Svenska kyrkans centralstyrelses

skrivelse till kyrkomötet

1995:9

Vissa frågor rörande prästtjänsterna m.m.

Svenska kyrkans centralstyrelse överlämnar denna skrivelse till kyrkomötet.

Sigtuna den 17 maj 1995

Gunnar Edqvist

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

De frågor som behandlas i utredningen om entledigande av präst i vissa fall bearbetas i stiften och kommer att ts upp vid en planerad domkapitelskonferens våren 1996.

Utredningen om vissa frågor rörande prästtjänster m.m. föreslås för närvarande inte leda till begäran om lagändringar.

Innehållsförteckning

2 Ärendet och dess beredning

3 Centralstyrelsens överväganden

Utdrag ur Centralstyrelsens protokoll

Bilaga 1 Sammanfattningen i utredningen Entledigande av präst från tjänst i vissa fall

Bilaga 2 Kyrkoordningskommitténs PM med anledning av betänkandet Entledigande av präst från tjänst i vissa fall

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över utredningen Entledigande av präst från tjänst i vissa fall samt Kyrkoordningskommitténs PM

Bilaga 4 Prästtjänstutredningens förslag till ändringar i kyrkolagen (1992:300)

Bilaga 5 Sammanställning av remissyttranden över Utredning om vissa frågor rörande prästtjänster m.m.

1 Förslag till kyrkomötesbeslut

att godkänna vad Centralstyrelsen angivit om det fortsatta arbetet med de i skrivelsen redovisade frågorna.

2 Ärendet och dess beredning

Entledigande av präst från tjänst i vissa fall

1989 år kyrkomöte (Kskr 1989:15) begärde att Centralstyrelsen skulle tillsätta en utredning i syfte att lösa frågan i vilka fall och under vilka former kyrkan skall äga rätt att entlediga innehavare av prästtjänst som, utan att ha frånfallit kyrkans lära och utan att ha gjort sig skyldig till brott eller grovt tjänstefel, likväl ådagalagt sin olämplighet för kyrklig tjänst. Centralstyrelsen tillsatte i början av år 1990 den begärda utredningen. Till utredare utsågs lagman Karl-Gustav Lindelöw, som överlämnade sitt slutbetänkande i augusti 1992. En sammanfattning av utredningen finns som bilaga 1.

Den fortsatta beredningen av ärendet överlämnades till Kyrkoordningskommittén. Kommittén upprättade en PM med anledning av betänkandet, vilken återfinns som bilaga 2. Betänkandet jämte promemorian remissbehandlades våren 1994. En sammanställning av inkomna yttranden finns som bilaga 3.

Utredning av vissa frågor rörande prästtjänster m.m.

Centralstyrelsen tillsatte i oktober 1993 en utredning med uppgift att utreda vissa frågor rörande prästtjänsterna vilka kyrkomötet överlämnat till Centralstyrelsen. I utredningsuppdraget ingick att göra en utvärdering av hur reglerna i nuvarande 33 kap kyrkolagen samt förordningarna 1992:997 och 1989:84 tillämpats vid tillsättning av prästtjänster och, om det behövs, föreslå ändringar av regelsystemet. Vidare hade utredningen att behandla behörighetsbestämmelserna, där frågan om krav på arbetsledarutbildning och normer för värdering av tvåspråkighet särskilt skall belysas. Utredningen skulle även pröva behovet av ändringar i bestämmelserna om biskopsval.

Utredningen har bestått av f.d. departementsrådet Göran Göransson (ordförande), prosten Tomas Anderman och byrådirektören Gurli Nylund. En representant från Svenska Kyrkan Personalförbund, kyrkoherden Kurt Sundén, och en representant för Pastoratsförbundet, avtalssekreteraren Karin de Fine Licht, har som experter varit knutna till utredningen. Sekreterare i utredningen har varit kyrkoherden Anders Grape.

Utredningen överlämnade i augusti 1994 till Centralstyrelsen betänkandet Utredning om vissa frågor rörande prästtjänster m.m. (Svenska kyrkans utredningar 1994:9). Utredningens förslag till ändringar i kyrkolagen finns som bilaga 4.

Betänkandet remissbehandlades hösten 1994. En sammanställning av inkomna yttranden finns som bilaga 5.

Genom kskr 1994:17 gav kyrkomötet Centralstyrelsen till känna vad andra kyrkolagsutskottet i betänkandet 2 KL 1994:8 Tillsättning av kyrkoherde anfört med anledning av motionerna 1994:33 och 1994:44. Utskottet ansåg att motionärernas synpunkter borde beaktas i den vidare beredningen av utredningen om vissa frågor rörande prästtjänster m.m..

3 Centralstyrelsens överväganden

Domkapitelskonferenser

Utredningen om entledigande av präst från tjänst har varit av betydelse för att belysa och redovisa de möjligheter som finns då det gäller att hantera vissa svåra personalärenden. Utredningen i sig, diskussionerna kring den och remissbehandlingen har varit viktiga när det gäller att höja medvetenheten på detta område. Utredningen och remissbehandlingen visar nämligen att det inte i första hand behövs ändringar i regelsystemet. Däremot är det viktigt att öka kunskaperna och kompetensen inom kyrkan vad gäller arbetet med personalfrågor och att tillämpa redan gällande bestämmelser.

För att följa upp och ytterligare diskutera vad som behöver göras ämnar vi till våren 1996 inbjuda till en domkapitelskonferens. Sådana har hållits tidigare men inte under de senaste åren. De behövs olika forum för gemensam bearbetning inom kyrkan av personaladministrativa och personalsociala frågor. Det sker redan mycket på detta område, inte minst genom Pastoratsförbundet som arbetsgivarorganisation på det kyrkokommunala avtalsområdet. Det har dock framkommit att det skulle vara av värde att åter ta upp ordningen med domkapitelskonferenser.

Ledarskaps- och chefsutveckling

Det är en truism att säga att de förebyggande åtgärderna är de viktigaste när det gäller samarbets- och personalproblem av olika slag. Under de senaste 10-15 åren har det skett påtagliga förändringar vad gäller antagningsprocessen avseende blivande präster och även i fråga om andra kategorier kyrkligt anställda.

Det råder naturligtvis en total enighet om att allt måste göras för att undvika att situationer uppstår där entledigande och avgångsvederlag är den enda återstående lösningen. När det gäller prästtjänsterna är samspelet mellan stiftsledningen och pastoraten av stor betydelse i detta sammanhang.

Behovet av ökad kompetens vad gäller ledarskap är påtagligt och hör till de viktigaste åtgärderna för att förebygga och tidigt kunna ingripa när svårigheter uppstår. På detta område har det också skett mycket under de senaste åren i stiften och i samverkan mellan Svenska kyrkans utbildningsnämnd och stiften. Utredningen om vissa frågor rörande prästtjänster m.m. och remissbehandlingen av denna visar att de åtminstone för närvarande inte finns förutsättningar att ställa upp viss utbildning som ett direkt behörighetskrav för kyrkoherdetjänst. En fortsatt utveckling av såväl förberedande chefs- och ledarskapsutbildning som kyrkoherdeutbildning är dock nödvändig. Utbildningsnämnden kommer i början av sommaren 1995 att redovisa en utvärdering av det som redan gjorts och av planerade åtgärder för framtiden. När detta är fullgjort bör ytterligare prövas om genomgången utbildning kan bli direkt behörighetsvillkor.

Förändringar i regelsystemet

Utredningen om vissa frågor rörande prästtjänster m.m. och de inkomna yttrandena visar att det skulle kunna finnas anledning att göra vissa justeringar i gällande bestämmelser. Att vi ändå avstår från detta beror främst på ett par olika omständigheter.

* 1994 års kyrkomöte begärde hos regeringen en översyn av kyrkolagens bestämmelser om prästtjänster få att en anpassning till bl.a. den nya lagen om offentlig anställning (2 KL 1994:15, kskr 25). Det förefaller sannolikt att behandlingen av denna framställan från kyrkomötet blir beroende av vad som händer i frågan om de framtida relationerna mellan Svenska kyrkan och staten. Blir det ett beslut om mer omfattande relationsändringar torde detta innebära att det inte sker någon separat bearbetning av kyrkolagens bestämmelser om prästtjänster. I det fallet räknar vi inte heller med att det blir aktuellt att göra några ändringar i kyrkolagen av det slag som finns i den föreliggande utredningen. Skulle det å andra sidan påbörjas ett arbete med sikte på att anpassa kyrkolagens förskrifter till nya LOA är det naturligt att då också ta med de frågor som behandlas i utredningen. Om en särskild statlig utredning tillsätts med uppgift att föreslå ändringar i kyrkolagens föreskrifter om prästtjänster så är vår avsikt att ge denna utredning del av hela det inomkyrkliga utredningsmaterial som behandlas i denna skrivelse. Även kskr 1994:17 bör behandlas i ett sådant sammanhang.

* Det är uppenbart att till de frågor som måste lösas hör uppgiftsfördelningen mellan domkapitel och stiftsstyrelse vad gäller vissa ärenden rörande prästtjänster. Den av oss tillsatta stiftsorganisationsutredningen tar i sitt arbete upp dessa frågor. Härvid berörs också stiftets relation till församlingar och pastorat. Det innebär att stiftsorganisationsutredningen med ett bredare perspektiv behandlar vissa frågor rörande prästtjänsterna. Detta är ytterligare ett skäl för oss att nu inte lägga fram förslag på vissa områden som tas upp av utredningen om prästtjänster.

* Det råder en bred enighet om att oavsett utvecklingen i övrigt av kyrka-statrelationerna så bör kyrkliga organ ta över utnämning av bl.a. biskopar. Det kan också ur det perspektivet ifrågasättas om man bör föreslå smärre ändringar i bestämmelserna om biskopsval, vilka ändå tillämpas relativt sällan.

Utdrag ur Centralstyrelsens protokoll

Utdrag ur protokoll vid sammanträde med Svenska kyrkans centralstyrelse den 17 maj 1995.

Närvarande: Gunnar Weman, ordförande, ledamöterna Anders Svärd Carl-Eric Lundgren, Birger Hassel, Kerstin Bergman, Christina Odenberg, Solveig Olsson, Sven-E Kragh, Dag Sandahl, Urban Gibson, Birgitta Ericsson Löfgren, Bengt Gustafsson och Gunvor Hagelberg samt tjänstgörande ersättarna Bengt Berg och Karin Gustafson.

Föredragande: utredningssekreterare Gunnar Edqvist

______________

Centralstyrelsen beslutar att till kyrkomötet avge skrivelsen 1995:9 Vissa frågor rörande prästtjänsterna m.m.

Bilaga 1

Sammanfattningen i utredningen Entledigande av präst från tjänst i vissa fall

2. SAMMANFATTNING

Rättsläget

Särskilda regler finns om prästämbetet som sådant och om innehavet av tjänst som präst. Grundläggande bestämmelser om prästämbetet finns i lagen (1982:942 och 1988:1429) om svenska kyrkan. Närmare föreskrifter får meddelas av kyrkomötet, vilket numera skett genom en kyrklig kungörelse, SKFS 1989:8. Förlust av eller obehörighet att utöva ämbetet regleras i 13-15 paragraferna lagen om svenska kyrkan. Prästämbetet är en förutsättning för innehav av prästerlig tjänst.

Den närmare regleringen av prästtjänsterna - tillsättningsförfarande, anställningsform m. m. - återfinns huvudsakligen i prästanställningslagen (1988:184 och 1991:320 och 1779) och i prästanställningsförordningen (1989:84, omtryckt 1990:905). Därutöver gäller bl. a. lagen (1976:600) om offentlig anställning vad angår särskilda arbetsrättsliga frågor som exempelvis anställnings upphörande på annat sätt än genom avsked.

De för utredningen aktuella prästtjänsternas löne- och anställningsvillkor regleras i kollektivavtalsrättslig ordning inom det statliga avtalsområdet.

Rättsmedel vid personalsociala problem

Prästerna lyder under ett såväl straffrättsligt som disciplinrättsligt ansvar om de begår brott i tjänsten eller annars åsidosätter vad som åligger dem i denna. För förseelser och brott begångna i eller utom tjänsten samt otillfredsställande tjänsteutövning finns en rad påföljder med varierande konsekvenser för tjänst och ämbete. De lindrigaste formerna av arbetsrättslig påföljd är varning och löneavdrag, medan ett begånget brott kan föranleda avsked. I det senare fallet kan brottet också förskylla förlust av prästämbetet.

Därutöver förfogar domkapitlen över en katalog av skilda åtgärder för att komma tillrätta med personalsociala problem.

Dessa är främst:

- uppsägning p. g. a. personliga förhållanden, exempelvis vid uppenbara sam arbetssvårigheter, bristande duglighet eller missbruk av förtroende (gäller dock ej fullmaktsanställd präst)

- avstängning och läkarundersökning, exempelvis om tjänsteutövningen kan innebära risker för tredje man eller är förenad med särskilt ansvar

- försättande ur tjänstgöring, vid akuta krissituationer

- förflyttning till annan tjänst

- inrättande av personliga prästtjänster

Entledigande mot avgångsvederlag

Trots att inga direkta bestämmelser därom finns på det statligt reglerade löneområdet har rättsutvecklingen under senare år kommit att medföra att entledigande i vissa fall kan ske mot avgångsvederlag. En sådan lösning har förekommit också på det kyrkliga området. Formella hinder föreligger inte längre att tillgripa denna lösning när det gäller en präst, om berörda parter är ense därom.

