StSkr 1996:503

Bilaga 3

Utvecklingssamarbetet och den sociala och ekonomiska utvecklingen

1. Inledning

2. En utjämning måste ske

3. Biståndet och hållbar utveckling

4. Biståndet och strukturanpassningen

5. Biståndet och Afrika

6. Biståndet och skulderna

7. Biståndet och internationell handel

8. FNs situation

9. Nords produktions- och konsumtionsmönster

10. Social och ekonomisk utveckling i Sverige

11. Sammanfattning

1 Inledning

Vi är bekymrade över att ytterligare nedskärningar i biståndet aviseras i kompletteringspropositionen. En ytterligare neddragning leder inte bara till att jordens fattigaste får bidra till att sanera välfärdslandet Sveriges aktuella finansiella kris, utan sänder också den mycket tydliga signalen att inte ens föregångslandet Sverige längre vill utgöra ett gott exempel och driva kravet att ytterligare resurser måste föras över från Nord till Syd.

Vi vädjar därför till regeringen att ompröva beslutet att skära ned på utvecklingsbiståndet.

Samtidigt som vi hävdar nödvändigheten av att hålla fast vid målet att 1% av BNI(not 2) skall avsättas till utvecklingsbistånd, vill vi också framhålla betydelsen av biståndets inriktning.

Vi lever i en värld där de geografiska gränserna har en allt mindre betydelse för ekonomins sätt att fungera -- ekonomiska beslut får ju konsekvenser långt utanför det egna landets gränser. I en sådan "globaliserad" värld kan biståndet inte förstås isolerat, det måste för att få sin rätta proportion och funktion sättas in inte bara i de utrikes- och handelspolitiska sammanhangen utan också i de inrikespolitiska. Fattigdom och ökande klyftor mellan rika och fattiga måste ses som en freds- och säkerhetsfråga, som därigenom berör oss alla. Det internationella samarbetet handlar både om att ta ett humanitärt ansvar och att skapa en bättre och tryggare värld för alla. Detta är också ett sätt att förebygga den typ av komplexa katastrofer som tar stora resurser i anspråk på bekostnad av det långsiktig utvecklingssamarbete som är nödvändigt för att undanröja fattigdomen.

I och med inträdet i EU 1995, bedrivs den svenska biståndspolitiken också i Bryssel. Enligt vår uppfattning bör Sverige på ett mer kraftfullt sätt delta i den europeiska biståndsdebatten.Vi själva och våra partners; kyrkor och organisationer i såväl Europa som i andra delar av världen, har en förväntan om att vårt land mot bakgrund av våra traditioner i fråga om solidaritetstänkande och fördelningspolitik skall spela en tydligare och mer ledande roll i denna debatt.

Det måste finnas en sammanhållen strategi mellan den nationella politiken och den man driver i EU. Vi menar att Sverige måste arbeta hårt och målmedvetet för att de biståndsmål vi satt upp för vår egen del måste uppnås i såväl i vårt eget land som i EU. I avvaktan på att det resultatet kan uppnås i EU bör vi i vart fall verka för att det enprocentsmål vi satt upp också blir mål för EUs bistånd.

Svenska kyrkan har genom ett mångårigt missions- och och biståndssamarbete med kyrkor och organisationer i Syd fått erfarenheter som präglar den kyrkliga opinionens syn på också statens biståndspolitik och utvecklingssamarbete. Vår grundläggande syn på internationell rättvisa har vi också försökt förmedla till enskilda och organisationer utanför Svenska kyrkan.

Den internationella ekumeniska rörelsen, av vilken Svenska kyrkan är en del, har under de senaste knappt trettio åren diskuterat frågor om miljö och rättvisa, utveckling och bistånd och förhållandet mellan rika och fattiga. Redan i början av 70-talet talade man om "ett rättvist och bärkraftigt samhälle präglat av delaktighet" -- ett engagemang för en människovärdig värld och för jordens överlevnad som kristna jorden sett som djupt förankrat i den kristna tron och traditionen. Genom den ekumeniska u-veckan, numera Kyrkornas världsforum, har vi tillsammans med andra kyrkor försökt att påverka den svenska opinionens syn på bistånd och utvecklingssamarbete. Genom ett samarbete mellan i första hand staten och Svenska kyrkan har Liv & Fred-institutet i Uppsala kunnat bedriva sin verksamhet.

Vi vill gärna fortsätta att försöka spela en aktiv roll i de internationella freds- och rättvisefrågorna, både genom egna biståndsinsatser och genom opinionsbildning.

I början av 1996 genomförde Svenska kyrkan i samarbete med Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania en konsultation med delar av Världsbankens ledning, om utvecklingen i Tanzania. Denna var ett led i det arbete som Svenska kyrkan tillsammans med andra svenska kyrkor bedrivit kring globala strukturella frågor i relation till Tredje världen.

Just nu pågår, med ett aktivt kyrkligt deltagande men med ett avsevärt bredare deltagande, uppbyggnaden av en organisation för Rättvisemärkning i Sverige. Vi räknar med att lanseringen av rättvisemärkta varor skall kunna inledas under hösten 1996. Också detta är ett projekt som visar på möjligheterna till en samverkan mellan staten och frivilligrörelserna. Staten och Svenska kyrkan är liksom i fråga om Liv & Fred-institutet de största anslagsgivarna.

Vi kan emellertid inte skilja den diskussionen om global rättvisa från den diskussion som handlar om den sociala och ekonomiska situationen i vårt eget land. Det blir alltmer uppenbart att de krafter som påverkar människors vardag i de länder där Sverige bedriver utvecklingssamarbete är desamma som de som verkar i Sverige.

