsutskottet
Till ekumenikutskottet har för yttrande överlämnats CsSkr 1999:3 med förslag till Kyrkoordning, 3 avdelningen samt
KMot 1999:17, 18, 23, 30, 38, 42, 49, 50, 54, 57, 58, 62, 71, 76, 86, 90, 94, 97, 98, 100, 108, 115, 119, 122, 124, 125, 128, 132, 133, 134, 135, 136, 143, 149, 151, 162, 164, 170, 175, 205, 207, 209, 217, 220.
Inledning
Utskottet ansåg att Svenska kyrkans ekumeniska förpliktelser bör avspeglas på alla nivåer. På stiftsnivå kan detta ske genom att stiftets grundläggande uppgift att främja och ha tillsyn över församlingslivet också innefattar att främja och ha tillsyn över församlingarnas ekumeniska ansvar. Utskottet menade därför att det näst sista stycket i Inledningen skall lyda:
Stiftets grundläggande uppgift är att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Den uppgiften gäller därför främst församlingarnas gudstjänstliv, undervisning, diakoni, mission och ekumeniska arbete. Stiftet har även förvaltande uppgifter.
Utskottet ansåg i anslutning till KMot 1999:3 om förtroendeskapande åtgärder mellan vigda och icke vigda och KMot 1999:151 av Kerstin Bergman m.fl. om begränsning av kyrkans hierarkisering att ordet "vigningstjänst" bör ersättas med "vigningsuppdrag". För att uttrycka sambandet mellan det allmänna uppdraget i församlingen och det särskilda uppdraget för de vigda är det en poäng att "uppdrag" ser likadant ut i singularis som i pluralis. Ordet "vigningsuppdrag" betonar det gemensamma uppdraget för vigda och övriga döpta. Mot ordet "uppdrag" har anförts att det kan råda oklarhet i sammansättningen "biskopens vigningsuppdrag". Här är det emellertid möjligt och lämpligt att skilja mellan "biskopens uppdrag att viga" och "vigningsuppdraget som biskop". Man har också menat att "uppdrag" för tankarna till en kortvarig insats, men genom att bruka sammansättningar som "det livslånga vigningsuppdraget" undanröjes sådana tveksamheter. Termen "uppdrag" ligger betydelsemässigt nära ordet "mission" när det gäller hela församlingens sändning, vilket ger termen en teologisk tyngd. Termen "vigningsuppdrag" bör i engelska texter översättas med "ordained ministry". Utskottet ansåg vidare att det är förvirrande att tala om "vigningstjänst" i singularis när det är tre olika uppgifter som avses, och som man redan nu ofta benämner tre "tjänster". Vidare kan ordet "vigningstjänsten" uppfattas som bildat i analogi med "räddningstjänsten", vilket kan ge icke avsedda associationer. En ändring från "vigningstjänst" till "vigningsuppdrag" får konsekvenser i hela texten till CsSkr 1999:3.
Utskottet ansåg därför att den sista meningen i inledningsstycket till Tredje avdelningen: Stiften (s. 1-23) skall lyda:
"De som är vigda till uppdrag i kyrkan är genom kyrkans kallelse och sändning..."
KMot 1999:124 av Joakim Svensson och Per-Anders Grunnan om det treledade ämbetet lämnades utan åtgärd.
6 kap. 4 § Stiftets uppgifter
Utskottet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3, men med följande tillägg för att understryka stiftets ekumeniska ansvar:
Stiftet skall främja och ha tillsyn över församlingarnas uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Detta sker genom att stiftet erbjuder utbildning och fortbildning samt genom andra insatser.
Stiftet skall genom kontakt med andra kristna trossamfund inom sitt område främja ett ändamålsenligt samarbete mellan de kristna församlingarna för fullgörande av Svenska kyrkans församlingars uppgifter.
Stiftet får lämna bidrag...
En minoritet delade utskottets uppfattning om brist på ekumeniskt perspektiv i CsSkr 1999:3 men önskade ingen förändring av paragraftexten.
Utskottet ansåg att kyrkans förhållande till samhället och till andra religioner på såväl stifts- som församlingsnivå bör understrykas som en konsekvens av Svenska kyrkans rikstäckande och territoriella organisation. Detta kan lämpligen ske genom en tolkning av begreppen "diakoni" och "mission". Så kan exempelvis "mission" uppfattas som kyrkans räckande av evangelium till den värld som inte är kyrka. "Mission" i denna mening innefattar förkunnelse och vittnesbörd likaväl som försvar av mänskliga rättigheter, dialog med människor från andra religioner och samarbete med alla människor av god vilja i arbetet för rättvisa och fred. För att inte tynga författningstexten föreslår utskottet att en bilaga till Kyrkoordningen utarbetas. Utskottet anslöt sig i sak till KMot 1999:22 av Curt Forsbring om begreppet mission. En minoritet anslöt sig i sak till utskottets mening, men ansåg att avsnittet "Så kan exempelvis ... rättvisa och fred" var alltför obearbetat.
Vid behandlingen av KMot 1999:23 av Astrid Roos Ydell m.fl. om bidrag från församlingar och stift till internationell diakoni och mission underströk utskottet att skrivningen i CsSkr 1999:3 använder ordet "får" och inte "skall"; inget stift är tvingat att använda utdebiterade medel till internationell mission och diakoni. Utskottet lämnade KMot 1999:23 av Astrid Roos Ydell m.fl. om bidrag från församlingar och stift till internationell diakoni och mission utan åtgärd. En minoritet anslöt sig till KMot 1999:23. Utskottet avstod från att yttra sig över KMot 1999:209 av Rune Entelius om prästanställning.
6 kap. 7 § Förvaltningen och verkställigheten i stiftet
Utskottet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3, nämligen att det förutom den obligatoriska stiftsstyrelsen också kan finnas nämnder i stiften. Det hävdades att egendomsnämnderna behövs, men att de bör vara frivilliga. Utskottet har beaktat KMot 1999:18 av Gösta Äng och Gunnar Sehlberg om egendomsnämnderna och KMot 1999:143 av Herbert Sjödin om obligatoriska egendomsnämnder. En minoritet av utskottet anslöt sig till den första att-satsen i den senare motionen.
7 kap 1 § Stiftsfullmäktiges uppgifter
Utskottet fann att det i denna paragraf saknas en punkt. En av stiftsfullmäktiges uppgifter, som här inte är anförd, är att till domkapitlet utse ledamot som är eller har varit ordinarie domare samt övriga ledamöter till domkapitlet.
7 kap. 3 § Stiftsfullmäktiges uppgifter
Utskottet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3. En minoritet menade att valen till stiftsfullmäktige skall ske genom elektorer och anslöt sig i sak till KMot 1999:17 av Gösta Äng m.fl. om kyrkovalen, KMot 1999:54 av Bo-Gustaf Sorby och Gunhild Bolander om valen i Svenska kyrkan, , KMot 1999:58 av Jan-Anders Ekelund m.fl. om valsystemet, indirekta val - direkta val, KMot 1999:76 av Göran Lundquist m.fl. om direkta val, KMot 1999:90 av Gerd Gullberg-Johnson m.fl. om direkta val och indirekta val, KMot 1999:97 av Sven G. Månsson om valsätt och KMot 1999:217 av Nils Gårder om val.
Avvikande mening har anmälts.
7 kap. 8-17 §§ Stiftsstyrelsens uppdrag
Utskottet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3. KMot 1999:98 av Jösta Claesson m.fl. om personalrepresentation i Svenska kyrkans styrelser och råd, KMot 1999:100 av Roland Johansson och Carina Etander Rimborg om Svenska kyrkans informationspolicy i samband med relationsändringen år 2000 samt KMot 1999:175 av Juhani Rantanen och Rune Entelius om stiftets främjandeansvar och om församlingsinstruktion lämnades utan åtgärd.
7 kap. 14 § Biskopens ordförandeskap i stiftsstyrelsen
Utskottet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3. I utskottets diskussion framkom olika principer beträffande biskopens ordförandeskap i stiftsstyrelsen: en linje menade att den demokratiska ordningen är överordnad den episkopala; en annan uppfattade biskopen som stiftets ledare i såväl andliga som övriga frågor. De som argumenterade utifrån principen om demokratiska former ansåg att biskopen skall ingå i stiftsstyrelsen, vara möjlig kandidat till ordförandeposten men inte självskriven ordförande. Lämplighet, inte ämbete, skall vara avgörande för ordförandeskapet i stiftsstyrelsen. Argumentation utifrån den episkopala principen ledde emellertid inte med nödvändighet till att biskopen sågs som självskriven ordförande i stiftsstyrelsen. Så kunde det till exempel hävdas att om stiftsstyrelsen är fri att utse någon annan än biskopen till ordförande, kan även sådana präster som inte uppvisat intresse för adminstration och budgetarbete kunna komma ifråga vid biskopsval. En annan aspekt är omsorg om biskopen, som kan ta sig uttryck i att vilja befria denna/denne från den tunga arbetsbörda som ordförandeskapet i stiftsstyrelsen är. Andra ansåg att biskopens ordförandeskap i stiftsstyrelsen fyller en viktig symbolisk funktion, men också en praktisk, då det för arbetet i stiftsstyrelsen är väsentligt att dess ordförande inte uppfattas som representant för en viss grupp eller ett visst parti. En minoritet anslöt sig till den första att-satsen i KMot 1999:30 av Reidar Gustafsson och Gunnar Prytz om val av ordförande i stiftsstyrelser och i Kyrkostyrelsen. Den andra att-satsen avvisas av hela utskottet.
8 kap. 2 § Visitationer
Utskottet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3. KMot 1999:86 av Tomas Forsner om visitationsprotokoll lämnades utan åtgärd, då utskottet menade att kyrkoherden inte bör särbehandlas utan tar del av visitationsprotokollet genom kyrkorådet.
8 kap. 4 § Överhovpredikant
Utskottet avvisade skrivningen i CsSkr 1999:3. Utskottet anslöt sig i detta stycke till Hovförsamlingens yttrande (Hovförsamlingen 1998-09-13). Första meningen kommer då att lyda:
"Ur kretsen av i Svenska kyrkans ordning vigda biskopar utser Konungen en överhovpredikant." En minoritet anslöt sig till KMot 1999:122 av Joakim Svensson m.fl. om överhovpredikant.
8 kap. 5 § Förhinder för biskopen
Utskottet avstod från att yttra sig över KMot 1999:220 av Nils Gårder och Hans-Olof Andrén om domprost.
8 kap. 7-10 §§ Hur biskopar utses
Utskottet avvisade skrivningen i CsSkr 1999:3. Utskottet ansåg att biskop i Svenska kyrkan skall utses genom val i stiftet, och att kyrkostyrelsen sedan fastställer detta val. Ordningen med presentationsval avvisades av utskottet. Trots att full enighet inte kunde uppnås var det ingen av utskottets ledamöter som starkt tog avstånd från direktvalsformen. För att säkerställa att Svenska kyrkans ordning följs av alla biskopar ansåg utskottet vidare att 8 kap. 1§ punkt 5 skall lyda: "viga såväl män som kvinnor till präster och diakoner". En minoritet avvisade detta tillägg. En minoritet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3. KMot 1999:49 av Marianne Kronberg m.fl. om utseende av biskop, KMot 1999:50 av Göran Wahlström om hur biskopar utses, KMot 1999:57 av Jan-Anders Ekelund m.fl. om val av biskopar, KMot 1999:62 av Åke Blomqvist m.fl. om biskopsval, KMot 1999:149 av Michael Martinson om val av biskop i stiftet, KMot 1999:162 av Sten-Åke Engdahl m.fl. om hur biskopar utses samt KMot 1999:217 av Nils Gårder om val har beaktats av utskottet.
Avvikande mening har anmälts.
8 kap. 11 § punkt 2. och 9 kap. 12 § Röstberättigade vid biskopsval och val till domkapitel
Utskottet avvisade skrivningen i CsSkr 1999:3. Utskottet ansåg inte att diakonerna skall utgöra en särskild valkorporation vid biskopsval och domkapitelsval, inte heller skall diakonerna ha självskriven plats i domkapitlen. Vigningen i sig motiverar inte att diakonerna som korporation bör beredas rösträtt vid biskopsval, domkapitelsval eller representation i domkapitel. Det påpekades att församlingsanställda pedagoger skulle tillföra domkapitlet viktig kompetens, medan diakonernas arbetsuppgifter och utbildning sällan har direkt relevans för domkapitlets uppgifter.
Utskottet pekade på möjligheten att förutom de präster som nu har rösträtt vid biskopsval och domkapitelsval också de som har tjänst som präst förlagd till en kyrklig institution, försvarsmakten eller annan instutition eller är anställda av trossamfundet Svenska kyrkan skall ha rösträtt vid biskopsval och val till domkapitel i det stift där de har sin tjänst. Frågekomplexet, bl.a. vad beträffar elektorer för förtroendevalda, behöver emellertid utredas ytterligare. En minoritet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3. KMot 1999:94 av Kerstin Kedvall om rösträtt och valbarhet för diakoner och präster i domkapitlet samt rösträtt vid biskopsval och KMot 1999:42 av Karl-Johan Nilsson m.fl. om uppdraget som diakon samt KMot 1999:119 av Sten Elmberg om ämbetsansvar, rösträtt vid biskopsval och val av prästerlig ledamot i domkapitel har beaktats av utskottet.
8 kap. Hur elektorer för lekmännen utses
Utskottet önskar ett förtydligande av begreppen "lekman" och "förtroendevald", eventuellt i en bilaga med ordförklaringar till kyrkoordningen.
8 kap. 35 § Hur kontraktsprostar utses
Utskottet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3. Utskottet ansåg att kontraktsprostar som hittills skall utses av biskopen efter det att kontraktets präster har hörts. Det betonades att kontraktsprost är ett uppdrag som biskopen ger åt en av kontraktets präster, inte en tjänst. Utskottet var enigt om ett tillägg till 8 kap. 6§ med följande lydelse: "företräda kontraktets präster inför biskopen". Utskottet förordade tidsbegränsade förordnanden för kontraktsprostar, vilket är möjligt att utfärda utifrån nuvarande skrivning i 8 kap. 35§.
KMot 1999:71 av Dag Sandahl och Nils Möller om tillsättande av kontraktsprost och kontraktsprostens roll har beaktats av utskottet och en minoritet har anslutit sig till motionen. KMot 1999:207 av Tony Guldbranzén om hur kontraktsprostar utses lämnades utan åtgärd.