Sådana fall som är utgångspunkten i motionen 1989:59, dvs entledigande utan att prästen har gjort sig skyldig till brott eller övergett kyrkans lära, är kvantitativt sett få, f.n. kanske ett 10-tal i hela landet. Frågan om hur och varför de alls uppkommit är emellertid ofta svårbedömd. Stiftsmyndigheternas benägenhet att ingripa disciplinärt mot en felande präst framstår som påfallande låg. Utvecklingen synes medföra att inrättandet av personliga tjänster prioriteras när det gäller att söka lösa uppkomna - ofta långvariga - problemfall.

Överväganden och förslag

Prästen har en svår och utsatt ställning. Han delar ansvaret för församlingslivets utveckling och förkovran med förtroendevalda och andra i församlingen. Att problem uppkommer kan ha sin grund i personliga egenskaper och i religiösa värderingar hos prästen eller arbetsgivaren. Konflikter återfinns ofta i samarbetskrävande sammanhang, främst i kretsen av präster med någon form av förmansställning , stundom mellan personer med utpräglade personligheter. Gentemot stiftsledningen med biskop och domkapitel i spetsen kan prästen komma att uppleva ett motsatsförhållande med utgångspunkt i att biskopen har en dubbel och svårförenlig ställning som på en gång arbetsgivare och prästens själasörjare.

Stiftsledningens uppgift är bl. a. att finna en balanspunkt där man på ett rimligt sätt tillgodoser församlingens behov och slår vakt om kyrkans profil och anseende och samtidigt ger prästen den integritet i ämbetet som är nödvändig för tjänstens rätta fullgörande. Vid en intressekollision måste slutligen församlingslivet ges företräde framför hänsynen till en enskild individ, vare sig denne är präst eller förtroendevald. Primärt gäller det att förebygga att problem uppkommer. Föreligger ändock en konflikt gäller frågan att finna former för att hantera den.

Ett ytterligare förbättrat och kanske förändrat antagningsförfarande, baserat på en genomgående yrkesinriktad utbildningsgång fram till vigning och tjänst som präst erbjuder vissa förebyggande möjligheter. En fortsatt satsning på och uppbyggnad av, utom egna personalresurser i stiften, också fristående själavårdscentra för utveckling av arbetsledningsfrågor och arbetshandledning, med samtidiga resurser för enskild handledning och terapi av bl. a. präster med problem i arbetssituationen, är en påbörjad viktig utveckling av både förebyggande och åtgärdande slag. En del av kostnaderna för en satsning härpå bör kunna få falla inom ramen för stiftens ansökningar om stiftsbidrag ur kyrkofonden. Försök med en fristående konfliktlösare eller medlare bör också prövas inom och utom ramen för själavårdscentras arbete.

I likhet med statens arbetsgivarverk, SAV, har jag noterat en obenägenhet i stiften att tillgripa disciplinära medel mot en felande präst. Rätt hanterade kan sådana medel dock vara verksamma instrument, som markerar ett missnöje med tjänsteutövningen av den enskilde prästen och ger en allmän signal till organisationen om vad som kan vara acceptabelt eller ej.

I vissa - extraordinära - fall kan som enda lösning återstå att den berörde prästen sägs upp och med ett rimligt ekonomiskt skyddsnät kring sig lämnar sin tjänst. Ett visst ekonomiskt ansvar bör härvid åvila stiftssamfälligheten, som - med nuvarande prästerliga anställningsförhållanden - efter prövning i fallet bör ställa erforderliga ekonomiska tillskottsresurser till ett pastorats förfogande. Därvid skall givetvis särskild vikt fästas vid att alla rimliga personalsociala insatser gjorts innan ett avgångsvederlagsförfarande inleds.

Vill man säkerställa möjligheten att en på detta sätt entledigad präst inte kan återkomma i tjänst, måste behörighetsreglerna ses över och eventuellt kompletteras. Härvid måste särskilt beaktas, om entledigande från tjänsten också skall innebära förlust av ämbetet. Denna fråga bör inte lösas i nu förevarande mera begränsade, utan i ett vidare sammanhang. Därvid kan också beaktas kyrkomötets tilläggsuppdrag till centralstyrelsen med anledning av motionen 1991:7 av biskop Wadensjö m. fl. Detta bör ske inom ramen för den nu tillsatta beredningen som har att handlägga den fortsatta bearbetningen av ämbetsfrågan.

Såsom jag i utredningen närmare motiverat har jag funnit anledning att för framtiden fästa stor tilltro till de insatser som påbörjats och under den tid utredningen pågått intensifierats. Jag tänker bl. a. på en mera djupgående prövning av prästkandidaten före vigning och förordnande till tjänst, en tidigare, obligatorisk utbildning i arbetsledning, uppbyggnad av såvitt möjligt självständiga själavårdscentra i stiften. På kort sikt för nu aktuella och trots allt nytillkommande fall föreligger sedan vissa möjligheter att tillgripa entledigande mot avgångsvederlag, då omplacering eller disciplinära åtgärder misslyckats. Jag har funnit en glädjande vilja till förstående samarbete från såväl arbetsgivarsidan som arbetstagarorganisationerna och räknar med att sådant entledigande skall kunna bli en normal lösning då andra försök misslyckats. För undantagsfall, särskilt då prästen misstror stiftsledningen och ser biskopen som uteslutande en arbetsgivarpart och inte en prästens själasörjare vidhåller jag ett förslag som jag i augusti 1991 tillställde centralstyrelsen om utseende av en särskild fristående kontaktperson eller medlare.

Med de konstateranden jag i övrigt gjort har jag funnit anledning att undvika nya institutionaliserade former. I förlitan på den utveckling som pågår inom området anser jag att - bortsett från vad man i beredningen därom kan komma fram till när det gäller skiljande från ämbetet - några ytterligare initiativ från rikskyrkans ledning inte nu bör tas. Dock bör centralstyrelsen vid de årliga överläggningarna med biskoparna i biskopsmötet ägna tid åt fortlöpande samråd och stå öppen för insatser som begärs av stiftsledningarna liksom av personalorganisationerna.

Bilaga 2

Kyrkoordningskommitténs PM med anledning av betänkandet

Entledigande av präst från tjänst i vissa fall

Kyrkoordningskommittén - som fått ett särskilt uppdrag från Svenska kyrkans centralstyrelse gällande rubricerade betänkande - vill göra vissa påpekanden och markeringar.

1. Sedan betänkandet tillkommit har lagstiftningen ändrats bl a genom tillkomsten av 1992 års Kyrkolag (1992:300). Tabellen på sid 15 i betänkandet har därför justerats och i någon mån kompletterats (se bilaga).

När det gäller den närmare handläggningen av ärenden enligt tabellen finns regler i 14 kap. Lagen (1976:600) om offentlig anställning, LOA.

2. Det är ett riktigt konstaterande i betänkandet att domkapitlenas benägenhet att ingripa disciplinärt är låg.

Enligt kommitténs mening kan en disciplinpåföljd vara bra

- den anger gränser

- den gör att något blir uppmärksammat (kyrkan tillåter inte vad som helst)

- den ger ökade möjligheter till avskedande i framtiden vid upprepade förseelser.

Det är därför viktigt att domkapitlena ökar benägenheten att med disciplinpåföljder reagera mot tjänsteförseelser eller brott som begås av präster.

3. Det finns ett mycket stort antal präster (kyrkoherdar och komministrar) som fortfarande innehar fullmaktstjänster. Bara de som utnämnts fr o m 1 juli 1989 har tillsvidare-tjänst.

Fullmaktshavarna har en särställning

- de kan inte sägas upp p g a personliga skäl (olämplighet)

- de kan inte sägas upp p g a arbetsbrist

- de bara förflyttas enligt 33 kap 18 paragrafen KyL

Liksom andra präster kan fullmaktshavare

- avskedas

- entledigas vid nedsatt arbetsförmåga

En fullmaktshavare är också skyldig att avgå från sin tjänst om han/hon övergivit Svenska kyrkans lära.

4. Personliga tjänster finns numera inte i samma form som tidigare. Det är dock fortfarande möjligt för stiftsstyrelsen att inrätta tjänster, t ex stiftsprästtjänster, utformade som personliga tjänster. Formellt finns dessa tjänster inom den vanliga tjänsteorganisationen.

Det är enligt kommitténs mening mycket tveksamt om man kan säga att möjligheten till anpassad tjänst (personlig tjänst) allmänt sett är en möjlighet vid personalsociala problem. Det är viktigt att förbehålla de "personliga tjänsterna" för de fall där rehabiliteringsutredning verkställts, läkarutlåtande finns, osv, så att inte sammanblandning sker mellan dem som p g a rehabilitering och läkarutlåtande erhåller en anpassad tjänst och dem som placeras på en sådan tjänst p g a t ex inte sjukdomsrelaterade samarbetsproblem i sin gamla tjänst.

Det finns också skäl att tro att de ekonomiska realiteterna sätter snävare gränser för inrättande av "personliga tjänster" i framtiden. Skyldighet enligt lag kan bara sägas finnas att omplacera inom den befintliga tjänsteorganisationen.

5. I betänkandet liksom i motion 1991:7 till kyrkomötet är utsagt att kyrkan bör visa särskild hänsyn till en prästs framtida utkomstmöjligheter.

Kommittén ifrågasätter om det verkligen är nödvändigt för organ inom Svenska kyrkan att vid prövningen om uppsägning skall ske ta hänsyn till prästens fortsatta utkomstmöjligheter.

Enligt kommitténs mening bör det inte vara så. Det är nödvändigt för kyrkan som arbetsgivare att agera utifrån verksamhetens bästa. Finns det saklig grund för uppsägning så är det alltid rimligt att säga upp vederbörande. Det finns i samhället i socialt skyddsnät som får ställa upp om det behövs.

Problemet är väl att en präst kan vara olämplig utan att det formellt sett föreligger "saklig grund för uppsägning".

6. Det är viktigt med förebyggande åtgärder såsom

- förfinad lämplighetsprövning

- utökad arbetsledarutbildning för kyrkoherdar

- pastoralexamen som behörighetsgrund för att söka kyrkoherdetjänst

- utbyggnaden av själavårdscentra - arbetshandledning

7. En arbetsgivare kräver normalt fullständig lojalitet från sina anställda. Inom Svenska kyrkan är det i vissa fall mycket dåligt med lojaliteten.

Enligt kommitténs mening är det viktigt att det är högt till taket inom Svenska kyrkan. Vi anser att lojaliteten ibland är så låg att det finns skäl att hävda att det är saklig grund för uppsägning.

8. Avgångsverderlag kan vara en möjlighet då alla andra vägar är uteslutna. Alltså bara då uppsägning av personliga skäl inte är möjlig (fullmakt) eller inte bedöms vara en möjlig framkomstväg.

Vem skall ha det ekonomiska ansvaret, dvs vem betalar vederlaget?

Det är enligt kommitténs mening inte självklart att ansvaret skall ligga på stiftssamfälligheten. Det kan lika gärna ligga lokalt på pastoratet. Ansvaret för den uppkomna situationen kan till t ex lika delar vara prästens och kyrkorådets. Det måste från fall till fall avgöras hur det ekonomiska ansvaret skall fördelas.

Det kan enligt kommitténs mening vara naturligt att göra en koppling mellan ansvaret för lönen och det ekonomiska ansvaret för avgångsvederlaget.

Det är naturligt att det sker en samverkan mellan stiftsplanet och lokalplanet inte minst i frågan vem som skall driva frågan om ett avgångsvederlag. Skall en avgång med avgångsvederlag få andra konsekvenser än att prästen lämnar just den aktuella tjänsten är detta än viktigare.

Om stiftet har ansvar för avlöningsfrågorna för alla präster skulle det vara naturligt att det är stiftet som både finner lösningarna och står för kostnaderna.

9. Det kan finnas skäl att se över behörighetsreglerna efter uppsägning p g a personliga skäl och i de fall avgångsvederlag betalats.

Om en präst t ex sagts upp p g a personliga skäl (olämplighet) är det viktigt att vederbörande inte dyker upp på en ny tjänst utan vidare. Med tanke på prästbristen i vissa områden är det lätt att bli ensam sökande. Domkapitlet kan i sitt yttrande till kyrkoråd/tillsättningsnämnd direkt avråda från att utse sökanden. Lokalt bestämmer man ändå som man vill.

I de fall uppgörelse träffats om avgångsvederlag bör man i överenskommelsen med prästen föreskriva att en ny tjänst inte får sökas, i vart fall inte inom viss tid. Sker detta ända är det ett avtalsbrott som kan föranleda skadestånd.

Vi anser att domkapitlet i dessa fall bör ges möjlighet att obehörigförklara en sökande. En möjlighet skulle vara att behörighetsprövningen liksom före 1989 års reform innefattade en prövning också av lämpligheten.

Man kan också överväga om det inte borde vara möjligt att skilja från rätten att utöva prästämbetet i de fall där en präst sagts upp p g a personliga skäl. Vi anser att man i vart fall alltid skall pröva om prästämbetet skall beröras i dessa fall.