Under det sociala toppmötet i Köpenhamn i mars 1995 samlades ledarna för de flesta av världens länder. Den deklaration som blev resultatet av detta möte innehåller ett antal åtaganden vad gäller social utveckling. Den svenska regeringen ställde sig bakom deklarationen och det är nu viktigt att denna deklaration får utgöra utgångspunkt för en diskussion mellan regeringen och de övriga parter som deltar i utformningen av det svenska samhället. Tilltron och viljan till ett aktivt arbete för internationell rättvisa kan växa sig stark bara om solidariteten med de mest utsatta och sämst ställda grupperna präglar också fördelningspolitiken i vårt land.

Med denna skrivelse vill vi delge regeringen våra synpunkter utifrån vår kyrkas erfarenheter och tro. Vi förväntar oss att samtalet om utvecklingsbiståndet och den sociala och ekonomiska utvecklingen såväl här hemma som i vår omvärld kan fortsätta och fördjupas och att varje människas skapelsegrundade värde sätts i centrum för detta samtal.

2 En utjämning måste ske

Att respektera alla människors lika värde innebär att eftersträva en rättvis fördelning av makt och välfärd. Politiskt förtryck, social misär och fattigdom utgör en allvarlig kränkning av människans värdighet. Om människans värde skall kunna återupprättas är det nödvändigt att utjämna de ekonomiska klyftorna mellan världens rika och fattiga, men också att medvetet granska välfärdsklyftor i Sverige.

Det förs idag en livlig diskussion om vad social rättvisa innebär. Övertygelsen att varje människa har ett lika högt egenvärde utgör ett starkt skäl att, utan att förneka den enskildes individuella rättigheter till egendom och ekonomisk utveckling, ändå eftersträva jämlikhet. Alla bör så långt som möjligt behandlas lika. Rättvisa innebär i denna situationen en utjämning, så att det som för en del är ett utmanande överflöd används till att avhjälpa de sämst ställdas brist. Tydligast syns dessa orättvisor i ett globalt perspektiv.

I kristen tradition finns ett starkt stöd för en utjämning. Gamla testamentets profeter förkunnar att de rikas överflöd är en form av stöld, så länge det finns hungrande och bostadslösa. Den Messias de förväntar skulle vara en rättvisans garant, som skulle identifiera sig med de nedersta och döma deras förtryckare.

När Kristus kom till jorden gjorde han det inte som en social reformator. Det budskap han förkunnar, då som nu, handlar om behovet av en individuell och kollektiv befrielse från allt som binder och förtrycker skapelsens goda gåvor. Varje människa måste enligt honom vara beredd att överge en falsk trygghet byggd på ägande och makt, bryta sig ur sin materialistiska verklighetsuppfattning och ge sig helt och fullt åt Gud. Kristus relativiserar själva ägandets värde på ett sätt, som utmanar varje kristen att idag våga göra detsamma.

Strävan efter rättvisa ligger i linje med det kristna kärleksidealet. Budet om nästankärlek, som utgör centrum i biblisk etik, innefattar en uppmaning att behandla alla lika. Att älska sin medmänniska lika högt som sig själv innebär att behandla henne som sin jämlike. I en utgivande kärlek till andra ligger sålunda en strävan efter utjämning.

Uppdraget att fördela jordens rikedomar lika handlar både om livets mening och mål och om jämlikhet och rättvisa. Genom att relativisera ägandets värde ifrågasätter Jesus den samhälls- och människosyn som mäter framgång i ekonomiska kategorier och som ser till sitt eget snarare än till sin medmänniska. Allt vi fått har vi fått till låns och allt utöver det allra nödvändigaste borde vi därför vara beredda att avstå till förmån för den som saknar det mest grundläggande. Kravet på utjämning utgår från Herren själv -- han kräver av oss att vi behandlar varandra så som Han avsett i skapelsen.

Utvecklingsbiståndet bör därför förstås som ett led i våra ansträngningar att arbeta för en global rättvisa. Dess syfte är att upprätta fattiga och förtryckta människor, att respektera deras mänskliga värdighet genom att låta en utjämning ske. Det är ett sätt att respektera alla människors lika rättigheter till frihet, makt och välfärd och inte en fråga om välgörenhet, där de fattiga i världen görs till föremål för vår välvilja.

Utvecklingsbiståndet bör sålunda bidra till rättvisa och respekt för mänskliga rättigheter. För att uppnå detta mål är emellertid biståndet inte tillräckligt. Det fordras också mer grundläggande förändringar av samhällsstrukturer i Syd och av produktions- och konsumtionsmönster i Nord. De fattigaste ländernas skuldbördor måste lättas och de internationella handelsstrukturerna måste förändras. Samtidigt måste utveckling bli en fråga om samarbete, ett ömsesidigt givande och mottagande mellan två parter. Vår egen förståelse av vad utveckling innebär i detta samarbete kan komma att korrigeras. Vår bild av det goda samhället utgör inte alltid ett ideal för människor i Tredje världen. I dessa länder har utvecklats livsformer, kulturmönster och värderingar, ofta förenade med djup andlighet, som ger viktiga perspektiv på samhällets utveckling. Ofta betonas att målet inte främst är materiell tillväxt utan en hållbar utveckling, där rätten till både välfärd och god miljö respekteras. Det är som ett led i en sådan samlad strategi för global rättvisa som det svenska utvecklingsbiståndet har sin betydelse.

Jesu budskap angår lika mycket Sveriges biståndspolitik som vårt lands ekonomiska och sociala politik. Frihet från tingen innebär inte en frikoppling från kravet på en rättfärdig samhällspolitik. Den blixtbelyser snarare frågeställningen om jämlikhetsperspektivets självklarhet. Liv och lära, ord och handling, måste höra samman.

3 Biståndet och hållbar utveckling

Därför är en global analys nödvändig innan man slår fast vilken roll och volym biståndet bör ha. Biståndet måste förstås som ett led i arbetet för en rättvisare, fredligare och resurssnålare politik, där utrikes-, handels- och finanspolitik ses som viktiga instrument.