9 kap. Domkapitlet
Utskottet ansåg att ett stycke med rubrik "Domkapitlets uppgifter" bör läggas till texten. Eftersom 6 kap. anger Stiftets uppgifter; 7 kap. Stiftsfullmäktiges uppgifter och 8 kap. Biskopens uppgifter, är det inkonsekvent att det inte finns ett stycke där domkapitlets uppgifter anges.
9 kap. 1 § punkt 4. Domkapitlets sammansättning
Utskottet avvisade skrivningen i CsSkr 1999:3. Utskottet menade att en diakon kan väljas in i domkapitlet som övrig ledamot, men att det inte finns någon anledning till att diakonerna skulle vara representerade i domkapitlet som en särskild kategori.
Enligt utskottet skall domkapitlet bestå av följande ledamöter:
1. biskopen, som är ordförande
2. domprosten, som är vice ordförande
3. en ledamot som är en i stiftet eller i någon av dess församlingar anställd präst
4. en ledamot som är eller har varit ordinarie domare
5. tre övriga ledamöter
En minoritet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3.
9 kap. 1 § punkt 5. Domkapitlets sammansättning
Utskottet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3 och ansåg att domarkompetensen i domkapitlet är såväl önskvärd som nödvändig, i synnerhet som ärenden av komplicerad juridisk natur kan förväntas inkomma till domkapitlet för behandling.
En minoritet i utskottet ansåg att den juridiska kompetensen i domkapitlet är säkerställd genom stiftsjuristen och anslöt sig till KMot 1999:134 av Hans-Olof Andrén m.fl. om domkapitlets sammansättning.
9 kap. 2 § Domkapitlets sammansättning
Utskottet avstod från att yttra sig över KMot 1999:164 av Sven Janson om sammansättningen av domkapitlet i Uppsala stift.
9 kap. 3 § Sekreterare och föredragande
Utskottet avvisade CsSkr 1999:3 och ansåg att den andra meningen i detta stycke skall lyda:
"I frågor som rör den kyrkomusikaliska verksamheten i stiftet är domkyrkoorganisten eller den domkapitlet har utsett föredragande."
KMot 1999:136 av Hans-Olof Andrén om föredragande i kyrkomusikaliska frågor har beaktats och utskottet ansluter sig i sak till motionen. KMot 1999:134 av Hans-Olof Andrén m.fl. om domkapitlets sammansättning lämnades i detta stycke utan åtgärd. KMot 1999:205 av Eskil Jinnegård m.fl. om kyrkomusikalisk verksamhet i församling och samfällighet lämnades utan åtgärd.
9 kap. 6 § Jäv
Utskottet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3. En minoritet menade i anslutning till KMot 1999:135 av Hans-Olof Andrén om jävs- och omröstningsregler att lagtexten för överskådlighetens skull bör skrivas in i texten.
9 kap. 9 § Domkapitelsförsäkran
Utskottet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3. Utskottet ansåg att domkapitelsförsäkran bör införas, dels därför att domkapitlet har att behandla ärenden av juridisk art liknande sådana som handhas av domstolar, dels därför att domkapitelsförsäkran stärker lekmännens ställning i domkapitlet. En minoritet anslöt sig till KMot 1999:133 av Hans-Olof Andrén m.fl. om domkapitelsförsäkran och menade att 9§ skall utgå, då motsvarande försäkran inte avläggs inom andra organ i kyrkan.
Avvikande mening har anmälts.
Övergångsbestämmelser
Utskottet har beaktat de övergångsbestämmelser som är relaterade till avdelning 3: Stiften.
Olof Lönneborg
Kajsa Ahlstrand
Närvarande: Kerstin Bergman, Olof Lönneborg, ordförande, Maja Larsson, Bengt Nilsson, Britta Olinder, Jan-Anders Ekelund, Nils Möller, Kerstin Zetterberg, Sten Lundgren, Allis Olsson, Åsa Ingårda, Juhani Rantanen, Christina Schnackenburg, vice ordförande, Kristina Sandström, Johan Lothigius.
Avvikande mening
7 kap. 3 § Avvikande mening har anmälts av Åsa Ingårda, Britta Olinder, Sten Lundgren, Jan-Anders Ekelund, Allis Olsson, Nils Möller
Med anledning av det yttrande som ekumenikutskottets majoritet avgett, när det gäller valsätt vid val till stiftsfullmäktige, vill vi med hänvisning till bl.a. KMot 1999: nr 17, 54 och 58 anföra följande:
Vi anser, att stiftsfullmäktige skall väljas indirekt genom elektorer, valda av församlingarna.
Hela kyrkoordningen betonar starkt, att församlingarna är grunden i Svenska kyrkan. Inför de nya relationerna måste kopplingen mellan försmling, stift och kyrkomöte bestå. Eftersom stiftsfullmäktige har sina främsta uppgifter gentemot församlingarna i stiftet och inte gentemot enskilda kyrkotillhöriga, skall det vara sammansatt av representanter från församlingarna i stiftet och inte av enskilda kyrkotillhöriga.
För att inte demokratin i ett val skall urholkas, måste de röstande ha god kännedom om kandidaterna. Därför är det naturligt med direktval på lokal nivå enligt Centralstyrelsens förslag. När det gäller val till stiftsfullmäktige, finns god kännedom om kontraktets kandidater hos de av församlingarna valda elektorerna, men oftast inte hos den "vanlige" kyrkotillhörige.
Direkta val förutsätter dessutom ett högt valdeltagande, om de skall ha ett demokratiskt värde.
Det är viktigt, att tydliggöra kyrkans karaktär av ett fritt trossumfund. Därför kan vi inte kopiera samhällets valsystem. Istället kan vi titta på, hur våra inomkyrkliga organisationer såsom t.ex. Svenska Kyrkans Unga är uppbyggda. Där utgör lokalavdelningarna grunden som distrikts- och förbundsnivå bygger på.
Till detta kommer att ett direktval till stiftsfullmäktige skulle medföra en betydande ökad kostnad. Som en jämförelse kan nämnas, att ett direktval på fyra nivåer, såsom föreslås i KMot 1999:47 av Sven-Olof Karlsson m.fl., beräknas innebära en merkostnad, jämförbar med vad SKM får in i kollekter och gåvor under ett helt år.
8 kap. 7§ Avvikande mening har anmälts av Jan-Anders Ekelund
Jag biträder utskottsmajoritetens förslag att biskopen utses genom direktval i stiften, vilket jag själv motionerat om.
Däremot ställer jag mig helt avvisande till den ändring av 8 kap 1§ punkt 5 som förslås. Det är uppenbart att utskottet vill markera mot den grupp i vår kyrka som håller fast vid kyrkans gamla ämbetssyn genom att införa sådana bestämmelser som på förhand utestänger dem från ledarskap i kyrkan.
9 kap. 9§ Avvikande mening har anmälts av Jan-Anders Ekelund, Britta Olinder, Nils Möller, Olof Lönneborg, Johan Lothigius
Vi delar ej utskottsmajoritetens åsikt, att en domkapitelsförsäkran skall införas.
Till den alldeles övervägande delen kommer domkapitlet även i fortsättningen att syssla med rent kyrkliga ärenden. Om en särskild försäkran införes, när det gäller domkapitlet, borde man därför införa en försäkran för alla kyrkliga organ.
Ekumenikutskottets yttrande
1999:2y
med anledning av Centralstyrelsens förslag till Kyrkoordning för Svenska kyrkan, 13 avdelningen:
Tillsyn och överklagande
Till andra kyrkolagsutskottet
Till ekumenikutskottet har för yttrande överlämnats CsSkr 1999:3 med förslag till Kyrkoordning, 13 avdelningen samt KMot 1999:33, 38, 72, 89, 135, 157, 158, 175, 178, 198.
Inledning
Utskottet ansåg med hänvisning till resonemanget i Ekumenikutskottets yttrande 1999:x med anledning av Centralstyrelsens förslag till Kyrkoordning för Svenska kyrkan, 3 avdelningen: Stiften, Inledningen, att den första meningen i tredje stycket i inledningen (s. 1-126) skall lyda:
"Den som vigs till ett uppdrag i kyrkan avger löften att..."
57 kap. 1§ Tillsyn över församlingar och stift
Utskottet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3. KMot 1999:38 av Martin Cruce om prästers och diakoners rättighet till studieledighet lämnades utan åtgärd, då utskottet ansåg att präster och diakoner ej bör särbehandlas i förhållande till övriga anställda i församlingarna.
57 kap. 2§ Tillsyn över biskopar och domkapitel
Utskottet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3. Utskottet anslöt sig till den tolkning av ordet "tillsyn" läronämnden givit. KMot 1999:157 av Fredrik Sidenvall om prästernas anställningsförhållande lämnades utan åtgärd.
57 kap. 5§ Församlingsinstruktionens innehåll
Utskottet avvisade skrivningen i CsSkr 1999:3. Utskottet ansåg att det är väsentligt att helheten i församlingens uppdrag betonas. CsSkr 1999:3 ger en alltför uppsplittrad bild av församlingens uppdrag. Utskottet underströk också att Svenska kyrkans ekumeniska engagemang även måste gestaltas på församlingsnivå, och att detta bör uttryckas i församlingsinstruktionen. Utskottet gav texten följande lydelse:
För varje församling skall det finnas en församlingsinstruktion. Denna skall utarbetas av kyrkoherden och kyrkorådet i församlingen i samråd med domkapitlet. Instruktionen skall innehålla
1. de regler för församlingen och församlingens verksamhet som domkapitlet får besluta enligt bestämmelser i denna kyrkoordning,
2. pastorala program med riktlinjer för församlingens gudstjänster, kyrkliga handlingar samt kyrkomusikaliska verksamhet; undervisning; diakoni och mission,
3. riktlinjer för församlingens ekumeniska arbete,
4. riktlinjer för församlingens verksamhet på teckenspråk samt på samiska, finska och andra språk,
5. regler om fortbildning för personal som arbetar med gudstjänst, undervisning, diakoni och mission, och
6. en redovisning av församlingens samverkan med andra församlingar i personalfrågor.
En minoritet ville inte att orden "samt kyrkomusikaliska verksamhet" skulle tas med, med hänvisning till att den kyrkomusikaliska verksamheten inte finns upptagen som särskilt område i avdelning 2: Församlingarna. En minoritet ville ta bort ordet "riktlinjer" i punkt 2 och byta ut ordet "riktlinjer" mot "redogörelse" i punkterna 3 och 4. KMot 1999:89 av Anna Lundblad Mårtensson och Tomas Forsner om församlingsinstruktionen har beaktats av utskottet som ansluter sig till motionärernas uppfattning att församlingens uppgift är en och att detta inte kommer till uttryck i skrivningen i CsSkr 1999:3. KMot 1999:72 av Anders Åkerlund om församlingsinstruktionen lämnades utan åtgärd. Utskottet ansåg att ordet "kontrakt" i förhållande till församling kan missuppfattas. KMot 1999:158 av Fredrik Sidenvall om tillsyn lämnades utan åtgärd. KMot 1999:175 av Juhani Rantanen och Rune Entelius om stiftets främjandeansvar och om församlingsinstruktion har beaktats. Utskottet ansåg att det är väsentligt att minoritetsspråkens ställning stärks på såväl stifts- som församlingsnivå. KMot 1999:178 av Karin Burstrand om församlingsinstruktionen och KMot 1999:198 av Börje Finnstedt om församlingsinstruktionen har beaktats av utskottet.
57 kap. 8 § Tillämpningsområde
Utskottet avstod från att yttra sig över Kmot 1999:142 av Sten Johansson m.fl. om överklagande av stiftsstyrelsebeslut i indelningsärende.
57 kap. 15 § Handläggningen i domkapitlet
Utskottet anslöt sig till skrivningen i CsSkr 1999:3. En minoritet anslöt sig till KMot 1999:135 av Hans-Olof Andrén om jävs- och omröstningsregler.
Övergångsbestämmelser
Utskottet har beaktat de övergångsbestämmelser som är relaterade till 13 avdelningen: Tillsyn och överklagande.
Övriga synpunkter
Ekumenikutskottet uttalade som sin mening att Svenska kyrkans ekumeniska förpliktelser skall återspeglas i kyrkoordningen. Ett enigt utskott ville därför ha följande lydelse av det första stycket i kyrkoordningens inledningstext 2.1:
Svenska kyrkan delar med de andra kristna trossamfunden i Sverige uppdraget att bära vittnesbörd om Kristus. Svenska kyrkan leder sin historia tillbaka till de äldsta kristna församlingarna och deras bekännelse till Kristus. Svenska kyrkans trosarv är den apostoliska tron.
Ekumenikutskottet ansåg att det i Inledningen till Kyrkoordningen klart skall framgå att Svenska kyrkan är en del av samhället. Utskottet pekar på att betydelsen av Svenska kyrkans förhållande till vård, skola, omsorg, föreningsliv, näringsliv, samhällets institutioner etc. liksom till andra trossamfund, människor med tillhörighet till olika religioner och med skiftande etnisk bakgrund också framgår av texten.
En minoritet i utskottet ansåg att en text med följande lydelse skall tilläggas 2 kap. 1 §:
Församlingen är det lokala pastorala området. Dess grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.
Församlingen skall samråda och samverka med andra församlingar inom Svenska kyrkan och andra kristna trossamfund för att fullgöra dessa uppgifter.
Församlingen har ansvar för Svenska kyrkans verksamhet... (etc.)
Ekumenikutskottet önskade även yttra sig över CsSkr 1999:3, 4 avdelningen 10 kap. 6 §
10 kap. 6 § Ansvarsfördelningen
Utskottet avvisade skrivningen i CsSkr 1999:3. Utskottet ansåg att kyrkoordningen inte skall detaljreglera antalet nämnder. Utskottet har beaktat KMot 1999:36 av Yngve Kalin om den nationella nivåns nämnder och ansluter sig i sak till motionen.
Olof Lönneborg
Kajsa Ahlstrand
Närvarande: Kerstin Bergman, Olof Lönneborg, ordförande, Maja Larsson, Bengt Nilsson, Britta Olinder, Jan-Anders Ekelund, Nils Möller, Kerstin Zetterberg, Sten Lundgren, Allis Olsson, Åsa Ingårda, Juhani Rantanen, Christina Schnackenburg, vice ordförande, Kristina Sandström, Johan Lothigius.