10. Kyrkoordningskmmittén vill påpeka att problem ibland kan lösas genom förflyttning av en präst. Om så sker kan inte också avgångsvederlag komma ifråga.

11. Tjänstgöringsbetygens betydelse tas upp i betänkandet. Krav på tjänstgöringsbetyg vid sökande av tjänst har nu tagits bort ur lagstiftningen. Eftersom ett tjänstgöringsbetyg inte får innehålla några negativa omdömen blir det alltid ett mycket trubbigt instrument. Domkapitlet och kyrkoråd/tillsättningsnämnd måste ändå inhämta uppgifter om de sökande på annat sätt.

12. Om en prästvigd person som inte innehar prästtjänst gjort sig skyldig till brott som är föremål för domstolsprövning finns enligt nuvarande lagstiftning inte möjlighet för ett domkapitel att, i avvaktan på domstolsprövningen, avstänga från rätten att utöva prästämbetet. Detta är enligt kommitténs mening en klar brist.

13. Kommittén finner också anledning att poängtera att den arbetsrättsliga lag stiftningen som rör prästerna inte skiljer sig från den som gäller i övrigt i samhället. Ett särskilt - men övergående - problem gäller fullmaktstjänsterna.

Det viktiga är att de kyrkliga arbetsgivarna lär sig att hantera frågorna på ett rätt sätt. Det innebär bl a att man måste bli mycket tydligare både på lokalplanet och stiftsplanet. Det måste finnas någon som kan tydligt formulera de problem som finns. Arbetsledningen måste också bli mycket tydligare.

Kyrkoordningskommittén vill att remissorganen i sina yttranden särskilt beaktar följande frågeställningar

- Förhållandet mellan tjänst och ämbete. I de fall det kan bli aktuellt att betala avgångsvederlag när en präst lämnar en tjänst bör möjlighet finnas att prästen lämnar också ämbetet? Om problemet bara ligger i relationen präst - förtroendevalda bör man i stället söka få till stånd en förflyttning?

- Vem betalar ett eventuellt avgångsvederlag? Hur sker förhandlingar? Är det pastoratets eller stiftets ansvar? Har stiftsstyrelsen/stiftssamfälligheten överhuvudtaget något ansvar? Kan de ekonomiska frågorna ligga inom domkapitlets ansvarsområde?

- Skulle det öka möjligheterna att agera om stiften fick ta över ansvaret för avlöningsförmånerna för pastoratsprästerna? Skulle stiften med en sådan ordning ges större möjlighet att fatta beslut om förflyttning så att man avdramatiserar en sådan lösning?

- Kan tredjegångstillsättning av komministertjänster vara något som kan underlätta "omplacering" av präster? Orsaken till problemen i ett pastorat kan ligga huvudsakligen på de förtroendevalda. Prästen kan få oförtjänt dåligt rykte och därmed ha svårt att få annan tjänst.

- Är utredningsmannens förslag att utse medlare något att arbeta vidare med? Skall en sådan ordning formaliseras eller kan det räcka med att man pekat på möjligheten? Skall också rehabiliteringsutredningar och tjänstbarhetsutredningar i vart fall i vissa fall göras av någon utomstående för att objektiviteten inte skall ifrågasättas? Kan det vara lättare för en präst att acceptera en förflyttning om förslaget kommer från ett utomstående organ eller person?

- Det gemensamma ansvaret - den dubbla ansvarslinjen - och det delade arbetsgivarskapet medför ibland intressekonflikter där det finns unika inslag för kyrkan som arbetsgivare. Kan man då påstå att det finns samma möjligheter som i samhället i övrigt att i praktiken använda det arbetsrättsliga regelsystemet för uppsägning mm?

- Biskopens roll. Hur löser man den intressekonflikt som ligger i biskopens uppdrag som företrädare för arbetsgivaren i stiftsstyrelsen/domkapitlet och som pastor pastorum?

- Vilka erfarenheter av ärenden av den typ som denna PM berör har stiften haft under de senaste tre åren?

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttranden över utredningen Entledigande av präst från tjänst i vissa fall samt Kyrkoordningskommitténs PM

1 Inkomna yttranden

Yttranden har inkommit från följande:

Arbetsdomstolen

Statens arbetsgivarverk

Kyrkomötets besvärsnämnd

Uppsala domkapitel

Skara domkapitel

Strängnäs domkapitel

Västerås domkapitel

Växjö domkapitel

Göteborgs domkapitel

Karlstads domkapitel

Luleå domkapitel

Stockholms domkapitel

Stiftsstyrelsen i Uppsala stift

Stiftsstyrelsen i Linköpings stift

Stiftsstyrelsen i Skara stift

Stiftsstyrelsen i Strängnäs stift

Stiftsstyrelsen i Växjö stift

Stiftsstyrelsen i Lunds stift

Stiftsstyrelsen i Härnösands stift

Stiftsstyrelsen i Visby stift

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund

Svenska kyrkans personalförbund

Utredningen rörande prästtjänster m.m.

Västerviks församling

Säffle Tveta kyrkliga samfällighet

Halmstads kyrkliga samfällighet

Härnösands domkyrkoförsamling

Stockholms stads stiftsförbund av Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund

Strängnäs stiftskrets av Svenska Kyrkans Personalförbund

Kyrkoherde Anders Boström

2 Remissinstansernas synpunkter

Övergripande och sammanfattande synpunkter

Statens arbetsgivarverk (SAV) vill peka på att det i regeringens proposition 1993/94:65 En ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl. har föreslagits en ny lag som ersätter lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) och en särskild lag om fullmaktsanställning som kompletterar den nya LOA:s regler för fullmaktsanställda.

Dessa ändringar avses gälla fr.o.m. den 1 juli 1994. Eftersom kyrkolagen i stora delar innehåller motsvarande bestämmelser som finns i nuvarande LOA är det anledning att uppmärksamma att motsvarande ändringar kan komma att göras i kyrkolagen. Detta får i så fall betydelse för de frågor som behandlas i betänkandet och promemorian.

Domkapitlet och stiftsstyrelsen Uppsala stift ansluter sig till utredningsmannens huvud linje att det är av väsentligaste intresse att primärt värna om verksamheten i församlingen samtidigt som stora insatser bör göras för att rehabilitera inblandade enskilda anställda vid personal/samarbetsproblem eller andra fall av den karaktär som behandlas i promemorian.

Karlstads domkapitel instämmer i huvudsak med den särskilde utredningsmannens över väganden och tillstyrker förslagen i betänkandet. Förslagen är väl avvägda och bör kunna läggas till grund för ytterligare överväganden inom det behandlade problemområdet. Inte minst viktigt är att här beakta möjligheterna att utveckla ett aktivt förebyggande arbete.

Luleå domkapitel konstaterar att utredningen tar upp frågor som i hög grad rör prästernas anställningstrygghet och deras rättssäkerhet.

Samtidigt framhålles med rätta i utredningen att kravet på anställningstrygghet för den enskilde prästen skall vägas mot församlingarnas berättigade krav att erhålla lämplig präst. Det är därför tillfredsställande att notera den varsamhet som kommer till uttryck i utredningens syn på de personalsociala problem och konfliktsituationer som berör präster och i utredningens redovisning av olika möjliga lösningar.

Stockholms domkapitel anser att betänkandet innebär en värdefull genomgång av gällande rätt med uppdateringar, påpekanden och markeringar på vissa punkter av kyrkoordningskommittén i särskild PM.

Betr överväganden och förslag m fl frågor ansluter sig domkapitlet i princip till betänkandets konstaterande att man bör undvika nya institutionaliserade former. Det viktiga är i stället att lära sig att hantera frågorna på ett rätt sätt, att bli tydligare på såväl lokal- som stiftsplanet i sitt arbetsgivar/ledarskap. Viktigt är också som kommittén poängterar att den arbetsrättsliga lagstiftningen som rör prästerna inte skiljer sig från den som gäller i övrigt i samhället. Kyrkan får anses ha samma möjligheter.

Stiftsstyrelsen i Lunds stift konstaterar, att utredaren har kommit fram till att det inte föreligger behov av några särskilda bestämmelser för kyrkans del utöver de allmänna arbetsrättsliga reglerna på det statligt reglerade löneområdet kompletterade med entledigande mot avgångsvederlag.

Stiftsstyrelsen delar uppfattningen i princip men måste samtidigt påpeka att kyrkan på grund av det dubbla arbetsgivarskapet har väsentligt större svårigheter än andra arbetsgivare att använda sig av de befintliga reglerna. Bara det faktum att besluten i regel fattas av den ene arbetsgivaren medan den andre drabbas av kostnaderna visar på svårigheterna. Allteftersom arbetsgivaransvaret blir mer reglerat och klarlagt visar sig också dessa svårigheter för kyrkans del allt tydligare. Det är angeläget att de kyrkliga arbetsgivarna lär sig att på ett bättre sätt hantera de frågor som uppkommer i samband med tillämpningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Detta kräver en större tydlighet så väl på lokalplanet som på stiftsplanet. Det fordrar också ett nära samarbete mellan pastoraten och stiften.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund pläderar för att prästtjänsterna skall föras över till det kyrkokommunala avtalsområdet och framhåller samtidigt den dubbla ansvarslinjens betydelse. Förbundet hävdar att den kommer att bibehållas även vid en övergång till det kyrkokommunala avtalsområdet. I yttrandet citeras ett uttalande av departementschefen i Reg. skr. 1987:1 avseende 1982 års kyrkokommittés förslag. I uttalandet sägs att bevarandet av den dubbla ansvarslinjen inte är beroende av hur avvägningen görs beträffande huvudmannaskapet för prästtjänsterna.

Förbundsstyrelsen anser inte heller att en övergång till det kyrkokommunala avtalsområdet på något sätt skulle innebära ett frångående av den dubbla ansvarslinjen. Det skulle snarare underlätta tillämpningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Problemet är att oklarheter finns om vem som är arbetsgivare. ------------ Samtidigt skulle, på ett bättre sätt än idag, klargöras biskopens roll som pastor pastorum och domkapitlens roll som handläggare av disciplinära åtgärder om prästen avviker från svenska kyrkans lära. ---------- En kyrkokommunalisering samt ett rättsligt klargörande av arbetsgivarbegreppet skulle vara positivt för tillämpningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Som en följd av ett renodlat arbetsgivar-arbetstagarförhållande i pastoratet (motsvarande) underlättas tillämpningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen. MBL-förhandlingar skall t ex även fortsättningsvis genomföras med prästernas fackliga organisationer inför t ex pastoratens budgethantering. Arbetsmiljöansvaret för präst anställd i kyrkokommunen skall ligga på kyrkokommunen eftersom det endast är kyrkokommunen som t ex kan bygga om kyrkorummet och kontorslokalerna. Prästen skulle också på ett naturligt sätt kunna fungera som arbetsledare för personal som är anställd av kyrkorådet. Kyrkoherden kan också vara självskriven ledamot i kyrkorådet. Kyrkorådet här ansvaret för att lösa en tvist mellan en präst och en kyrkokommunalt anställd befattningshavare. Arbetsgivaransvaret skall bäras på den nivå där prästen är verksam. Någon annan ordning än den här skisserade torde knappast vara ändamålsenlig. Främsta anledningen till att pastoratsförbundet anser att prästernas anställningsvillkor skall följa det kyrkokommunala avtalet är att arbetsgivaren, som betalar lönen, skall ha ett reellt inflytande på lönesättningen. Dessutom bör anställningsvillkoren i övrigt vara likvärdiga för alla anställda hos arbetsgivaren; enkla rutiner och endast ett kollektivavtalsområde att känna till.

Utredningen rörande prästtjänster m.m. vill endast avge på nämnda betänkande i frågor som ligger inom ramen för den egna utredningen.

Vi bedömer att om avlöningsförmånerna överförs till stiftssamfälligheten ges ökade möjligheter till att fullgöra arbetsgivaransvaret både vid inrättande av tjänster och vid omflyttningar och entledigande av präster. Vidare anser vi att det skulle vara positivt om stiftet fick ökade möjligheter att vara tillsättningsmyndighet i fråga om komministertjänster.

Halmstads kyrkliga samfällighet finer i huivudsak utredarens förslag välgrundade.

Hörnösands domkyrkoförsamling framför sammanfattningsvis att som ledstjärna måste finnas omsorgen och hänsynen till församlingen och prästen. Det måste "klart sägas att församlingen ges företräde framför långtgående hänsyn till den enskilde individen".

Stockholms stads stiftsförbund av Pastoratsförbundet anser, att betänkandet är föredömligt koncentrerat och ändå beskrivande.

Utredningsmannen har varit försiktig i sina ställningstaganden, vilket vi kan förstå. Utredningen är dock värdefull för framtida ställningstagande.

Strängnäs stiftskrets av Svenska kyrkans Personalförbund anser, att domkapitlet redan idag har de nödvändiga juridiska och formella redskapen att omplacera/entlediga präster från prästtjänster i vissa fall.

Man bör inte dra sig för att vidtaga disciplinåtgärder. Mycket viktigt är, att ekonomiska resurser ställs till stiftets förfogande, så att man vid behov kan utbetala avgångsvederlag.