I en värld där ekonomiska och ekologiska problem utplånat gränserna undgår ingen att påverkas av det som sker. Globaliseringstrenden motsvaras dock av en regionaliserings- eller lokaliseringstrend, dvs. en utveckling där mindre enheter -- ibland ända ner till "stamnivå" -- kräver någon form av självständighet. Dessa två trender kan samtidigt motverka och understödja varandra. Frågan är hur integrationen ser ut och inte om integrationen sker. Processerna är kännbara överallt i världen, vilket inte minst blev tydligt på FN:s Sociala toppmöte i Köpenhamn år 1995 (not 3).

4 Biståndet och strukturanpassningen

De internationella finansiella institutionerna, Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF), har tagit på sig ett ansvar att medverka till ekonomiska och politiska reformer i de länder, där man bidrar med finansiella resurser.

Institutionerna hänvisar till behovet av en så kallad makroekonomisk stabilitet, dvs. stabila priser, balans i utrikeshandeln, balans i statens finanser samt ekonomisk tillväxt, och en effektivare marknadsekonomi. Detta ser man som en grundförutsättning för en långsiktigt hållbar utveckling. Ett synsätt som detta medför nödvändigtvis kortsiktiga eftergifter, då de makroekonomiska obalanserna rättas till och inslaget av marknadslösningar ökar. Det sociala nätverket blir glesare.Världsbanken menar dock att de långsiktiga vinsterna uppväger detta.

Varje försök att värdera det svenska biståndets resultat måste samtidigt innefatta en analys av strukturanpassningsprogrammens möjligheter att verkligen lösa utvecklingsproblemet, främst ur de fattigas perspektiv. Här finns det anledning att framföra ett par synpunkter:

• Det är orimligt att de kortsiktiga kostnaderna för strukturanpassningen skall bäras av de redan svagaste grupperna i samhället. En grundförutsättning för att ekonomiska och politiska reformprogram skall lyckas i den meningen att de leder till en långsiktigt hållbar utveckling är att befolkningens basbehov säkras. De reformprogram som Världsbanken tillsammans med IMF är ansvariga för undergräver en långsiktigt hållbar utveckling just genom att minska förutsättningarna för att basbehoven möts. De neddragningar av offentliga utgifter som rekommenderas och genomförs drabbar främst tillgången på hälsovård, utbildning och infrastrukturens tillgänglighet och kvalitet. Frågan är vilka möjligheter det officiella biståndet har att säkra basbehoven i en miljö som i övrigt verkar i en annan riktning.

• Det finns mycket och övertygande statistik som visar att vi under det senaste decenniet av strukturanpassning inte lyckats med att uppnå det vi ville: ökad ekonomisk tillväxt, extern stabilitet, prisstabilitet, budgetbalans etc. Detta är i sig ett tecken på att medlen och metoderna är felaktiga. Makroekonomisk balans är nödvändig för en långsiktig utveckling, men för att denna balans skall kunna uppstå och hålla i sig måste ekonomin vara i strukturell balans. Produktionsfaktorerna måste befinna sig i en miljö där de kan utveckla sin produktivitet.

Det gäller naturresurserna. Förutsättningarna för utveckling i Afrika måste börja i ett sunt utnyttjande av naturresurserna. Brukandet av jorden måste ske på ett sådant sätt att framtida utvinning inte äventyras. Den ensidiga satsning på exportgrödor, en i taget, är just ett sådant hot.

Det gäller människorna. Ett människovärdigt liv förutsätter tillgång till hälsovård, rent vatten och utbildning för alla. Individen måste ha möjlighet att uttrycka sina behov och prioriteringar såväl på en demokratisk/politisk och religiös arena som på en eknonomisk marknad.

En diskussion om biståndets innehåll och inriktning blir knappast fruktbar om inte den övergripande utvecklingsstrategin samtidigt diskuteras. Den svenska biståndspolitiken har en uttalad postiv inställning till de strukturanpassningsprogram som mottagarländerna genomför med stöd av Världsbanken och IMF. Det är viktigt att få till stånd en djupare diskussion kring frågan om det finns en inbyggd motsättning mellan detta å ena sidan, och biståndets mål att nå de fattigaste och bistå dem i deras utvecklingssträvanden å den andra.

Den samordning som sker i utvecklingssamarbetet internationellt i strukturanpassningens namn leder till ytterligare problem. Våra krav på strukturanpassning riskerar att underminera de nationella regeringarnas legitimitet och därmed försvåra den nationella mobilisering som krävs för att utrota fattigdom och föra det aktuella landet in på en hållbar utvecklingsväg. Svagheten i många mottagarländers politiska system är ofta ett av de största hoten mot en lyckad utvecklingspolitik. När de internationella finansiella institutionerna förknippar frågan om nyutlåning, skuldlättnader och en stor andel av det officiella bilaterala biståndet med en mängd olika krav, undermineras demokratin ytterligare, såväl nationellt som internationellt.

Ett större utrymme för regionala och nationella alternativ borde skapas, men förslag på alternativ strukturanpassning har hittills inte fått gehör. Det gäller bl. a. Lagos Plan of Action och FN:s ekonomiska kommissions för Afrika rapport Alternative Framework for Adjustment in Africa. Dessa strategier skiljer sig från den modell som de internationella finansiella institutionerna förespråkar, eftersom de fäster mycket större avseende vid uppbyggandet av inhemsk och regional kapacitet och marknad. För att en verklig förändring ska ske krävs en mycket djupare och bredare folklig delaktighet än vad de nuvarande strukturanpassningsprogrammen medger.

Den svenska regeringen har i denna fråga, vid det sociala toppmötet i Köpenhamn, förbundit sig att verka för att strukturanpassningsprogrammen innehåller sociala utvecklingsmål, och i synnerhet fattigdomsbekämpning, sysselsättningsskapande åtgärder och social integration. Det är ett förpliktigande löfte.

