I motion 1995:509 av Ulla Göransson och Else-Maj Silvernagel hemställes
1. att ombudsmötet rekommenderar SFRV:s styrelse och Församlingsnämnden, biskopar och stiftsfullmäktige att satsa mera resurser på verksamhet och kontakt med barn och ungdomar som har det svårt,
2. att ombudsmötet förklarar miljödagen = Midsommardagen 1996 till barnens och ungdomens inre miljödag; för barn och ungdom hör också till skapelsen,
3. att ombudsmötet rekommenderar Församlingsnämnden att tillsätta en utredning som arbetar fram ett mätbart mål, där man kan se de resultat som ernåtts efter ett år; för att se om barn och ungdom mår bättre i vårt land när kyrkan ökat sina insatser.
I motion 1995:513 av Kerstin Bergman och Margareta Carlenius i vilken hemställes
att ombudsmötet som sin mening ger SFRV:s styrelse till känna att utbildning i frågor som gäller våld mot kvinnor bör ingå i de kyrkliga utbildningarna.
I motion 1995:515 av Sven Håkansson i vilken hemställes
att ombudsmötet hos SFRV:s styrelse begär att en åtgärdsplan för kyrkans insatser i kampen mot våldet upprättas.
I motion 1995:516 av Dag Sandahl i vilken hemställes
att ombudsmötet beslutar om en evangelisationssatsning av det slag som angivits i motionen.
I motion 1995:517 av Rolf Forslin i vilken hemställes
att ombudsmötet beslutar begära att SFRV:s styrelse uppdrar åt Församlingsnämnden att utarbeta ett långsiktigt handlingsprogram vad gäller frågor som kan relateras till våldsproblematiken t.ex. konflikthantering, rasism, människosyn och drogproblematik som församlingarna kan använda i barn-, ungdoms- och familjearbetet samt i konfirmandarbetet.
I motion 1995:521 av Britt Louise Agrell m.fl. i vilken hemställes
att ombudsmötet beslutar begära att SFRV:s styrelse inom församlingsnämndens ram tillsätter en projekttjänst med uppdrag att i samråd med Svenska Kyrkans Unga genomföra ett program mot våld och våldsanvändning och stimulera till samtal om etik och livsfrågor på skolorna.
I motion av 1995:528 av Urban Gibson m.fl. i vilken hemställes
att ombudsmötet beslutar att i skrivelse till Stiftelsestyrelsen begära att styrelsen tar ett initiativ till en kampanj mot våld och vapenanvändning i överensstämmelse med vad vi anför i denna motion.
Läronämnden har yttrat sig över OMot 1995: 509, 513, 515-517 och 528. Yttrandet Ln 1995:503 bifogas betänkandet som bilaga
Utbildningsutskottet har yttrande sig över OMot 1995:513. Yttrande OUb 1995:505 y, bifogas betänkandet som bilaga.
Motionerna
I motion 1995:509 talar motionärerna om den kärlekslöshet och den bristande empati från föräldrar och samhälle som format de ungdomar som saknar förmågan att känna med andra - som kallsinnigt misshandlar och kanske t.o.m. dödar sina medmänniskor. Den kärlek de förnekats har i dem fött "stenhjärtan" vilket inte bara utgör en fara för dem själva utan också för det samhälle i vilken de en gång själva skall axla föräldrarollen. Deras själsliga fattigdom kan dock avhjälpas om de genom kyrkans bistånd kan få del av Andens gåvor, och i sin hemställan konkretiserar motionärerna på vilket sätt de menar att detta skulle kunna förverkligas.
I motion 1995:513 av tar motionärerna upp en annan aspekt av det samhälleliga våldet, nämligen det som på kvasibiblicistiska grunder rikas mot kvinnor i och utanför äktenskapet. En studie i Strängnäs stift visar hur kunskaperna om denna i religiös terminologi förklädda patriarkala människosyn är ringa eller obefintlig bland kyrkans anställda och motionärerna föreslår därför att utbildning i frågor som rör våld mot kvinnor bör ingå i de kyrkliga utbildningarna.
I motion 1995:515 pekar motionären på hur den etiska rotlöshet som allt mer kommit att prägla det svenska samhället, resulterat i kraftigt ökade våldsbrott. Situationen föder lidande, sprider otrygghet och försämrar människors livskvalitet.
I kampen för att återerövra den samhällsmoral som förmår hejda våldet, måste alla goda krafter samverka. Motionären menar att Svenska kyrkan i detta sammanhang bör kunna ge ett betydelsefullt bidrag.
I motion 1995:516 varnar motionären för att i den samhälleliga diskussionen om våldets orsaker och verkan förledas till en förytligad analys med moralistiska förtecken. Frågor av detta slag kommer att bearbetas inom ramen för den pågående folkkyrkostudien, och Svenska kyrkan kommer sannolikt på grundval bland annat härav att kunna delta aktivt i samtalet om vad som händer när nådens medel inte formar människor och kulturer.