Förhållandet mellan ämbete och tjänst

Kyrkomötets besvärsnämnd konstaterar att det är en brist i den nuvarande ordningen att frågorna om entledigande av en präst från hans eller hennes tjänst och om skiljandet av denne från hans eller hennes prästämbete inte administrativt följs åt.

Den bristande samordningen kan få olämpliga effekter, t.ex. om de två olika överinstanser som har att pröva de båda ärendena kommer till skilda resultat när det gäller bedömningen av ett visst sakförhållande. Samtidigt inser Besvärsnämnden att den nuvarande ordningen är en följd av Svenska kyrkans ställning, där frågan om prästtjänst i första hand är statligt reglerad medan ämbetsfrågan styrs av inomkyrkliga bestämmelser.

---------- Enligt Besvärsnämndens mening bör det vara naturligt för ett domkapitel som prövar frågan om entledigande av en präst av personliga skäl från dennes tjänst att också ta upp frågan om att skilja prästen från prästämbetet. Med hänsyn till de många speciella omständigheter som kan föreligga i ett sådant ärende bör dock ett skiljande från ämbetet inte automatiskt följa på entledigandet. I stället bör domkapitlen i varje enskilt fall ta ställning till om den präst som är i fråga för entledigande också bör skiljas från ämbetet. Skiljande från prästämbetet bör vidare i vissa fall kunna komma i fråga när en präst avgår från sin tjänst mot avgångsvederlag.

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Uppsala stift tar upp frågan om det bör skapas möjlig heter att skilja prästen från rätten att utöva ämbetet i samband med att avgångsvederlag betalas.

Idag finns möjligheten att besluta att präst, som lämnat/inte innehar prästtjänst och som på grund av sitt levnadssätt eller annars i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha, skall skiljas från rätten att utöva ämbetet. Domkapitlet menar att den möjligheten är tillfyllest. Om problemen ligger i relationen präst - förtroendevalda, och orsaken huvudsakligen ligger på de förtroendevalda, bör prästen i första hand ges möjlighet själv söka annan tjänst.

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Skara stift anser att även i det fall en präst lämnar sin tjänst med ett avgångsvederlag bör det som en obligatorisk kontrollstation prövas om det inträffade skall ha någon återverkan på ämbetsinnehavet. Några automatiskt verkande regler kan inte komma ifråga då varje ärende är individuellt vad beträffar omständigheter av personlig och annan art.

För att anknyta till den frågeställning som kommittén tar upp kan tilläggas att i de fall det kan konstateras att problemet som förorsakat avgångsvederlaget varit begränsat till samarbetet med vissa förtroendevalda kan anledning finnas att anta att ett samarbete i ett annat pastorat skulle fungera bättre och då är någon åtgärd ifråga om ämbetsinnehavet inte rimlig.

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Strängnäs stift ser det som angeläget att vid alla fall av uppsägning av personliga skäl från prästtjänst frågan om skiljande från prästämbetet tas upp till noggrann prövning.

Vad gäller den av kommittén väckta frågan om det i fall där "det kan bli aktuellt att betala avgångsvederlag när en präst lämnat en tjänst bör finnas möjlighet att prästen lämnar också ämbetet" anser domkapitlet att det förhållandet att vederbörande lämnat sin tjänst med avgångsvederlag inte kan utgöra självständig grund för prövning av fråga om skiljande från ämbetet. Domkapitlet ställer sig mycket tveksamt till kommitténs tanke att i överenskommelse om avgångsvederlag bör föreskrivas att prästen inte får söka ny tjänst, i vart fall inte inom viss tid, och att brott häremot skulle kunna föranleda skadestånd. Syftet med förslaget kan enligt domkapitlets mening bättre uppnås genom en förändring av behörighetsprövningen så att denna innefattar också en prövning av lämpligheten. En sådan förändring skulle också i övrigt vara av värde.

Västerås domkapitel anser att det i svårartade fall bör finnas en möjlighet att skilja en präst från det kyrkliga ämbetet som präst när prästen sagts upp på grund av personliga skäl i likhet med vad som gäller präst som blivit avskedad (3 paragrafen 1 st SKFS 1992:12). Domkapitlet kan tänka sig att det införs en möjlighet att skilja en präst från ämbetet även när det gäller avgångsvederlag men denna fråga är svårare att bedöma än i fallet uppsägning. Endast undantagsvis bör förflyttning tillämpas.

En annan lösning - som innebär att prästen har kvar sin tjänst - är att besluta att prästen skall utöva en annan prästtjänst (34:1 KyL): Att tvinga någon att utöva en annan tjänst kan vara en början till en (positiv) förändring.

Växjö domkapitel framför att det inte är nödvändigt att frånta någon prästämbetet, därför att vederbörande entledigats från en prästtjänst, såvida han inte kan anses skada förtroendet för kyrkan.

En präst, som avskedats, kan i vissa fall utföra en god arbetsinsats vid enstaka tillfällen, där arbetsgivaren finner det lämpligt. Det kan också vara så att människor i speciella sammanhang känner förtroende och efterfrågar hans tjänster. Sådana omständigheter måste domkapitlet väga in, när man överväger att ta ämbetet från någon, som visat sig vara olämplig i sin ordinarie tjänsteutövning.

Göteborgs domkapitel finner det inte acceptabelt med ett obligatoriskt skiljande från ämbetet av den som entledigats med avgångsvederlag. Domkapitlet ser positivt på tanken att i en överenskommelse om avgångsvederlag skulle föreskrivas att vederbörande åtminstone under viss tid inte får söka ny prästtjänst. Samtidigt sägs att i stället för överenskommelse om att meddela sådan föreskrift för obegränsad tid, bör enligt domkapitlet i första hand prövas ämbetsförlust.

När en präst lämnar sin tjänst mot avgångsvederlag, synes det principiellt riktiga enligt Luleå domkapitel vara att förena entledigandet med förlust av prästämbetet.

Härför talar det faktum att ekonomisk ersättning i form av avgångsvederlag endast tillgripes i mycket speciella fall, där inga andra åtgärder eller rättsmedel står till buds. En förlust av ämbetet kan då för prästen innebära en hjälp till befrielse från en tjänst, som bygger på egna felaktiga förutsättningar. Domkapitlet har också möjlighet att förklara en präst obehörig att för viss tid, ej överstigande ett år, utöva det kyrkliga ämbetet som präst. I sammanhanget bör nämnas att präst efter prövning av domkapitlet kan återfå rätten att utöva det kyrkliga ämbetet.

Stiftsstyrelsen i Lunds stift säger, att för framtiden, när alltfler präster blir tillsvidare anställda i stället för fullmaktsinnehavare, kommer arbetsgivaren att kunna besluta om uppsägning av personliga skäl. Då kan det enligt domkapitlet finnas anledning att möjliggöra en prövning av rätten att utöva ämbetet också i dessa fall. Likaså bör möjligheten till sådan prövning finnas vid entledigande med avgångsvederlag.

Stiftsstyrelsen i Härnösands stift anser att det i vissa enstaka fall kan bli aktuellt att lösa en konflikt genom att betala ett avgångsvederlag för att en präst lämnar en tjänst.

I samband med detta bör domkapitlet alltid pröva om prästen också bör uppmanas att lämna/skiljas från sitt ämbete. Skiljandet från ämbetet måste givetvis ställas i relation till anledningen till att prästen lämnar sin tjänst. Skulle anledningen ligga i att prästen - utan att man kunnat rikta någon reell anmärkning mot dennes ämbetsutövning anses vara olämplig som präst skall man även ha som målsättning att denne skall lämna sitt ämbete. Avser situationen endast en lokal motsättning mellan präst - förtroendevald/personal inom pastoratet torde detta inte vara nödvändigt.

Vad gäller förhållandet mellan tjänst och ämbete dvs. i de fall det kan bli aktuellt att betala avgångsvederlag när en präst lämnat en tjänst kan skiljande från ämbetet då även tillgripas, frågar stiftsstyrelsen i Visby stift.

Vi menar att en i princip resolut men mycket varsam hållning måste iakttas. Sambandet är komplicerat och en individuell bedömning bör lämpligen vara riktmärke.

Kopplingen mellan entledigande från tjänsten och rätten att utöva ämbetet måste hanteras med stor varsamhet framhåller Pastoratsförbundet.

Förlust av rätten att utöva ämbetet kan i dag bli aktuellt endast vid avsked eller uppsägning på grund av sakliga skäl vid brottslig handling, som kan ha betydelse för innehavet av ämbetet samt när prästen har avvikit från svenska kyrkans lära. Frågan, som har mycket stor betydelse för förtroendet för det kyrkliga ämbetet, är grannlaga och måste, som utredningsmannen påpekar, bli föremål för fortsatt utredning.

SKPF ser det som naturligt att den som får avgångsvederlag samtidigt ska skiljas från prästämbetet.

Om prästen saknar grundläggande förutsättningar för sitt yrke bör han inte ha möjligheter att återkomma och ställa till nya problem.

Disciplinpåföljder

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Skara stift instämmer i kommitténs slutsats att benägenheten till discipliningripande är låg.

Det är angeläget att medvetenheten hos domkapitlen är hög om de möjligheter som står till buds i detta avseende och därmed också beredskapen för att använda dem. Anmärkas kan dock att det ingalunda alltid är lätt att överblicka regelsystemet och dess korrekta användande och konsekvenser därav i enlighet med SAV:s anvisningar som gäller för hela statliga sektorn. Användandet underlättas inte heller av den otydlighet som föreligger om fördelningen av domkapitlets och stiftsstyrelsens uppgifter i personalvårdsfrågor och den därav föranledda uppdelningen på olika handläggare i vissa moment.

I fråga om det disciplinrättsliga ansvaret bekräftar Göteborgs domkapitel för sin del både utredningens och kommitténs uttalande, att benägenheten att ingripa disciplinärt är låg, i den mån därmed avses att besluta om disciplinär åtgärd, dvs. varning eller löneavdrag.

En annan sak är att disciplinförfarandet är ett trubbigt instrument, när det gäller att komma till rätta med samarbetsproblem och allmän olämplighet och omöjligt, när olämpligheten inte tagit sig sådana uttryck, som lagtexten påbjuder, för att disciplinåtgärd skall aktualiseras. Som påpekats kan det dock vara riktigt, att - även om man inte bedömer att effekten av disciplinåtgärd löser problemet - den kan vara en viktig markering (s 38 betänkandet) inte bara mot prästen utan även mot församlingen eller annan anmälare. Markeringen blir ju också tydligare om man i beslutet påpekar effekten av förnyad tjänsteförseelse, t ex avsked. Ofta måste dock handläggningen av "anmälningsärenden" utvidgas till ett parallellt handlande av personalkonsulent eller insatt "medlare", kontraktsprost eller annan. Anmärkningsärenden övergår inte sällan till att bli helt och hållet personalsociala ärenden, där den disciplinära aspekten träder åt sidan och effekten av disciplinåtgärd bedöms utebli.

Domkapitlet i Karlstads stift säger att man inte delar Kyrkoordningskommitténs positiva formulering i fråga om disciplinpåföljder.

Beslut om disciplinpåföljd kan under vissa omständigheter vara nödvändigt eller i vart fall skäligt, men enligt domkapitlets mening aldrig något i sig bra eller positivt.

Stockholms domkapitel kan inte instämma kommitténs uppfattning att benägenheten att ingripa disciplinärt är låg. Den har möjligen varit låg men är det inte längre.

Stiftsstyrelsen i Härnösands stift, som samverkat med domkapitlet vid utarbetandet av yttrandet, anger att domkapitlet i Härnösands stift under en lång tid har tillämpat en mjuk linje vid hanteringen av konfliktsituationer. Benägenheten att ingripa med disciplinära åtgärder har därför varit låg.

Domkapitlet i Härnösands stift menar att man i många fall vunnit framgång med att tillämpa en mjukare linje men att det om behov föreligger finns anledning att använda möjligheten att ingripa disciplinärt. I vissa konfliktsituationer kan Domkapitlet t ex kalla in en präst till domkapitels sammanträde för att på plats ta del av dennes version av konfliktsituationen. Vidare kan ett mer aktivt agerande från domkapitlet i tjänstetillsättningsärenden, exempelvis genom tydliga yttranden till förman för viss sökande, ha en förebyggande verkan för att hindra en framtida konflikt.

Pastoratsförbundet anser att det torde vara ofrånkomligt att disciplinära medel måste finnas för exceptionella förhållanden.

Därvid måste man mot bakgrund av skälet för tillgripande av disciplinära medel skilja på frågorna alternativa disciplinära medel och på vem som skall vidtaga åtgärderna. När det gäller förkunnandet av den rätta läran är det domkapitlet som skall tillgripa den disciplinära åtgärden, i övriga fall hör det vara kyrkokommunen genom kyrkorådet som vidtager den disciplinära åtgärden. Pastoratsförbundet vill understryka att det är angeläget att söka lösa konflikter utan att tillgripa disciplinära åtgärder, men om det måste tillgripas bör det, liksom alla åtgärder vid hantering av dessa frågor, tillgripas i ett tidigt skeende.