5 Biståndet och Afrika

Att särskild uppmärksamhet riktas mot Afrika beror naturligtvis på att kontinenten med några få undantag har haft stora svårigheter att hävda sig ekonomiskt, vilket fått förödande konsekvenser på det sociala och mänskliga planet. Skuldkris och ofördelaktiga handelsförutsättningar har gjort att stora resurser har lämnat kontinenten, och de som kommit till Afrika har haft svårt att bidra till en långsiktigt hållbar utveckling.

Det afrikanska problemet kan grovt förenklat liknas vid ett globalt glesbygdsproblem. I takt med att världen blir alltmer integrerad ekonomiskt sett koncentreras också beslutsfattandet till de stora ekonomiska centra. Afrika står idag för mindre av 2% av världshandeln och har inget att säga till om när det gäller internationell ekonomi och politik. Inte ens de beslut som direkt påverkar den afrikanska kontinenten fattas i Afrika utan i Washington, London, Bryssel, Tokyo eller Frankfurt.Den dåliga förankring som besluten nödvändigtvis får påverkar naturligtvis förutsättningarna för att rätt saker görs.

Sverige har inte något kolonialt förflutet i Afrika. Däremot har vårt land sedan länge goda relationer med många afrikanska länder. Genom missionen, kooperationen, arbetarrörelsen och den svenska biståndspolitiken i ett tidigt skede av dess uppbyggnad knöts band mellan Afrika och Sverige som i dag utgör en särskild utmaning.

6 Biståndet och skulderna

Sverige såg tidigt detta problem och har gått i spetsen för en politik, där framför allt de fattigaste ländernas skulder omförhandlas och i vissa fall skrivs ned för att lätta på den ekonomiska bördan och frigöra den utländska valuta som behövs för andra ändamål.

Vid sidan om detta har också svenska biståndspengar direkt använts för att finansiera skuldbetalningar. Dels har man i det multilaterala samarbetet deltagit i projekt, där exempelvis Världsbanken återköpt kommersiella lån och omvandlat dessa till närmast räntefria lån med mycket lång löptid, dels har Sverige bilateralt gått in och stött enskilda regeringars betalningar på skulder till Världsbanken och IMF. Grovt räknat har ca. åtta miljarder kronor av svenska biståndspengar gått till konton på Världsbanken och IMF via bl.a. Ugandas och Zambias centralbanker.

Skuldkrisen är det största enskilda hindret för ekonomisk utveckling i Tredje världen. Den ständiga dräneringen på utländsk valuta gör att de skuldsatta ländernas sociala sektorer och infrastruktur såväl som industriella bas blir hårt eftersatta. Ständiga omförhandlingar skapar dessutom en politisk osäkerhet och ett problematiskt beroende och tar en stor del av redan knappa administrativa resurser i anspråk.

Den enda långsiktigt hållbara lösningen på denna skuldkris för de fattigaste länderna är att stora delar av de nu oöverstigligt höga skulderna skrivs av och kopplas till åtgärder som garanterar att situationen inte återuppstår. Vissa skuldavskrivningar görs redan inom ramen för den s.k. Parisklubben, men det är uppenbart att dessa är otillräckliga. Ett exempel är Uganda som i början av 1995 fick de mest generösa avskrivningarna hittills. Konsekvenserna för skuldbetalningarna blev emellertid en lättnad på endast ca 2,5% av de faktiska skuldbetalningarna.

Ett av skälen till detta är att skulder till Världsbanken och IMF hittills inte omfattats av skuldlättnaderna. Under perioden 1982 till 1992 fyrdubblades de fattigaste ländernas skulder till dessa institutioner. De har i många fall övergått från att ha varit lösningen på ett finansiellt problem till att bli själva problemet.

Under lång tid har dessa s.k. multilaterala skulder varit föremål för en intensiv debatt, där kyrkor och folkrörelser från hela världen hävdat att denna fråga måste lösas utifrån en sammanhållen skuldstrategi. De principiella invändningar som institutionerna själva och deras mest inflytelserika medlemsländer anfört mot multilaterala skuldomförhandlingar kan inte ses som annat än en bristande vilja att se och åtgärda den absurda skuldsituation som de fattigaste länderna befinner sig i. Glädjande nog har långivarna tagit intryck av den massiva opinionen och inlett diskussioner om hanterandet av de multilaterala skulderna.

Vilka krav kan då ställas på en lösning av skuldkrisen?

Principiella krav

Det är principiellt viktigt att erkänna att de internationella finansiella institutionerna är medansvariga till den uppkomna situationen. De har bidragit till felaktiga utvecklingsinvesteringar och måste således dela bördan av felsatsningarnas konsekvenser.

Skuldsituationens hållbarhet måste bygga på en bred socioekonomisk bärkraft, dvs. ta hänsyn till såväl ekonomiska som sociala konsekvenser av skuldsättningen. Detta innebär att de variabler som används vid beräkningen av vilka länder som har en ohållbar skuldsituation och kan komma ifråga för skulddiskussioner måste ta ett brett grepp om betalningförmågan i termer av nettoexport, belastning på statsbudget och ackumulerade betalningseftersläpningar.

Skuldernas storlek måste tas på allvar och också återspeglas i lösningsförslagen. Att som idag lösa likviditetsproblemet genom att tillföra nya, visserligen billigare, lån innebär bara att den totala skuldstocken växer och utgör en begränsning på landets möjligheter att i framtiden attrahera utländskt kapital. Detta innebar att återfinansiering inte är en godtagbar lösning.

Politiska krav

Att hantera ett land i taget med hänsyn tagen till landets specifika problem är rimligt så länge det är tydligt att principerna är gemensamma och rättvisa mellan länderna. Spelreglerna måste vara tydliga så att alla parter ges en möjlighet till en långsiktig, strategisk planering.

Den uppsättning krav som långivarländerna uppställer måste vara rimliga och verka för att den inhemska sociala och ekonomiska utvecklingsförmågan stärks i reformprocessen.

