"I dag måste samtalen om sexualitet och samlevnad föras så att inte det traditionella heterosexuella äktenskapet är den självklara normen." (s. 24)

"Att ge företräde enbart till traditionella familjeroller kallas familism." (s. 21)

Se där två anmärkningsvärda budskap i den svenska utgåvan av Kyrkornas "NEJ" till våld mot kvinnor med förord av ärkebiskopen och en handläggare för genderfrågor vid Avdelningen för kyrkolivets utveckling. Dokumentet riktar sig till förtroendevalda och kyrkligt anställda och vill, enligt förordet, "tala tydligt och sant" om en allvarlig våldsfråga samt anvisa "möjliga vägar ut ur misshandel och förtryck".

Tydligheten och sanningen är emellertid här på sida efter sida detsamma som särintresset och genusperspektivet, vilka förstärks av ett stort antal hänvisningar till "passande" litteratur och uppmaningar till handling enligt densamma. Det ensidiga feministiska perspektivet ges också i vanlig ordning en ideologisk innebörd, som vore den hämtad ur Attac-rörelsen:

Med andra ord är ökad handel mellan stater av ondo - eller vad menas i den 47-sidiga skriften?

Här används alltså Svenska kyrkan och/eller låter sig okritiskt utnyttjas för att förmedla andra recept i våldsfrågan än de som är förankrade i den klassiskt kristna tron. Den inbakade politiska ensidigheten gör heller inte saken bättre, men det är som bekant inte första gången som Svenska kyrkan låter sig förföras av de förmenta ljuva ideologiska toner, som döljer det verkliga syftet!

Den aktuella skriftens innehåll från praktiskt taget första till sista sidan föranleder följande frågor till Kyrkostyrelsen:

1. Är ifrågasättandet av det traditionella äktenskapet och ensidig betoning av genusperspektivet de lämpligaste och mest effektiva vägarna ut ur misshandel och förtryck av kvinnor?

2. Har det i skriften påstått existerande strukturella våldet ett samband med den ökande världshandeln?

Bengt Olof Dike