Entledigande och avgångsvederlag

SAV säger att om problemet hänför sig enbart till relationen mellan präst och förtroen devalda ger kyrkolagen möjligheten för arbetsgivaren att besluta om att prästen skall utöva en annan tjänst (34 kap. 1 paragrafen) eller förflyttas (33 kap. 18 paragrafen).

Naturligtvis är det av stort värde att detta kan ske i enighet mellan arbetsgivaren och berörd präst. Om båda parter är ense om att anställningsförhållandet i stället skall upplösas kan avgångsvederlag vara ett verksamt medel för detta. Avgångsvederlag bör normalt betalas av arbetsgivaren d.v.s. det pastorat eller den stiftssamfällighet där prästen är anställd. Ärendena bör på arbetsgivarsidan beredas på bredast möjliga sätt innan beslut fattas av stiftsstyrelsen (i frågor enligt 33 kap. 18 paragrafen och 34 kap. 1 paragrafen) respektive domkapitlet (i frågor enligt 35 kap. 32 paragrafen andra stycket) så att beslutet kommer att vara förankrat hos det pastorat eller den stiftssamfällighet som berörs av beslutet.

Arbetsdomstolen har inga synpunkter på de förslag utredaren lagt fram, men vill i anslutning till vad som sägs i betänkandet om avgångsvederlag anföra följande.

Om en arbetsgivare inte rättar sig efter en domstols ogiltigförklaring av en uppsägning eller ett avskedande eller en domstols förklaring att en tidsbegränsad anställning skall gälla tills vidare, skall enligt 39 paragrafen anställningsskyddslagen anställningsförhållandet anses upplöst. Arbetstagaren kan då enligt samma lagrum kräva ett på visst sätt beräknat skadestånd, som är avsett att kompensera arbetstagaren för både ekonomisk och ideell skada. Syftet med detta skadestånd är att förmå arbetsgivaren att rätta sig efter domstolens dom, men i praktiken kan det alltså även användas så att arbetsgivaren "köper sig fri" från anställningsförhållandet. Bestämmelsen i 39 paragrafen anställningsskyddslagen har sin grund i det förhållandet att det inte ansetts möjligt att mot en arbetsgivares vilja med tvång genomdriva att en arbetstagare får återgå i arbete. Detta synsätt har avsett den privata arbetsmarknaden. När det gäller en statlig arbetsgivare bör och kan det emellertid förväntas att arbetsgivaren rättar sig efter en domstols dom. LOA-utredningen har i sitt betänkande (SOU 1992:60) Enklare regler för statsanställda föreslagit att 39 paragrafen anställningsskyddslagen skall bli tillämplig även på det statliga området. Arbetsdomstolen har i sitt remissyttrande över betänkandet anfört att en sådan utveckling inte är lämplig och att möjligheten att enligt 39 paragrafen anställningsskyddslagen kunna avsluta ett anställningsförhållande genom att betala ett skadestånd inte har något utrymme på det statliga området. Några regler om avgångsvederlag finns inte i anställningsskyddslagen eller i annan arbetsrättslig lagstiftning. Frågor om avgångsvederlag behandlas mellan berörda parter förhandlingsvägen och bör så ske enligt arbetsdomstolen. I anställningsskyddskommitténs promemoria (Ds A 1981:6) Anställningsskydd fanns ett förslag till avgångsvederlag vid bl.a. fall av samarbetssvårigheter. Något förslag om avgångsvederlag lades emellertid inte fram i propositionen.

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Uppsala stift anser att avgångsvederlag är en metod som skall användas ytterligt restriktivt. Detta framhålls också av Luleå domkapitel.

När det gäller pastoratspräst och med det regelsystem för lönebetalning som idag gäller bör pastoratet en domkapitlet och stiftsstyrelsen i Skara formellt bära det ekonomiska huvudansvaret. Det ses ingalunda som självklart att ansvaret för betalning av avgångsvederlag skall ligga i sin helhet vare sig på pastorat eller på stiftssamfälligheten utan det rimliga bör vara något slag av fördelning i de fall pastoratet inte klarar att lösa den ekonomiska frågan.

Västerås domkapitel anser att ansvaret inte självklart skall ligga på stiftet.

Tvärtom kan det vara befogat att pastoratet tar sitt ansvar. Pastoratet kan exempelvis ha anställt en präst som domkapitlet i yttrande till pastoratet bedömt som olämplig till tjänsten. I detta fall anser domkapitlet att pastoratet får stå för kostnaden. Samma resonemang vill domkapitlet föra in när det gäller en dom om uppsägning eller avsked som går arbetsgivaren emot. Förhandlingar om avgångsvederlag bör enligt domkapitlets mening ske mellan domkapitel-stiftsstyrelse-pastorat å ena sidan och den enskilde prästen och hans/hennes fackliga organisation å den andra sidan. Stiftet har åtminstone ett samordnings- och förhandlingsansvar.

Växjö domkapitel anser det inte är erforderligt att alltid sammankoppla avgångsvederlag och förlust av ämbetet vid de tillfällen arbetsgivaren beslutat om avgångsvederlag. "Men har arbetsgivaren beslutat om avgångsvederlag, måste man noga precisera vad som gäller i fortsättningen beträffande ansökan om ny tjänst eller tjänstgöring i övrigt." Det bör vara en huvudregel att den som tillsatt en tjänst också står för kostnaderna.

Göteborgs domkapitel noterar med tillfredsställelse att utvecklingen numera gått därhän att avgångsvederlag bedöms kunna utgå även vid entledigande från statligt reglerad tjänst då detta i en del fall kan vara den bästa lösningen för alla parter.

Karlstads domkapitel anser, att entledigande med avgångsvederlag bör komma i fråga endast då omständigheterna är sådana att prästen i sin tjänsteutövning ådagalagt en uppenbar olämplighet som präst. Som en konsekvens bör denne då skiljas från rätten att utöva det kyrkliga ämbetet som präst. Att så sker ligger både i kyrkans och den berörda prästens intresse. Avgångsvederlag bör aldrig komma i fråga enbart av den anledningen att det föreligger samarbetsproblem mellan en präst och de förtroendevalda. I sådana fall bör olika personalsociala insatser prövas. Om dessa inte leder till en lösning kan frågan om förflyttning aktualiseras. Ansvaret för finansiering av avgångsvederlag bör ligga på stiftssamfälligheten.

Stockholms domkapitel framhäver, att stiftet har ett självklart ansvar för ett ärende som gäller avgångsvederlag - domkapitlet är chefsmyndighet för prästerna och har dessutom tillsammans med biskopen ett tillsynsansvar för prästerna. Stiftsstyrelsen har det ekonomiska ansvaret.

Frågan om det ekonomiska ansvaret vid avgångsvederlag måste dock avgöras från fall till fall. Domkapitlet instämmer i kommitténs uppfattning att det bör ske i en samverkan mellan stiftsplan och lokalplan inte minst när det gäller vem som skall driva frågan om ett avgångsvederlag och vilka konsekvenser detta skall få för prästen.

Stiftsstyrelsen i Växjö stift menar att förhandlingar rörande avgångsvederlag måste äga rum i varje särskilt fall.

Eftersom det finns ett dubbelt arbetsgivarskap kan det i vissa fall vara motiverat att stiftet betalar delar av eller hela avgångsvederlaget liksom i andra fall pastoratet bör betala hela avgångsvederlaget. Förhandlingar bör ske såväl mellan stift, representerat av domkapitel och stiftsstyrelse samt pastorat.

Stiftsstyrelsen i Lunds stift framhåller, att den enda lämplighetsprövning stiftet numera har att göra är den som sker inför prästvigningen för det egna stiftet.

I samband med tjänstetillsättningar har befogenheten däremot att pröva de sökandes lämplighet för tjänsten övergått till pastoratet. Det är då inte rimligt att stiftet som saknar befogenheter skulle bära ansvaret för ett eventuellt avgångsvederlag för att förmå vederbörande att lämna tjänsten om problem uppstår. Det kan också vara så att ansvaret för uppkomna samarbetsproblem i vart fall delvis åvilar kyrkorådet. Också i dessa fall vore det orimligt om stiftet skulle bära kostnaderna för ett eventuellt avgångsvederlag för att få slut på situationen. Samtidigt kan man ifrågasätta om entledigande med avgångsvederlag är ett lämpligt förfarande då man endast åsyftar att vederbörande ska lämna den innehavda tjänsten. I praktiken utgör ett sådant beslut bara första ledet i en förflyttning vars fortsättning därefter sker mer eller mindre slumpartat. Om stiftet i stället kunde åstadkomma en förflyttning dvs ge vederbörande en ny chans någonstans där det fanns rimliga förutsättningar skulle detta komma alla parter tillgodo. Man skulle också därigenom förhindra att någon kunde komma att bli utköpt från den ena tjänsten efter den andra. En förflyttning i fall som dessa har också den fördelen att den kan utgöra ett led i en prövning. Om problemen återuppstår på nästa tjänst har stiftsledningen fått en bättre bedömningsgrund. Tvingas man senare konstatera att någon är olämplig att tjänstgöra som präst överhuvudtaget (trots att vederbörande bedömts som lämplig inför prästvigningen) borde man kunna tillgripa förfarandet med avgångsvederlag och samtidigt genom förlust av rätten att utöva ämbetet förhindra en återanställning. För sådana fall som dessa framstår det som naturligt att stiftet tar ansvar för såväl förhandlingarna som i vart fall del av vederlag.

Stiftsstyrelsen i Härnösands stift menar att avgångsvederlag kan aktualiseras oftare än vad som sker idag.

Ansvaret vilar i första hand på stiftet för genomförandet av förhandlingar m.m. Det ekonomiska ansvaret får fördelas utifrån en eventuell "skuldbörda" mellan pastorat och stift.

Pastoratsförbundet framhåller att avgångsvederlaget inte är ett rättsmedel, men skall ses som en praktisk hantering vid entledigande av präst från tjänst i samband med exempelvis samarbetsproblem, när några andra medel inte står till buds.

Utredningsmannen konstaterar att möjligheten att entlediga präst från tjänst föreligger redan med nuvarande ordning. Beslut om entledigande bör fattas efter samråd mellan pastoratet och stiftet. Beträffande kostnaderna för entledigandet kan det finnas skäl som talar för att stiftet skall bära kostnadsansvaret, men med hänsyn till att skälet för entledigandet kan härröra ur de lokala förhållandena synes det mest rimligt att kostnadsansvaret fördelas mellan pastoratet och stiftet. Förhandlingar om ett avgångsvederlag skall skötas av kyrkorådet och den berörda fackliga organisationen. I ett läge där prästerna är överförda till det kyrkokommunala avtalsområdet torde det således vara naturligt att pastoratet tar över beslutsfattandet och kostnadsansvaret för entledigandet. Om däremot stiften skulle ta över ansvaret för avlöningsförhållandena skall de naturligtvis också stå för ett eventuellt avgångsvederlag.

SKPF noterar att utredningsmannen på flera ställen konstaterat att disciplinära åtgärder endast vidtagas i ett fåtal fall per år.

Utredningsmannen har också på flera ställen nämnt möjligheterna att ge avgångs vederlag och också framhållit att detta förekommit i Stockholms stift. Kyrkoordningskommittén har i punkt 8 i sin PM velat inkränka denna möjlighet så mycket som möjligt. Vi anser för vår del att avgångsvederlag ofta kan vara den enda lämpliga utvägen. Om en präst genom en eller flera enstaka handlingar klart ådagalagt sin olämplighet eller genom upprepade misslyckanden i olika tjänster och kanske också i olika stift visat sin oförmåga att handha prästtjänst torde det vara bäst för alla parter att han/hon väljer en annan levnadsbana. Ett avgångsvederlag ställt i relation till tjänstetid och levnadsålder, sätter honom/henne i stånd till detta. En yngre präst kan välja en annan studiebana, en äldre kan starta en affärsrörelse eller ta avgångsvederlaget som påfyllnad till avlöningen för en mindre välavlönad tjänst. Eftersom det endast är ett fåtal fall per år - vissa år inte ett enda - torde kostnaderna inte vara avskräckande. Medel kan anskaffas genom att alla pastorat betalar en viss andel av sina inkomster till en för ändamålet inrättad fond. Det är också tänkbart att man kan fnna någon försäkringsform. I de två fall som förekommit i Stockholm har man tagit medlen av stiftssamfällighetens egna resurser. Man står nu inför ett tredje fall där samma lösning framskymtar. Vi vill här kraftigt understryka att ett avgångsvederlag torde kosta kyrkan betydligt mindre än allt trassel som kan uppstå om vederbörande kvarstår som präst.

Västerviks församling och Säffle Tveta kyrkliga samfällighet att såväl det ekonomiska ansvaret som förhandlingsansvaret i ärenden rörande avgångsvederlag bör ligga på stiftet.

Stockholms stads stiftsförbund av pastoratsförbundet menar att avgångsvederlag inte bör ifrågakomma vid tjänsteförseelse.

Avgångsvederlag bör förekomma endast när prästens arbetsgivare, arbetsledning eller lokala omvärld brustit. Vid avgångsvederlag skall naturligtvis prästen ha kvar sin behörighet och sitt prästämbete. Prästen är då oförhindrad att söka ny tjänst. ----------------- Eventuellt avgångsvederlag bör betalas av pastoratet eller motsvarande. Endast i de fall domkapitel tillsatt prästtjänsten trots kyrkorådets protester bör stiftssamfällighet stå för kostnaderna.