Ekonomiska krav

Skuldproblemet är ett faktiskt ekonomiskt problem för framför allt de fattigaste länderna. Den multilaterala andelen av dessa skulder står för en växande del av betalningsproblemen. För att länderna skall kunna generera och attrahera tillräckliga resurser för fattigdomsbekämpning och långsiktigt hållbar utveckling krävs radikala lösningar på hela skuldproblemet. Skuldbelastnigen måste komma ner på en nivå som är förenlig med långsiktig ekonomisk utveckling.

Finansieringen av en skuldlättnadsstrategi måste lösas så att alla inblandade parter tar sitt ekonomiska ansvar. Detta innebär att medel från Världsbanken och IMF själva måste avsättas för detta ändamål.

Tekniska krav

De tekniska lösningar man till slut fastnar för måste återspegla de principiella, politiska och ekonomiska kraven ovan. Detta innebär exempelvis att varje fordringsägare måste ta sitt ansvar genom att delta i lösningen med egna medel. Det är också viktigt att de slutliga lösningsförslagen också återspeglar att alla parter delar ett gemensamt ansvar för den uppkomna situationen.

Det finns anledning att känna oro inför de förslag som för närvarande ser ut att bli resultatet av dessa diskussioner. Vare sig Världsbanken eller Internationella valutafonden är villiga att löpa hela linan ut utan stannar vid kompromisser som riskerar att omöjliggöra en varaktig lösning på Tredje världens skuldkris. Den svenska regeringen måste via den nordiska representationen i dessa institutioner agera kraftfullt så att detta hinder mot utveckling snarast möjligt undanröjs.

7 Biståndet och internationell handel

GATT-förhandlingarna i den s. k. Uruguay-rundan ledde till upprättandet av World Trade Organisation, WTO, den första riktigt globala institutionen som fått till uppgift att skapa ramar för den internationella handeln. WTO står för frihandel. Men effekterna av en sådan hållning blir mycket olika beroende på ett lands ekonomiska styrka. Beräkningar -- om än osäkra -- pekar t. ex. på att de största vinsterna av en tullminskning går till EU, USA, Kina och höginkomstländerna i Ostasien medan de afrikanska och andra låginkomstländerna knappast får någon vinst. GATT-sekreteriatets egna beräkningar visar att volymen men inte exportintäkterna väntas öka mest för u-länder och f. d. socialistländer. Prisutvecklingen förväntas alltså bli negativ för dessa länders exportvaror.

Dessa informationer samt observationer som gjordes i samband med en konsultation för höga tjänstemän inom Världsbanken arrangerad av Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania, ELCT, aktualiserar vissa viktiga frågor:

* De fattigaste länderna i Syd verkar inte ha särskilt stora möjligheter att inom rådande handelsstrukturer öka sina inkomster via exporten, som framför allt består av råvaror. Dessa råvaror ersätts dessutom i dag i allt större omfattning av produkter framställda på biotekniska eller andra sätt. Deras möjligheter att tillverka produkter för export på världsmarknaden är också små , bl. a. beroende på brist på tekniskt kunnande, infrastruktur och marknadskunskap. Därtill kommer de handelshinder som de rikare länderna utvecklar gentemot de fattigare. De fattigaste ländernas rika resurser -- råvaror och billig arbetskraft -- är på världsmarknaden i dag inte enbart en tillgång. Och ändå exponeras dessa länder för en världsmarknad, som är ojämn och har ingen möjlighet att skydda sin inhemska produktion. Det kanske i vissa fall blir mer relevant att tala om "forced trade" än om "free trade".
* Exportproduktionen är inriktad på konsumenterna i Nord. De resurser som används -- energi, vatten, jord -- förbrukas ofta på ett icke-hållbart sätt för andra än det egna folkets behov. I många fall har u-länderna, för att överhuvud taget få utländska investerare som har kapital och förmåga att utveckla exportsektorn, tvingats erbjuda dem mycket förmånliga etableringsvillkor: skattefrihet, fackföreningsfrihet, vinstsäkring. Dessa etableringar sker ibland med biståndsmedel via Världsbankens mjuka fönster, de s. k. IDA-lånen. Det finns dock stora glapp och ibland ingen relation alls mellan denna ekonomiska expansion och det övriga samhället. Den eventuella vinst som skapas i dessa exportföretag leder sällan till minskad arbetslöshet eller investeringar i hälso- och utbildningssektorn. Vi ställer oss tveksamma till att produktion för export under rådande förhållanden uppfattas som ett bärande led i en strategi för hållbar utveckling.
* För merparten av de fattiga är jordbruksproduktionen den absolut viktigaste. I en gemensam PM från Svenska kyrkan och ELCT inför överläggningar med Världsbanken i februari 1996 betonar man nödvändigheten av att öka jordbruksproduktionen för det egna folkets konsumtion. Kyrkorna vill diskutera frågor om vad som bör produceras och för vem och om produktionen är ekologiskt hållbar.

Vi är medvetna om att vi som konsumenter har ett stort ansvar för att arbeta för en rättvisare handel. Det är bl. a. den enskilde konsumenten som med sitt val kan påverka. Därför har Svenska kyrkan som nämnts tillsammans med en rad frivilligorganisationer tagit initiativ till bildandet av en rättvisemärkningsorganisation.

Det är viktigt att svensk handelspolitik, både bilateralt, i EU och i WTO, aktivt arbetar för en jämnare spelplan på världsmarknaden, där de fattiga ländernas röst kan höras, samtidigt som regeringen aktivt medverkar till att höja medvetenheten bland konsumenterna när det gäller vikten av en rättvis internationell handel.

8 Förenta Nationernas situation

Köpenhamnsmötets uttalande i denna del görs i en situation där FN -- vars arbete uppenbarligen har påtagliga brister, men som ändå är den enda världsomspännande organisation för fredlig samverkan som vi har tillgång till -- befinner sig i kris. FN har under senare år utsatts för allt hårdare kritik för uddlöshet och ineffektivitet. Flera viktiga medlemsländer betalar inte medlemsavgiften och tycks inte tillmäta det internationella arbetet genom FN särskilt stor vikt.

