Förslag till kyrkomötesbeslut
Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att i Lutherska världsförbundet ta upp frågan om möjligheten att införa kloster i de lutherska kyrkorna.

Motivering
När reformatorerna avskaffade klosterväsendet fanns det goda skäl för det. Några av dessa skäl kan nog anses vara giltiga för den lutherska kyrkan också idag. I den Augsburgska bekännelsen, som finns med i Svenska kyrkans bekännelser, ges fyra skäl till varför klosterväsendet avskaffades:
• att munklivet som sådant gav syndernas förlåtelse
• att lydnaden, fattigdomen och celibatet i sig gav evigt liv
• att löftet om kyskhet inte handlade om ett löfte utan var ett tvång
• att det i klostren förekom gudstjänstformer som inte stämde med evangeliet, bl.a. mässa för döda och helgondyrkan.
Det man däremot inte var emot var klosterlivet som det från början var tänkt att vara. En möjlighet till meditation och bön, en möjlighet att få dra sig tillbaka för en tid och en möjlighet att leva sitt liv i bön. Det man var emot var den förvanskning som skett av klosterväsendet och införandet av ordningar och teologiska principer som, man menade, stred mot Guds Ord och Jesu lära. Det var de tolkningar som den katolska kyrkans läromästare gjorde av klosterväsendet som gjorde att dessa, enligt Augsburgska bekännelsens apologi, ”mena, att den evangeliska fullkomligheten består i iakttagandet av människostadgar”.
Men även om det var nödvändigt att lägga ner klosterväsendet då, betyder inte det att allt som fanns med i klosterlivet var något som reformatorerna ansåg vara fel. Mycket var det, men inte allt. En del av klosterväsendet betraktade man som adiafora, något som man kunde ha eller inte ha. Man menade vidare att klosterväsendet inte spelade roll för den personliga frälsningen eller möjligheten till syndernas förlåtelse.
En av de sakerna som var goda och som nog får räknas som det egentliga skälet till klosterlivet är bönen. Idag kan vi se klosterväsendet mer som bönecentra. Möjligheten att kunna dra sig tillbaka en tid för meditation och återhämtning är något som är väldigt viktigt idag. Behovet av retreater, meditation och bön ökar. Det här är växande behov som vi borde kunna ta vara på ännu bättre i våra lutherska kyrkor. Det borde finnas fler platser i de lutherska kyrkorna med möjligheter till regelbundet, reglerat böneliv och möjligheter till meditationer och retreater.
Det borde kunna skapas fler platser där människor kan få möjlighet att ägna sina liv, om de så önskar, åt bön och meditation som t.ex. kommuniteten i Taizé. Det borde finnas fler platser där människor, som där lever i bön och meditation, kan hjälpa andra att få tillfällig återhämtning i sina liv. Där företag och organisationer kan skicka medarbetare för retreater och återhämtning för att undvika utbrändhet och ge möjligheter för människor att komma tillbaka i välmående och arbete.
Det finns redan platser och kloster i den lutherska kyrkan som kan erbjuda detta, även om de inte är så många. I Sverige finns det idag ca tio kommuniteter som har någon form av koppling till Svenska kyrkan. 1990 gjorde biskoparna ett uttalande om kommuniteter och kloster:
I många evangeliska kyrkor i olika länder har människor, som vigt sina liv åt Kristus, känt en kallelse att leva i förpliktande gemenskap. De har bildat kommuniteter och kloster, som många gånger blivit till stor välsignelse för det andliga livets fördjupning, det kristna tjänandets förnyelse och som tecken för kyrkans synliga enhet.
Inom Svenska kyrkan finns några kommuniteter av olika tradition. De har betytt mycket som uttryck för kyrkans fromhet och tjänst bland utsatta grupper i samhället. Biskoparna uttrycker sin glädje över detta och vill utveckla relationen mellan stift och kommuniteter.
Ett liv i förpliktande gemenskap är en autentisk livsform och ett levande vittnesbörd i en evangelisk kyrka. Att bära fram sitt liv i utgivande tjänst, lovsång och bön är en kallelse för var och en som döps till Kristus. Människor, som tillsammans söker fullgöra denna kallelse inom ramen för en gemensam regel, kan – med Guds nåd – tjäna som förebilder i lydnad och tro. Men de får också mer än andra erfara sin egen otillräcklighet och bära kyrkosplittringens smärta.
I vår längtan efter kyrkans förnyelse genom den Helige Ande ber vi att
Gud som kallar människor till ett liv värdigt Kristi
evangelium, skall bevara dem i kärlek och trofasthet, så att
Gud blir ärad och kyrkan blir en förgård till Guds rike.
(Biskopsmötet 1990-01-17)
Vi, som lutherska kyrkor i världen, borde kunna erbjuda olika former av klosterfunktion där bönen kan vara central och viktig för våra kyrkor, men också erbjudandet av retreater och meditationer skulle kunna bli en viktig del. Genom det här skulle också kyrkans hjälp i samhället bli en angelägen och viktig del.
Det här är frågor som jag anser att vi i alla fall borde ställa oss och ta upp till samtal i vårt lutherska världssamfund. På något sätt borde det därmed kunna bli möjligt att åter införa ett klosterväsende som stämmer med en evangelisk-luthersk bekännelse. Behovet av ett evangeliskt-lutherskt klosterväsende borde idag vara stort. Därför menar jag att kyrkomötet ska besluta att uppdra till kyrkostyrelsen att i Lutherska världsförbundet ta upp frågan om möjligheten att införa kloster i de lutherska kyrkorna.

Träslövsläge den 13 juli 2011