Ansvaret för avlöningsförmånerna

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Uppsala stift menar att alla ansträngningar att samla arbetsgivarfunktionerna till stiftet.

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Skara menar, att när det gäller stiftet som löneutbetalare för pastoratspräster och dess inverkan på möjligheterna att förflytta en präst torde det väl ändå inte bli möjligt att göra detta utan hörande av det pastorat dit prästen avses bli förflyttad. I så fall torde förenklingen bli högst rnarginell. Karlstads domkapitel tror inte att beslut om förflyttning skulle avdramatiseras om stiftssamfälligheterna ansvarade för pastoratsprästernas lönekostnader.

Strängnäs domkapitel besvarar de under detta avsnitt ställda frågorna med obetingat ja. Ett överförande till stiftet av ansvaret för avlöningsförmånerna skulle medföra betydande fördelar såväl vad gäller här aktuella frågor som i andra avseenden. På stiftsplanet bör den nuvarande splittringen av frågor rörande prästerna ersättas av en koncentration till ett organ.

Västerås domkapitel säger att det naturligtvis skulle underlätta hanteringen om stiftet tog över ansvaret för avlöningsförmånerna. Detta framhålls också av domkapitlet och stifts styrelsen i Växjö stift.

Västerviks församling framför att det skulle vara naturligare för domkapitlet att agera i discplinärenden om stiftet tog över avlöningsförfarandet. Eventuella förflyttningar skulle också vara enklare att genomföra.

Säffle Tveta kyrkliga samfällighet framför att det ursförsamlingens synvinkel vore tacksamt att avlöningen av prästerna tas över av stiftet. "De får därmed större helhetssyn och ansvar för resp. präst och dess arbete i församlingen."

Medlare

SAV menar att ett system med medlare kan vara till fördel i vissa situationer.

Ett förslag i sammanhanget kan vara att inrätta ett råd eller liknande organ för landets samtliga stift med representanter för både arbetsgivar- och arbetstagarsidan med uppgift att avge rekommendationer i ett enskilt ärende. I så fall bör i varje stift träffas ett kollektivavtal mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan som innebär att arbetsgivaren har en skyldighet att underställa rådet för prövning i ett aktuellt ärende. Syftet är att åstadkomma en så objektiv och likartad hantering som möjligt. Rekommendationerna förutsätts i så fall i princip följas i ärendet. En svårighet är dock de sekretess- och integritetsproblem som kan uppstå vid en sådan handläggning av ärendena. Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Uppsala stift avvisar förslaget om att inrätta ett fri stående medlarinstitut. Detta gör även domkapitlet och stiftsstyrelsen i Strängnäs som utvecklar sina argument enligt följande. Här aktuella frågor gäller mellan enskild arbetstagare, präst, och vederbörandes arbetsgivare, resp. domkapitel. Vilket mandat skulle medlaren ha? Vilka befogenheter tillkommer centralstyrelsen gentemot domkapitlet? När skall medlare utses - så snart ena parten så begär? Vilket inflytande har parterna vid valet av medlare? Hur relateras ett medlingsförfarande mellan enskild arbetstagare och arbetsgivaren till gällande reglering avseende förhandlingar med berörd facklig organisation och förfarandet i övrigt enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen? Givetvis kan det i vissa fall vara värdefullt att anlita någon utomstående i försök att lösa en konfliktsituation men en sådan medverkan måste etableras på stiftsnivå och inte genom ett institutionaliserat system med en av centralstyrelsen utsedd person med "status" av medlare. Om genom kontakter domkapitlen emellan tillgång till en kompetens på området kan etableras kunde detta vara av värde.

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Skara stift finner utredarens förslag med inrättande av centralt placerad medlare vara överambitiöst med hänsyn till problemens omfattning. Västerås, Växjö och Stockholms domkapitel liksom stiftsstyrelsen i Växjö stift och Hörnösands domkyrkoförsamling avvisar ett formaliserat medlarinstitut.

Karlstads domkapitel tillstyrker utredningsmannens förslag att medlare utses i vissa fall. "Det bör övervägas att en medlarfunktion byggs upp inom ramen för rikskyrkans organisation och verksamhet." Även Luleå domkapitel ställer sig positivt till en mer formaliserad ordning för medling.

Inrättandet av ett kyrkligt organ på riksplanet för medling i speciella fall, när alla andra möjligheter uttömts och där motsatsförhållanden och låsta lägen uppstått, skulle därför kunna ge stadga åt förfarandet. Kanske skulle också någon form av medlingsorgan finnas i stiften, sammansatt på lämpligt sätt, förslagsvis med representanter från domkapitlet (dock ej den direkta stiftsledningen), från personalförbundet (SKPF) och från församlings- och pastoratsförbundet, men också med helt fristående sakkunniga.

Stiftsstyrelsen i Visby stift vill till frågan om medlare erinra om att stiften idag redan har stora resurser. "Vad som behövs är att få större utnyttjande av dessa resurser över stiftsgränserna."

Förslaget om inomkyrklig medling förefaller enligt Pastoratsförbundet erbjuda positiva möjligheter. "Här har pastoratsförbundet en väl fungerande funktion, även utomstående medlare kan vara bra att anlita, t.ex. företagshälsovården."

SKPF finner möjligheten till ett utomstående medlingsförfarande i Centralstyrelsens regi beaktansvärt.

Överhuvudtaget bör Kyrkans Centralstyrelse i disciplinärenden ha en avgörande roll. Sveriges kyrkliga geografi medför att samma försyndelse bedöms på olika sätt av olika stift. Det är självklart att en rättstillämpning bör vara enhetlig över landet och därför bör man antingen ha en enda instans, som avgör disciplinärenden på riksplanet - det blir i så fall Centralstyrelsen eller en särskilt utsedd ansvarsnämnd - eller också bör överklagande kunna ske från stiftsplanet till riksplanet.

Stockholms stads stiftsförbund av Pastoratsförbundet anstyrker förslaget om "konfliktlösare" eller medlare.

Om en präst brister i sitt läroansvar bör ärendet liksom nu handläggas av biskop och domkapitel. Övriga fall av konflikter och tjänsteförseelser bör i den mån de inte kan lösas inom den lokala organisationen handläggas av ett fristående organ, gärna stiftsvis. Personalansvarsnämnder, som finns beskrivna i verksförordningen, paragrafen 19, SFS 1987:1100, bör vara en bra utgångspunkt för ett stiftsvis bildat organ. En sådan "personalansvarsnämnd" skulle därvid även ta ställning till vem eller vilka som har den huvdsakliga skulden till uppkomsten av konflikt. Vem eller vilka som brustit måste nämligen först utredas.

Biskopens roll

Domkapitlet i Uppsala framför att biskopens roll, dels som företrädare för arbetsgivaren, dels som pastor pastorum, på själavårdssidan med fördel kan kompletteras och förstärkas genom ett väl fungerande personalvårdscentrum. Likartade synpunkter framför av stiftsstyrelsen i Uppsala stift.

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Strängnäs menar att intressekonflikten mellan uppgiften som arbetsgivarföreträdare och som pastor pastorum synes inte möjlig att lösa. Det har i praktiken skett en accentförskjutning åt arbetsgivarrollen. Detta kan betraktas som en förlust för kyrkan. Även Västerås domkapitel konstaterar att intressekonflikten inte går att undvika.

Växjö domkapitel säger att det absolut viktigaste i detta sammanhang är att biskopen först och främst är prästernas förman och företräder kyrkan som arbetsgivare.

Karlstads domkapitel anser inte att den intressekonflikt som kan ligga i biskopens skilda roller bör överbetonas i de ärenden som avses i utredningsbetänkandet.

Det är emellertid riktigt att biskopens själavårdsroll kan påverka honom i hans roll som den främste arbetsgivarföreträdaren och att detta kan komplicera lösningen av personalfrågorna. I de fall en intressekonflikt kan påvisas företräder biskopen, i sin egenskap av pastor pastorum, så långt möjligt den enskilde prästens intressen. Det får från fall till fall bedömas hur långt biskopen härvidlag kan gå utan att han på ett obehörigt sätt frångår sin roll som arbetsgivarföreträdare.

Stiftsstyrelsen i Visby stift vill framhålla vikten av biskopens tydliga arbetsledning. Biskopen är andlig ledare och i förekommande fall själasörjare för stiftets präster. Stiftens utbyggnad av själavårdscentra kan bidra till att avlasta biskopen.

Västerviks församling anser att biskopen är först och främst pastor pastorum.

Lojalitet

Uppsala, Västerås och Karlstads domkapitel liksom stiftsstyrelsen i Uppsala stift avvisar de diskuterade bristerna i den prästerliga lojaliteten. Göteborgs domkapitel "konstaterar endast, att det är en mycket grannlaga uppgift att dra gränser mellan tillåten och otillåten låg lojalitet".

Luleå domkapitel framhåller att antalet präster som har en så avvikande uppfattning i för kyrkan grundläggande frågor att man kan tala om lojalitetskonflikter är mycket få och oftast tar konsekvensen av sin inställning genom att söka sig bort från kyrkan.

Stockholms domkapitel framhåller att lojalitetsbegreppet är mångtydigt och har olika grunder. Domkapitlet anser sig emellertid ur ett övergripande perspektiv inte ha belägg för att kunna instämma i kommitténs uppfattning om lojaliteten inom Svenska kyrkan.

Stiftsstyrelsen i Linköpings stift menar att kommitténs uppfattning om bristen på lojalitet inom kyrkan vara överdriven. "Prästernas lojalitet till kyrkan är i vart fall i Linköpings stift mycket hög. Ingen organisation torde uppvisa motsvarande."

Beträffande frågan om lojalitet vill stiftsstyrelsen i Växjö stift uttala vikten av att prästerna, i likhet med övriga anställda inom kyrkan, är lojala, såväl mot överordnade som organisationen Svenska kyrkan i sig.

Denna lojalitet betingas av att man gått in i en tjänst inom kyrkan. I KG Lindelöws utredning tas på sidan 25 frågan om illojalitet upp och under hänvisning till domar i arbetsdomstolen menar utredaren att bl a illojalitet skulle kunna vara en saklig grund för uppsägning. Stiftsstyrelsen noterar att lojalitet mot arbetsgivaren betraktas såsom självklar såväl inom den offentliga sektorn som den privata. Lojalitet utåt är en förutsättning för att ett arbete ska kunna drivas framåt medan illojalitet leder till ett destruktivt arbete, enligt stiftsstyrelsens mening. Tillämpat på präster kan illojalitet t ex leda till negativa effekter i sammanhållningen i ett arbetslag. En form av lojalitet ligger som en naturlig konsekvens av prästlöftena som avges vid prästvigningen.

Svenska Kyrkans Personalförbund(SKPF) menar att Kyrkoordningskommittén åtagit sig ett uppdrag som ligger utanför ramen för ärendet och har därför vänt sig till Civildepartementet med förfrågan huruvida det är aktuellt med förändring av reglerna för prästers entledigande eller skärpt tillämpning av nu gällande regler. Som bilaga till yttrandet fogas såväl SKPF:s skrivelse som Civildepartementets svar. I det sistnämnda sägs att det betänkande som gått ut på remiss är resultat av en inomkyrklig utredning och att det inte pågår något arbete inom departementet som rör reglerna om prästers entledigande m.m.

Utifrån det svar SKPF har fått från Civildepartementet lämnar förbundet inga synpunkter på avsnittet om prästers lojalitet.

Hänsyn till prästernas utkomstmöjlighet

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Strängnäs stift delar kommitténs uppfattning att det är nödvändigt för kyrkan som arbetsgivare att agera utifrån verksamhetens bästa. Att vid en prövning om uppsägning särskild hänsyn skall tas till en prästs framtida utkomstmöjligheter på annat sätt än som gäller för andra personalkategorier torde inte kunna hävdas sedan utvecklingen nu lett till att prästernas löne- och anställningsvillkor regleras enligt samma normer som på arbetsmarknaden i övrigt. Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Skara stift samt domkapitlet i Göteborg framför likartade synpunkter. Karlstads domkapitel anger däremot, att kyrkans organ bör visa särskild hänsyn till en prästs framtida utkomstmöjligheter i de fall som behandlas i betänkandet. Motivet härför är det speciella förhållandet mellan ämbete och tjänst, vilket innefattar ett livslångt uppdrag och där det inte finns andra "avnämare" än Svenska kyrkan. Likartade synpunkter framför stiftsstyrelsen i Härnösands stift.

Linköpings stiftsstyrelse menar att det i promemorians punkt 5 finns ett synsätt som måhända är främmande för kyrkan.

Det är viktigt att vi som kyrka även kan ta hänsyn och skäl, i dylika frågor, som också bygger på medmänsklighet och rent personliga överväganden. Det kan inte alltid vid sakliga skäl vara rimligt att säga upp vederbörande.

SKPF vänder sig bestämt mot Kyrkoordningskommitténs konstaterande i punkt 5, att det "alltid är rimligt att säga upp vederbörande" om det finns saklig grund för uppsägning.

