Förslag till kyrkomötesbeslut
Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att kartlägga och utvärdera själavård och andlig vägledning inom Svenska kyrkan i syfte att undersöka det eventuella behovet av kompletteringar och förändringar i kyrkoordningen jämte det eventuella behovet av institutionellt stöd på den nationella nivån.
Motivering
Själavården hör till Svenska kyrkans livsnerv. Den förekommer tillsammans med andlig fördjupning av olika utformning i hela Svenska kyrkan. Samtidigt finns inte dessa dimensioner av kyrkligt och andligt liv benämnda i församlingens grundläggande uppgifter i Kyrkoordningen. De saknar även institutionellt stöd på nationell nivå inom Svenska kyrkan.
Själavården i Svenska kyrkan har under de senaste hundra åren genomgått stora förändringar. Ibland talas om tre olika paradigm för själavård: det klassiska, det kliniskt-pastorala och det kontextuella. Det första paradigmet hämtar sin inspiration från klassisk själavård utövad av präst som förmedlar Guds Ord till den enskilda människan. I denna själavårdsform står Guds Ord i centrum av processen. Det andra paradigmet har integrerat kunskaper från psykoanalys och psykologi. I detta paradigm står den enskilda människans livsberättelse i centrum. Det tredje paradigmet försöker att integrera teologi och psykologi, tyngdpunkten vid Guds tilltal och den enskilda människans livsberättelse. Det kallas kontextuellt eftersom det räknar med både kyrka och samhälle som av betydelse för den enskilda människans livssammanhang.
I Svenska kyrkans församlingar och stift samt inom ramen för Sankt Lukasstiftelsen pågår väsentligt arbete med fortbildning i och utövande av själavård. En kvalitativ kartläggning av detta arbete, med tyngdpunkt på Svenska kyrkan eftersom Sankt Lukasstiftelsen är fristående och relativt väldokumenterad, skulle kunna ge viktigt underlag för insatser från nationell nivå och om förslag till vilket stöd som lämpligen bör ges av Kyrkoordningen respektive Kyrkokansliet. Som det är nu är det djupt otillfredsställande att en viktig puls i kyrkans liv inte finns på ett självklart sätt med i beskrivningen av församlingens uppgifter.
Under flera årtionden har även andlig vägledning funnit olika former inom Svenska kyrkan med inspiration av ignatiansk själavård och de andliga övningar som utgår från Ignatius av Loyola (1491-1556). Biskop Tony Guldbrandzén ägnade sitt herdabrev till Härnösands stift åt den ignatianska spiritualiteten och själavården. Svenska kyrkan deltar genom bland annat många präster i Föreningen Kompass, en kristen, ekumenisk och ideell förening för att främja andlig vägledning utifrån ignatiansk andlighet, i samverkan med lokala församlingar, stift och kyrkor. Enligt den kunskap jag har fått mig förmedlad uppstod den ignatianska andligheten inom Svenska kyrkan dels genom Stockholms stifts samarbete med den anglikanska kyrkan i England, som inspirerats av jesuiterna i Storbritannien, och dels genom Göteborgs och Skara stift, som bland annat genom katolska systrar i Göteborg liksom genom samarbete med jesuiter i Storbritannien fått möjlighet att öva sig i denna själavårdstradition. Det är min erfarenhet att denna form av andlighet växer oerhört snabbt inom Svenska kyrkan. Den är inte den enda formen av andlig fördjupning men den är den snabbast växande och den minst dokumenterade. Den är därför av vikt att dokumentera och kartlägga, och om möjligt utvärdera och teologiskt bearbeta i relation till luthersk tradition och luthersk spiritualitet. Det är även av vikt att undersöka om och i så fall i vilken form som institutionellt stöd skulle kunna ges på nationell nivå inom Svenska kyrkan.
Uppsala den 7 juli 2009