Samtidigt betonar motionären att Svenska kyrkan i samband härmed inte får bortse från kraften i det evangelium hon har att förkunna. Svaret på samhällets känsla av vanmakt är kärleken sådan den tagit gestalt i Jesus. Motionären menar därför att ekonomiska och personella resurser måste avsättas för en professionellt genomförd folkevangelisation. Att via mediasamhällets många olika uttrycksformer förkunna evangeliet, och det mot bakgrund av ett allt mer tilltagande våld. Den teologiska uppgiften blir enligt motionären att styra bort från enkel moralism till de medel som bygger upp människor.
I motion 1995:517 uttrycker motionären sin oro över ett samhälle där arbetslöshet, drogmissbruk och bristfälliga eller otillräckliga livstolkningsmodeller, bland annat resulterat i ett allt mer tilltagande våld, inte minst bland unga. Alla har vi ansvar för att vända denna utveckling och Svenska kyrkan måste enligt motionären utarbeta ett långsiktigt handlingsprogram i syfte att söka förändra dessa inställningar och attityder.
Motion 1995:521 målar upp en liknande bild av ett samhälle statt i negativ förändring. Motionären vill dock fokusera kyrkans insatser bland ungdomarna på en förstärkning av skolkyrkoarbetet. Skolan utgör en lämplig mötesplats, och en projekttjänst på Församlingsnämnden skulle kunna innebära en sådan nödvändig kraftsamling mot våld och våldsanvändning och stimulera till samtal om etik och livsfrågor på skolorna.
I motion 1995:528 pekar motionärerna på det stora ansvar som ligger på den enskilde och på samhället vad gäller bekämpandet av det allt mer tilltagande våldet. Politiska beslut måste fattas för att stävja storstädernas drogkultur, för att freda offentliga miljöer och kommunikationer och för att exempelvis vidareutveckla arbetet med kvarterspoliser. På kyrkan åligger dock att påminna om det samhällsmoraliska arv som för bara en generation sedan var en självklar del av den allmänna uppfostran, men som nu allt mer kommit i skymundan. Medkänslan och hänsynstagandet mot andra människor har försvagats, såväl bland unga som äldre, och livets okränkbarhet och helgd är inte längre en självklarhet.
Kyrkan kan som fostrare och opinionsbildare söka motverka dessa tendenser genom att påminna om det kristna budskap med vilket allt färre människor idag är förtrogna. Motionärerna föreslår därför att Svenska kyrkan tar initiativ till en brett ekumeniskt- och folkrörelseförankrad kampanj mot våld och vapenanvändning, och nämner i detta sammanhang den resurs som Sveriges Kristna Råd utgör.
Ekonomiskt stöd för informationskampanjen bör enligt motionärerna sökas från statligt håll.
Bakgrund
Studier om våld och dess orsaker
"- Åsikter står mot varandra: Experterna säger att det finns mindre våld i samhället nu än det fanns på 1800-talet. De som arbetar ute på gator och torg påstår något annat. Sanningen kanske ligger någons mitt emellan", säger kvarterspolisen Karin Ulfves i debattartikeln - Om ungdomsvåldet ökar? Nja?! (På fritid 1995:2). Brottsstatistik förmår, som all statistik, inte beskriva hela sanningen utan bara delar av den sanning som låter sig mätas. Brott begås utan att de anmäls, misshandel sker men kommer aldrig till polisens kännedom, hot och provokationer bedöms vara så ringa att de inte leder till åtgärd. Nedanstående slutsatser, hämtade i Brottsförebyggande rådets skrift Våld. En kunskapsöversikt, Stockholm 1992, av Per-Olof H Wikström måste därför naturligtvis ses som en översiktlig beskrivning av delar av brottsutvecklingen.
Wikström betonar att frågan om hur spritt våldet är i befolkningen är viktig för att man skall kunna värdera olika slags förklaringar till våldet eller komma med förslag till förebyggande åtgärder. Förklaringarna och åtgärderna måste bli helt olika om våldet är ett spritt fenomen än om det är koncentrerat till en mindre grupp.
Wikström visar med hjälp av aktuell statistik att gatuvåld, rån och våldtäkt är starkt begränsat till en liten del av befolkningen medan misshandel inom familjen inte är lika starkt koncentrerat. Det finns inte mycket stöd i forskningen för att det skulle vara "vanligt folk" som står för våldet i samhället. När "vanligt folk" undantagsvis tar till våld sker det i allt väsentligt inom ramen för familjen. Grovt räknat är en femtedel av de polisanmälda misshandelsbrotten familjevåld, men då får man inte glömma att mörkertalen i dessa sammanhang sannolikt är höga. Dessa brott domineras nästan helt av män som misshandlar sina nuvarande/tidigare hustrur/sambor. Det är ovanligt med föräldravåld mot barn och våld mellan syskon förekommer praktiskt taget inte alls bland de polisanmälda brotten. Familjevåldet är också vanligare i vad som traditionellt sett brukar betecknas som de lägre socialgrupperna. Alkohol och andra missbruksproblem är här, som i majoriteten av allt våld, ofta en viktig bidragande faktor.