Samtidigt växer andra internationella organisationer i styrka och tar över ansvaret för internationell samverkan: Världsbanken och IMF på det internationella planet, EU och andra liknande organisationer på det regionala planet. Dessa organisationer skiljer sig från FN i flera avseenden. Världsbanken och Internationella valutafonden är exempelvis inte uppbyggda på samma demokratiska sätt som FN. Utvecklingen är oroande. Den leder inte till ett ökat folkligt inflytande i vare sig Nord eller Syd. I stället utvecklas en maktkoncentration. Sverige har både av tradition och av hänsyn till de värderingar vårt land står för i dag en viktig roll att spela i försvaret och utvecklingen av FN-organisationen.

9 Biståndet och Nords produktions- och konsumtionsmönster

-- Nords höga konsumtion är ett globalt problem och måste åtgärdas,
-- man bör minska konsumtionskraven, produktionsavfallet och ett överdrivet resursuttag, samt att
-- man bör utreda relationen mellan konsumtion och ekonomisk tillväxt.

Dagens konsumtion av naturresurser är större än någonsin i historien. Sedan 1950-talet har varje världsmedborgares förbrukning av energi, trä, stål och koppar nästan fördubblats. Antalet flygresor har tredubblats, antalet bilar fyrdubblats och användandet av plast femdubblats. Konsumtionen av emballerad fryst färdiglagad mat har fördubblats i Europa de senaste tio åren och konsumtionen av läskedrycker -- främst i engångsförpackningar -- har ökat med en tredjedel under de senaste fem åren.

De industrialiserade länderna i Nord konsumerar globalt sett mest resurser, producerar mest avfall och skapar största delen av miljöförstöringen. Eftersom biståndet är en viktig del i arbetet för hållbar utveckling, är det följaktigen nödvändigt att arbeta för förändring av Nords produktions- och konsumtionsmönster. Skattebetalarnas tillit till biståndets möjligheter minskar om man i den inhemska debatten om handelsfrågor, ekonomisk politik och samhällets mål uteslutar de globala överlevnadsaspekterna.

Vi föreslår att regeringen tar initiativ till en brett upplagt utvärdering av det svenska samhället utifrån ett globalt perspektiv. I en sådan utvärdering bör exempelvis frågan om tillväxtens kvalitativa dimension diskuteras, liksom frågor om sysselsättningsutvecklingen ur ett globalt rättviseperspektiv, inslaget av resurskrävande transporter i nationell och internationell handel samt resursåtgången i svensk konsumtion.

10 Social och ekonomisk utveckling i Sverige

Till viss del är detta ett resultat av den ekonomiska globaliseringen. Den ökade tilltron till marknaden som forum för samhälleligt problemlösande i kombination med allt öppnare ekonomiska gränser har fått till konsekvens att de ekonomiska/finansiella prioriteringarna sträcker sig över hela jordklotet. De sociala konsekvenserna av dessa prioriteringar blir därmed också globala.

Ett resultat av FN:s sociala toppmöte i Köpenhamn i mars 1995 är de åtaganden om social integration, bekämpning av fattigdom och skapande av produktiv sysselsättning som stats- och regeringscheferna då skrev under.

Dessa åtaganden kan lätt uppfattas som till intet förpliktigande förhoppningar. Att så inte blir fallet är en förutsättning för solidaritet och sammanhållning i det svenska samhället, men också för förståelsen i breda folklager för vårt globala ansvar. Därför är det viktigt att åtagandena från toppmötet i Köpenhamn verkligen utgör en bas för en diskussion om sociala prioriteringar i vårt eget land så väl som i de länder där Sverige bedriver utvecklingssamarbete.

Åtagandena anknöt på viktiga punkter till den diskussion som förts tidigare i detta brev. Där fanns emellertid också åtaganden som direkt griper in i diskussionen om de nationella rättvisefrågorna. De var bl.a. följande.

Att skapa en gynnsam ekonomisk, politisk, social, kulturell och rättslig miljö som ger människor förutsättningar för en social utveckling.

I FN-deklarationen trycker man här på människors delaktighet i samhället. Man skall genom lagstiftning, rättstillämpning etc. säkra medborgarnas medbestämmande, självförsörjning och tillgång till social välfärd oberoende av ras, kön eller religion. Här ligger också ett ansvar att se till att de ekonomiska förutsättningarna inte förhindrar detta.

Detta har en stor relevans i Sverige, såväl nationellt och regionalt som på lokalplanet. Om inte människors delaktighet är säkrad i den lokala närmiljön kan man aldrig skapa ett samhälle där människor upplever en ekonomisk, politisk och social delaktighet.

Att verka för att eliminera fattigdom i världen genom beslutsamma nationella åtgärder och internationellt samarbete. Detta är ett etiskt, socialt, politiskt och ekonomiskt imperativ för mänskligheten.

Med hänvisning till att 1996 är det internationella fattigdomsbekämpningsåret förbinder sig här de nationella regeringarna att politiken inriktas på att på kortast möjliga tid kraftigt minska den generella fattigdomen och att utrota den absoluta fattigdomen.

Fattigdom är något som vi har svårt att acceptera att det finns i vårt eget land. Ändå är det tydligt att den växer även här. Det är avgörande för framtiden att vi finner en rimlig ansvarsfördelning mellan den offentliga sektorn, samhällsorganisationen i övrigt och den enskilda individen när det gäller medborgarnas försörjning. Som kyrka ser vi tydligt genom vårt diakonala arbete de allvarliga konsekvenserna av att den offentliga sektorns reella resurser gradvis släpper sitt sociala ansvar.

Att verka för målet om full sysselsättning som en grundläggande prioritering för ekonomisk och socialpolitik. Män och kvinnor skall ges säkra och hållbara livsförutsättningar genom fritt vald produktiv sysselsättning och arbete.

