Motion till Kyrkomötet 2002:67 av Sten Elmberg m.fl. om kyrklig beredskap

Kyrkomötet Mot 2002:67

Kyrklig beredskap. Förändrad inriktning - förändrad förberedelse

Svenska kyrkans församlingar har gjort betydelsefulla insatser för människor de senaste två decennierna när större katastrofer inträffat. Detta har både gällt för de människor som drabbats som offer, anhöriga och till viss del även för övrig räddningspersonal. Vi minns bussolyckan i Måbödal, fartygsbranden ombord på Scandinavian Star, förlisningen av M S Estonia, diskoteksbranden i Göteborg, ras- och översvämningsolyckor. Den 11 september 2001 blev vi påminda om hur sårbara vi är som människor genom nya hotrisker. Till detta kan vi också lägga hur otroligt viktigt det har blivit att Kyrkan också finns med som stöd till offer/anhöriga/vänner/klasskamrater m.m. då våldsbrott skett mot enskilda. Ofta ett stöd en lång tid.

Församlingarnas medarbetare har blivit mer och mer rustade för att kunna möta människor i dessa traumatiska kriser. Dessutom finns det i dag en mycket stark förväntan och tilltro hos såväl samhället som den breda allmänheten om att Svenska kyrkan har förmågan att vara stöd, skapa trygghet och hopp mitt i dessa fruktansvärda situationer. Vi behöver inte statistiska belägg, utan vi vet redan att dessa olika insatser från Kyrkan har betytt oerhört mycket för människor i krishantering och själavård, i gudstjänstliv och för framtidstron. Det torde inte vara någon överdrift att påstå att Svenska kyrkans insatser på detta område tillhör de mest efterfrågade och allmänt respekterade hos alla medborgare - oavsett tillhörighet eller ej.

Utifrån dessa fakta är det av avgörande betydelse att det breda och djupa förtroende som den kyrkliga beredskapen åtnjuter tas till vara och utvecklas. Kyrkoordningens reglering skänker i sammanhanget verksamheten en nödvändig legitimitet och auktoritet på Svenska kyrkans olika nivåer. Där beskrivs:

Församlingar och samfälligheter/Stiftet skall vidta de beredskapsförberedelser som behövs för verksamheterna under kris och höjd beredskap. (2 kap. 15 §, 6 kap. 5 §)

Stiftsstyrelsen skall verka för att beredskapsförberedelserna inom stiftet genomförs på ett ändamålsenligt sätt och med en enhetlig inriktning. (7 kap. 10 §)

Kyrkostyrelsen skall leda och samordna Svenska kyrkan beredskap. Kyrkostyrelsen skall också vidta de beredskapsförberedelser som behövs för verksamheten på den nationella nivån under kris och höjd beredskap. (12 kap. 2 §)

Men hjälparna behöver själva ett stöd och råd till ledning. När en församling blir involverad i en katastrof behövs ofta ett utifrån kommande stöd, vilket ofta kan vara det egna stiftet. Vår erfarenhet är att det i dag råder en avsevärt varierande färdighet att kunna vara det stöd eller kunna, om så behövs, leda i en mycket svår situation. Därför menar vi att det behövs en form av "grundkunskap" inom stiftet. Den nationella nivån, kyrkokansliet, skulle kunna vara den aktör som initierar och inbjuder stiftens ansvarige(a) till en sådan grundkunskap. Ett lovvärt initiativ i sammanhanget är det av kyrkokansliet inledda projektet Svenska kyrkans stift vid stora olyckor och katastrofer, vars första fas nyligen avslutats. Under hösten 2002 genomförs därefter fas 2, kallad Stiftsövning 2002, vars ändamål och syfte är följande:

Övningsändamålet är att ge stiftsledningarna ökad förmåga att verka vid stora olyckor och samhällskatastrofer.

Övningens målsättning är att

· ·förtydliga stiftsledningarnas tänkta uppgifter vid en samhällskatastrof.

· ·öka stiftsledningarnas förmåga att ställa om kanslierna från vardagsarbete till krisarbete.

· ·ge medlemmarna i krisledningarna ökad förmåga att samarbeta i krislägen.

· ·ge underlag för revidering av stiftskansliernas krisledningsplaner.

· ·ge kyrkokansliet en uppfattning om hur stiftskanslierna organiserar sig, planerar, utbildar och övar sig inför en samhällskatastrof.

Om målsättningen kan uppnås, bedöms stiftsledningarna få ett ökat riskmedvetande och en höjd mental beredskap samt inspiration för fortsatt utveckling av ansvarsfördelning, organisation, nåbarhet, ledning, utbildning samt samverkan med myndigheter och andra organisationer på regional nivå.

Men för att vunna färdigheter och kunskaper skall bli meningsfulla för dem som sedan skall vidareföra dem ut till vår kyrkas operativa nivå - församlingarna - krävs regelbundenhet i fortbildning och annan kompetensutveckling samt grundläggande kunskaper om sammanhanget man skall verka i liksom motivation att främja och utveckla denna del av vår kyrkas uppgift bland människorna.

Denna målsättning skulle kunna uppnås om ett kyrkligt nationellt upprättat program formuleras som exempelvis bör innehålla:

· ·Sammanställning och dialog om tidigare erfarenheter vid kriser/katastrofer inom Sverige.

· ·Kunskap om det samhälleliga krishanteringssystemet, som nu med riksdagens beslut får ett nära nog helt annat fokus än tidigare - det fredstida samhällets sårbarhet och förmåga att hantera kriser och med den nyinrättade Krisberedskapsmyndigheten (KBM) som närmast ansvarig.

· ·Erfarenheter från andra nationella folkkyrkor.

· ·Internationella erfarenheter från exempelvis Lutherhjälpen, SKM och andra icke-kyrkliga aktörer ( Räddningsverket, Rädda Barnen, Röda Korset, Försvarsmakten m.fl.).

· Informationsberedskap.

· ·Svenska kyrkans egen struktur för krishantering på olika nivåer.

· ·Krishantering i den egna organisationen.

· ·Ledning - samordning (internt och externt).

· ·En utvecklad kompetensprofil för den som arbetar med krishantering och beredskap.

Detta synes oss nödvändigt för att uppfylla kyrkoordningen 12 kap. 2 §. Den nationella nivån inom Svenska kyrkan behöver väl fungerande stift om en sådan händelse inträffar som "Gud förbjude oss att uppleva".

Därför föreslår undertecknade att Kyrkomötet beslutar

att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag, inom givna ekonomiska ramar, att utforma och genomföra ett program som ger en färdighet i att leda och samordna beredskapen för stiften.

Strängnäs, Åhus och Danmark Uppsala den 10 juli 2002

Sten Elmberg Erna Arhag BoLennart Anbäcken