I några av 1995 års motioner om våld refereras direkt eller indirekt till ungdomsvåldet och våld på krogar och nöjeslokaler. Undersökningar visar här att åtminstone vart tionde våldsbrott sker i nöjeslokal, men i något fall är samma siffra ända upp till 36 procent. Våld mellan för varandra obekanta människor sker huvudsakligen kring, på väg till eller ifrån nöjeslokaler. Det sker i stadskärnorna där det finns gott om nöjeslokaler och är koncentrerat till sena veckoslutskvällar. Det är, trots vad vi vanligen tror, mindre sällan oprovocerat, även om den direkta konfliktorsaken ofta kan förefalla trivial. Många av dem som deltar i nöjeslivet har troligen en högre beredskap till våldshandlingar än människor i gemen. Olika undersökningar visar att kriminellt aktiva personer deltar mycket i nöjeslivet.
Statistiken antyder att risken för gemene man att bli utsatt för våld inte ökat särskilt mycket under den senaste tjugoårsperioden, medan våld med anknytning till socialt marginaliserade grupper har ökat markant. Det förtjänar kanske att nämnas att statistiken inte omfattar personer under 16 år.
Ungdomsvåldet har under en 20-årsperiod, dock ökat - och då i synnerhet vad gäller rån och misshandel av obekanta utomhus.
Sammanfattningsvis kan man, enligt Wikström, knappast säga att det samhälleliga våldet generellt sett ökat. "Historiskt har utvecklingen gått mot att allt fler våldshandlingar har blivit olagliga. Under efterkrigstiden har både skolagan och föräldrars rätt att använda våld mot barn i uppfostringssyfte avskaffats...Rätten för offret att själva avgöra om lindrigare våld som utspelas på privat område skall gå till åtal avskaffades år 1982. Går man ännu längre tillbaka i tiden var det tillåtna våldet betydligt mer utbrett. I hemmen fanns husagan, som straff kunde man få spö och i fängelserna pryglades fångarna. Det våld som i lagens mening är tillåtet har alltså begränsats alltmer. Det är också troligt att människors våldstolerans är mindre nu än förr. Lagen anger klart vad som är våldsbrott. Däremot kan uppfattningarna om vad som är berättigat och oberättigat våld variera mellan olika människor och grupper av människor - beroende på t ex kulturella skillnader" (A.a. s.7 f.)
Ungdomsvåldet och dess orsaker
I artikeln Ungdomsvåldet och dess orsaker (ur Vanmakt föder våld, Statens Ungdomsråd 1993:5) skriver Birgitta Myrman: "Ungdomar slåss inte för skojs skull. Agan är visserligen avskaffad i Sverige, men en stor grupp barn och ungdomar lever under stress . Nyligen rapporterade Socialstyrelsen att cirka 150 000 barn mellan 0 - 12 år lever i missbrukarfamiljer, vi vet att incest och sexuella övergrepp mot barn och mot ungdomar är vanliga, vi vet att allt fler av våra invandrarungdomar bär på oerhört grymma erfarenheter och det finns tecken på att barnmisshandeln åter ökar. Oerhört många barn och ungdomar får kroppsliga och själsliga skador och tvingas leva med svåra minnen. Det är förmodligen ingen underdrift att påstå att det våld som ungdomar utsätter andra för inte på något vis står i proportion till våldet de själva utsätts för...Våldet som ungdomar står för finns öppet ute på gatan. Det har trots allt en viss begränsning. Det dolda våldet, det som finns i hemmet, i samhällsstrukturen, det våld som finns i form av försummelse, respektlöshet och oengagemang från de vuxnas sida föder hos ungdomarna en känsla av vanmakt. Konsekvenserna är oöverskådliga."
Tidigare behandling i kyrko- och ombudsmöte av frågor om våld
Frågan om Svenska kyrkans insatser för att motarbeta och förebygga våld, aktualiserades under 1982 års kyrkomöte. I motion 1982:117 betonades det allt mer tilltagande våldet i samhället och motionärerna nämnde som exempel på områden där detta särskilt kom till uttryck det s.k. videovåldet. Man pekade på hur undervisare, ungdomsledare och förkunnare måste medverka till att hos den enskilde bygga upp ett motstånd mot varje sådan form av andligt nedbrytande påverkan. Motionärerna ville att Svenska kyrkan, i samarbete med andra organ, skulle engagera sig i dessa frågor och på allt sätt verka för minskat våld. Avslutningsvis hemställde motionärerna att kyrkomötet som sin mening skulle ge regeringen till känna Svenska kyrkans vilja att medverka till att ett ekumeniskt arbete mot våld kom till stånd, och man ville vidare att kyrkomötet gjorde ett uttalande i vilket man uttryckte sin vilja att i olika kyrkliga sammanhang arbeta för att åtgärder skulle vidtas för att motverka de ökande våldstendenserna i samhället.
