Annika Borg ställer tre frågor om de samtal kring förutsättningarna för Enhet i mångfald som Kyrkostyrelsen vid sitt septembersammanträde i år gav ett formellt klartecken till. Sammanlagt 72 personer skall på nio olika håll i landet mötas i grupper om åtta personer och gruppernas uppgift är att på ett personligt plan pröva tillitens gränser. Samtalen skall beröra sådana frågor som: Hur skall vi leva med den mångfald som vi har i vår kyrka? Kan vi, vill vi och orkar vi leva med den? Hur gestaltar vi i så fall enheten i all mångfald?

Annika Borg undrar nu på "vems eller vilkas mandat" som "detta samtalsprojekt blivit verklighet" och svaret är att det ytterst är ett uppdrag från Kyrkomötet. I samband med att en motion kring "minoriteternas fortsatta ställning i Svenska kyrkan", (2001:9) avslogs gavs ett uppdrag till Kyrkostyrelsen "att på det sätt Kyrkostyrelsen finner bäst ta initiativ till samtal, som ett led i arbetet på fördjupad delaktighet". Annika Borg avfärdar detta beslut som en till intet förpliktande formulering, men så tolkades det inte av Kyrkostyrelsen. Styrelsen valde istället att föra frågan vidare utifrån vad som anfördes i Ekumenikutskottet om vikten av att skapa "samtalsfora för att bryta ner polarisering och skapa ömsesidig förståelse". Kyrkostyrelsen tog upp frågan i överläggningar med Biskopsmötet i januari 2002. Dagen efter överläggningen med biskoparna antecknar Kyrkostyrelsen till protokollet att "samtalen bör fortsätta" och i oktober 2002 inbjöd jag till ett första möte med en grupp som fått uppdraget att föra frågan vidare. Utifrån gruppens arbete inbjöds 72 personer att vara med i nio samtalsgrupper och efter yrkostyrelsesammanträdet den 15 september fick grupperna ett formellt klartecken att börja arbeta. Det kan noteras att av 72 inbjudna avstod endast 6 personer från att delta utifrån teologiska motiveringar.

Vidare frågar Annika Borg hur den kritik som inkommit mot projektet har hanterats och svaret är att det skett på olika sätt. Det har skett genom personliga möten, brev och telefonsamtal, men också genom samtal i media och genom en artikel av undertecknad i Kyrkans Tidning.

Till sist frågar Annika Borg vilken motivering sonm finns bakom att samtalen kommer till stånd trots såväl intern kritik som kritik från Jämställdhetsombudsmannen. Svaret är övertygelsen hos Kyrkostyrelsen - som också uttryckts i svaret till Jämställdhetsombudsmannen - om att dialogen och det respektfulla samtalet förblir viktiga vägar att pröva, vägar som vi i kyrkans historia kanske inte tillräckligt har använt oss av. I stället har vi alltför snabbt dragit gränser kring vad som ryms och inte ryms i kyrkans gemenskap. Om vi vill söka alternativ till kyrkosplittring - som är den hittills vanligaste formen att hantera motstridiga tolkningar - så är det förtroendefulla samtalet den viktigaste arbetsformen. Nu återstår det att se om de påbörjade samtalen kan bli sådana eller om det visar sig att vi ännu inte är beredda att mötas kring frågan om hur var och en som vill tillhöra Svenska kyrkan också skall kunna känna sig hemma i den, utan att någon annan hotas.

KG Hammar