I deklarationen åtar sig regeringen att sätta skapandet av nya och meningsfulla jobb i centrum av politiken. Detta skall ske i samarbete med arbetsmarknadens organisationer och med särskild uppmärksamhet riktad mot ungdomars, kvinnors, handikappades och andra missgynnade gruppers strukturella långtidsarbetslöshet. Stor vikt läggs vid ökad utbildning och satsning på småföretagsamhet.

Arbetslöshet är ett fenomen som vi i Sverige återigen har tvingats vänja oss vid. Åsikterna går isär huruvida det är möjligt att återgå till ett läge med så gott som full sysselsättning inom ramen för det system vi nu har. Många hävdar att det krävs en ny syn på arbete med t. ex. arbetsdelning och en ökad värdering av hemarbete. I detta ligger kanske också en omprövning av vårt samhälles värdering av människor utifrån deras prestationer i arbetslivet. Kristen människosyn utgår från idén om människan som skapad till Guds avbild och vars värde därför inte hänför sig till hennes grad av produktivitet. Konsekvenserna av ett sådant synsätt förtjänar att framhävas i samhällsdebatten.

Att verka för social integration genom att skapa samhällen som är stabila, säkra och rättvisa, baserade på skyddandet av de mänskliga rättigheterna, icke diskriminering, tolerans, respekt för mångfald, jämlikhet, solidaritet, samt hela folkets delaktighet inkluderande handikappade och andra sårbara grupper och individer.

Detta åtagande handlar dels om att ta sitt ansvar för att integrera de människor som bor i landet med utländsk härkomst, t.ex. flyktingar och gästarbetare. Dels handlar det om att garantera ursprungsbefolkningar i minoritet rätten att fritt utveckla sina egna kulturer samtidigt som de skall ges full delaktighet i det ekonomiska, sociala, politiska och religiösa livet.

Att verka för full respekt för mänsklig värdighet och jämlikhet mellan män och kvinnor samt stärka kvinnors delaktighet och ledarskap i det politiska, civila, ekonomiska sociala och kulturella livet och i utvecklingen.

Det var inte bara på den stora kvinnokonferensen i Peking som kvinnans situation uppmärksammades. På en konferens som den i Köpenhamn om social utveckling hörde naturligtvis även kvinnors möjligheter till delaktighet i beslutsfattande, såväl ekonomiskt som politiskt, till grundfrågorna. Här åtar sig regeringen att nationellt och internationellt, inte minst inom ramen för EU-samarbetet, utforma lagar och regler så att kvinnor ges lika förutsättningar, men det handlar också om att regeringen har förbundit sig att aktivt sörja för att påverka attityderna kring kvinnligt deltagande i samhällslivets olika delar. I förlängningen handlar detta också om det manliga ansvarstagandet i familjelivet.

Sverige har kommit långt i fråga om jämställdhet. Trots detta har vi inte nått upp till det mål som åtagandet från Köpenhamn beskriver.

Att verka för uppnåendet av målen generell och rättvis tillgång till kvalitativ utbildning, högsta möjliga fysiska och mentala hälsa och tillgång till primärhälsovård med särskilda insatser för att rätta till orättvisor rörande sociala villkor utan hänsyn till ras, nationell härkomst, kön, ålder eller handikapp; att respektera och stödja våra gemensamma och och specifika kulturer; att stärka kulturens roll i utvecklingen; att bibehålla de nödvändiga förutsättningarna för en människocentrerad hållbar utveckling och att bidra till utvecklandet av mänskliga resurser och till social utveckling.

Detta åtagande kom till under slutförhandlingarna i Köpenhamn efter krav från u-ländernas företrädare. Åtagandet innehåller flera olika element. Framför allt handlar det om rätten till utbildning, med tonvikt på grundläggande utbildning i syfte att utrota analfabetismen. Här lyfter man särskilt fram flickors rätt till utbildning. Det handlar också om varje lands rätt till sin kulturella särart, och erkännandet att utvecklingsbegreppet har en kulturell dimension.

I Sverige har vi förmånen att alla barn har tillgång till skolutbildning, något som är långtifrån självklart i andra delar av världen. Vad vi däremot ser är att barnens rätt till utbildning och kultur kvalitativt försvagas då den offentliga sektorn får allt större ekonomiska svårigheter. Skolor drabbas av nedskärningar och tydliga standardförsämringar vad gäller lokaler och läromedel, kommunernas olika satsningar på barnkultur dras ned och bibliotek stängs. Samtidigt upprepas det med jämna mellanrum och med rätta hur viktigt det är med satsning på högre utbildning. En sådan förstärkning måste emellertid ges en rimlig bredd. Det är av vikt att ekonomisk och teknisk forskning och utbildning förses med ökade resurser. Samtidigt är det emellertid viktigt att betona att också humanistisk forskning och utbildning, liksom forskning och utbildning som rör grundläggande livsfrågor, utgör ett led i arbetet för ett väl fungerande samhälle. Produktiviteten kan inte heller här mätas i form av ett omedelbart ekonomiskt värde.

Att öka och/eller förbättra användandet av resurser tillgängliga för social utveckling med syfte att uppnå toppmötets mål genom nationella åtgärder samt regionalt och internationellt samarbete.

Detta åtagande handlar dels om att öka de resurser som krävs för en social utveckling, dels att effektivisera användningen av de resurser som redan finns där. Under ett antal år har den offentliga sektorns ekonomi försvagats, inte bara i Sverige utan i flertalet länder i Västuropa. Detta har lett till nedskärningar inom de sociala sektorerna. Det finns en uppenbar risk att Köpenhamnsdeklarationen används för att stärka tonvikten just på effektiviseringen.

Deklarationen talar om hur politiken skall orienteras mot en god ekonomisk tillväxt, och att man bör söka efter alternativa sätt att finansiera social verksamhet. Det handlar också om att effektivisera användandet av befintliga resurser, dvs. rationaliseringar.