Andra tillfälliga utskottet delade motionärernas ståndpunkter men kunde inte se att det mot bakgrund av kyrkomötets ställning, uppdrag eller befogenheter var möjligt att göra ett uttalande av detta slag.
Kyrkomötet biföll utskottets hemställan.
Till samma kyrkomöte förelåg vidare två motioner om Svenska kyrkans engagemang i samhällets normbildning (1982:101, 1982:139). Här utgjorde det ökade våldet i samhället inte huvudfråga, men anknytningspunkter till i synnerhet en av 1995 års motioner, 1995:516, finns förvisso. Motionärerna hade i 1982:101 hemställt att kyrkomötet i skrivelse till regeringen skulle anhålla om att Centralrådet skulle få i uppdrag att presentera förslag till åtgärder som kunde öka och förbättra Svenska kyrkans möjligheter att aktivt verka i normbildningen. I 1982:139 hemställdes att kyrkomötet skulle uttala att Svenska kyrkan på såväl riks-, stifts- som församlingsnivå borde verka för att öka sitt engagemang i olika samhällsfrågor för hävdande av kristna värderingar.
Andra tillfälliga utskottet hemställde, och fick kyrkomötets stöd för, att ingen av de båda motionerna skulle föranleda någon kyrkomötets vidare åtgärd. Ett av inläggen i plenum kom från samma motionär som i OMot 1995:516 - ett inlägg där denne betonade att normer ofta blir synonymt med moralism och det är en fallgrop han varnar kyrkan för att falla i. "NN talar om de människor som saknar normer - jag talar om de människor som saknar Kristus. Det första problemet leder till moralregler, det andra problemet - om det löses - leder till liv genom kyrkan - det leder till upprättade människor". I 1995:516 återknyter samma person till dessa tankar från 1982.
I en motion till 1987 års ombudsmöte (1987:3) hemställdes att ombudsmötet skulle göra ett uttalande mot våldet samt att ombudsmötet skulle begära att Stiftelsestyrelsen genom lämpliga resurser till nämnderna möjliggör en intensifiering av Svenska kyrkans insatser mot våldet. Motionären menade att ett sådant arbete skulle kunna ske i samarbete med frivilligorganisationer, genom utbildnings- och informationsverksamhet och via kyrkans eget ungdomsarbete. Diakoniutskottet delade motionärens ståndpunkter och de förväntningar på Stiftelsestyrelsen som följde därmed, men såg det inte som meningsfullt att göra ett allmänt uttalande i en fråga där kyrkans ståndpunkt redan är väl känd. Utskottet menade istället att konkreta åtgärder vore mer trovärdiga och hemställde att ombudsmötet skulle förklara motionen därmed besvarad. Ombudsmötet biföll utskottets hemställan.
I motion till 1992 års ombudsmöte (1992:530) rörande miljökonferenser för att rädda människors inre miljö, hemställdes att ombudsmötet hos Stiftelsens styrelse skulle begära att en arbetsgrupp tillsattes som utformade riktlinjer för hjälp till församlingarna att använda tid och inriktning till att nå och ge hjälp till människor med förstörd inre miljö. Att inremiljökonferenser måtte hållas stiftsvis och nationellt, samt att dessa konferenser följs upp och utvärderas under tiden fram till 1993 års ombudsmöte.
Församlingsutskottet delade motionärens allmänna synpunkter gällande kyrkans uppdrag och målsättning men menade att arbetet med dessa frågor måste ske på ett sådant sätt att långsiktighet uppnås. Värdet med och nyttan av enstaka konferenser med redan engagerade människor ställde utskottet sig tveksamt till. Vad som behövs är istället en levande, bred, etisk diskussion inom alla kyrkliga områden och en fortsatt satsning på konkreta diakonala insatser bland barn och ungdomar. Här bör samarbetet mellan kyrkan och övriga samhälleliga institutioner på den förras initiativ stärkas. Som exempel på lyckad verksamhet nämner utskottet de många församlingshem som öppnats för kafé- och öppethusverksamhet på helger och vardagskvällar. Detta arbete förtjänar att uppmärksammas och utvecklas vidare. Utskottet yrkade därför på avslag av motionen. Ombudsmötet biföll utskottets hemställan.
Om utbildning i frågor om våld mot kvinnor
I den verksamhetsplan för Utbildningsnämnden som gäller för den närmaste tvåårsperioden konstateras att "Nämnden bör arbeta...med aspekten kvinnligt/manligt...Nämnden beslöt uppdra åt tjänstemännen att driva arbetet med den inriktning och de prioriteringar som framgått av nämndens policydiskussion."
Arbetet med förverkligandet av detta pågår för närvarande och riktningsangivelserna har omvandlats i konkreta verksamhetsplaner. Av dessa framgår att nämnden bör bearbeta på vilket sätt de kyrkliga utbildningarna har en spjutspetsfunktion vad gäller förståelsen av olika aspekter rörande kvinnligt och manligt i kyrkan. Det handlar bland annat om ledarskaps- och jämställdhetsfrågor, om kvinnlig respektive manlig dominans i kyrkliga yrken och om aktuella utvecklingstendenser i sammanhanget. Nämndens insatser koncentreras i enlighet med sitt uppdrag till arbetet med de kyrkliga utbildningarna.