Kulturutskottets yttrande
1999:1y
Kyrkoordning för Svenska kyrkan
Till Andra kyrkolagsutskottet
Första avdelningen: Svenska kyrkan som evangelisk-lutherskt trossamfund
Första avdelningen, Svenska kyrkan som evangelisk-lutherskt trossamfund, i förslaget till kyrkoordning, CsSkr 1999:3, har remitterats till Kulturutskottet för yttrande med tillhörande motion KMot 1999:159 om bekännelsetexter.
Kyrkomötesbeslutet år 1992 angående Svenska kyrkans grundläggande dokument avseende tro, bekännelse och lära har vunnit acceptans inom kyrkan, och remissutfallet visar detta mycket tydligt. Svenska kyrkans identitet som evangelisk-lutherskt trossamfund förändras ej med kyrka-statreformen. Läronämnden (Ln 1999:3) menar att kyrkoordningen sammantaget bevarar Svenska kyrkans identitet som den tecknats bland annat vid 1995 års kyrkomöte.
I sitt betänkande konstaterade andra kyrkolagsutskottet (2 KL 1992:1) att kungörelsen, i avvaktan på en ny kyrkoordning, hade en interimistisk karaktär. Med detta avsågs inte att den skulle omarbetas utan tanken var att den skulle komma att ingå i kyrkoordningen. Under kyrkomötet 1992 blev frågan ordentligt behandlad, och utskottet anser att det inte finns någon anledning att nu bearbeta Svenska kyrkans portalparagraf.
Vid behandling av kyrkliga kungörelsen 1992 ändrade kyrkomötet "antagna dokument" till "bejakade dokument". Enligt andra kyrkolagsutskottet ville man visa på att bekännelsen är en levande storhet och bekännelseutvecklingen kontinuerlig. Dessutom markerar ordet "bejakad" en innehållslig mottagningsprocess. I sitt betänkande framhöll andra kyrkolagsutskottet att kyrkoordningskommittén i arbetet på en kommande kyrkoordning borde överväga om det går att uttrycka det som avses på ett bättre och tydligare sätt.
I KMot 1999:159 hemställer motionärerna om att inte anta raderna två och nio i 1 kap. 1 § och inte heller ordet "kommenterad" på rad åtta i 1 kap. 1 §. Utskottet delar inte motionärernas uppfattning utan tillstyrker att gällande föreskrifter om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära förs oförändrade in i kyrkoordningen som en grundläggande bestämning av Svenska kyrkans identitet som evangelisk-lutherskt trossamfund.
Med anledning av motionen vill kulturutskottet lyfta fram Centralstyrelsens skrivelse (CsSkr 1992:4), i vilken konstaterades att 1988 års kyrkoordningskommitté anknöt med sitt förslag till 1686 års kyrkolag och därmed ville markera att bekännelsen inte endast är ett formulerat lärosystem utan också kommer till uttryck bl.a. när människor samlas till gudstjänst.
Kyrkoordningskommittén 1995
· menade att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära "gestaltas i gudstjänst och liv". Detta markerar att tron, bekännelsen och läran måste ta sig många uttryck. Inte bara ord och formuleringar utan också lovsång, tillbedjan och medmänsklighet i såväl kyrkans gemensamma gudstjänst och liv som i den enskilde kristnes.
· menade att ordet "kommenterad" i Konkordieboken närmast tillkommit som ett förtydligande. Konkordieboken (Tyskland 1580) innehåller en samling trosdokument bl.a. de gammalkyrkliga trosbekännelserna och Augsburgska bekännelsen (1530), i vilka Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära är sammanfattad.
· ansåg det nödvändigt att i en bestämning av Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära ge uttryck för att den levande tron alltid måste stå i dialog med och ge svar på sin tids frågor. När Svenska kyrkan som ett evangelisk-lutherskt trossamfund skall göra reda för sin tro, bekännelse och lära är det därför inte möjligt att endast hänvisa till dokument från 1500-talet. Det en gång givna måste uttryckas på nytt.
Utskottet
Utskottet har granskat kyrkoordningens första avdelning och bejakar Centralstyrelsens förslag, som har sin grund i kyrkomötesbeslutet 1992.
På kulturutskottets vägnar
Börje Finnstedt
Anita Hamlund
Närvarande: Börje Finnstedt, ordförande, Paul Trossö, Ann-Charlotte Svensson, Bo Norrgård, Monica Köpsén, Anders Reinholdsson, Roland Johansson, Åke Bendix, Britt Beijer, Inga-Lis Moberg, Gerd Gullberg-Johnson, Birgitta Josefson Hultgren, Kjell Söderberg, Sigvard Härnring, Benny Jönsson.
Biskop Karl-Johan Tyrberg har deltagit i utskottets överläggning.
Avvikande mening
I formuleringen av § 1 Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära menar jag, beträffande Konkordieboken, att det räcker med att det står "är förklarad i Konkordieboken" i enlighet med 1686 års kyrkolag och kyrkomötet 1893 och att "kommenterad" alltså kan utgå.
Anders Reinholdsson
När det gäller sista meningen i § 1 Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, "samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument", vill vi hänvisa till andra kyrkolagsutskottets yttrande ( 2 KL 1992:1), där utskottet i sitt av kyrkomötet antagna betänkande ansåg att kyrkoordningskommittén i arbetet på en kommande kyrkoordning skulle närmare överväga om det går att uttrycka det som avses på ett bättre och tydligare sätt.
Den oklarhet som föreligger leder enligt Teologiska fakultetsnämndens i Uppsala remissyttrande (1997-09-16) till "att formuleringen 'andra av Svenska kyrkan bejakade dokument' antingen borde tydliggöras genom ett fastslående av en procedur för hur ett dokument skall ges status av att vara ett genuint uttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära eller utgå. Det senare skulle innebära att beslut om att bejaka ett nytt dokument skulle föranleda en ändring i kyrkoordningen; ett sådant beslut skulle fattas i två omgångar".
Anders Reinholdsson, Roland Johansson
Kulturutskottets yttrande
1999:2y
Kyrkoordning för Svenska kyrkan
Till Andra kyrkolagsutskottet
Sjätte avdelningen: Kyrkotillhörighet
Sjätte avdelningen, Kyrkotillhörighet, i förslaget till Kyrkoordning, Cs 1999:3, har remitterats till Kulturutskottet för yttrande.
Utskottet
Kulturutskottet delar Centralstyrelsens uppfattning och ser med glädje att de föreslagna bestämmelserna om kyrkotillhörighet förs in i Kyrkoordningen. Bestämmelserna har funnits i endast ett par år och det är skäl nog att avstå från, att utan särskilda skäl, göra förändringar.
Med tillfredsställelse konstaterar utskottet att de föreslagna bestämmelserna tillstyrks av en betydande majoritet av remissinstanserna, särskilt som bestämmelserna tillkommit efter långvariga diskussioner och låsta positioner. Kyrkomötet 1994 beslöt att hos regeringen hemställa om förslag om nya regler för kyrkotillhörigheten. Kyrkomötets förslag innebar en generös öppenhet att också erbjuda människor möjligheten att anmäla sig som kyrkotillhöriga på väg mot dopet även om dopet betraktades som huvudvägen in i kyrkan.
Kulturutskottet har granskat Kyrkoordningens sjätte avdelning och stöder Centralstyrelsens förslag.
På kulturutskottets vägnar
Börje Finnstedt
Anita Hamlund
Närvarande: Börje Finnstedt, ordförande, Paul Trossö, Ann-Charlotte Svensson, Bo Norrgård, Reidar Gustafsson, Anders Reinholdsson, Roland Johansson, Åke Bendix, Britt Beijer, Inga-Lis Moberg, Gerd Gullberg-Johnson, Birgitta Josefson Hultgren, Kjell Söderberg, Benny Jönsson, Magnus Liedholm.
Biskop Karl-Johan Tyrberg har deltagit i utskottets överläggning.
Kulturutskottets yttrande
1999:3y
Kyrkoordning för Svenska kyrkan
Till Andra kyrkolagsutskottet
Tionde avdelningen: Kyrkobyggnader
Tionde avdelningen, Kyrkobyggnader, i förslaget till Kyrkoordning, Cs 1999:3, har remitterats till Kulturutskottet för yttrande med tillhörande motioner, KMot 1999:19 om den kyrkoantikvariska ersättningen, KMot 1999:156 om upplåtande (41 kap.) och KMot 1999:182 om invigning av kyrkobyggnad (Även femte avdelningen).
Inledning
Utskottet har studerat och diskuterat inledningstexten och stöder förslaget att kyrkobyggnader är öppna även utanför gudstjänstens ramar. Detta till trots stöder utskottet de remissinstanser som önskar ett förtydligande av bestämmelsen om kyrkobyggnadens tillgänglighet för allmänheten. Även om inledningstext och paragraftext har olika karaktär föreslår utskottet ett förtydligande vad avser ordet "tillgänglighet". Av inledningen framgår att "kyrkorummet behöver vara tillgängligt för alla som söker sig till det" och i 2 § står det att, "kyrkobyggnaderna skall hållas tillgängliga för allmänheten". För att undanröja missförstånd, alternativt att bestämmelsen tolkas som en skyldighet för församlingarna att ständigt hålla sina kyrkobyggnader öppna, föreslår utskottet att inledningstexten pekar på att tider för öppethållande m.m. avgörs lokalt.
Utskottet efterlyser ett klargörande av vad som avses med kyrkobyggnad. Avses med kyrkobyggnad endast själva byggnaden eller inkluderas även tomtmarken? Ett klargörande önskas även beträffande uttrycket "kyrkorummets helgd", som finns i både inledning och paragraftext.
Med anledning av slutorden i inledningstexten har utskottet diskuterat uttrycket "biskopens kyrka". Utskottet tillstyrker formuleringen.
40 kap. Kyrkobyggnader
Invigning av nya kyrkobyggnader
KMot 1999:182 behandlar invigning av kyrkobyggnad och motionären pekar på bristande kongruens i texter i 27 kap. och 40 kap. Av inledningen till 27 kap. framgår att invigning av "ett kyrkorum innebär att församlingen genom läsning (...) tar i bruk kyrkorummet ..." och i samma kapitel, 2 §, att "ett nytt kyrkorum skall invigas och tas i bruk genom en kyrkoinvigningsmässa". Av 1 § 40 kap. framgår att "En kyrkobyggnad tas i bruk när kyrkorummet invigs". Motionären gör en jämförelse med kyrkohandbokens ordning för kyrkoinvigningsmässa där formuleringen lyder, "genom Guds ord och bön har nu denna NN kyrka blivit invigd för sitt ändamål". Här används inte orden "tas i bruk".
Motionären hemställer om att kyrkoordningen tar in en text som tydligt uttrycker relationen "inviga - ta i bruk". Utskottet har tagit del av motionen och diskuterat formuleringarna men menar att motionären speglar en onödig problematik, då "invigning - ta i bruk" hålls ihop i kyrkohandboken.
I detta sammanhang förekommer omväxlande orden "kyrkobyggnad" respektive "kyrkorum". Eftersom det inte är helt uppenbart varför den ena eller andra benämningen skall användas, önskar utskottet ett förtydligande i detta.
Vård av kyrkobyggnader och deras inventarier
Lagen om kulturminnen åberopas i 2 §. Utskottet föreslår att den andra satsen kompletteras: "... om vården av kyrkobyggnader och inventarier". Tilläggsförslaget motiveras av att utskottet anser det angeläget att historiskt värdefulla föremål, t.ex. textilier, vårdas såväl pietetsfullt som professionellt.
41 kap. Upplåtelse av kyrka
Hur en kyrka får upplåtas
Utskottet har diskuterat 1 § med anledning av KMot 1999:156, i vilken hemställs om att orden "för gudstjänster och ..." ej ska antas i kyrkoordningen. Utskottet stöder ej motionären, som genom sitt yrkande ifrågasätter biskopars omdöme. Utskottet menar att kyrkoordningens formulering i 1 §, vad avser tillägget "för gudstjänster och ...", är ett förtydligande jämfört med Kyrkolagen. Utskottet finner det naturligt att en biskop får använda kyrkorna i stiftet för gudstjänster.
Utskottet
Motion KMot 1999:19 handlar om den kyrkoantikvariska ersättningen. Utskottet anser att motionen är överspelad och att den inte kan tas med i kyrkoordningen. Därmed återremitteras motionen till andra kyrkolagsutskottet.
Utskottet konstaterar att utredningsförslagets bestämmelser om kyrkobyggnader har fått ett starkt stöd från remissinstansernas sida.
På kulturutskottets vägnar
Börje Finnstedt
Anita Hamlund
Närvarande: Börje Finnstedt, ordförande, Paul Trossö, Ann-Charlotte Svensson, Bo Norrgård, Monica Köpsén, Anders Reinholdsson, Roland Johansson, Åke Bendix, Britt Beijer, Inga-Lis Moberg, Gerd Gullberg-Johnson, Birgitta Josefson Hultgren, Kjell Söderberg, Sigvard Härnring, Benny Jönsson.
Biskop Karl-Johan Tyrberg har deltagit i utskottets överläggning.
Kulturutskottets yttrande
1999:6y
Kyrkoordning för Svenska kyrkan
Till Andra kyrkolagsutskottet
Andra kyrkolagsutskottet har hos församlingsutskottet, ekumenikutskottet och organisationsutskottet begärt yttrande över KMot 1999:100 om Svenska kyrkans informationspolicy i samband med relationsändringen år 2000.
Enligt nuvarande ordning för Kyrkomötet bereder kulturutskottet ärenden om Svenska kyrkans forskning, Svenska kyrkans kulturarbete, kyrklig information samt övriga ärenden om Svenska kyrkans förhållande till massmedia.
Med anledning av ovanstående avlämnar utskottet härmed ett spontant yttrande.
Utskottet har behandlat KMot 1999:100, som handlar om Svenska kyrkans informationspolicy i samband med relationsändringen år 2000. Motionärerna konstaterar att Svenska kyrkan på nationell nivå tar ansvar för en mängd gemensamma angelägenheter för kyrkan. I det ansvaret ingår också att vara kyrkans röst utåt, både i Sverige och utomlands, men ingenstans i kyrkoordningsförslaget sägs att uppgiften gäller alla nivåer i Svenska kyrkan. Kyrkoordningsförslaget innehåller många, och ibland kanske för detaljerade, instruktioner för kyrkan, men ordet information i betydelsen att informera/kommunicera förekommer inte så ofta.