Liksom i andra delar av deklarationen från Köpenhamn ställs här frågan om ansvarsfördelning mellan den offentliga sektorn och övriga delar av samhället i arbetet för en god social utveckling. Återigen väcks frågan om konsekvenserna för de svagaste också i vårt samhälle: Vad händer med omvårdnaden när den sociala verksamheten skall effektiviseras? Vem är det som skall betala priset för en nödvändig ekonomisk sanering? Effektivisering ställer krav på prioriteringar. Här är det viktigt att föra ett kontinuerligt samtal om vem som skall göra dessa prioriteringar, och på vilka grunder de skall göras. I ett samhälle med minskande resurser för de gemensamma åtagandena är en ideologisk medvetenhet och en tydligt formulerad människosyn särskilt viktiga.

11 Sammanfattning

Nedan ges en kort sammanfattning av Svenska kyrkans centralstyrelses synpunkter så som de presenterats i detta brev:

• Svenska kyrkans centralstyrelse vädjar till regeringen att ompröva beslutet att skära ned på utvecklingsbiståndet.
• Flertalet av de länder Sverige bedriver utvecklingssamarbete med genomgår strukturanpassningsprogram i samarbete med Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). För att en verklig förändring ska ske krävs en mycket djupare och bredare folklig delaktighet än vad de nuvarande strukturanpassningsprogrammen medger.
• Under våren 1996 har diskussioner förts bland Världsbankens och IMFs medlemsländer om åtgärder som man hoppas skall innebära slutet för de fattigaste ländernas skuldproblem. Det finns anledning att känna oro inför de förslag, som ser ut att bli resultatet av dessa diskussioner. De båda institutionernas ledningar samt ett antal betydelsefulla medlemsländer visar stor tveksamhet inför de radikala förändringar som krävs. Detta riskerar i sin tur att leda till kompromisser som kan äventyra hela förslaget om en sammahållen skuldlättnadsstrategi.
  Den svenska regeringen måste via den nordiska representationen i dessa institutioner agera kraftfullt, så att detta hinder mot utveckling snarast möjligt undanröjs.
• En rättvis internationell handel är långt mycket viktigare än biståndet för de länder Sverige bedriver utvecklingssamarbete med. Sveriges agerande bilateralt, i EU och i globala fora som WTO är därför av största vikt. En jämnare spelplan på världsmarknaden och möjligheter för fattigare länder att höras i diskussionerna samt en aktiv opinionbildning för en större medvetenhet bland svenska konsumenter om vikten av en rättvis internationell handel bör utgöra hörnstenar i en svensk handelspolitik.
• Det är inte längre möjligt att isolera frågan om biståndet till de fattiga länderna från frågan om vår livsstil. Vi föreslår att regeringen tar initiativ till en brett upplagt utvärdering av det svenska samhället utifrån ett globalt perspektiv. Till de frågor som bör belysas hör

  -- tillväxtens kvalitativa dimension,
  -- sysselsättningsutvecklingen ur ett globalt rättviseperspektiv,
  -- inslaget av resurskrävande transporter i nationell och internationell handel,
  -- resursåtgången i svensk produktion och konsumtion, samt
  -- sammansättningen av svensk produktion satt i förhållande till exempelvis det globala livsmedelsbehovet.

• Den svenska hållningen måste bli tydligare i den internationella dialogen om global rättvisa. Inte minst gäller det i den diskussion som förs inom EU, men Sverige bör också verka för en utveckling av FN-organisationen och de värden den står för.

• Resultatet av FNs Sociala toppmöte i Köpenhamn i mars 1995 är den samling åtaganden om social integration, bekämpning av fattigdom och skapande av produktiv sysselsättning som den svenska regeringen skrev under. För att dessa åtagande skall omformuleras i ett konket handlande krävs dels att det förs en diskussion om innehållet i dessa åtaganden, dels att det snarast upprättas nationella och lokala handlingsplaner i linje med uppföljningen av Agenda 21-arbetet.

  ________________________________________

  Noter

  
  Not 1: Underlag för detta öppna brev har tagits fram i samarbete med företrädare för Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission. [Återgå]

  Not 2: Tidigare relaterades biståndet till BNP (Bruttonationalprodukt). Skillnaden mellan BNI (Bruttonationalinkomst) och BNP utgörs av att det senare inkluderar alla transaktioner inklusive faktorinkomsterna. I ett läge där vi har ett kraftigt negativt räntenetto blir BNI mindre än BNP, varför ett visst givet biståndsbelopp leder till en högre procentsats. 1995 var exempelvis den svenska BNP 1.634.877 milj kr medan BNI var 1.568.218 milj kronor. Biståndet utgjorde då 0,85% av BNI, men 0,82% av BNP. [Återgå]

  Not 3: I vårt remissvar till rapporten Hållbart bistånd -- det svenska biståndet efter UNCED ( Ds 1994:132) skriver vi bl. a.
  1. Den rådande utvecklingen är inte hållbar varken i Nord eller Syd och en konventionell ekonomisk tillväxt förvärrar situationen
  2. Fördelningen av kapital i världen är orimlig och ekonomins spelregler, så som de är utformade i dag, ökar klyftorna mellan rika och fattiga. Det internationella finansiella systemet och reglerna för världshandeln är avgörande faktorer för möjligheterna för en hållbar utveckling.
  3. Problemen är i alla avseenden globala -- det finns ett Syd i Nord och ett Nord i Syd.
  4. En radikal förändring av produktions- och konsumtionsmönstren i Nord är oundviklig för den globala överlevnaden, vilket också har varit en del av kyrkornas budskap under de senaste 20 åren. Vi har inte enbart en miljöskuld, som utredningen beskriver, utan också en fattigdomsskuld.
  5. Trovärdigheten i svensk biståndspolitik är avhängig av Sveriges vilja att också för egen del slå in på vägen mot en hållbar utveckling. [Återgå]