Ärendets bakgrund och tidigare behandling

Utredningen (SKU 1994:8) Kyrkan och homosexualiteten

Vid 1988 års kyrkomöte väcktes en motion (KMot 1988:1 av Olle Wingborg) om utarbetande av förslag till kyrklig välsignelseakt för de homosexuella. Ärendet behandlades i Särskilda beredningsutskottet vars betänkande även innehåller en översikt över bearbetningen inom Svenska kyrkan från 1950-talet och framåt av frågorna om de homosexuellas situation (KB 1988:4). I enlighet med utskottets förslag uppdrog Kyrkomötet åt Svenska kyrkans centralstyrelse att allsidigt utreda frågan om kyrkans förhållningssätt till homosexualiteten och dess konsekvenser i kyrkans själavård, förkunnelse och undervisning.

Utredningen tillsattes i december 1988 och arbetade åren 1989-94. Resultatet publicerades i rapporten Kyrkan och homosexualiteten (Svenska kyrkans utredningar 1994:8). Rapporten dagtecknades i maj 1994 och sändes i början av hösten samma år ut till församlingar, stift, rikskyrkliga nämnder och råd, kyrkliga institutioner m.fl., totalt 2 500 organ, med uppmaning att inkomma med synpunkter på utredningen före den 1 april 1995. Endast ett 20-tal svar kom in. I en lägesrapport till 1995 års kyrkomöte konstaterade Centralstyrelsen att den främsta orsaken torde vara att ämnet är svårt och att man inom församlingarna erfor samma uppdelning som i rapporten betecknas som huvudlinjen respektive alternativlinjen, och därför inte kunnat eller velat ge ett entydigt förslag till vägval. Centralstyrelsen konstaterade att bearbetningen av frågan behövde fortsätta inte minst utifrån material som återspeglar den internationella diskussionen.

Partnerskapslagen och Svenska kyrkan

Frågan om homosexualiteten hade samtidigt blivit aktuell för Svenska kyrkan och dess församlingar utifrån en annan utgångspunkt. I juni 1994 hade riksdagen antagit lagen om registrerat partnerskap för homosexuella. Centralstyrelsen hade dessförinnan i remissyttrande avstyrkt partnerskapskommitténs betänkande med hänvisning till att sexualiteten i Bibeln och kyrkans tradition hör hemma i äktenskapet. En välsignelseliknande handling för homosexuella par avvisades. Tanken på samlingsbegreppet hushållsgemenskap för andra varaktiga typer av relationer än äktenskap fördes fram.

När partnerskapslagen beslutats väcktes i 1994 års kyrkomöte en motion om åtgärder för att Svenska kyrkan skall ha beredskap att handskas med de frågor som registrerat partnerskap för homosexuella aktualiserar (KMot 1994:15 av Gunnar Prytz). Kyrkomötet beslutade att ge Centralstyrelsen till känna vad Församlingsutskottet anfört i frågan. Utskottets uppfattning var att även om det mot bakgrund av kyrkans äktenskapssyn inte fanns skäl att genom en vigselliknande gudstjänstordning bekräfta ett registrerat partnerskap så förelåg det stora behov av att se över frågan om vilken konsekvenser den nya lagen kunde få för Svenska kyrkan och hennes pastorala handlande. Kraven på ett genomtänkt pastoralt handlande som uttryck för omsorg och omtanke om homo- och bisexuella underströks och det förutsattes att biskoparna skulle öka beredskapen att ge vägledning härvidlag (KF 1994:2).

Biskoparna utfärdade i december 1994, i anslutning till partnerskapslagens ikraftträdande den 1 januari 1995, Pastorala råd angående förbön för dem som ingått partnerskap. I den ovan nämnda lägesrapporten till Kyrkomötet 1995 (CsSkr 1995:3) pekade Centralstyrelsen på dessa råd samt på det samtalsunderlag, Kyrkans syn på äktenskap och partnerskap, som Biskopsmötets sekretariat tagit fram och som i skrivelsen redovisades för Kyrkomötet. Råden tog bland annat sikte på att präst inte medverkar vid själva registreringen, att prästen själv bedömer om hon/han vill medverka och att det är fråga om enskild själavård i form av förbön.