I motionen pekas på att Svenska kyrkan som organisation har en viss marknadsandel inom sitt område, och författarna bakom motionen menar att den marknadsandelen är lägre än vad kyrkan förtjänar. Svenska kyrkans produkt är överlägsen allt och samhällsekonomiskt mycket värdefull. Därför måste kyrkan satsa mer på att få ut sitt budskap till alla.
Ett antal stiftsinformatörer har lämnat en spontan remiss över kyrkoordningsförslaget (SKU 1998:1-6). De påpekar bl.a. i sitt svar att dagens informationssamhälle kräver strategiskt och konstruktivt informations- och kommunikationsarbete. Trots detta finns inte ett ord i förslaget beträffande kommunikation mellan kyrkan och människorna. I kyrkoordningsförslaget anges inte vem som har informationsansvar, eftersom det anses vara "självklart". Från stiftsinformatörernas sida framhålls att ett oklart ansvar riskerar nedprioritering av informationsarbetet, eller också så glöms det bort.
Motionärerna bakom motion 100 menar att alla i Svenska kyrkan är kommunikatörer. En formulering måste därför föras in i kyrkoordningen som markerar vikten av information/kommunikation.
Utskottet anser att motionen är utomordentligt angelägen, därför att den nya situationen i samband med relationsändringen kräver nya informationssatsningar. Ansvaret för information på den nationella nivån, i stift och församlingar bör därför vara reglerat genom kyrkoordningen.
Ett enhälligt utskott bifaller motionens samtliga att-satser.
Sigtuna den 1 juni 1999
På kulturutskottets vägnar
Börje Finnstedt
Anita Hamlund
Närvarande: Börje Finnstedt, ordförande, Reidar Gustafsson, Ann-Charlotte Svensson, Bo Norrgård, Monica Köpsén, Anders Reinholdsson, Roland Johansson, Åke Bendix, Britt Beijer, Inga-Lis Moberg, Lisbeth Båfält, Birgitta Josefson Hultgren, Kjell Söderberg, Sigvard Härnring, Benny Jönsson.
Biskop Karl-Johan Tyrberg har deltagit i utskottets överläggning.
Kulturutskottets yttrande
1999:8y
Kyrkoordning för Svenska kyrkan
Till Andra kyrkolagsutskottet
Första avdelningen: Svenska kyrkan som evangelisk-lutherskt trossamfund
Första avdelningen, Svenska kyrkan som evangelisk-lutherskt trossamfund, i förslaget till kyrkoordning, CsSkr 1999:3, har remitterats till kulturutskottet för yttrande.
Kulturutskottet har i sitt yttrande 1999:1y granskat kyrkoordningens första avdelning och bejakat Centralstyrelsens förslag. Föreliggande yttrande är föranlett av KMot 1999:140.
KMot 1999:140 åberopar FN:s barnkonvention, som har tillkommit för att skydda barn och förbättra deras levnadsvillkor. Konventionen har antagits av i stort sett alla länder som ingår i FN, och den firar i år 10-årsjubileum.
För att markera att barn har rättigheter även inom trossamfundet Svenska kyrkan, anser motionärerna att detta bör omnämnas i kyrkoordningen, förslagsvis i inledningstexten till första avdelningens första kapitel, med följande lydelse:
"I kristen tro intar barnen en särställning. Svenska kyrkan skall därför i sin verksamhet särskilt uppmärksamma barnens bästa."
Utskottet bejakar att kyrkans ansvar för barnen bör synliggöras i kyrkoordningen. Eftersom det rör Svenska kyrkans ansvar utifrån en människosyn som grundas i evangeliet bör denna principiella hållning uttryckas i inledningstexten till första avdelningen. En möjlighet är att de sista avsnitten omformuleras enligt följande förslag:
Den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för skall komma till uttryck i allt vad kyrkan gör och säger. Detta innebär ett förhållningssätt som uttrycker kyrkans grundvärderingar när det gäller skapelsesyn och människosyn i ett värnande av rätten för svaga och utsatta grupper. I kristen tro intar barnen en särställning. Svenska kyrkan skall därför i sin verksamhet särskilt uppmärksamma barnens bästa.
Kyrkans uppgift är att för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär. Svenska kyrkan inbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv. Kyrkan förutsätter att de som företräder kyrkan delar kristen tro och kristet liv.
Utskottet överlämnar ovanstående förslag till andra kyrkolagsutskottet för inarbetning i kyrkoordningen.
Sigtuna den 1 juni 1999
På kulturutskottets vägnar
Börje Finnstedt
Anita Hamlund
Närvarande: Börje Finnstedt, ordförande, Reidar Gustafsson Ann-Charlotte Svensson, Bo Norrgård, Monica Köpsén, Anders Reinholdsson, Roland Johansson, Åke Bendix, Britt Beijer, Inga-Lis Moberg, Lisbeth Båfält, Birgitta Josefson Hultgren, Kjell Söderberg, Sigvard Härnring, Benny Jönsson.
Biskop Karl-Johan Tyrberg har deltagit i utskottets överläggning.
Organisationsutskottets yttrande
1999:1y
Kyrkoordning för Svenska kyrkan
Till andra kyrkolagsutskottet
Organisationsutskottet har beretts tillfälle att yttra sig över förslaget till fjärde avdelningen - Den nationella nivån - i CsSkr 1999:3 om kyrkoordning för Svenska kyrkan.
Den nationella nivåns uppdrag 10 kap.
Nämndorganisationen
Skrivelsen
Centralstyrelsen föreslår i 10 kap. 6 § att det för samordning, planering och utveckling skall finnas fyra nämnder:
· Nämnden för Svenska kyrkans mission, med särskilt ansvar för missionsinsatserna
· Nämnden för internationell diakoni/Lutherhjälpen, med särskilt ansvar för insatserna rörande internationell diakoni
· Nämnden för kyrkolivets utveckling, med särskilt ansvar för de kyrkliga grundutbildningarna och för stödjande av stiftens arbete
· Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet med särskilt ansvar för arbetet bland svenskar i andra länder
I förslag till särskilda instruktioner för respektive nämnd (CsSkr 1999:4) utvecklas uppgifterna.
Motioner
I motion 1999:14 av Börje Henriksson m.fl. om Svenska kyrkans utbildningsnämnd efter relationsändringen föreslås att den nuvarande Utbildningsnämnden bör finnas kvar i befintligt skick under innevarande mandatperiod.
I motion 1999:21 föreslår Bengt Englund att Svenska kyrkans utbildningsnämnd bör finnas kvar.
I motion 1999:36 föreslår Yngve Kalin att kyrkoordningen inte i detalj skall ange vilka nämnder som skall finnas. I stället förespråkas att Kyrkomötet genom särskilda beslut inrättar nämnder och att nämndernas ansvarsområden regleras genom reglementen.
Utskottets bedömning
Utskottet biträder förslaget i motion 1999:36 att närmare reglering av antalet nämnder och deras uppgifter skall regleras genom särskilda beslut. Utgångspunkten bör därför vara att 10 kap. 6 § får den lydelse som föreslagits i motionen samt att erforderliga följdändringar vidtas.
När det gäller motionerna 1999:14 och 1999:21 om en särskild utbildningsnämnd är det viktigt att framhålla att den nya nämnden - Nämnden för kyrkolivets utveckling - skall ta tillvara de erfarenheter och den kompetens som byggts upp genom den nuvarande Utbildningsnämnden.
Nämnd för överprövning
Skrivelsen
Centralstyrelsen föreslår genom 10 kap. 9 § att det skall finnas en Svenska kyrkans valprövningsnämnd som ett särskilt organ för att pröva överklaganden av val. I 10 kap. 10 § regleras att ett annat organ - Svenska kyrkans överklagandenämnd - skall vara inrättat för att ytterst överpröva beslut inom Svenska kyrkan. Centralstyrelsen har i sina motiv (CsSkr 1999:3, sid. 2-164) anfört:
Vi anser, i likhet med utredningens slutliga ställningstagande, att valfrågorna är av så speciell karaktär att den kompetens som Överklagandenämnden föreslås få inte kan anses tillfredsställande för att täcka även detta område. Det är när det gäller ställningstaganden i högsta instans i valfrågor av största vikt med en förankring hos de olika nomineringsgrupper som deltar i de kyrkliga valen. Vi anser därför att det skall finnas en särskild valprövningsnämnd som är sammansatt på ett likartat sätt som Riksdagens valprövningsnämnd, d.vs. med en ordförande som skall vara eller har varit ordinarie domare och som inte får tillhöra kyrkomötet samt med sex övriga ledamöter valda av kyrkomötet.
Motionen
I motion 1999:33 av Erna Arhag och Robert Schött föreslås att det skall finnas en gemensam nämnd för valprövning och överklagande på den nationella nivån. Motionärena föreslår att dessa uppgifter skall utföras av Svenska kyrkans överklagandenämnd. I motionen återfinns förslag på nödvändiga följdändringar i kyrkoordningen.
Utskottets bedömning
Utskottet biträder motionärernas uppfattning att valprövningsfrågor med fördel kan hanteras i Svenska kyrkans överklagandenämnd. Förslaget innebär en uppenbar förenkling och effektivisering i den nya organisationen. Utskottet konstaterar vid en genomgång av uppgifterna i 38 kap. 79 § att Svenska kyrkans valprövningsnämnd kommer att överpröva beslut utifrån formella utgångspunkter och inte utifrån en lämplighetsprövning.
Avvikande mening
av Inger Krantz, Börje Henriksson, Birgitta Björner, Lars Öhlén, Bengt Englund, Stig-Göran Fransson och Christina Åkerlund.
Vi biträder Centralstyrelsens förslag om en särskild Valprövningsnämnd.
Förslaget om en särskild valprövningsnämnd med representation från de sex olika nomineringsgrupperna (sex övriga ledamöter) är klart motiverat ur demokratisk aspekt.
Det är viktigt att ge en bred insyn i valprövningsfrågorna. Valproceduren är grundläggande för att Svenska kyrkan skall kunna fylla sin uppgift också som ett öppet och demokratiskt trossamfund i vårt svenska samhälle och världen.
Vi stöder, i motsats till organisationsutskottets majoritet, förslag och skrivning om särskild valprövningsnämnd.
Informationspolicy
Motionen
I motion 1999:100 av Roland Johansson och Carina Etander Rimborg föreslås att kyrkoordningen skall kompletteras på lokal, regional och nationell nivå så att ansvar för informationsaktiviteter uttryckligen framgår.
När det gäller den nationella nivån föreslås att 10 kap. 3 § skall innehålla en punkt där det framgår att Kyrkomötet eller något organ som Kyrkomötet bestämmer skall ansvara för Svenska kyrkans utveckling, samordning och genomförande av nationella informationsaktiviteter.
Utskottets bedömning
Utskottet avstyrker en sådan detaljreglering av ansvaret för information på nationell nivå som föreslagits i motion 1999:100. Utskottet konstaterar att i inledningstexten till fjärde avdelningen anges:
Svenska kyrkan på nationell nivå tar ansvar för kyrkans gemensamma angelägenheter i fråga om inomkyrklig normgivning, överprövning av beslut, gemensam information, utbildning, samråd samt ekumeniska relationer, internationell diakoni och mission.
Förslagen till instruktioner för nämnderna (CsSkr 1999:4) innehåller bl.a. punkter relaterade till information. Vidare återfinns i förslaget till Mål- och rambudget för Svenska kyrkans nationella nivå åren 2000-2002 (CsSkr 1999:1) det särskilda verksamhetområdet Svenska kyrkans information. Detta verksamhetsområde har enligt budgetförslaget Kyrkostyrelsen som styrorgan och arbetar med fyra delprogram:
· Kommunikationsutveckling
· Profilering
· Information
· Massmedia
Samtliga delprogram har förslag till angivna inriktningsmål som motsvarar de syften motionärerna anför.
Kyrkomötet 11 kap
Kyrkomötets storlek
Skrivelsen
Centralstyrelsen föreslår i 11 kap. 1 §, att Kyrkomötet skall bestå av tvåhundraen valda ledamöter. I sin motivering hänvisar Centralstyrelsen till remissopinionens krav på en minskning av Kyrkomötet, vilket förväntas medföra både kostnadsreducering och bättre arbetsformer. För att inte äventyra representativiteten vill Centralstyrelsen ändå inte gå så långt som att föreslå 151 ledamöter utan stannar vid 201.
Motioner
Motionerna 1999:73 av Inger Lifv och G. Olof Kjellström, 1999:95 av Nils Svensson och Birgitta Johansson, 1999:96 av Sven G. Månsson, 1999:109 av Bengt Gustafsson, 1999:138 av Torgny Larsson m.fl., 1999:160 av Per-Anders Grunnan m.fl., 1999:195 av Catharina Månsson och 1999:202 av Ann Larsson m.fl. behandlar Kyrkomötets sammansättning. Motion 1999:160 föreslår att Kyrkomötet skall bestå av 151 ledamöter inklusive biskoparna. Motionen behandlar även andra frågor. De övriga motionerna förordar nuvarande ordning med 251 valda ledamöter
Utskottets bedömning
Utskottet ansluter sig till de motioner som vill behålla den nuvarande ordningen med 251 ledamöter. Utskottet anser att reduceringen med 50 ledamöter skulle minska Kyrkomötets representativitet. Utskottet befarar, att reduceringen främst drabbar glesbygden och olika fromhetsriktningar. De små nomineringsgrupperna skulle också få svårare att hävda sig efter en reducering. Utskottet menar, att de brister som kan finnas i arbetsformerna kan åtgärdas på annat sätt.
Utskottet hävdar att Kyrkomötet, i detta för Svenska kyrkan viktiga skede, borde slå vakt om en god representativitet. Detta argument borde väga tyngre än behovet av kostnadsreducering.
Avvikande mening
av Sten-Åke Engdahl, Margareta Holmberg, Kristian Nylund och Lennart Andersson.
Vi anser att utskottet bort ansluta sig till Centralstyrelsens förslag att Kyrkomötet skall bestå av tvåhundraen (201) ledamöter.
Avvikande mening
av Fredrik Sidenvall.
Med instämmande i motion 1999:160 anmäler undertecknad den meningen att Kyrkomötet endast bör ha 151 ledamöter inklusive 14 biskopar och 39 präster valda i särskild ordning. Detta för att främja att Guds Ord som Kyrkans högsta norm vinner inflytande.
