Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötetbeslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att ta fram en ordning som ger tjänstgörande biskopar rösträtt i Kyrkomötet.

Motivering

Frågan om biskoparnas ställning i Kyrkomötetvar en av de viktigaste utgångs­punkterna när Kyrkostyrelsen tog initiativ till Demokratiutredningen.

Frågan har varit aktuell ända sedan kyrkomötesreformen 1982. Biskoparna förlorade då sin rösträtt i Kyrkomötet samtidigt som den gemensamma ansvars­linjen bibehölls och Svenska kyrkans identitet som episkopal kyrkostruktur låg fast.

Jag anser att Kyrkostyrelsens förslag när det gäller att värna om ämbetslinjens möjligheter att ta sitt ansvar för det andliga ledarskapet i kyrkan inte är till­räckligt långtgående för att avföra frågan från dagordningen.

Jag stödjer de remissinstanser som med anledning av Demokratiutredningens frågor pekat på att rösträtten för biskoparna i Kyrkomötetföljer av Svenska kyrkans identitet som episkopal kyrkobildning. Biskoparnas rösträtt avskaffades 1982 i samband med att det nya valsystemet öppnade den teoretiska möjligheten att biskoparna skulle kunna bli nominerade och valda på samma villkor som alla andra. ”Det förväntades att såväl biskopar som präster skulle komma att väljas till ledamöter även om det inte fanns några särskilda platser reserverade.”

Före 1982 hade ämbetslinjen, inklusive biskoparna, 40 % av rösterna i Kyrkomötet. De förtroendevalda hade således även före 1982 en stabil majoritet i det dåvarande till numerären betydligt mindre Kyrkomötet. Om Kyrkomötetnu 27 år senare, skulle besluta att ge biskoparna rösträtt skulle det betyda att ämbetslinjen skulle garanteras en representation av ca 0,5 % av rösterna i Kyrkomötet. Förslaget i motionen handlar således inte om en röstmässig balansförändring mellan de två ansvarslinjerna inom Svenska kyrkan utan om behovet att lyfta fram det andliga ledarskapets villkor.

Jag accepterar inte att kravet på att biskoparna skall ges rösträtt skall ses som ”en förstärkt bromseffekt” mot förnyelse inom kyrkan. Jag anser istället att den ämbetslinje som biskoparna är satta att företräda och utveckla representerar ett annat perspektiv än det i en luthersk kyrka så viktiga lekmannaperspektivet.

Att vara andlig ledare är att ta aktiv del i berednings- och beslutsprocessen från dess början till dess slutpunkt i beslutsfattandet. Biskoparnas andliga ledaransvar kan inte reduceras till ett kollegialt ansvar i biskopsmötet utan måste med tanke på den enskilda biskopens direkta anknytning till ett specifikt stift i första hand se som ett individuellt ansvar.

I inledningen till kyrkoordningens sjunde avdelning framhålls att ”biskopens uppdrag är ett tecken på kyrkans kontinuitet genom tiderna, kyrkans enhet och universella gemenskap”. Kyrkomötetfattar beslut för Svenska kyrkan som helhet och inte endast för den nationella nivån. Det kan hävdas att Kyrkomötetsom representation för Svenska kyrkan som helhet i sin sammansättning bör spegla Svenska kyrkans episkopala struktur och samverkan mellan kyrkans ämbete och en demokratisk organisation.

I sitt yttrande över kyrkoordningsskrivelsen vid 1999 års kyrkomöte (Ln 1999:3y) konstaterade Läronämnden ”Att biskoparna inte har skyldighet att ta ställning i alla de frågor som behandlas i Kyrkomötetutgör en särskild problematik”. Den som är med och fattar beslut har ett särskilt ansvar för besluten utöver att man måste ta ställning på ena eller andra sättet när beslutet fattas. Det gäller också att föra ut, förklara och eventuellt försvara de fattade besluten. Ur denna aspekt kunde det vara en fördel för Kyrkomötetom biskoparna var ledamöter.

Biskoparna utses idag genom avgörande val i stiften. När Kyrkomötes­reformen genomfördes 1982 utsågs biskoparna av regeringen och var i den meningen att betrakta som statliga ämbetsinnehavare. Genom det sätt på vilket biskoparna utses idag har de ett starkt mandat som företrädare för sina stift i Kyrkomötet. Att ge biskoparna rösträtt är därför snarare ett uttryck för en förstärkning av demokratin inom kyrkan än en urholkning.