Vi finner det tvärt om självklart att alla här nämnda möjligheter först bör prövas. Vi reagerar också mot att kommittén, tydligen för att freda sitt samvete, konstaterar att "det i samhället finns ett socialt skyddsnät som får ställa upp om det behövs". Detta skyddsnät torde i yttersta led vara socialbidrag. Kommittén har, synes det oss, inte besinnat att den biskop som prästvigt den felande och hela arbetsledningen för präster har ett ansvar, bl.a. genom att ha gjort sig skyldiga till vad som brukar kallas culpa in eligendo, vårdslöshet vid urval. Att stjälpa över kyrkans olösta problem på det borgerliga samhället såsom en nästan självklar åtgärd synes oss vara kyrkan ovärdigt.

Tjänstebetyg och behörighetsförklaring

Domkapitlet i Göteborg tar upp frågor om tjänstgöringsbetyg och behörighet och konstaterar att krav kan ställas på tjänstgöringsbetyg även om detta inte är författningsreglerat.

Frågan om utformningen av tjänstgöringsbetyget har flera gånger på dom kapitelskonferensernas tid varit aktualiserad, men frågan har fallit, utan att någon ändring egentligen genomförts, varför det som kommittén framhållit är ett trubbigt instrument. Domkapitlet ser inte något hinder, att såsom i betänkandet (s 40) föreslagits, tjänstgöringsbetygen anpassas till arbetsmarknaden i övrigt. Lämpligen bör de kriterier som tas med i betygen vara lika i samtliga stift. Betyg över de viktigaste färdigheterna och egenskaperna är en betydligt rättssäkrare grund att stå på, att kompletteras med upplysningar, som skall återfinnas i tjänsteanteckningar i akten (se JO) än enbart muntligen erhållna uppgifter. Frågan bör lämpligen efter utredning behandlas på domkapitelskonferens.

Även domkapitlet och stiftsstyrelsen i Skara stift menar, att ett återinförande av den allmänna lämpligheten som behörighetsgrund enligt kommitténs förslag skulle underlätta när det gäller uppsagda präster och i de fall avgångsverderlag betalats samt även i vissa andra fall. Svårigheten är även här att hitta tillräckligt objektiva kriterier för denna bedömning så att rättssäkerheten inte äventyras.

Även Luleå domkapitel anser att det behöver finnas en behörighetsprövning som inte endast är av formell natur utan även innefattar en prövning av den allmänna lämpligheten. Domkapitlet bör kunna obehörighetsförklara den som är allmänt olämplig för en tjänst. Luleå domkapitel behandlar frågan om tjänstgöringsbetyg med hänsyn till präster som söker tjänst i ett nytt stift.

Sedan krav på tjänstgöringsbetyg vid sökande av tjänst tagits bort ur lagstiftningen måste domkapitel och kyrkoråd/tillsättningsnämnd på annat sätt söka bilda sig en uppfattning om sökandens lämplighet för den aktuella tjänsten. Svårigheten att få fram relevanta upplysningar om sökanden medför ibland att det nya stiftet och det nya pastoratet får överta en präst med olösta problem. Möjligheten att bli av med besvärliga personalärenden ökar heller knappast benägenheten att lämna objektiva upplysningar.

Stiftsstyrelsen i Linköpings stift menar att det skulle vara ett framsteg om domkapitlet kunde obehörighetsförklara av materiella skäl.

Stiftsstyrelsen i Växjö stift anser det angeläget att domkapitlen ges samma möjlighet såsom före 1989 att behörighetsprövningen även innefattar en prövning av lämpligheten och att sålunda i de fall man bedömer en präst vara olämplig man också ska kunna obehörighetsförklara denne till viss tjänst.

Övrigt

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Uppsala stift anser i princip att samma regler för upp sägning bör gälla för innehavare av prästtjänster som för anställda på arbetsmarknaden i övrigt. Domkapitlet ansluter sig till utredningsmannens slutsatser att nuvarande regel system i stort är tillfyllest men kan användas mer effektivt. Några nya institutionaliserade former behöver inte tillskapas.

Stiftsstyrelsen i Visby stift framhåller, att när en kyrkoherde inte fungerar tillfreds ställande är frågan om arbetsgivaransvaret mycket viktig.

Således måste arbetsgivaren betänka sin egen delaktighet i en kyrkoherdes misslyckande och inte som ofta sker lägga tyngdpunkten på individen. Introduktionsprocessen är här av största betydelse för att "stämma i bäcken". Den bör förberedas av kontraktsprosten och kyrkorådets presidium så att den dubbla (gemensamma) ansvarslinjen blir tydliggjord.

Halmstads kyrkliga samfällighet anser att genomgången utbildning i arbetsmiljö- och arbetsledningsfrågor bör vara ett obligatoriskt krav för präst att erhålla en kyrkoherdetjänst.

Bilaga 4

Prästtjänstutredningens förslag till ändringar i kyrkolagen (1992:300)

Härigenom föreskrivs i fråga om kyrkolagen (1992:300)

dels att 33 kap. 5, 10-13, 15 och 16 paragraferna samt 45 kap. 2, 14, 15 och 29-31 paragraferna skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 33 kap. 10 paragrafen skall ha följande ändrade lydelse,

dels att rubriken närmast före 33 kap. 12 paragrafen skall utgå.

[Visa som bild]

Nuvarande lydelse:

Förslagets lydelse

Bilaga 5

Sammanställning av remissyttranden över Utredning om vissa frågor rörande prästtjänster m.m.

1 Inkomna yttranden

Efter remiss har yttranden inkommit från följande:

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund

Svenska kyrkans personalförbund

Uppsala domkapitel

Linköpings domkapitel

Skara domkapitel

Strängnäs domkapitel

Västerås domkapitel

Växjö domkapitel

Lunds domkapitel

Göteborgs domkapitel

Karlstads domkapitel

Härnösands domkapitel

Luleå domkapitel

Stockholms domkapitel

Stiftsstyrelsen i Linköpings stift

Stiftsstyrelsen i Skara stift

Stiftsstyrelsen i Strängnäs stift

Stiftsstyrelsen i Västerås stift

Stiftsstyrelsen i Växjö stift

Stiftsstyrelsen i Lunds stift

Stiftsstyrelsen i Härnösands stift

Stiftsstyrelsen i Visby stift

Svenska kyrkans utbildningsnämnd

2 Remissinstansernas synpunkter

Övergripande och sammanfattande synpunkter

Svenska kyrkans personalförbund tillstyrker utredningens överväganden rörande prästtillsättningarna.

Domkapitlet i Uppsala är i huvudsak positiv till utredningen och anser att den är mycket angelägen för stiften inte minst då försämrad ekonomi nu kräver en mycket noggrann rekrytering.

Domkapitlet i Linköping har inget att erinra mot förslagen i utredningen.

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Skara stift instämmer i att det finns ett behov av utför liga anvisningar samt bejakar också behovet av utbildning för kyrkoråd och tillsättningsnämnder i handläggningen av tillsättningsärenden. Även domkapitlet i Göteborg delar uppfattningen att det skulle vara till stor hjälp med centrala anvisningar och menar att dessa bör utarbetas centralt.

Domkapitlet i Strängnäs saknar i utredningen en grundläggande diskussion om spänningsfältet mellan församlingen inflytande över tillsättningar av prästtjänster och domkapitlets ansvar för prästernas ämbetsförvaltning och rättsliga arbetsgivaransvar. I yttrandet diskuteras möjligheterna med en ordning som skulle innebära att samtliga tillsättningar gjordes av domkapitlet. Detta skulle underlätta personalplanering och rehabiliteringsansvar, öka flexibilteten och ge domkapitlet möjligheter att agera snabbare vid eventuella problem i en prästs arbete. Församlingarnas inflytande skulle kunna garanteras genom att obligatoriska kravprofiler upprättades vid annonseringen av lediga tjänster. Kravprofilerna skulle focusera arbetet och inte personliga egenskaper.

Domkapitlet i Västerås tillstyrker de av utredningen föreslagna förändringarna.

Domkapitlet i Växjö instämmer i huvudsak i utredningens förslag.

Domkapitlet i Lund tillstyrker de föreslagna ändringarna i deras helhet. Domkapitlet föreslår dessutom att kyrkolagen ändras så, att kontraktsprosten adjungeras till kyrkoråd/tillsättningsnämnd vid tillsättning av ny kyrkoherde, att långtidsvikariat tillsätts på samma sätt som ifrågavarande tjänst och korttidsvikariat av domkapitlet med möjlighet till delegation till kontraktsprost samt att domkapitlet blir den beslutande myndigheten på stiftsnivå vid förflyttningar. Stiftsstyrelsen i Lunds stift tillstyrker i huvudsak utredningens förslag med samma kompletteringar som domkapitlet.

Domkapitlet i Karlstad konstaterar att utredningen inte lägger fram några mer omfattande förändringsförslag i sak, utan att det främst rör sig om en utveckling och förtydligande av rådande förhållanden. Domkapitlet ser positivt på att vissa utredningsförslag innefattar ett ökat ansvar för stiftsnivå i prästtillsättningsärenden.

Domkapitlet i Härnösand ansluter sig på alla punkter till beredningens förslag.

Stiftsstyrelsen i Strängnäs stift konstaterar att utredningens förslag inte innebär att några grundläggande principer för tillsättande av prästtjänster ändras. "Så hade kunnat bli fallet om utredningen även innefattat frågan om tillsättningsmyndigheter på stiftsnivå. Stiftsstyrelsen instämmer i utredningens uppfattning att den nuvarande uppdelningen är orationell och önskar att denna fråga också blir föremål för utredning".

Stiftsstyrelsen i Västerås stift finner det allmänt vara angeläget med en översyn av förfarandet vid tillsättning av präst- och biskopstjänster. Stiftsstyrelsen delar utredningens överväganden överlag men vill på vissa punkter anföra synpunkter på förslagen till ändringar i kyrkolagen .

Stiftsstyrelsen i Visby instämmer i allt väsentligt i utredningens överväganden. Stiftsstyrelsen betonar särskilt betydelsen av det förberedande arbetet och framhåller att formuleringen av en "sökprofil" innan en prästtjänst kungörs är central.

2.1 Utredningens överväganden rörande prästtillsättningarna

Ledigkungörande och sökprofil

Pastoratsförbundet tillstyrker förslaget att en sökprofil formuleras inför ledigkungörande av en prästtjänst. "Pastoratet skall ha rätt att anlita därtill utsedd handläggare på stiftskansliet som biträde vid formulering av lämplig sökprofil."

Domkapitlet i Uppsala ser församlingens arbete med sökprofil som mycket angelägen och understryker vikten av att det i tid finns en sådan tillgänglig hos domkapitlet för intresserade sökande.

Förslaget om sökprofil tillstyrks av Göteborgs domkapitel, som dock menar att det verkar orealistiskt att en tjänsteman på stiftsplanet skulle ha tid att biträda vid utarbetandet av sökprofilen.

Domkapitlets yttrande vid första- och andragångstillsättningar

Domkapitlet i Uppsala anser att domkapitlets yttrande bör vara så fylligt som möjligt men där bör inte finnas några negativa persondata från referenter.

Tillsättningsbeslutet

Pastoratsförbundet framhåller, utifrån vad som anges om lämplig sökprofil, vikten av utredningens konstaterande att ingen arbetsgivare är tvingad att tillsätta en tjänst med någon man inte vill ha. Förbundsstyrelsen tillstyrker en ändring av kyrkolagen 33:16 med innebörden att det klart framgår att kyrkorådet får tillsätta tjänsten om det finns en eller flera behöriga sökande eller begära hos domkapitlet att tjänsten kungörs ledig igen om inte särskilda skäl talar häremot. Det bör inte finnas någon begränsning av antalet kungörelsetillfällen. Likartade synpunkter framförs av domkapitlet och stiftsstyrelsen i Skara stift.

Kyrkoherdens medverkan vid tillsättande av ny kyrkoherde

Pastoratsförbundet avstyrker förslaget att kyrkoherden inte skall delta i beslutet när ny kyrkoherde tillsätts. Man menar att det inte finns sakliga skäl för en sådan ordning och att det skulle kunna leda vidare till resonemang om motsvarande begränsning i andra ärenden.

Svenska kyrkans personalförbund anser att en avgående kyrkoherde inte skall delta i de slutliga besluten inför val av efterträdare, men han/hon skall ha möjlighet att framföra sina synpunkter. Likartade synpunkter framförs av domkapitlen i Uppsala och Stockholm. Även domkapitlet i Skara delar denna syn och framhåller därtill att särskilt kontraktsprostens medverkan bör beaktas. Förslaget tillstyrks även av stiftsstyrelserna i Skara, Växjö och Visby stift. Detsamma gäller stiftsstyrelsen i Härnösands stift som därtill uttrycker sin tveksamhet om kyrkoherden ens ska delta i överläggningar i tillsättningsnämnden.