Antalet ersättare i Kyrkomötet
Skrivelsen
Centralstyrelsen föreslår i 11 kap. 5 §:
För varje ledamot utses lika många ersättare som ledamotens nomineringsgrupp har fått mandat i valkretsen. Det skall dock alltid utses minst tre ersättare för varje ledamot.
Motionen
Motion 1999:84 av Jörgen Silén m.fl. föreslår en ny paragraftext i stället för den föreslagna, som enligt motionärerna är felformulerad.
Utskottets bedömning
Utskottet har samma uppfattning som motionärerna om paragrafens formulering, men tycker att det alternativa förslaget inte heller är riktigt formulerat. Utskottet föreslår att andra kyrkolagsutskottet omformulerar den aktuella paragrafen enligt intentionen i motionen.
Biskoparnas ställning i kyrkomötet m.m.
Skrivelsen
Centralstyrelsen föreslår i 11 kap. 3 § att biskoparna skall närvara vid Kyrkomötets sammanträden och i 9 § att stiftens biskopar får delta i Kyrkomötets överläggningar och framställa förslag.
Läronämndens yttrande
Läronämnden säger i sitt yttrande Ln 1999:3:
I Läronämndens beredning av ärenden till Kyrkomötet fullgör biskopen sina uppgifter på det nationella planet att i enlighet med 8 kap. 1 § ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas i enlighet med kyrkans bekännelse. Det är därutöver följdriktigt i en kyrka med episkopal ordning att biskoparna är med och tar ansvar för alla de frågor som Kyrkomötet behandlar. Att biskoparna inte har skyldighet att ta ställning i alla de frågor som behandlas i Kyrkomötet utgör en särskild problematik.
Motioner
Motionerna 1999:12 av Börje Henriksson m.fl., 1999:25 av Karl-Johan Nilsson m.fl., 1999:88 av Hans-Olof Andrén m. fl., 1999:146 av Katarina Wedin m.fl., 1999:160 av Per-Anders Grunnan m.fl. och 1999:197 av Börje Finnstedt behandlar biskoparnas ställning i Kyrkomötet. Frånsett motion 1999:12 som stöder styrelsens förslag, hemställer motionärerna att biskoparna skall ha rösträtt vid Kyrkomötet. I motion 1999:160 föreslås dessutom att 39 präster, tre för varje stift, valda i särskild ordning skall ingå i Kyrkomötet samt att ärkebiskopen skall vara självskriven ordförande för Kyrkomötet.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att biskoparna har ett särskilt ansvar och en unik ställning inom Svenska kyrkan med dess episkopala struktur.
Utskottet anser dock, i likhet med Centralstyrelsen, att biskoparna av demokratiska skäl inte skall ha rösträtt i Kyrkomötet. Genom sitt uppdrag i Läronämnden och sin medverkan i Kyrkomötet har de möjlighet att fullfölja sitt uppdrag. Läronämnden har en exklusiv funktion inom Svenska kyrkan, och dess ställning stärks enligt kyrkoordningsförslaget. Biskopsmötets ställning regleras för första gången i kyrkoordningsförslaget. Ytterligare förstärkning av biskoparnas ställning genom rösträtt i Kyrkomötet skulle rubba balansen mellan de folkvalda och biskoparna.
Utskottets ställningstagande innebär att det saknas anledning att ta ställning till förslaget om ärkebiskopens ordförandeskap i Kyrkomötet.
Avvikande mening
av Sten-Åke Engdahl, Fredrik Sidenvall, Ulla Eriksson, Margaretha Holmberg, Kristian Nylund och Lennart Andersson.
Vi ansluter oss till innehållet i motion 1999:25 av Karl-Johan Nilsson m.fl. att stiftets biskopar skall vara självskrivna ledamöter av Kyrkomötet.
Avvikande mening
av Fredrik Sidenvall
Jag vill med instämmande i motion 1999:160 särskilt yttra att när Kyrkans band med staten lossas, skall denna vunna frihet nyttjas så att kyrkan till sin organisation kan vara trogen sitt eget väsende. Kyrkomötet som Kyrkans högsta styrande organ skall i första hand stå under Guds ords auktoritet. Därför är det av största vikt att där finns en stark representation av det läroämbete som ensamt kan ställas till svars för sin trohet mot bekännelsen.
Kyrkomötets sammanträdestider
Skrivelsen
Centralstyrelsen föreslår i 11 kap. 6 § att Kyrkomötet skall sammanträda i september och oktober vid två tillfällen varje år och sammanlagt högst tio dagar.
Motioner
Motionerna 1999:85 av Jörgen Silén m.fl. och 1999:187 av Sven-Olof Karlsson föreslår i stället att kyrkomötet skall sammanträda i maj och i september. Enligt Jörgen Silén är det oklokt att frångå den ordning som är beslutad för 1999 och 2000 års kyrkomöten. Motionären föreslår att den högsta tillåtna sammanlagda tiden för ett års sammanträden borde vara 14 dagar. Motionärerna anser dessutom att styrelsen med modern teknik borde klara av att färdigställa alla handlingar i tid före ett sammanträde i maj.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att Kyrkomötets två årliga sammanträden skall vara förlagda i maj och september. Utskottet har förståelse för styrelsens argument angående svårigheterna att få fram verksamhetsberättelse och årsredovisning i tid för ett sammanträde i maj. Det är dock inte tillfredsställande att påbörja Kyrkomötets beredning av bokslut och verksamhetsberättelse så sent som nio månader efter verksamhetsårets slut. Centralstyrelsens förslag om att det andra sammanträdet skall ligga i oktober är inte heller helt tillfredsställande. Kyrkomötet måste underlätta den lokala och regionala nivåns budgetprocess som i mycket är relaterad till Kyrkofondens budget. Kyrkoråd i församlingar och samfälligheter samt stiftsstyrelsen skall enligt kyrkoordningsförslaget (47 kap. 7 § resp. 49 kap. 6 §) upprätta förslag till budget senast den 31 oktober. Under den intensiva budgetprocessen är det viktigt att så tidigt som möjligt få kännedom om planeringsförutsättningarna. Genom förläggning av Kyrkomötets sammanträden i maj och september underlättas också det arbete som skall utföras mellan sammanträdena.
Utskottet anser i likhet med motion 1999:85 att den högsta tillåtna sammanträdestiden för ett års sammanträden borde vara 14 dagar. Planeringsförutsättningarna bör emellertid ske med utgångspunkten tio dagars sammanträde.
Avvikande mening
Av Sten-Åke Engdahl, Birgitta Johansson, Bengt Englund och Christina Åkerlund.
Vi tillstyrker Centralstyrelsens förslag att Kyrkomötet skall sammanträda i september och oktober. Vi har förståelse för styrelsens argumentering angående svårigheterna att få fram verksamhetsberättelse och årsredovisning i tid för ett sammanträde i maj. Det är dock önskvärt att verksamhetsåret avslutas så tidigt som möjligt. Med kyrkomöte i maj förutsätts att budgetförberedelsearbetet startas när kansliet fortfarande arbetar med föregående års verksamhetsredovisning. Sammanträden i maj sammanfaller också med en arbetsintensiv period för många.
Vi är däremot tveksamma till om den föreslagna maximala sammanlagda sammanträdestiden om tio dagar är tillräcklig i alla lägen, och föreslår därför att den maximala tiden fastställs till 14 dagar.
Styrelsen uppger i sina motiveringar, att årets andra sammanträde bör äga rum fyra till fem veckor efter det första. Vi känner en viss oro för att mellantiden kan komma att bli för kort, och understryker därför att den tiden inte får understiga fyra veckor.
Beredning av kyrkomötets ärenden
Skrivelsen
Centralstyrelsen föreslår i 11 kap. 11 § bland annat att Kyrkostyrelsen ges en möjlighet att yttra sig i ett ärende som väckts genom en motion, innan ett utskott bereder ärendet. Centralstyrelsen motiverar sitt förslag enligt följande (CsSkr 1999:3 s. 2-150):
Samtidigt är det värdefullt för utskotten i deras beredningsarbete om det finns ett yttrande från Kyrkostyrelsen. Styrelsen bör kunna överblicka det pågående arbetet på ett annat sätt än utskotten och därmed kunna relatera olika motionsförslag till det arbete som redan bedrivs eller planeras på den nationella nivån. Det är också värdefullt om Kyrkostyrelsen, som har att lägga fram förslag till budget, kan belysa de ekonomiska konsekvenserna av olika förslag.
Motionen
Lars Johnsson m.fl. hävdar i motion 1999:114 att den föreslagna ordningen minskar ledamöternas möjligheter till reellt inflytande över Svenska kyrkan. Enligt motionärerna tydliggör och betonar den nuvarande ordningen kyrkomötesledamöternas självständighet gentemot Kyrkostyrelsen.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas farhågor om att ledamöternas självständighet begränsas av förslaget och ansluter sig till motionens hemställan. Beredningen av ärenden som väckts genom en motion skall enbart ske i utskotten.
Särskilt beslutsförfarande
Skrivelsen
Angående kyrkomötesbeslut i frågor som Läronämnden skall yttra sig i före beslut (11 kap. 17 §), i de fall när Kyrkomötet beslutar att bifalla ett förslag trots att Läronämnden avstyrkt detta, föreslår Centralstyrelsen i 11 kap. 18 § att Läronämnden åter skall yttra sig över ärendet som sedan på nytt skall beredas i utskottet innan Kyrkomötet fattar ett slutligt beslut. Om detta fortfarande strider mot Läronämndens uppfattning måste beslutet bifallas av två tredjedelar av de röstande för att det skall genomföras.
Enligt förslaget i 11 kap. 19 § skall Kyrkomötet, för att ändra bestämmelser i kyrkoordningen angående 16-19 §§ om lärofrågor och kyrkoordningsfrågor, fatta två likalydande beslut vid oktobersammanträdena under två på varandra följande år.
Motionerna
Motionerna 1999:121 och 1999:212 av Per Lindberg och Britta Olinder, motion 1999:160 av Per-Anders Grunnan m.fl. samt 1999:165 av Joakim Svensson behandlar detta avsnitt. Motionärerna anser att det enligt förslaget alltför lättvindigt kan fattas beslut om ändringar i dessa frågor. Motion 1999:121 föreslår fem sjättedelars majoritet i den andra beslutsomgången, om Läronämnden åter avstyrkt förslaget. Motion 1999:212 föreslår att en ändring i läro- och kyrkoordningsfrågor skall kräva likalydande beslut vid två olika oktobersammanträden med ett val emellan, alternativt vid ett sammanträde med fem sjättedelars majoritet. Motion 1999:165 samt motion 1999:160 föreslår att två tredjedelars majoritet skall krävas även när Läronämnden och Kyrkomötet är överens om ändringsförslaget. Om Läronämnden har en avvikande mening skall beslutet vila över ett val eller kräva fem sjättedelars majoritet.
Utskottets bedömning
Utskottet stöder Centralstyrelsens förslag.
Avvikande mening
av Sten-Åke Engdahl, Fredrik Sidenvall och Ulla Eriksson
Vi ansluter oss till motionerna 1999:121 och 1999:212 vad gäller särskilt beslutsförfarande i läronämndsfrågor.
Kyrkostyrelsen 12 kap
Ordförande i kyrkostyrelsen
Skrivelsen
Centralstyrelsen föreslår i 12 kap. 6 § att ärkebiskopen skall vara ordförande i Kyrkostyrelsen. Bland ledamöterna väljer Kyrkomötet två vice ordförande. I 7 kap. 14 § återfinns motsvarande bestämmelse att biskopen är ordförande i stiftsstyrelsen.
Motionen
I motion 1999:30 av Reidar Gustafsson och Gunnar Prytz föreslås att Kyrkomötet bland sina ledamöter skall välja ordförande och två vice ordförande för Kyrkostyrelsen.
Läronämndens yttrande
Läronämnden anför i sitt yttrande (Ln 1999:3) med anledning av Centralstyrelsens förslag till kyrkoordning för Svenska kyrkan (sid. 4):
Svenska kyrkan är episkopal. Därmed har ärkebiskopen en viktig uppgift som Svenska kyrkans främste företrädare. Den förändring som föreslås i KMot 1999:30 om att ärkebiskopen ej skall vara självskriven ordförande i Kyrkostyrelsen innebär en klar förskjutning av Svenska kyrkans karaktär som episkopal kyrka.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsens förslag om att ärkebiskopen skall vara självskriven ordförande i Kyrkostyrelsen.
Utskottet utgår från att motionärerna menar att Kyrkomötet skall välja ordförande bland ledamöterna i Kyrkostyrelsen§§ och inte bland ledamöterna i Kyrkomötet såsom angetts i motionen.
Utskottet delar Läronämndens uttalande att ärkebiskopen har en viktig uppgift som Svenska kyrkans främste företrädare och att detta tydligt uttrycks genom självskrivenhet som ordförande i Kyrkostyrelsen.
Särskilt nomineringsförfarande till nämnderna för Lutherhjälpen och SKM
Skrivelsen
Centralstyrelsen föreslår genom 12 kap. 9 § att var och en av nämnderna skall bestå av nio ledamöter, som väljs av Kyrkomötet. I nämnden för Svenska kyrkans mission skall en av ledamöterna vara biskop. För ledamöterna väljs lika många ersättare.
Motionen
I motion 1999:192 av Britta Olinder m.fl. föreslås att Kyrkomötet skall välja ledamöter till Nämnden för Svenska kyrkans mission och Nämnden för internationell diakoni/Lutherhjälpen efter förslag från dessa organisationers representantskap.
Utskottets bedömning
Utskottet har under rubriken "Den nationella nivåns uppdrag - Nämndorganisationen" i detta yttrande föreslagit att närmare reglering av antalet nämnder och deras uppgifter skall regleras genom särskilda beslut.
Utskottet tillstyrker Centralstyrelsen förslag och vill i detta sammanhang uttrycka vikten av att man i Kyrkomötets nomineringsprocesser uppmärksammar och tar till vara det frivilliga engagemang och de förslag och initiativ som kanaliseras genom de båda organisationernas representantskap.
