Motion till Kyrkomötet 2002:20 av Ragnar Persenius m.fl. om teologisk analys och översyn av valsystemet

Kyrkomötet Mot 2002:20

Med anledning av Kyrkostyrelsens skrivelser 2002:8 Utvärdering av kyrkovalet 2001

I sitt ställningstagande till förslaget om en kyrkoreform slog 1995 års kyrkomöte fast, att en sådan reform måste få en utformning som gör att kyrkans självförståelse kommer till uttryck. I fråga om kyrkans organisatoriska uppbyggnad drev Andra kyrkolagsutskottet i sitt betänkande 2KL 1995:7 en syn på kyrkan i linje med den som Läronämnden framfört i sitt yttrande Ln 1995:17:

Svenska kyrkan framträder på lokal nivå som församlingar och pastorat, på regional nivå som stift och på nationell nivå genom organ som företräder Svenska kyrkan som helhet. En precisering behöver göras av de grundläggande uppgifter som åligger varje kyrklig nivå. En viktig bestämning är därvid att stift och församlingar till skillnad från Svenska kyrkan på nationell nivå är pastorala områden. Församlingarna är kyrkans grundläggande enheter, primärt därför att det är där evangelium förkunnas och sakramenten förvaltas. Församlingarna är pastoralt sett förenade i stift, i vilka biskopar och domkapitel har ett särskilt ansvar för lära, tillsyn och enhet medan stiftsstyrelserna har uppgiften att främja församlingslivets utveckling. På nationell nivå har Svenska kyrkan att ta ansvar för sina gemensamma angelägenheter i fråga om information, utbildning, normgivning, samråd och ekumeniska relationer liksom när det gäller att vara kyrkans gemensamma röst och företräda henne inför samhället i stort.

Detta principiella synsätt blev vägledande både för lagstiftningsarbetet och för det kyrkliga utredningsarbetet.

I det förslag till kyrkoordning som remitterades våren 1998 återspeglas synsättet att församlingarna och stiften har en särställning som Svenska kyrkans pastorala områden. Detta gäller också för utformningen av valsystemet, enligt vilket församlingarnas och stiftens beslutsorgan skulle utses genom direkta val medan Kyrkomötet skulle väljas av stiftsfullmäktige. Den oenighet som fanns om direkta eller indirekta val till de kyrkliga samfälligheterna underminerade inte den principiella samsynen.

Trots positivt remissutfall var det inte utredningens alternativ som lades fram inför 1999 års kyrkomöte. Där stod istället två alternativ mot varandra som varken remissbehandlats eller blivit föremål för en teologisk analys när det gäller kyrkosynen. Alternativet med direkta val till alla organisatoriska nivåer i Svenska kyrkan fick majoritet. Det kan samtidigt noteras att inte heller Kyrkomötets läronämnd reagerade eller gav vägledning.

Redan under utredningsarbetet, men framför allt när valsystemet skulle behandlades i dåvarande Centralstyrelsen och 1999 års kyrkomöte, märktes att vissa frågor om förutsättningarna för den kyrkliga demokratin alltjämt var obearbetade och heller aldrig besvarades bl.a. på grund av tidsbrist.

Att den kyrkliga demokratin i församlingarna måste bygga på de kyrkotillhörigas direkta val råder enighet om. När det gäller stiften kan man teologiskt argumentera för att de liksom församlingarna är pastorala områden och därför bör ha sin demokratiska bas hos de kyrkotillhöriga. Men det går också att argumentera för att stiftens demokratiska organ har sin bas i sina motsvarigheter i församlingarna.

De största principiella problemen berör den nationella nivån, som enligt kyrkoordningen enbart är ett utflöde av Svenska kyrkan som trossamfund. Att svårigheterna uppstått här är naturligt med tanke på att de ändrade relationerna till staten på ett särskilt sätt har gällt denna organisatoriska nivå. Med ett direktvalt kyrkomöte - utan inskränkningar i övrigt - ges intrycket dels att Svenska kyrkan organisatoriskt är uppbyggd av tre teologiskt likställda nivåer ungefär som stat, landsting och kommuner förhåller sig till varandra, dels att Svenska kyrkan som trossamfund styrs - uppifrån och ner - på ett mandat från de kyrkotillhöriga.

Den för kyrkosynen avgörande frågan är om Kyrkomötet som trossamfundets högsta beslutande organ är förankrat i församlingar och stift. Det inger därför stora principiella betänkligheter när utfallet av det senaste kyrkovalet visar att grupperingar som nästan helt saknar förankring i församlingarna får representation i Kyrkomötet. Det skulle också vara intressant med en analys av om de valda ledamöterna också har uppdrag i församling eller stift. Mest utmanande, åtminstone på ett symbolplan, blir det om grupperingar kommer in som företräder värderingar som står i strid vår kyrkas tro, bekännelse och lära. Här finns anledning att påminna om att demokratin i kyrkan är underställd evangeliet och att det demokratiska beslutsfattandet sker med dopet som grund och i lojalitet mot vår kyrkas tro, bekännelse, lära och ordning. Personliga bekännelsekrav på demokratiskt valda ledamöter ställs däremot inte enligt kyrkoordningen.

Kyrkomötet har en vidare uppgift än kyrkofullmäktige och stiftsfullmäktige. Avgörande är att här fattas beslut i frågor som rör Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Kyrkomötet beslutar om de kyrkliga böckerna och kyrkans vigningstjänst samt i andra frågor med läroimplikationer. Det som ovan sagts om förutsättningarna för den kyrkliga demokratin blir därför särskilt tydligt i Kyrkomötets sammanhang. Kyrkomötet skall i första hand tjäna Svenska kyrkan som ett trossamfund med evangelisk-luthersk bekännelse och dess församlingar och stift. Församlingarna skall i sin grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission - inom ramen för stiftets gemenskap - betjäna dem som tillhör kyrkan och även möta dem som inte är kyrkotillhöriga.

Vi noterar som positivt att Kyrkostyrelsen i sin skrivelse KsSkr 2002:8 (s. 13) aviserar en fortsatt analys där teologiska, praktiska och demokratiska aspekter skall beröras. Vi vill med vår motion understryka nödvändigheten av en teologisk analys med fokus på kyrkosynen som grund för en översyn av det kyrkliga valsystemet. Det finns då också anledning att se samman de teologiska och demokratiska aspekterna. De för kyrkan unika demokratifrågorna, varav vi nämnt några, behöver belysas i det sammanhanget.

Flera lösningar kan redan antydas:

1) %-spärr för att partier eller nomineringsgrupper skall representeras i Kyrkomötet.

2) Kyrkomötet blir sammansatt - efter modell från Norska kyrkan - av samtliga stiftsstyrelser.

3) Kyrkomötet väljs av stiftsfullmäktige.

Andra alternativ kan bli aktuella. Men först och främst behövs alltså nu en analys utifrån den kyrkosyn som det under 1990-talets reformarbete rått bred samsyn om. Därefter kan lösningsförslag övervägas utifrån analysen och redovisas för kommande Kyrkomöte.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår vi att Kyrkomötet beslutar

att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att göra en teologisk analys av valsystemet och återkomma till Kyrkomötet med principiellt motiverade förslag angående det kyrkliga valsystemets utformning.

Uppsala, Lund och Växjö den 1 juli 2002

Ragnar Persenius Christina Odenberg Anders Wejryd

Biskop Biskop Biskop