Underhållningsvåldet i massmedierna
Ombudsmötet 1993 behandlade en motion (OMot 1993:524) om underhållningsvåldet i massmedia och beslutande i enlighet med kulturutskottets hemställan att uppdra åt SFRV:s styrelse att vidta kraftfulla åtgärder för att bilda opinion mot underhållningsvåldet i massmedia.
Utskottet markerade främst sitt avståndstagande från skildringar av sexuellt våld. En opinion skapas inte enbart genom uttalanden från rikskyrkligt håll, skrev utskottet i sitt betänkande, och förordade en gemensam strategi från flera delar av Svenska kyrkan; enskilda såväl som församlingar, stift och rikskyrkliga organ. Opinionsbildningen borde enligt utskottet betraktas som en mer komplex fråga än vad som anförts i motionen. Utskottet önskade se såväl en inomkyrklig som ekumenisk samverkan och betonade betydelsen av att de pastorala övervägandena inte kom bort.
Också Läronämnden yttrade sig över motionen (Ln 1993:504) och anförde att det är "ett uttryck för kristen bekännelse att bidra till att skapa opinion mot underhållningsvåld och mot våld som första konfliktlösningsalternativ".
SFRV:s styrelse överlämnade ärendet till Svenska Kyrkans Information som tillsammans med Svenska Kyrkans Unga utarbetade förslag till ett projekt.
Inom ramen för projektet, i samverkan med fyra stift och Sigtuna folkhögskola, hölls våren 1995 sex regionala utbildningsdagar under temat "Våldet i vardagsrummet". Utbildningarna genomfördes efter samråd med Våldsskildringsrådet vid Kulturdepartementet. Vid varje utbildningsdag medverkade tre föreläsare: en forskare, en mediepedagog och en person med erfarenhet från arbete med barn och ungdom i Svenska kyrkan. Utbildningarna fulltecknades i flera fall och samlade sammantaget närmare 300 deltagare med representanter från hela landet.
Föreläsarnas bidrag har sammanställts i en rapportbok med kompletterande idématerial samt källförteckningar och adresser till institutioner inom ämnet. Rapportboken sänds till alla deltagarna och kommer att finnas tillgänglig från hösten 1995. Den kan sägas svara mot utskottets önskan om pastorala råd och anvisningar för ändamål
Söndag för barns mänskliga rättigheter
I OMot 1989:543 hemställdes att stiftelsestyrelsen på olika sätt skulle arbeta för att Söndag efter jul blir en dag för barnens mänskliga rättigheter. Utskottet stödde motionären och menade att detta skulle bidra positivt till julhelgens tematiska balans. Ombudsmötet biföll hemställan. Uppdraget fördes över till Församlingsnämndens arbetsgrupp för gudstjänstliv som i Tillägg till Den svenska kyrkohandboken II (Mitt i församlingen 1990:3) presenterat gudstjänstmaterial med förböner för Söndag efter jul/Barnens mänskliga rättigheter.
Evangelisationskampanjer
Under 1970-talet genomfördes i församlingarna i Göteborg och Gävle betydande insatser för att förmedla evangeliet till människor i samarbete med den samkristna evangelisationsrörelsen "Campus Crusade for Christ" i Sverige kallat "Sverige för Kristus".
Svenska kyrkans arbete inom väg- och fritidskyrkorörelsen tillhör en av de verksamheter som under en lång rad av år erbjudit nya kontaktmöjligheter mellan kyrka och folk. Här har uppfinningsrikedomen varit stor och metoder tagits fram som sedan kunnat föras över till församlingarnas vardagsarbete. Okonventionella informationsidéer, drama, sång m.m. har ofta prövats först i fritidskyrkan.
I Jubelårets Befrielse-projekt nåddes också många svenskar av evangeliets budskap - inte minst genom de många enskilda möten människor emellan som blev ett resultat av att Lilla Boken om Kristen Tro personligen delades ut till ett stort antal svenska hushåll.
1992 påbörjades inom Församlingsnämnden ett tvåårigt projekt benämnt "Evangeliets vägar i Europa - en nutidsanalys". Projektet som syftade till att inventera och analysera de europeiska kyrkornas evangelisationsarbete samt därefter föreslå åtgärder för Svenska kyrkans del, avslutas med en rapport vilken beräknas utkomma under hösten 1995.
Utskottet
Brottsforskare, media, politiker och samhällsdebattörer talar om det ökade ungdomsvåldet - om gatuvåldet, gängvåldet, det rasistiska våldet, krog- och läktarvåldet. För någon blir bilden av våldet den av en okontrollerbar ond kraft, en elakartad samhällssjukdom för vilken kraftfulla botemedel krävs. För andra framstår samhällsondskan som ett uttryck för den enskildes bristande moraluppfattning, kanske som ett resultat av uppfostrares krav- och normlöshet. I det ena fallet riktar man in sin kritik mot samhället, i det andra mot individen. En analys av aktuell forskning på området visar dock att sakförhållandena är långt mer komplicerade än så.