Avvikande mening
av Börje Henriksson, Birgitta Björner och Lars Öhlén
S-gruppen i organisationsutskottet vill med detta yttrande markera motionens innebörd. För att motionen skall leda till bifall måste att-satserna justeras, utan att sakinnehåll ändras, så vitt vi kan se enligt följande:
att kyrkomötet beslutar att 7 kap. 14 § skall ha följande lydelse:
Bland de valda ledamöterna väljer stiftsfullmäktige en ordförande och två vice ordförande. Fullmäktige bestämmer tiden för uppdragen.
att kyrkomötet beslutar att 12 kap. 6 § skall ha följande lydelse:
Bland de valda ledamöterna väljer Kyrkomötet en ordförande och två vice ordförande
Indirekta och direkta val
Skrivelsen
Centralstyrelsen föreslår i 11 kap. 2§ att det skall vara direkta val till Kyrkomötet. Varje stift skall utgöra en egen valkrets och en tiondel av mandaten skall vara utjämningsmandat. Fördelningen mellan stiften av de fasta mandaten skall vara proportionell. Dock skall varje stift få minst två fasta mandat. Valbarheten skall inte vara inskränkt till valkretsen.
Motioner
I följande motioner föreslås indirekta val till Kyrkomötet:
· KMot 1999:54 av Bo-Gustaf Sorby och Gunhild Bolander genom elektorer
· KMot 1999:58 av Jan-Anders Ekelund m.fl. genom elektorer utsedda av församlingen
· KMot 1999:76 av Göran Lundquist m.fl.
· KMot 1999:90 av Gerd Gullberg Johnsson m.fl. genom val i stiftsfullmäktige
· KMot 1999:97 av Sven G. Månsson genom elektorer utsedda av församlingarna
· KMot 1999:217 av Nils Gårder genom val i stiftsfullmäktige. I motionen återfinns utförligt förslag till reglering
Utskottets bedömning
Utskottet delar Centralstyrelsens uppfattning att Kyrkomötet skall väljas genom direkta val.
Avvikande mening
Av Sten-Åke Engdal, Fredrik Sidenvall, Ann Larsson, Birgitta Johansson, Bengt Englund, Stig-Göran Fransson, Christina Åkerlund.
Vi reserverar oss mot utskottets tillstyrkan till att genomföra direkta val till Kyrkomötet. Det av Svenska kyrkans centralstyrelse framlagda förslaget förändrar i grunden synen på valen inom kyrkan. Relationsförändringen mellan staten och Svenska kyrkan syftar till att behålla grunddragen i kyrkans uppbyggnad och självförståelse. Församlingen utgör kyrkans grund. Där bör de röstberättigade få påverka beslutsorganisationen genom direkta val. Då påverkar den enskilda människan organisationens uppbyggnad, verksamhetens utformning och kyrkans ekonomi. Det nuvarande valsystemet med två direkta val på lokalplanet och två indirekta val till stiftsfullmäktige och Kyrkomötet är en god ordning. Det sker dessutom till rimliga kostnader vilket är viktigt inte minst med tanke på det låga valdeltagandet. Det av Svenska kyrkans centralstyrelse framlagda förslaget är i sin helhet krångligt och svåröverblickbart. Det kommer att krävas stora administrativa resurser och kostnader för ett system som ingen tidigare prövat samt inte minst en omfattande information. Vi reserverar oss därför till förmån för två direktval på lokalplanet och två indirekta val, till stiftsfullmäktige och Kyrkomötet. På detta sätt stärker vi dessutom församlingens ställning helt i linje med reformens grundtankar.
Personalrepresentation
Skrivelsen
Centralstyrelsen har i sin motivering till frågan om personalföreträdare i kyrkoråden (CsSkr 1999:3, del 2 sid 2-95f.) uttalat följande:
Svenska kyrkans styrelseskick kommer också i framtiden att vara demokratiskt uppbyggt. En offentlighetsprincip kommer att tillämpas inom kyrkan. Kyrkoherden kommer också framöver att vara självskriven, fullvärdig ledamot i kyrkorådet och kyrkonämnden. Det skall dock noteras att kyrkoherden inte sitter i kyrkorådet/kyrkonämnden som representant för de anställda utan som företrädare för kyrkans vigningstjänst inom den dubbla ansvarslinjen.
Att Svenska kyrkan är demokratiskt uppbyggd innebär att det finns organ som utses genom fria val bland de kyrkotillhöriga och med en öppenhet genom tillämpning av en offentlighetsprincip. Detta ger de kyrkotillhöriga och de anställda möjlighet till insyn i verksamheten och möjlighet att påverka dess utformning även vad avser mål och inriktning.
Kyrkorådet är i dag ofta ett organ med relativt få ledamöter. Även om minsta antalet valda ledamöter ökas till 6 (från 4) kommer det att vara ett litet organ. Om arbetstagarna skulle få representanter i ett sådant organ kommer representationen att bli oproportionerligt stor och kunna få konsekvenser för demokratin även om möjligheten att delta i de formella besluten begränsas.
Enligt vår mening talar det anförda för att inte medge arbetstagarna representation i kyrkorådet, kyrkonämnden eller någon annan nämnd.
Motionen
I motion 1999:98 av Jösta Claeson m.fl. föreslås att det i kyrkoordningen skrivs in personalföreträdares rätt att delta vid styrelser och råd inom Svenska kyrkan.
Utskottets bedömning
Utskottet biträder Centralstyrelsens förslag och konstaterar att frågeställningen är väl utredd och motiverad. Utskottet vill med anledning av motionens motiv anteckna att personalföreträdare inte kan medges rätt att närvara vid landstingsstyrelses eller kommunstyrelses sammanträden [7 kap. 8 § första stycket kommunallagen (1991:900)]. Motivet till detta är att kommunstyrelse/landstingsstyrelse anses ha en ställning som centralt politiskt organ.
Sigtuna den 31 maj 1999
På organisationsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
Leena Björstedt
Per Westberg
Närvarande: Birgitta Johansson, ordförande, Inger Krantz, Börje Henriksson, Birgitta Björner, Lars Öhlén, Sten-Åke Engdahl, Fredrik Sidenvall, Ulla Eriksson, Ann Larsson, Bengt Englund, Stig-Göran Fransson, Christina Åkerlund, Margareta Holmberg, Kristian Nylund och Lennart Andersson.
Biskop Tord Harlin har deltagit i utskottets överläggningar.
Ekonomiutskottets yttrande
1999:1y
Yttrande över CsSkr 1999:3 Kyrkoordning för Svenska kyrkan, elfte avdelningen - Ekonomi och egendom
Till andra kyrkolagsutskottet
Ekonomiutskottet har av andra kyrkolagsutskottet beretts tillfälle att yttra sig över CsSkr 1999:3 Kyrkoordning för Svenska kyrkan vad avser elfte avdelningen "Ekonomi och egendom" jämte motioner väckta i anslutning till denna del i skrivelsen.
Inledningsvis konstaterar utskottet att Svenska kyrkans ändrade relationer till staten märks på ett påtagligt sätt även i de delar av kyrkoordningen som avhandlar ekonomi och egendom. Det kanske rent av är inom denna del av verksamheten som trossamfundets nya juridiska form blir särskilt tydlig. När det gäller bokföring och revision går vi över från ett regelverk för offentlig förvaltning - i mycket likt kommunallagstiftningen - till det regelverk som gäller näringsliv och organisationer. Detta kommer att ställa nya krav på de många förtroendevalda och anställda som arbetar med Svenska kyrkans ekonomiska förvaltning även om regelverk och principer under senare år närmat sig vad som gäller i denna sektor av samhället. För dem som har sin utbildning och erfarenhet från näringsliv och organisationer kommer en del frågor att bli enklare att hantera. De som har sin bakgrund och utbildning i den offentliga förvaltningen, vilket gäller en stor del av både förtroendevalda och anställda, måste nu förbereda sig för de nya förhållandena. Utskottet vill därför inledningsvis peka på vikten av att det i kurser och konferenser ges utbildning och information om det nya regelverket.
Utskottet har vid sin genomgång av elfte avdelningen i kyrkoordningsförslaget lagt stor vikt vid vad som framförts i motioner som gäller ekonomiska förhållanden. Motionerna är genomgående präglade av stor omsorg om verksamheten. Om inte alla tillstyrks i detta yttrande till andra kyrkolagsutskottet behöver det inte betyda att de framförda förslagen inte gillades. Mycket skall hända de närmaste åren och en del saker kan, som ärkebiskopen sade i sitt inledningsanförande, vänta något år. För vissa frågor behövs det också mer utredning och beredning innan beslut fattas.
Utskottets yttrande är fokuserat på de många frågor som väcks i motionerna. För de avsnitt som inte tagits upp till behandling i någon motion har utskottet inget att erinra. Utskottet är vidare medvetet om att de föreslagna skrivningarna i det följande kan behöva bearbetas till en bättre författningstext.
Avgifter och uppbörd (42 kap.)
I två motioner, KMot 1999:34 av Karl-Johan Nilsson m.fl. och KMot 1999:144 av Göran Petterson, yrkas att dop och vigsel skall omfattas av obligatorisk clearing.
Utskottet uttalar en stor tillfredsställelse över att Centralstyrelsen föreslår att dopet blir avgiftsfritt varhelst det förrättas. Den höga servicenivå som uttrycks i detta förslag bör emellertid också gälla vigslar. Samtidigt är det ur pastoral synvinkel viktigt att analysera förhållandet mellan förrättningsförsamlingen och hemförsamlingen. Det bör finnas en förbindelselänk mellan dem. Den kan komma till stånd t.ex. genom att dopsamtal och vigselsamtal sker i hemförsamlingen och att prästerna har kontakt. En clearing av kostnaderna blir ett annat sätt att uttrycka denna förbindelse mellan förrättningsförsamlingen och hemförsamlingen. Clearingsystemet får dock i vart fall inte beträffande vigslar innebära en absolut rätt att kräva en förrättning i annan församling än hemförsamlingen. Pastorala hänsyn i den tilltänkta förrättningsförsamlingen måste få ha företräde.
I detta sammanhang konstaterar utskottet att formuleringen i 7 § "... i någon församling ..." torde avse "... i annan församling ":
Lydelse i CsSkr 1999:3 |
Ny lydelse |
42 kap. |
42 kap. |
7 § Den som tillhör Svenska kyrkan har rätt att delta i konfirmation, om inte synnerliga skäl hindrar det. I den egna församlingen får någon avgift inte tas ut, men om konfirmationen sker i någon församling, får denna ta ut en avgift. Beslutet om rätt att delta i konfirmation fattas av kyrkoherden i den församling där konfirmationen begärs. Kyrkoherden får även uppdra åt någon annan präst i församlingen att besluta. |
7 § Den som tillhör Svenska kyrkan har rätt att delta i konfirmation, om inte synnerliga skäl hindrar det. I den egna församlingen får någon avgift inte tas ut, men om konfirmationen sker i Beslutet om rätt att delta i konfirmation fattas av kyrkoherden i den församling där konfirmationen begärs. Kyrkoherden får även uppdra åt någon annan präst i församlingen att besluta. |
Denna justering bör föranleda en konsekvensändring i påföljande paragraf (42 kap. 8 §) där motsvarande ordval för vigslar lyder "någon annan församling". I övrigt har utskottet inget ytterligare att erinra beträffande 42 kapitlet i kyrkoordningsförslaget.
Utskottet föreslår med hänvisning till vad som ovan anförts att motionerna KMot 1999:34 och 1999:144 tillstyrks.
Kollekter (43 kap.)
Två motioner tar upp kollektfrågor. I KMot 1999:35 av Karl-Johan Nilsson m.fl. framhålls att stiftsstyrelsen har det ekonomiska ansvaret i stiftet, har främjandeuppgift och ger anslag till organisationer och därför bör bestämma ändamål och dagar för stiftskollekterna. Vidare föreslås att kyrkostyrelsens årssammandrag även skall omfatta församlingskollekter samt att församlingens revisorer endast skall lämna berättelse över granskningen av kollekträkenskaperna till domkapitlet om det finns särskilda skäl därtill.
I KMot 1999:61 föreslår Åke Blomqvist m.fl. i syfte att minska byråkrati att det organ som beslutat om en kollekt själv skall avgöra om det behövs särskild redovisning hur medlen används.
Utskottet är inte främmande för att stiftsstyrelsen kan vara beslutande organ beträffande stiftskollekterna. Det finns dock inte tillräckliga skäl att ändra på Centralstyrelsens förslag i denna del. I fråga om församlingskollekterna anser utskottet att den redovisning som samlas in med hjälp av kyrkostatistiken är tillräcklig. Förtroendet för att kollekterna hanteras på ett korrekt sätt är synnerligen viktigt, och det ligger en kontrollfunktion i att revisorerna lämnar en berättelse. Därför anser inte utskottet att förslaget bör tillstyrkas. Däremot delar utskottet de åsikter som framförs i KMot 1999:61. Kollektmottagarna och deras verksamhet är ofta väl kända av det organ som beslutat om kollekten. Det beslutande organet bör självt få avgöra om redovisning skall begäras, varför utskottet tillstyrker förslaget att 11 § i kyrkoordningsförslagets kapitel 43 utgår.
43 kap. |
43 kap. |
11 § Den som har mottagit en kollekt skall senast den 31 mars redogöra för hur man har använt de kollektmedel som har mottagits under det föregående kalenderåret. Redogörelsen skall lämnas till den som har beslutat om kollekten. Kyrkostyrelsen får, om det finns särskilda skäl, besluta att en redogörelse för kollekt i stället skall lämnas till Kyrkomötet. En sådan redogörelse får lämnas senare än den 31 mars. |
11 § [Paragrafen utgår.] |
Ekonomiutskottet finner sålunda inte tillräckliga skäl att tillstyrka KMot 1999:35, men tillstyrker däremot KMot 1999:61.
I övrigt finner inte utskottet något att tillägga beträffande 43 kapitlet.
Ekonomisk utjämning (44 kap.)
Fyra motioner, KMot 1999:24 av Karl-Johan Nilsson m.fl., KMot 1999:65 av Åke Blomqvist m.fl., KMot 1999:67 av Åke Blomqvist m.fl. och KMot 1999:171 av Karl-Johan Tyrberg behandlar den ekonomiska utjämningen. I KMot 1999:24 föreslås att procentsatsen för inkomstutjämning sänks till 40 procent. Som skäl anförs att befolkningsstrukturen i vårt land ändras och att det är stora skillnader i andelen kyrkotillhöriga mellan församlingarna. I KMot 1999:65 föreslås att faktorn församlingarnas kostnader för begravningsplatser inte skall vara med i utjämningssystemet. I KMot 1999:67 föreslås dels att det inte längre skall skiljas på stifts- och strukturbidrag, dels att bestämmelserna och rutinerna för hur stiftsbidragen fördelas bör ses över. KMot 1999:171 avser Kyrkofondens styrelses tillämpning av reglerna om extra utjämningsbidrag.