I betänkandet Bekännelse, gudstjänst, kyrkomöte framhålls följande:

Det skulle inte innebära någon avgörande förändring i den demo­kratiska strukturen om biskoparna även gavs rösträtt. Man såg det inte som en tillfredsställande ordning att biskoparna skulle ha ett betydande inflytande på Kyrkomötets beslut men inte behöva ta ett slutligt ansvar för besluten. Eftersom de föreslogs bli slutligt utsedda genom val och inte genom ett utnämningsförfarande på det sätt som tidigare gällt kunde biskoparna som ledamöter i Kyrkomötet ses som valda representanter för stiftet, om än på ett annat sätt än övriga ledamöter.

Att ställa kyrkans episkopala identitet och den därur härledda ämbetslinjen i motsatsförhållande mot viljan att vara demokratisk är en verklighetsbeskrivning som jag inte kan acceptera. I lagen om Svenska kyrkan anges i 2 § att Svenska kyrkan bedriver en rikstäckande verksamhet i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete. Lagstiftaren förutsätter att samverkan mellan ansvarslinjerna inom trossamfundet för ett gemensamt mål inte står i konflikt med det demokratiska uppdraget och idealet.

En bärande tanke redan vid kyrkomötets inrättande på 1860-talet var att prästernas och lekmännens åsikter och intressen inte skulle ställas mot varandra. Snarare skulle olika uppfattningar i lärofrågor – likväl som i andra frågor – brytas mot varandra för att slutligen leda fram till enighet och en helhet som gagnade kyrkan i stort.

Demokratiutredningen pekar på ”en särskild problematik kring frågan om valen inom Kyrkomötet”:

Om biskoparna skulle ges rätt och skyldighet att delta i besluten i alla frågor skulle det också gälla de val som Kyrkomötetförrättar. Starka demokratiska skäl talar för att det endast är de valda ledamöterna som väljer ledamöter i Kyrkostyrelsen och i nämnderna på nationell nivå.

Jag delar inte uppfattningen att det skulle finnas giltiga demokratiska invändningar mot att ge biskoparna rösträtt även i valfrågor. Men jag kan tänka oss att Kyrkomötettrots detta gör ett undantag när det gäller biskoparnas deltagande i Kyrkomötets beslut genom att inte inkludera rätten att delta i valen inom Kyrkomötet.

På det lokala planet ter det sig som en självklarhet att kyrkoherden är en fullvärdig och röstberättigad ledamot av kyrkorådet. Ingen hävdar på allvar att det ligger ett demokratiskt problem i kyrkoherdens rösträtt i kyrkorådets sammanträden. Det ter sig ologiskt att i en episkopal kyrka hävda att ämbetslinjen skall ha en svagare ställning på den nationella nivån än på den lokala.

När demokratiutredningen värderar möjligheten att ge biskoparna rösträtt sker det mot bakgrund av en i sammanhanget irrelevant hänvisning till det historiska sammanhang som gällde vid Läronämndens tillkomst. Läronämnden tillkom samtidigt som biskoparnas självskrivna ledamotskap i Kyrkomötet avskaffades. Rösträtten för biskoparna ställs mot den bakgrunden mot avskaffandet av Läronämnden. Jag kan inte se att det finns någon grund för att acceptera ett sådant retrospektivt perspektiv i ett vägval som handlar om framtiden för Svenska kyrkan. Läronämnden bör ses som ett beredningsorgan som är en nödvändig instans för att bereda teologiska frågor i ett kyrkosamfund. Att för biskoparna ställa möjligheten att delta i beredningen av lärofrågor mot möjligheten att delta i besluten är uttryck för en oacceptabel verklighets­beskrivning.

Oavsett vad som ska gälla i övrigt i fråga om biskoparnas ställning i Kyrkomötetbör biskoparna i Läronämnden ha kvar uppgiften som berednings­organ i Kyrkomötet.

I övrigt uppskattar jag Kyrkostyrelsens förslag om att införa en särskild besluts­ordning när det gäller lärofrågor. Jag ställer oss också bakom avvisandet av tanken på ett tvåkammarsystem för beslutsfattandet i Kyrkomötet.

Träslövsläge den 16 juli 2009