Medan frågan om ungdomsvåldet som ett våld med ungdomarna som subjekt är den mest vanligt förekommande är det mera sällan som man talar om ungdomsvåldet som beteckning på det psykiska och fysiska våld som ungdomar själva blir utsatta för. Det är det våld som finns dolt i hemmet, på gatan, i skolan, inom idrotten, i samhället i stort. Ungdomar som växer upp i ett hårt och kallt samhälle känner rädsla, och rädsla föder vanmakt, vanmakt som föder nytt våld.
I vårt land finns många frivilligorganisationer som enskilt eller i samverkan med skilda samhällsinstitutioner arbetar mot våld. Svenska kyrkan bidrar redan aktivt på många håll, inte bara genom att som kyrka ställa sig bakom manifestationer, upprop och kampanjer, utan också genom att enskilda kristna deltar i vuxenvandringar på sta'n, uppsökande verksamhet på skolor och ungdomsgårdar, ungdomssatsningar eller genom att i exempelvis idrotts- och föreningslivet hjälpa ungdomar till en meningsfull fritid.
Undersökningar, både de som kortfattat redovisas ovan och sådana som utskottet i övrigt tagit del av, visar hur komplex frågan om det ökade våldet är. Statistiska analyser säger inte allt, och den som frågar två forskare får inte sällan två olika svar - verklighetens mångfald sörjer för det. För utskottet har dessa samhällsstudier dock fungerat tankeväckande på ett sätt som gjort det självklart för oss att också delge ombudsmötet dem.
När det exempelvis gäller mobbning handlar det enligt färska uppgifter om ett problem som i runda tal berör c:a 150 000 grundskoleelever i vårt land - antingen i egenskap av mobbare eller av mobbningsoffer. En nyligen genomförd studie (Se Brottsförebyggande rådets tidskrift Apropå 1995:1) visar hur bristfälliga våra kunskaper om våldets omfattning och utbredning i skolorna är. Allt tyder på att förutsättningarna för mobbningen grundläggs vid mycket unga år. Redan vid 2-3-årsåldern kan det enligt undersökningen märkas vem som kan bli mobbare eller mobboffer. Man brukar traditionellt sett peka på ett antal omständigheter som leder till mobbning - den mobbades utseende, etniska tillhörighet, skolans storlek eller arbetstempo. Studien visar dock att alla dessa teorier kan avskrivas som generella, om än inte enskilda, förklaringar - det finns inget omedelbart orsakssamband mellan dem och mobbningen.
Inte heller teorien om kopplingen mellan videovåld och ungdomsvåld kan, enligt en annan studie, (Appropå 1995:1) sägas vara alldeles sann. Massmediaforskaren vid Stockholms universitet, Cecilia von Feilitzen, menar att underhållningsvåldet vänjer oss vid våld - vilket dock inte behöver betyda att vi därmed också blir avtrubbade för verkligt våld. På lång sikt kan medievåldet kanske bidra till det ökade våldet med högst 5 - 10 procent - resten har andra orsaker, exempelvis ungdomars förhållande till föräldrar, skola och lärare. Mediastudien hävdar att medierna i sig inte gör en person aggressiv - det finns andra orsaker till aggressivitet. Däremot kan vissa personer under vissa omständigheter bli mer aggressiva av att se en film som innehåller mycket aggressioner.
Nej, brottsforskningen pekar istället på något vi alla vet, men kanske behöver påminnas om: att familjen har en oerhört stor betydelse för barns utveckling. Ett älskat och respekterat barn är ett tryggt barn medan dåliga relationer till föräldrarna förr eller senare kommer till uttryck i hans/hennes beteende, kanske i form av våld. Barn behöver nära kontakt såväl med kvinnor som med män, och de negativa konsekvenserna av isynnerhet de senares frånvaro har på senare tid uppmärksammats mycket i samband med den ökande ungdomsbrottsligheten.
Att som kyrka värna om barn och familjer är enligt utskottets mening att förebygga våldet där dess förutsättningar grundläggs.
Utskottet delar de många motionärernas oro över den aktuella våldsutvecklingen i vårt land och menar att ansvaret vilar tungt på kyrkan, på varje kristen, att på alla sätt söka motverka en utveckling som leder till ökad desperation, håglöshet, misstro - allt det som kommer till uttryck i och genom våldshandlingar.
Utskottet vill i detta sammanhang påminna om det ansvar som media har för att på goda press-etiska grunder sprida saklig och korrekt information om enskilda våldsbrott - att inte döma någon ohörd eller spekulera i andras olycka. Brottet känner alltid två offer - den som utsätts för brottet och den som utför brottet. Att utan hänsyn till de inblandades rätt till sorgebearbetning, rättstrygghet och personlig integritet publicera bilder och uppgifter som lämnar ut människor, är enligt utskottets mening oförsvarligt. Att helt hänföra våra många fördomar och missuppfattningar rörande våldet i samhälle, till bristande press-etik går naturligtvis inte. Detta memento bör snarare ses som en uppmaning till varje opinionsbildare, Svenska kyrkan inberäknad, att vinnlägga sig om att ge en så nyanserad och sanningsenlig bild av verkligheten som möjligt.