Utskottet konstaterar att ett gott utjämningssystem inom Svenska kyrkan är en grundbult för den reform som nu genomförs och ett uttryck för gemenskap och solidaritet inom kyrkan. Det nuvarande utjämningssystemet har bara funnits i några år med övergångsbestämmelser och det kan vara tidigt att dra slutsatser om hur det fungerar långsiktigt.
Faktorn för inkomstutjämningen har diskuterats sedan utredningsstadiet. Ett känt argument för en sänkning av procentsatsen är att storstäderna tappar fler kyrkotillhöriga än övriga landet och att de därför behöver förstärkta resurser. Utskottet anser dock inte att det har skett så stora förändringar i förutsättningarna för systemet att procentsatsen nu behöver ändras.
I fråga om faktorn antalet begravningsplatser noterar utskottet att avgifter och bidrag inte är kostnader eller intäkter i den särredovisade begravningsverksamheten, utan kan ses som ett stöd till församlingsverksamheten i församlingar med höga kostnader för begravningsverksamheten.
I fråga om behovet av åtskillnad mellan stiftsbidrag och strukturbidrag vill utskottet framhålla behovet av att skydda lokalnivåns intressen. Det finns skäl som talar både för och emot att ramarna för strukturbidragen, eller snarare den del av stiftsbidragen som skulle gå till den lokala nivån, förbättras genom den i KMot 1999:67 föreslagna förändringen (yrkande 1). Utskottet ser därför liksom motionärerna behov av att principerna för fördelning av stiftsbidragen ses över. KMot 1999:171 behandlar också en tidigare i debatten framförd åsikt att fattiga enheter inte blir rikare av att slås samman. Förslaget avser dock endast det sätt Kyrkofondens styrelse tillämpat regelverket och inte någon särskild paragraf i kapitlet.
Paragraferna 4 och 5 i kapitlet kan uppfattas som motsägande i fråga om vem som fastställer resultatet av förvaltningen av prästlönetillgångarna. Andra kyrkolagsutskottet föreslås överväga om innebörden av bestämmelserna i 5 § kan formuleras tydligare.
Sammanfattningsvis anser utskottet att de synpunkter som förs fram i de här aktuella motionerna talar för att det finns behov av att inom en nära framtid göra en översyn av utjämningssystemet där även konsekvenserna av de olika föreslagna förändringarna beskrivs.
Med hänvisning till vad som här anförts avstyrker utskottet motionerna KMot 1999:24, 1999:65, 1999:67 och 1999:171. Mot avstyrkandet beträffande KMot 1999:24 anmäler Suzanne Fredborg avvikande mening till förmån för motionärernas förslag.
Kyrkofonden (45 kap.)
Två motioner, KMot 1999:43 av Dag Sandahl och KMot 1999:123 av Joakim Svensson m.fl., behandlar frågor om i vilken utsträckning kyrkofondens kapital skall skyddas och hur det skall redovisas. I KMot 1999:191 av Britta Olinder förelås att fonden förutom övriga kriterier även skall placeras på ett etiskt sätt.
Utskottet delar Centralstyrelsens åsikt att det bör finnas regler som skyddar mot att kyrkofondens kapital förbrukas. Därför avstyrks KMot 1999:43, i vilken motionären föreslår att regler till skydd för kapitalet tas bort.
Däremot delar utskottet synpunkterna i KMot 1999:123 att regelverket bör vara utförligare och tydligare om hur redovisningen och förmögenhetsskyddet av kyrkofonden skall hanteras. Det går heller inte att förutsätta att det alltid finns en positiv avkastning. Utskottet tillstyrker därför i princip motionens förslag, dock med följande ändringar och tillägg, som också beaktar vad som föreslagits i KMot 1999:191.
Lydelse i CsSkr 1999:3 |
Ny lydelse |
45 kap. |
45 kap. |
2 § Kyrkofonden skall bevaras till sitt kapital och förvaltas utan sammanblandning med andra medel. Kyrkofondens styrelse får mot avgift även förvalta prästlönefastigheter och prästlönefonder och andra kyrkliga medel, som överlämnas till den för förvaltning. Fonden skall förvaltas så effektivt som möjligt. Den skall vara placerad på ett sådant sätt att riskerna sprids och att fonden uppnår bästa möjliga uthålliga totalavkastning. |
2 § Fondens förmögenhet skall förvaltas så effektivt som möjligt inom ramen för gott förvaltarskap och etiskt försvarbara principer. Den skall vara placerad på ett sådant sätt att riskerna sprids och att Kyrkofondens styrelse får mot avgift även förvalta prästlönefastigheter och prästlönefonder och andra kyrkliga medel, som överlämnas till den för förvaltning. |
Lydelse i CsSkr 1999:3 |
Ny lydelse |
45 kap. |
45 kap. |
3 § Till kyrkofonden skall föras avkastning och ersättning från fondens tillgångar. Av avkastningen skall årligen avsättningen ske till kapitalet med ett belopp som motsvarar värdeminskning på grund av inflationen. |
3 § Resterande del får av kyrkomötet tas i anspråk i årets budget. De vinster och förluster som uppstår vid försäljning av kyrkofondens tillgångar skall föras direkt till eget kapital utan att anses vara en del av innevarande års avkastning. Därvid skall en proportionering ske så att realisationsresultatet påverkar bundet och fritt eget kapital i kyrkofonden i relation till fördelningen mellan bundet och fritt eget kapital i senast fastställda bokslut för kyrkofonden. |
11 kap. |
11 kap. |
19 § För att ändra följande bestämmelser i kyrkoordningen skall kyrkomötet fatta likalydande beslut vid sammanträdet i oktober två på varandra följande år: 1. 16-19 §§ om lärofrågor och kyrkoordningsfrågor, 2. 29 kap. 2-4 §§ om kyrkotillhörighet, 3. 53 kap. om offentlighet för handlingar, och 4. 54 kap. om undantag för offentlighet för handlingar m.m. |
19 § För att ändra följande bestämmelser i kyrkoordningen skall kyrkomötet fatta likalydande beslut vid sammanträdet i oktober två på varandra följande år: 1. 16-19 §§ om lärofrågor och kyrkoordningsfrågor, 2. 29 kap. 2-4 §§ om kyrkotillhörighet, 3. 53 kap. om offentlighet för handlingar, och 4. 54 kap. om undantag för offentlighet för handlingar m.m., och 5. 45 kap. 1-3 §§ om kyrkofonden. |
Övergångsbestämmelser |
Övergångsbestämmelser |
24. [Finns ej.] |
24. I samband med bokslutet per 31 december 1999 fastställes bokförda värden på kyrkofondens tillgångar och skulder enligt de principer som gäller i Årsredovisningslagen (1995:1554). Mellanskillnaden mellan tillgångar och skulder definieras som kyrkofondens eget kapital. Det egna kapitalet uppdelas vid samma tillfälle i två delar, en med tre fjärdedelar av kapitalet som benämnes bundet kapital och en med en fjärdedel av det samma som benämnes fritt eget kapital. |
Med det ovan anförda avstyrker utskottet KMot 1999:143, och med anledning av KMot 1999:123 och 1999:191 föreslås ovanstående ändring och tillägg till bestämmelserna i kyrkoordningsförslaget.
Prästlönetillgångar och annan ändamålsbestämd egendom (46 kap.)
I motionerna KMot 1999:51 av Christina Åkerlund m.fl. och KMot 1999:52 av Marianne Rosenkvist m.fl. föreslås att de biskopsgårdar som från och med den 1 januari 2000 ägs av trossamfundet Svenska kyrkan skall med äganderätt överföras till det stift där de är belägna. Överlåtelsen skall ske utan vederlag.
Utskottet delar motionärernas synpunkt att stiften skall äga sin biskopsgård. Med anledning av frågans invecklade karaktär föreslår utskottet att den utreds ytterligare. Till de oklara punkterna hör ägarförhållanden och rättviseaspekter med eventuell återbetalning till stift som redan köpt sin biskopsgård och vad som händer vid en eventuell vidareförsäljning.
Mot denna bakgrund föreslår utskottet att KMot 1999:51 och 1999:52 avstyrks.
I KMot 1999:91 av Lars Rydje m.fl. föreslås att tidpunkten för avlämnande av årsredovisning för prästlönetillgångarnas förvaltning ändras från den 1 april till den 1 juni.
Ekonomiutskottet delar de synpunkter som motionärerna anför och föreslår att motionen 1999:91 tillstyrks, vilket innebär att 46 kap. 6 § får följande lydelse:
Lydelse i CsSkr 1999:3 |
Ny lydelse |
46 kap. |
46 kap. |
6 § Årsredovisningen för prästlönetillgångarnas förvaltning skall senast den 1 april varje år lämnas till församlingarna och Kyrkofondens styrelse. I redovisningen skall det för varje församling anges hur stort belopp som motsvarar församlingens andel i nettovinsten. |
6 § Årsredovisningen för prästlönetillgångarnas förvaltning skall senast den I redovisningen skall det för varje församling anges hur stort belopp som motsvarar församlingens andel i nettovinsten. |
Herbert Sjödin föreslår i KMot 1999:143 att det i kyrkoordningen införs att egendomsnämnden skall vara obligatorisk, eller om inte detta kan genomföras att kyrkoordningen skall föreskriva att prästlönetillgångarna skall förvaltas av församlingsförbundet i varje stift. (I KMot 1999:18 av Gösta Äng m.fl., som inte remitterats till ekonomiutskottet, hemställs att kyrkomötet skall som sin mening ge till känna att prästlönetillgångarna även i framtiden bör förvaltas av en i stiften utsedd specialnämnd.)
Egendomsnämnderna har tillfört förvaltningen av prästlönefonderna en stor sakkunskap och hög kompetens. När det inte nu tas in en bestämmelse i kyrkoordningen om obligatoriska egendomsnämnder, motiveras det av att det inte bör vara kyrkomötet på nationell nivå som bestämmer om vilket organ inom ett stift som skall förvalta prästlönetillgångarna. Stiftens egendomsförvaltning skiljer sig också åt i storlek och inriktning, vilket motiverar att utformningen av egendomsförvaltningen beslutas i stiften. Utskottet är därmed inte på något sätt avvisande till att en specialnämnd inrättas, när det bedöms lämpligt i stiftet. Utskottet avstyrker med ovan anförda skäl KMot 1999:143.
Anders Åkerlund föreslår i KMot 1999:56 att det bland annat i regelverket för förvaltningen av prästlönetillgångarna skall föras in att de skall förvaltas i enlighet med Svenska kyrkans grundläggande värderingar. Detta för att det även av målformuleringen för den ekonomiska förvaltningen i kyrkan ska framkomma att kyrkan är en idéburen organisation.
Utskottet erinrar sig att ärkebiskopen i sitt anförande vid kyrkomötets öppnande tog upp behovet av att kyrkan tar fasta på sina grundläggande värderingar samtidigt som han nämnde svårigheterna med att definiera och precisera vad som är etisk förmögenhetsförvaltning. Det är därför särskilt viktigt att vi diskuterar och analyserar vad som är innebörden i gott förvaltarskap, etiska principer och god moral i detta sammanhang. Centralstyrelsen förbereder också ett stort seminarium på Ansgarsliden i september om etiska förvaltningsfrågor. Ekonomiutskottet noterar vidare att utskottet redan ovan under 45 kapitlet om förvaltningen av kyrkofonden beaktat KMot 1999:191 och föreslagit ett tillägg om gott förvaltarskap och etiska principer. Mot denna bakgrund som i mycket tillmötesgår motionärens hemställan föreslår utskottet följande lydelse:
Lydelse i CsSkr 1999:3 |
Ny lydelse |
46 kap. |
46 kap. |
3 § Prästlönetillgångarna skall förvaltas så effektivt som möjligt och på ett sådant sätt att de ger bästa möjliga uthålliga totalavkastning. |
3 § Prästlönetillgångarna skall förvaltas så effektivt som möjligt |
Utskottet avstyrker därmed KMot 1999:56. I denna del anmäler Bengt Olof Dike, Suzanne Fredborg och Boris Olson avvikande mening.
Ekonomisk förvaltning för församlingar och samfälligheter (47 kap.)
I KMot 1999:200 hemställer Birgitta Wrede m.fl. att stiften årligen skall pröva om det behövs kyrkobyggnadsbidrag till en särskild underhålls- och reparationsfond för domkyrkorna och klosterkyrkorna i Varnhem och Vadstena.
Utgångspunkten i motionärernas förslag är att det kan bli svårt för de församlingar som nu får ansvaret för nämnda kyrkor att själva bära underhållskostnaderna, och att det därför kan finnas skäl att stift och kyrkofond bidrar till dessa. Utskottet delar motionärernas åsikt. Redan idag finns det flera stödformer, de i motionen nämnda kyrkobyggnadsbidragen och för närvarande "miljardprojektet för kyrklig sysselsättning". Strukturbidragen torde också vara tänkbara för ändamålet. I framtiden har Svenska kyrkan all anledning att begära en betydande kyrkoantikvarisk ersättning från staten. Däremot anser inte utskottet att stödet skall betalas ut till underhållsfonder utan som nu behovsprövat till angivna projekt. Utskottet avstyrker med det anförda KMot 1999:200.
I KMot 1999:221 av Per Lindberg m.fl. föreslås i avsikt att skapa ett tydligare arbetsgivaransvar i kyrkliga samfälligheter bland annat att församlingarna skall ges tillfälle att begära in såväl medel som bemanning för sina uppgifter innan samfällda kyrkofullmäktige beslutar om budgeten (yrkande 4). Utskottet anser emellertid inte att förslaget leder till ett tydligare arbetsgivaransvar. Inom medelstilldelningen förväntas också ramarna för bemanningen att ligga. Utskottet avstyrker därmed KMot 1999:221 i denna del.
Även i det följande textavsnittet kommer den ekonomiska förvaltningen i församlingar och samfälligheter att behandlas.
Ekonomisk förvaltning (kap. 47, 49 och 51)
I motion KMot 1999:56 av Anders Åkerlund yrkas på att det i målformuleringen för den ekonomiska förvaltningen på nationell nivå även bör anges att den ekonomiska hushållningen skall ske i enlighet med Svenska kyrkans grundläggande värderingar (51 kap. 1 §).