Vid 1995 års kyrkomöte motionerades det om att kyrkomötet skulle ta avstånd från den teologi som kom till uttryck i det nämnda samtalsdokumentet (KMot 1995:29 av Pekka Heikkinen). Gudstjänstutskottet konstaterade att dokumentet inte var något fastställt lärouttalande utan just ett samtalsunderlag för den fortsatta diskussion och bearbetning som är nödvändig och som Centralstyrelsen sagt sig skola ta initiativ till. Utskottet förutsatte att Centralstyrelsen kommer att återredovisa utredningen Kyrkan och homosexualiteten till Kyrkomötet och att det då blir tillfälle till en väl förberedd och ingående diskussion (KF 1995:6). Till utskottets betänkande fogades ett omfattande yttrande av Läronämnden där man pekar på några grunder i det som behöver utarbetas mer systematiserat och detaljerat. En utgångspunkt är att kyrkan historiskt bidragit till förtrycket av homosexuella samtidigt som den har ett budskap om att människor som marginaliseras särskilt skall uppmärksammas och ges upprättelse. En annan utgångspunkt är att det i kristen etik finns ett synsätt som gäller all mänsklig samlevnad i vilken sexuella relationer ingår, nämligen att dessa skall syfta till och uttrycka gemenskap, trohet, ansvar och unicitet. Det finns också ett budskap om den ömsesidiga tjänsten, utgivandet för den andre och förlåtelsens evangelium. Detta är ledstjärna för all mänsklig samlevnad. I sitt fortsatta resonemang behandlade Läronämnden endast den homosexuella samlevnad som bejakar detta synsätt. Svenska kyrkan bör inte uttala att homosexuellt partnerskap, så beskrivet, generellt sett är moraliskt orätt. Tvärtom finns utrymme för ställningstagande som bejakar sådant partnerskap (Ln 1995:18).

Under frågestunden i samma kyrkomöte ställdes en fråga om vilka åtgärder Centralstyrelsen vidtagit med anledning av vad 1994 års kyrkomöte sagt om behovet av att Svenska kyrkan har beredskap att hantera de frågor som partnerskapslagen aktualiserar (KFråga 1995:10 av Carl-Henric Grenholm). Frågeställaren efterlyste även en utredning om formerna för en kyrklig välsignelseakt vid ingående av partnerskap. I Centralstyrelsens svar sades att dialogen behövde fortsätta och mer material samlas, även fler svar från församlingarna på den tidigare utredningen.

Till 1996 års kyrkomöte rapporterade Centralstyrelsen att den arbetar vidare med huvudfrågan om kyrkans förhållningssätt till homosexualiteten samt att ett internationellt material skulle inhämtas (CsSkr 1996:2).

Uppdrag till Teologiska kommittén

Frågan återkom i Kyrkomötet 1997 då en motion väcktes om välsignelseakt för homosexuella i öppet kyrkorum (KMot 1997:39 av Paul Trossö). Gudstjänstutskottet konstaterade att utredningen Kyrkan och homosexualiteten ännu inte slutgiltigt behandlats i Kyrkomötet och att Kyrkomötet heller inte tagit ställning till Läronämndens yttrande 1995 och den däri avgivna principiella synen på homosexualiteten. Då man inte bör fastställa ordningar först och göra den teologiska bearbetningen i efterhand behövde enligt utskottet det teologiska arbetet och debatten fortsätta. Dessutom borde biskoparnas pastorala råd bearbetas bland annat med sikte på förhållandet mellan förbön och välsignelse och mellan enskilt och offentligt handlande (KG 1997:7). Kyrkomötet gav Centralstyrelsen till känna vad utskottet anfört.

Med anledning av detta kyrkomötesbeslut, och även den förväntan på återredovisning av utredningen som tidigare kyrkomöten uttalat, uppdrog Centralstyrelsen, efter samråd med Biskopsmötet, i mars 1998 åt Svenska kyrkans teologiska kommitté "att fortsätta bearbetningen av de principiella frågorna, som skall omfatta historiskt, sociologiskt, ekumeniskt och systematiskt teologiskt arbete samt frågan om att fungera som kyrka inrymmande två olika förhållningssätt till homosexualiteten, detta som en grund för biskoparna att senare omarbeta de pastorala råden i frågan i enlighet med kyrkomötets önskemål". Detta är utgångspunkten för arbetet med dokumentet Homosexuella i kyrkan som bifogas denna skrivelse, bilaga 1, och som således utgör den av Kyrkomötet begärda återredovisningen av hela ärendet från 1994 års utredning och framåt.

Oavsett det nämnda uppdraget till Teologiska kommittén omarbetade biskoparna under 1999 sina pastorala råd. Den reviderade versionen gjordes tillgänglig för kyrkomötet genom Gudstjänstutskottets betänkande G 2000:2, där en jämförelse görs mellan den gamla och den nya versionen. I den reviderade versionen lyftes förbönen fram på ett tydligare sätt och det förutsattes explicit att anhöriga kan beredas tillfälle att närvara. Vidare betonades att förbönen för dem som registrerat sitt partnerskap genomförs som en del av den församlingsvårdande verksamheten och ligger inom den tillfrågade prästens pastorala ansvar. Om prästen inte vill eller kan medverka skall kontakt förmedlas med annan präst.

Med anledning av en motion om kyrklig vigsel av homosexuella uppdrog 2000 års kyrkomöte åt Kyrkostyrelsen att ge Teologiska kommittén en tidsgräns för sitt arbete med frågan om kyrkan och homosexualiteten (KMot 2000:1 av Mikael Börjesson, G 2000:2, KmSkr 2000:2). Den tidsram Kyrkostyrelsen därefter lade fast angav att en första version av dokumentet skulle vara färdigställd i september 2001. Så var också fallet och efter bearbetning överlämnades slutversionen av dokumentet till Kyrkostyrelsen och Biskopsmötet den 1 mars 2002.