Kyrkans insatser måste vara dels av kortsiktig, dels av långsiktig natur. De motioner till årets ombudsmöte som redovisas ovan, talar alla på ett eller annat sätt om detta. I OMot 1995:509 talas om ökade insatser för barn- och ungdom - om hur detta kan manifesteras i kyrkans vardags- och söndagsverksamhet. OMot 1995:513 betonar hur angeläget det är att kyrkans personal ges bättre teoretiska verktyg för att kunna bearbeta och utveckla sin egen praxis - och då isynnerhet i vad gäller själavårdskontakten med de kvinnor som utsatts för såväl andlig som kroppslig misshandel. OMot 1995:515, OMot 1995:517 och OMot 1995:528 talar om vikten av att kyrkan agerar nu, och gör det med kraft. Betydelsen av att Svenska kyrkans röst gör sig hörd i det offentliga samtalet betonas, men också det angelägna i att kyrkan skaffar sig goda kunskaper om den verklighet i vilken våldet föds och utvecklas. OMot 1995:516 sätter in våldsproblematiken i sitt större skapelseteologiska sammanhang, pekar på alla döptas gemensamma kallelse och varnar kyrkan för att sätta likhetstecken mellan evangelium och moralism. OMot 1995:521 påminner kyrkan om skolans betydelse och kyrkans uppdrag att stimulera till det vardagsnära samtal som sätter de eviga livsfrågorna i centrum.
Alla förenas de i sin vilja att kyrkan skall vara med och bidra till att vända en samhällsutveckling som i detta avseende gått över styr, alla ser de farorna, det är bara i lösningsförslagen de väljer något olika vägar.
Utskottet delar motionärernas oro och menar att det nu, innan man mot bakgrund av en fördjupad nutidsanalys tydligare formulerat vari kyrkans bidrag kan bestå, måste ankomma på SFRV:s styrelse att skyndsamt söka finna former för frågans fortsatta behandling. Att inom ramen för detta ombudsmöte komma med förslag på konkreta åtgärder förefaller inte möjligt - här krävs ytterligare kunskaper och överläggningar.
De åtgärder Styrelsen enligt utskottets mening skall vidta bör:
- syfta till långsiktighet
- utgå från den grundsyn som ställer in våldsproblematiken i den vidare samhällsanalys som ser frågan i dess fulla komplexitet och inte nöjer sig med förenklade förklaringsmodeller.
- sammanföra kyrkans insatser med övriga samhällsorgans och då särskilt uppmärksamma ungdomsrörelsernas och skolans roll.
- undvika all moralism och låta i allt lagen balanseras av evangeliet.
- inbegripa konkreta förslag på hur kyrkan pedagogiskt skall kunna redovisa den nya kunskap som skall bli resultatet av arbetet.
- syfta till att utbilda kyrkans folk; anställda och frivilliga, ämbetsbärare och lekfolk, mer eller mindre kyrkligt aktiva .
- vara ekumeniskt förankrade i en strävan efter att bedriva arbetet så att alla goda krafter kan förenas.
- lägga stor vikt vid att det stora kan ske i det lilla, i den enskilde kristnes aktiva medverkan på lokalplanet. Former för att tillvarata människors önskan att få bidra aktivt i dessa sammanhang, måste sökas. Verksamheter som tydligt förenar kyrkans kallelse till ord och handling, prioriteras.
Utskottet vill därför uppmana ombudsmötet att överföra frågan, i detta obearbetade, tidiga, och ännu ganska konturlösa skick, fas och form, till SFRV:s styrelse för skyndsam åtgärd.
I en artikel i Brottsförebyggande rådets tidskrift Apropå (1982:5) redovisar kriminologen Johannes Knutsson en brottsförebyggande kampanj och resultaten av denna:" Det vore intressant att undersöka var den verkliga effekten av kampanjen återfinns. Förutom den uppenbara effekten att informatörerna blev glada, kan man mycket väl tänka sig den effekten att politikerna trodde sig ha åstadkommit något och att - i den mån de haft dåligt samvete för att de inte gjort något åt problemet tidigare - deras dåliga samveten blivit något mindre dåliga efter den här kampanjen". Knutsson raljerar, men pekar samtidigt på faran i att söka enkla lösningar på komplexa problem.
Hemställan
Mot bakgrund av vad som ovan anförts hemställer utskottet
Att ombudsmötet med anledning av OMot 1995:509, OMot 1995:513, OMot 1995:515, OMot 1995:516, OMot 1995:517, OMot 1995:521 och OMot 1995:528 begär att SFRV:s styrelse, i enlighet med kyrkans evangelisatoriska uppdrag, i samarbete med berörda organisationer och samhällsorgan, och i syfte att inspirera lokalförsamlingarna, skyndsamt tar initiativ till; ett fördjupat studium av, samt vidtar konkreta åtgärder mot, våldet - det fysiska och psykiska - dess orsaker och konsekvenser.