Utskottet menar att motionären välmotiverat pekar på en brist i det nuvarande förslaget. Liksom ovan anförts i samband med 46 kap. 3 § bör det av kyrkoordningen framgå att kyrkans ekonomiska förvaltning inte ensidigt sker utifrån ett marknadsmässigt hänsynstagande, utan att även beaktande av etiska principer och kyrkans grundläggande värderingar skall stå i förgrunden. En sådan nyansering skulle vara konsistent med den öppning för ideella placeringar som andra paragrafer i kyrkoordningen lämnar utrymme för (47 kap. 10 §, 49 kap. 9 § och 51 kap. 8 §). Utskottet menar därför med anledning av motion KMot 1999:56 att detta skall skrivas in i de tre paragrafer som behandlar medelsförvaltningen på församlings-, stifts- och nationell nivå enligt uppställningen nedan.
Lydelse i CsSkr 1999:3 |
Ny lydelse |
47 kap. |
47 kap. |
2 § Församlingen skall förvalta sina medel på ett sådant sätt att kravet på god avkastning och betryggande säkerhet tillgodoses. Kyrkofullmäktige skall utfärda närmare bestämmelser om hur medlen skall förvaltas. |
2 § Församlingen skall förvalta sina medel på ett Kyrkofullmäktige skall utfärda närmare bestämmelser om hur medlen skall förvaltas. |
49 kap. |
49 kap. |
2 § Stiftet skall förvalta sina medel på ett sådant sätt att kravet på god avkastning och betryggande säkerhet tillgodoses. Stiftsfullmäktige skall utfärda närmare bestämmelser om hur medlen skall förvaltas. För prästlönetillgångarna gäller särskilda bestämmelser. |
2 § Stiftet skall förvalta sina medel på ett Stiftsfullmäktige skall utfärda närmare bestämmelser om hur medlen skall förvaltas. För prästlönetillgångarna gäller särskilda bestämmelser. |
51 kap. |
51 kap. |
2 § Trossamfundet Svenska kyrkan skall på den nationella nivå förvalta sina medel på ett sådant sätt att kravet på god avkastning och betryggande säkerhet tillgodoses. För kyrkofonden finns särskilda bestämmelser. |
2 § Trossamfundet Svenska kyrkan skall på den nationella nivån förvalta sina medel på ett För kyrkofonden finns särskilda bestämmelser. |
Revision (kap. 48, 50 och 52)
Auktoriserad eller godkänd revisor
Fyra motioner föreligger i denna del. I motionerna KMot 1999:101 av Allis Olsson, KMot 1999:111 av Staffan Holmgren och KMot 1999:203 av Eskil Jinnegård m.fl. invänder motionärerna mot förslaget att minst en av de utsedda revisorerna i församlingar och samfälligheter skall vara auktoriserad eller godkänd (48 kap. 1 § tredje stycket). Som skäl emot kyrkoordningsförslaget anges bl.a. de kostnader ett sådant krav skulle föra med sig för församlingen eller samfälligheten.
Utskottet för sin del menar att det är värdefullt att det i kretsen av revisorer ingår minst en auktoriserad eller godkänd revisor på alla nivåer. Den professionella kunskap som denna revisor kan bidra med är värdefull då församlingarnas och samfälligheternas ekonomiska förvaltning blivit alltmer komplex. Som exempel kan anges att det antagna utjämningssystemet förutsätter en viss standard. Vidare menar utskottet att närvaron av en auktoriserad eller godkänd revisor inte skall underskattas vad gäller det allmänna förtroendet för kyrkans ekonomiska förvaltning. Av detta följer att utskottet avstyrker motionerna KMot 1999:101, 1999:111 och 1999:203. I denna del anmäler Birger Palo avvikande mening.
I motion KMot 1999:27 av Erna Arhag yrkar motionären bl.a. på att det på den nationella nivån borde föreligga ett krav på att minst två av revisorerna skall vara auktoriserade och att detta skulle framgå av förslaget (52 kap. 1 §).
I kyrkoordningsförslaget finns ingen precisering av huruvida någon av revisorerna skall vara auktoriserad eller ej. Skälet är att annan föreskrift om revision finns i lag, och att det därför inte krävs ytterligare preciseringar om detta i kyrkoordningen. Av lagstiftningen - som träder i kraft år 2001 - framgår att minst en revisor skall vara auktoriserad om nettovärdet av verksamhetens tillgångar överstiger ett visst belopp, eller om antalet anställda överstiger en viss nivå. Detta innebär således att Svenska kyrkans nationella nivå kommer att omfattas av lagstiftningen. Utskottet menar därför dels att någon ytterligare precisering om krav på auktoriserad revisor på nationell nivå inte behövs i kyrkoordningen, dels att lagförslagets föreskrift om minst en auktoriserad revisor är tillräcklig. Av detta följer att utskottet avstyrker KMot 1999:27 i denna del.
I motion KMot 1999:150 av Bertil Persson m.fl. föreslår motionärerna att de fem av kyrkomötet utvalda revisorerna skall utse en sjätte revisor som skall vara auktoriserad (yrkande 3).
Ekonomiutskottet menar emellertid att den auktoriserade revisorn skall vara tillsatt med samma auktoritet och mandat som de övriga revisorerna, dvs. på kyrkomötets uppdrag. Utskottet anser att det inför kommande valperiod ankommer på avgående revisorer och kyrkomötets avgående presidium att upphandla auktoriserad revisor. Valet av revisorer bör sedermera ske genom samarbete mellan valberedningen och det tillträdande kyrkomötets presidium. Utskottet avstyrker därmed KMot 1999:150 i denna del.
Ersättare
Tre motioner föreligger i denna del. I motion KMot 1999:27 av Erna Arhag yrkas att kyrkomötet förutom sex revisorer även skall utse lika många ersättare (52 kap. 1 §).
Samma förslag läggs även i motion KMot 1999:32 av Sven Håkansson med den skillnaden att motionären yrkar på att krav även skall föreligga om att en av ersättarna också skall vara auktoriserad.
I KMot 1999:150 av Bertil Persson m.fl. yrkas på att förslaget om revisorsersättare på församlings- och stiftsnivå skall utgå (yrkandena 1 och 2).
Ekonomiutskottet menar emellertid att det på den nationella nivån inte föreligger samma behov av revisorsersättare som på församlings-, samfällighets- och stiftsnivåerna eftersom antalet revisorer på de olika nivåerna skiljer sig åt. Ett revisorsbortfall skulle vara av större skada på församlings-, samfällighets- och stiftsnivån med tre revisorer än för den nationella nivån med sammanlagt sex revisorer. Utskottet menar därmed att det för den nationella nivån inte krävs några ersättare, utan att det vid eventuellt revisorsbortfall på denna nivå räcker med fyllnadsval vid ordinarie kyrkomöte för att återfå full styrka. Däremot är det rimligt att man på de lägre nivåerna har möjlighet att sätta in en ersättare vid eventuellt manfall. Med denna motivering avstyrker utskottet KMot 1999:27 och 1999:32 samt KMot 1999:150 i denna del.
Övergångsbestämmelser vad gäller revision
I motion KMot 1999:150 av Bertil Persson m.fl. uppmärksammas att det föreligger ett glapp mellan tiden för den nya kyrkoordningens ikraftträdande (1 januari 2000) och den nya revisionslagen (1 januari 2001). Motionärerna yrkar därför på att övergångsbestämmelser skall tillfogas kyrkoordningen (yrkandena 4-6).
Utskottet noterar att motionärerna uppmärksammat ett viktigt förhållande. Det har emellertid kommit till utskottets kännedom att problemet nu också uppmärksammats av andra kyrkolagsutskottet, och att man där utarbetar övergångsbestämmelser som skall överbrygga det påpekade glappet. Utskottet ser därför ingen anledning till att i detta sammanhang tillstyrka det av motionärerna presenterade förslaget, varför KMot 1999:150 avstyrks i denna del.
I detta sammanhang konstaterar utskottet att den nya redovisningslagstiftning som träder ikraft den 1 januari 2001, dvs. ett år efter den nya kyrkoordningen träder ikraft, under en övergångsperiod också skapar hänvisningsproblem i kyrkoordningens paragrafer. I de delar i kyrkoordningen där man hänvisar till gällande bestämmelser vad gäller redovisning och revision föreslår Patrik Tibbling i ett särskilt PM att kyrkoordningen hänvisar till "allmän lag". Utskottet ställer sig bakom en sådan lösning, som innebär att justeringar av berörda paragrafer i dessa delar inte behöver göras vid nästa kyrkomöte år 2000.
Kyrkoordningens övergångsbestämmelser
I KMot 1999:145 hemställer Göran Petterson beträffande punkt 9 övergångsbestämmelserna att bestämmelserna i 47 kap. 13 § inte skall tillämpas eftersom budgetarbetet i många fall redan inletts och att det därför kommer att uppkomma en retroaktivitetseffekt.
När årets kyrkomöte avslutas återstår det ett halvt år innan budgeten för år 2000 skall beslutas. Under denna tid bör samfälligheterna eftersträva att anpassa nästa års budget till det regelverk som ges i kyrkoordningen. Utskottet anser inte att övergångsbestämmelsen i fråga skall ändras, varför motionen KMot 1999:145 avstyrks.
Om den kyrkoantikvariska ersättningen
I motion KMot 1999:19 av Bo-Gustaf Sorby m.fl. yrkas på att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna att den kyrkoantikvariska ersättningen redan från avtalsperiodens början läggs på den nivå som utredningen Ekonomi och rätt i kyrkan (ERK-kommittén) föreslagit.
Utskottet menar att det är en viktig fråga som motionärerna reser, men vill erinra om att frågan ägnades betydande uppmärksamhet av föregående kyrkomöte. Med anledning av regeringens skrivelse 1998:1 och flera följdmotioner anförde andra kyrkolagsutskottet följande (2KL 1998:1):
Utskottet anser att det är viktigt att slå fast att det finns ett behov av en kyrkoantikvarisk ersättning motsvarande 460 miljoner kronor per år i 1996 års penningvärde. En överenskommelse mellan staten och Svenska kyrkan om vården av de kulturhistoriska värdena bör vara långsiktig och omfatta 25 år.
Kyrkomötet har således redan uttalat sig för den linje som kommer till uttryck i motionen, och utskottet ser nu ingen anledning till att ånyo upprepa uttalandet. Däremot menar utskottet, att det för åskådlighetens och överblickens skull, vore värdefullt med en aktuell sammanställning av stiftens behov av underhåll och restaureringar av kyrkobyggnader. Utskottet menar sammanfattningsvis att det i dagsläget inte föreligger något skäl att tillstyrka motion KMot 1999:19.
Sigtuna den 31 maj 1999
På ekonomiutskottets vägnar
Suzanne Fredborg
Shirin Ahlbäck
Lars Sköld
Närvarande: Suzanne Fredborg, ordförande, Lars Rydje, Lisen Ridne, Jan-Erik Forsberg, Inga-Lisa Eklundh, Yngve Kalin, Joakim Svensson, Bertil Nimmersten, Birger Palo, Berit Möllebäck, Ulla Samuelsson, Gösta Äng, Bengt Risberg, Bengt Olof Dike, Boris Olson.
Biskop Rune Backlund har deltagit i utskottets överläggningar.
Avvikande mening 1
av Suzanne Fredborg angående ekonomiutskottets yttrande över motion KMot 1999:24 under avsnittet Ekonomisk utjämning (44 kap.) som bort ha följande lydelse:
Utskottet tillstyrker motion KMot 1999:24.
Avvikande mening 2
av Birger Palo angående mot ekonomiutskottets yttrande rörande revision i församlingar och stift under avsnittet Revision (kap. 48, 50 och 52):
Som juridisk person kommer Svenska kyrkan att jämställas med en ideell förening. Registrerade trossamfund och registrerade delar av sådana samfund är bokföringsskyldiga då marknadsvärdet av tillgångarna överstiger ett gränsbelopp motsvarande tjugo basbelopp.
Regeringen har lagt fram ett förslag om en ny lag om revision. I den kan vi läsa att: "Den nya lagens bestämmelser skall tillämpas på alla företag som är skyldiga att avsluta bokföringen med en årsredovisning och som inte omfattas av regler om revision i annan lag. Det införs inte något generellt krav på att en kvalificerad revisor skall delta i revisionen. I större företag skall det dock, liksom i dag, finnas en auktoriserad revisor. I handelsbolag med en eller flera juridiska personer som bolagsmän skall revisionen ske genom auktoriserade eller godkända revisorer."
I skälen för regeringens krav kan vi läsa: "I övrigt ställer inte lagen några särskilda krav på revisorns formella kompetens.
Svenska Revisorssamfundet SRS har förordat att det alltid skall delta en godkänd eller auktoriserad revisor i revisionen. Värdet av en sådan regel måste givetvis vägas mot de ökade kostnaderna som den skulle medföra. Att revision genom en auktoriserad eller godkänd revisor normalt har högre kvalitet än annan revision torde stå helt klart. Vi har emellertid inte stöd för att hävda att det mera allmänt förekommer brister i den granskning som utförs av andra än kvalificerade revisorer. Om det i ett enskilt fall uppenbaras sådana brister, har länsstyrelsen möjlighet att besluta att minst en revisor skall vara godkänd eller auktoriserad revisor. Mot denna bakgrund lämnar vi inte några förslag om att det alltid skall delta en auktoriserad eller godkänd revisor i revisionen."
Detta är lagstiftarens minimikrav på revisionen. Jag finner inte att det finns skäl för att ställa högre minimikrav på revisionen i Svenska kyrkan än vad lagen föreskriver skall generellt gälla i det svenska samhället. Därför yrkar jag ändring i lydelsen på 48 kap. 1 § 3 stycket i enlighet med motionerna KMot 1999:101, 1999:111 och 1999:203.
Som konsekvens till regeringens förslag skall även meningen: "Minst en revisor vara auktoriserad" utgå i 50 kap. 1 §.
Avvikande mening 3
av Bengt Olof Dike, Suzanne Fredborg och Boris Olson angående utskottets tillägg i 46 kap. 3 § under avsnittet "Prästlönetillgångar och annan ändamålsbestämd egendom" bort ha följande lydelse:
Lydelsen i CsSkr 1999:3 |
Ny lydelse |
3 § Prästlönetillgångarna skall förvaltas så effektivt som möjligt och på ett sådant sätt att de ger bästa möjliga uthålliga totalavkastning. |
3 § Prästlönetillgångarna skall förvaltas enligt etiska principer så effektivt som möjligt och på ett sådant sätt att de ger bästa möjliga uthålliga totalavkastning. |