Domkapitlet i Strängnäs avstyrker förslaget om att kyrkoherden skall kunna delta i överläggningen men ej besluten i tillsättningsnämnden med hänvisning till att det reella inflytandet inte bara handlar om beslutanderätten och att det synes optimistiskt att genom lagstiftning komma till rätta med bristande omdöme. Även domkapitlet i Växjö ifrågasätter om det har så stor betydelse för beslutet om den avgående kyrkoherden utövar sin rösträtt eller endast deltar i överläggningarna. Domkapitlet instämmer i det olämpliga i att en avgående kyrkoherde "utser sin efterträdare. Likartade synpunkter framförs av domkapitlet i Göteborg, som framhåller angelägenheten av teologisk kunskap vid tillsättningen och avstyrker den föreslagna ändringen i kyrkolagen men gärna ser att kontraktsprosten inträder i kyrkoherdens ställe vid tillsättande av ny kyrkoherde. Även domkapitlen i Karlstad och Luleå samt stiftsstyrelserna i Strängnäs och Västerås stift avstyrker den föreslagna förändringen.

Stiftsstyrelsen i Linköpings stift ansluter sig vid en samlad bedömning till utredningens förslag.

Tredjegångstillsättning av komministertjänst

Pastoratsförbundet avstyrker förslaget att domkapitlet skall tillsätta komminister var tredje gång då detta skulle innebära ett steg tillbaka vad avser decentralisering av beslutsfattandet.

Svenska kyrkans personalförbund hälsar med tillfredsställelse förslaget att domkapitlet skall utse kyrkoherde var tredje gång. "Domkapitlen har ett övergripande ansvar för församlingsverksamheten och när personalproblem uppstår kan det ibland vara nödvändigt att ha olika medel till sitt förfogande för att reda ut dessa problem." Möjligheten att tillsätta komministertjänster var tredje gång kan vara ett sådant medel.

Domkapitlen i Uppsala, Växjö, Göteborg, Karlstad, Luleå och Stockholm samt stiftsstyrelserna i Linköpings, Växjö, Härnösands och Visby stift stöder utredningens förslag att domkapitlet skall vara tillsättningsmyndighet var tredje gång en komminstertjänst skall tillsättas.

Domkapitlet i Linköping ser inte förslaget om tredjegångstillsättningar av komminister som något angeläget för Linköpings stift.

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Skara stift avstyrker förslaget om att domkapitlet skall tillsätta komministrar var tredje gång. Det finns inte samma skäl för detta som för tredjegångstillsättningar av kyrkoherdar och en förändring skulle kunna upplevas som en "omyndigförklaring" av pastoraten och få negativa återverkningar för samspelet med stiftskansliet.

Domkapitlet i Strängnäs hänvisar till sitt förslag att domkapitlet skall tillsätta samtliga tjänster . Ett problem med tredjegångstillsättningar är att det finns en oro och ibland misstro som tar sig uttryck i frågan, vad skall dom skicka på oss nu? "Ett förtroendefullt samarbete mellan pastorat och domkapitel utifrån sakliga kravprofiler och tillgänglig personell resurs skulle möjliggöra en strategisk planering av prästbemanningen i stiftet."

Stiftsstyrelserna i Strängnäs och Västerås stift avstyrker förslaget om tredje gångstillsättningar av komministertjänster. Stiftsstyrelsen i Västerås menar att det inte heller skall ske några tredjegångstillsättningar av kyrkoherdar av domkapitlen.

Tillsättningsnämnder

Pastoratsförbundet tillstyrker förslaget att pastoratets kyrkoråd kan utgöra tillsättningsnämnd, om församlingarna är överens därom och varje församling i pastoratet är företrädd av minst en ledamot i kyrkorådet.

Domkapitlet i Linköping tillstyrker varmt förslaget om tillsättningsnämnd.

Domkapitlet i Skara tillstyrker förslaget att pastoratskyrkoråden i så stor utsträckning som möjligt handhar de tillsättningar som tillkommer pastoratet och menar att om någon församling saknar representation i pastoratskyrkorådet borde det vara möjligt att just i tillsättningsärenden adjungera ytterligare ledamöter och ge samtliga ledamöter rösträtt i tillsättningsärendet.

Domkapitlet i Strängnäs anser att systemet med tillsättningsnämnder fungerar väl och därför behövs inte den föreslagna ändringen. Stiftsstyrelsen i Strängnäs stift föredrar att det inte blir någon ändring på denna punkt.

Domkapitlet i Växjö tillstyrker utredningens förslag och påpekar att det inte är unikt att det finns tre olika organ i ett pastorat som tillsätter tjänster; tillsättningsnämnd, pastoratskyrkoråd och kyrkogårdsnämnd. "Det är angeläget att sträva efter att det blir ett enda organ, som tillsätter alla tjänster i ett pastorat." Förslaget tillstyrks även av domkapitlen i Göteborg, Karlstad, Luleå och Stockholm samt stiftsstyrelserna i Linköpings, Skara och Visby stift.

Tillsättningsmyndigheter på stiftsnivå

Pastoratsförbundet tillstyrker att förslag till förenklad organisation på stiftsplanet utarbetas då nuvarande fördelning av ansvar mellan domkapitlet och stiftsstyrelse i vissa delar är svårförståelig och byråkratisk. Likartade synpunkter framförs av domkapitlet och stiftsstyrelsen i Skara stift som föreslår fortsatt utredning på detta område.

Domkapitlet i Uppsala föreslår att en och samma instans, domkapitlet, även tillsätter vikariat på prästtjänster. Likartade synpunkter framförs av domkapitlet i Linköping, som menar att nuvarande ordning med två tillsättningsmyndigheter på stiftsnivån är klart orationell.

Domkapitlet i Västerås anser inte att det är rimligt att så många organ skall kunna betraktas om arbetsgivare i olika situationer. "Domkapitlet måste framträda som arbetsgivare (tillsammans med kyrkorådet) för pastoratsprästerna i större grad än i dag." Domkapitlet bör vara tillsättningsmyndighet och även besluta om utövande av annan prästtjänst. Domkapitlets möjligheter att utöva sitt arbetsmiljöansvar för stiftets präster är mycket begränsat när domkapitlet inte förfogar över möjligheten att förändra arbetssituationen.

Domkapitlet i Göteborg anser att domkapitlet som prästernas huvudarbetsgivare bör kunna besluta om förordnande vid både långtids- och korttidsvikariat, förflyttning, tjänstledigheter och semestrar. Handläggningen enligt dagens förfarande innebär stor byråkrati. Även domkapitlen i Karlstad och Luleå understryker att domkapitlet som prästernas huvudsakliga arbetsgivare bör ha ett samlat ansvar för de personalfrågor som tas upp i utredningen på denna punkt.

2.2 Vissa behörighetsfrågor

Krav på arbetsledarutbildning för behörighet till kyrkoherdetjänst

Pastoratsförbundet instämmer i utredningens synpunkter på behovet av ledar skapsutbildning. I dagsläget anses motiveringen för att en sådan utbildning inte skall vara ett absolut krav vara relevant men det bör bli ett behörighetskrav snarast möjligt. En plan på förslagsvis tre år för genomförande av arbetsledarutbildning bör upprättas och efter denna övergångstid skall arbetsledarutbildning bli behörighetskrav till kyrkoherdetjänst. Det är angeläget att även komminister med distriktsansvar ges arbetsledarutbildning. Förbundsstyrelsen delar utredningens syn att förberedande chefsutbildningen finansieras så centralt som möjligt medan pastoratet bekostar utbildningen för en utnämnd kyrkoherde.

Svensk kyrkans personalförbund anser att det är mycket viktigt med arbetsledarutbildning och att sådan utbildning borde genomgås av samtliga präster på ett tidigt stadium i deras yrkesverksamma bild så att kunskapen finns när de söker kyrkoherdetjänster. På sikt bör arbetsledarutbildning bli behörighetskrav för kyrkoherdetjänst.

Domkapitlet i Uppsala anser att man på sikt bör kunna ställa kravet att den som söker kyrkoherdetjänst har genomgått en förberedande arbetsledarutbildning.

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Skara stift delar utredningens bedömning att det är svårt att utöka de formella behörighetskraven med krav på viss genomgången kurs. En specifik arbetsledarutbildning utgör inte meritvärdet utan ett flertal lämpliga utbildningar och kombinationer samt egna personliga egenskaper. Beträffande finansieringen finner domkapitlet att grundtanken med en så central finansiering som möjligt är den riktiga.

Domkapitlet i Göteborg understryker det stora behovet av en förberedande chefs- och ledarskapsutbildning. Krav på arbetsledarutbildning för behörighet till kyrkoherdetjänst bör införas. De svårigheter som kan bli följden av införande av nya behörighetskrav kan lösas genom möjligheten att när särskilda skäl finns bevilja dispens från kravet att ha genomgått just kyrkans arbetsledarutbildning. Domkapitlet understryker värdet av en för hela kyrkan gemensam kursplan och instämmer vad som i utredningen sägs om finansiering.

Domkapitlet i Karlstad anser att allmänt formella krav på behörighet i de frågor som tas upp i utredningen inte bör ställas upp. De särskilda krav som bör ställas på en prästtjänst bör avgöras från fall till fall med hänsyn till omständigheterna i det konkreta ärendet och efter lokala förhållanden. Domkapitlet instämmer i bedömningen att alla präster på ett tidigt stadium i sitt yrkesliv borde genomgå utbildning av det slag som Svenska kyrkans utbildningsnämnd genomfört som pilotprojekt.

Domkapitlet i Luleå understryker vikten av arbetsledarutbildning och biträder samtidigt utredningens uppfattning att det inte skall införas ett direkt behörighetskrav. Det är bättre att domkapitlet i sitt yttrande lyfter farm meritvärdet av en arbetsledarutbildning.

Domkapitlet i Stockholm delar utredningens syn på arbetsledarutbildningen. Detsamma gäller i huvudsak stiftsstyrelserna i Västerås, Härnösands och Visby stift.

Svenska kyrkans utbildningsnämnd menar att frågorna om arbetsledarskap behöver tas upp i flera steg under en prästs utbildning och tjänst. Att vara arbetsledare kräver både god kännedom om vissa administrativa och arbetsrättsliga regler samt en utbildning och personlig bearbetning av chefsroll och ledarskap i hela dess vidd. Tyngdpunkten i ett utbildningsprogram bör enligt Utbildningsnämnden ligga i det som i nämndens utvecklingsprojekt kallats Förberedande chefs- och ledarskapsutbildning. Nämnden tillstyrker att detta program läggs till grund för en reguljär sådan utbildning i stiften. Stiftens roll som anordnare av utbildningen betonas i yttrandet. Nämnden delar bedömningen att genomgången förberedande chefs- och ledarskapsutbildning inte kan göras till ett absolut behörighetskrav men den bör tillmätas avgörande betydelse vid meritvärdering. Utbildningsnämnden finner utredningsformulering i finansieringsfrågan "så centralt som möjligt" något dunkel men menar att i den mån det kan hävdas att Svenska kyrkan ser utbildningen som angelägen bör stöd utgå ur kyrkofonden. En satsning bör göras internt inom kyrkan på utbildning av utbildare, bl.a. i syfte att minska kostnaderna för externa konsulter.

Normer för tvåspråkighet

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Skara delar utredningens uppfattning att fasta be hörighetskrav på detta område ej bör komma ifråga. Betydelsen av tvåspråkighet värderas bäst lokalt. Övriga domkapitel som berört frågan instämmer också i utredningens bedömning.

2.3 Utvärdering av biskopsvalen

Pastoratsförbundet tillstyrker de av utredningen föreslagna förtydligandena vad avser val av biskop.

Svenska kyrkans personalförbund delar utredningens tankar om ett enkelt informationsblad om biskopsval som bör tillställas samtliga röstande. Detta bör produceras centralt.

Domkapitlet i Uppsala biträder utredningens förslag om lagändringar i kyrkolagen 45 kap.

Domkapitlet och stiftsstyrelsen i Skara stift tillstyrker de olika förslagen till för tydliganden (sid. 25) i bestämmelserna rörande biskopsval. Detsamma gör stiftsstyrelserna i Växjö och Härnösands stift.

Domkapitlet i Strängnäs tillstyrker ändringen i KyL 45 kap. 2 paragrafen 1. Beträffande den föreslagna ändring i samma kapitel 14 paragrafen sägs att tillägget "av biskopen utsedd ersättare" bör ändras till av domkapitlet utsedd. Om biskop i tjänst avlider kan ersättare till kontraktsprost bara utses av domkapitlet. Förslaget att en ledamot i domkapitlet eller stiftsstyrelsen av biskopen kan få tillstånd att delta i valet i ett kontrakt om det finns särskilda skäl avstyrks, "då det är viktigt markera att ledamot av domkapitel och stiftsstyrelse ingår i stiftsledningen". Detta förslag avvisas också av Domkapitlet i Karlstad. Domkapitlet i Strängnäs avvisar vidare bestämt förslaget att regeringen efter ett överklagande skall få bestämma hur man skall förfara med biskopsvalet och det upprättade förslaget. Någon annan möjlighet för regeringen att påverka biskopsvalet än genom att utnämna en av de tre som erhållit flest röster bör inte finnas. Bestämmelserna om överklagande av elektorsvalet bör kunna utformas så enkelt att ett överklagande kan avgöras av domkapitlet med kammarrätten som nästa instans. "Bestämmelserna bör innebära att ett nytt val skall hållas, om felaktighet begåtts vid elektorsvalet och felet kan ha påverkat ordningen mellan dem som vid valet placerats på tredje och fjärde plats."