Sigtuna 1995-08-21
Margareta Carlenius
Johan F Dalman
Närvarande: Margareta Carlenius, ordförande, Björn-Eric Carlsson, Marianne Upmark, Håkan Engström, Hans Hernström, Per-Olof Fristorp, Ulla Göransson, Berit Bergman, Stig-Göran Fransson, Gunnar Sehlberg, Curt Forsbring, Stig Carlsson, Roland Johansson, Eva Forssell Aronsson och Ann Larsson.
Läronämndens yttrande Ombudsmötet
1995:503
med anledning av motioner om våldet i samhället Ln
1995:503
___________________________________________________________________________
Till läronämnden har för yttrande överlämnats OMot 1995:509, 513, 515-517 och 528.
Läronämnden delar den oro för våldet i samhället, som uttrycks i motionerna.
Det har alltid förekommit både fysiskt, psykiskt och andligt våld i en värld märkt av synd och bortvändhet från Gud. Ondska och destruktion tillhör våra livsvillkor men måste alltid motarbetas. Vår tid har stor kunskap om våldets många orsaker, och kyrkan måste öka sin kännedom om sådana samhälls- och familjeförhållanden, mediavåld, droger och annat som påverkar våldsutvecklingen.
En del grupper är särskilt utsatta för våld, kvinnor, små barn, unga män och invandrare. Kyrkan har anledning att i opinionsbildning och diakoni stödja dessa grupper.
Att komma tillrätta med våldet i samhället kräver ett långsiktigt och uthålligt arbete. Det är hela samhällets sak. Kyrkan måste arbeta tillsammans med alla goda krafter. Kyrkan och enskilda kristna måste i enlighet med luthersk tradition stödja och delta i samhällets politiska, sociala, ekonomiska och kulturella insatser på detta område.
Till kyrkans kallelse hör att bidra till ett moraliskt ansvarigt handlande och särskilt att med upprättelsens evangelium möta dem som blivit offer eller själva brukat våld. Genom att förändra människors inre bidrar evangeliet till att på sikt påverka samhällsklimatet.
Motionerna aktualiserar grundläggande teologiska frågor om människosyn, det ondas problem, våld och icke-våld, lag och evangelium, kyrka och samhälle. Genom kyrkans hela historia har en kontinuerlig reflektion pågått i dessa frågor. Den måste fortsätta och fördjupas samtidigt som vi utformar konkreta handlingsprogram för tillämpningen av både lag och evangelium.
Sigtuna den 14 augusti 1995
På läronämndens vägnar
GUNNAR WEMAN
Ragnar Persenius
Närvarande: Ärkebiskop Gunnar Weman, ordförande, biskop Tord Harlin, biskop Martin Lind, biskop Lars-Göran Lönnermark, biskop Jonas Jonson, biskop Claes-Bertil Ytterberg, biskop Lars Eckerdal, biskop Bengt Wadensjö, biskop Karl-Johan Tyrberg, biskop Rune Backlund, biskop Henrik Svenungsson, Göran Bexell, vice ordförande, Birger Olsson, Carl-Axel Axelsson, Anita Franzén, Björn Skogar, Cristina Grenholm, Carl Reinhold Bråkenhielm.
Utbildningsutskottets yttrande
1995:505y
Våld mot kvinnor
Till församlingsutskottet
Utbildningsutskottet har fått möjlighet att yttra sig över OMot 1995:513 av Kerstin Bergman och Margareta Carlenius om utbildning i frågor om våld mot kvinnor.
Våld mot kvinnor är ett allvarligt problem som hör samman med kvinnans underordnade ställning i samhället. För att komma tillrätta med detta sociala problem är det väsentligt att uppmärksamma och kritiskt granska den kvinnosyn som finns i ett patriarkalt samhälle. Inom kristen tradition finns en bibelsyn och teologiska strömningar som stöder denna kvinnosyn. Därför är det viktigt att inom de kyrkliga utbildningarna uppmärksamma både våldet mot kvinnor och den kvinnosyn som kan ligga till grund för detta.
Utskottet tillstyrker därför att motionens hemställan bifalles.
Sigtuna den 18 augusti 1995
På utbildningsutskottets vägnar
Inga Mårtensson
Mikael Boman
Närvarande: Inga Mårtensson, ordf., Anna-Lena Weberup, Bengt Nilsson, Vanja Björsson, Carl- Henric Grenholm, Ingmar Ullén, Göran Wahlström, MajVis Hultén, Solveig Eriksson, Sven Janson, Gunnar Strömbäck, Eva Thuresson, Kerstin Wikman, Lena Petersson, Monica Karlsson.
Biskop Karl-Johan Tyrberg har deltagit i utskottets överläggningar.