§ 45 Kyrkans tvåtusenårsjubileum 2033

KRISTINA SANDSTRÖM:
Herr ordförande! Jag talar alltså för utskottet och yrkar bifall till utskottets betänkande. Det handlar om kyrkans tvåtusenårsjubileum 2033, och motion 2011:96 föreslår att det ska tillsättas en bred arbetsgrupp för att planera, organisera och initiera arbetet med att förbereda firandet 2033 i Svenska kyrkan och i den världsvida kyrkan. Motionen är mycket lik en motion som kom upp i kyrkomötet 2008, det är alltså bara tre år sedan, och det är samma motionär som har skrivit den. Det är självklart att vi ska uppmärksamma tvåtusenårsjubileet och att firandet ska planeras noga. Vi menar dock i utskottet att det är för tidigt att göra detta, att det bör räcka med att man tar tag i det ungefär en tioårsperiod innan firandet ska gå av stapeln. Vi påpekar också att firandet bör vara ekumeniskt, så att det manifesteras i hela den världsvida kyrkan. Då ska man också passa på att ta reda på hur andra kyrkor tänker fira, om och när och på vilket sätt, så att man kan samordna insatserna och firandet. Vi tror också att om man väntar något med förberedelserna, håller man också entusiasmen för firandet.
Bifall till utskottets betänkande.

FREDRIK SIDENVALL:
Herr ordförande! När man kör in till staden Göteborg nu finns det stora skyltar om att man förbereder fyrahundraårsminnet av stadens grundande 1621, och det är tio år i förväg. Om man då, kanske bland annat som stockholmare, gör den reflektionen att man jämför betydelsen av staden Göteborgs grundande med grundandet av det nya Jerusalem, den världsvida kristna kyrkan, så tycker jag att den här ökade tiden skulle kunna vara motiverad. Det kan kanske vara löjligt att vara ute i så god tid, men det viktiga här är ju inte själva det året i första hand utan alla de processer som kan sättas i gång i vår kyrka som under så många år har arbetat med olika typer av strukturfrågor - vi kommer ihåg ärkebiskop Hammar som talade om sola structura - och istället få fokusera på de verkliga kärnfrågorna, det som just kan på nytt föda den där pionjärfasen med brinnande hjärtan där vi får uppleva detta som det står om i Sakarja 12:10:
Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta en nådens och bönens ande, så att de ser upp till mig, och ser vem de har genomborrat.
Det är på något sätt där kyrkans position finns, inte att se på sig själv, att fokusera på sig själv, utan på den Herre i vilken all Guds kärlek ligger laddad som i en matematisk punkt. Se upp till honom i längtan och bön, i tillbedjan, i lovsång och mottagande av en nåd till salighet. Jag är övertygad om att det runt om i vår kyrka, i våra församlingar, inte bara kan föda en ny glädje och en ny mening i vår heliga kallelse att vara Kristi kyrka utan också medföra en fördjupad enhet oss emellan. När vi fokuserar på Kristus, på vad han är och vad han har gjort för oss, då kommer vi också närmare varandra.
Jag tyckte att det fanns något nästan magiskt i detta, år 2011 är det 22 år kvar till 2033. Förstår ni det här? Jag känner mig väldigt glad och tacksam över att utskottet har behandlat det här så välvilligt. Nu talas det om att det är med självklarheter som ska genomföras i sinom tid, och jag låter mig nöjas med detta under den här mandatperioden. Jag har ju många mandatperioden kvar kanske, om Gud så vill, att återkomma i ärendet. Jag har inget eget yrkande.