Motion till Kyrkomötet 2002:6 av Nils Gårder om kyrkliga val

Kyrkomötet Mot 2002:6

Svenska kyrkans nya kyrkoordning antogs med ett undantag i bred enighet. Undantaget var avsnittet om kyrkliga val. I den delen var oenigheten stor. En stor minoritet motsatte sig de nya valsätt som beslutades 1999. De argument som låg till grund för minoritetens ståndpunkt är väl redovisade i förarbetena till kyrkoordningen (i kyrkolagsutskottens betänkanden med reservationer) och jag upprepar dem inte här.

Delvis betingat av den oenighet som rådde beslöt Kyrkomötet att det nya valsystemet med direkta partival på alla nivåer och obligatorisk registrering av kandidater i ett centralt datorbaserat valsystem skulle utvärderas. Detta utvärderingsarbete har gjorts och har nyligen redovisats i skrivelse till Kyrkomötet.

Utvärderingen innefattar inget principiellt ifrågasättande av valsättet. De för utvärderingen ansvariga torde heller inte ha haft en sådan uppgift. Däremot ger vad som är allmänt känt och de i utvärderingen redovisade ekonomiska faktauppgifterna Kyrkomötet anledning till mera grundläggande överväganden.

Inför beslutet 1999 framfördes helt olika uppfattningar om vilka kostnader som det nya valsättet skulle föranleda. Personligen tillhörde jag dem som befarade en väsentlig kostnadsökning jämfört med äldre valsätt. Jag antog att kostnaderna skulle uppgå till minst 75 miljoner kronor. Denna uppskattning betraktades då som överdriven. Vi vet nu att kostnaderna blev dubbelt så höga som den av mig gjorda uppskattningen. Sannolikt hade Kyrkomötet aldrig beslutat om det nya valsättet om dessa fakta kunnat förutses.

Bland argumenten för direkta partival fanns, att dessa skulle tillgodose kraven på representativitet. Kritikerna påpekade att direkta val innefattar en risk, att marginella grupper vid ett lågt valdeltagande kan vinna mandat i stiftsfullmäktige och Kyrkomötet utan att i någon församling åtnjuta brett förtroende. Under valkampanjen vinnlade sig de stora riksdagspartierna om att söka öka valdeltagandet till en sådan nivå att denna effekt inte skulle uppkomma. Detta misslyckades trots att en viss höjning av valdeltagandet uppnåddes. Det finns anledning tro att valdeltagandet åter kan komma att sjunka. Det antal röster som krävs för representation i Kyrkomötet är så lågt att platser kan vinnas utan att detta svarar mot en tydlig församlingsförankring. Sådant äventyrar kyrkans sammanhållning och förtroende. Ett indirekt valsätt motverkar effektivt nu nämnda missförhållanden. För att vinna elektorsmandat erfordras en tydlig lokal förankring.

Senast har i Kyrkans Tidning påpekats att redan nu har många nyvalda beslutat lämna sina uppdrag. Detta visar att nomineringen inte skett på sådant sätt att de valda har ett väl förankrat kyrkligt engagemang. Att enstaka personer tvingas lämna uppdragen i förtid är naturligt. Om det däremot är fallet för ett stort antal, talar detta för briser i valsättet.

Svenska kyrkan har, sedan kyrkoordningen antogs, tvingats göra betydande besparingar. Till exempel har personalminskningar ägt rum och utgivningen av skrifter skurits ner. Dessa åtgärder ger anledning att ifrågasätta om valet skall tillåtas taga i anspråk kanske 30-50 miljoner kronor räknat på årsbasis.

Vid beslutet 1999 påpekades att det av majoriteten i Kyrkomötet förordade och senare beslutade valsättet saknar motsvarighet. Ingen annan kyrka i världen torde tillämpa ett sådant valsätt. Den kyrkliga demokratin har regelmässigt en tydlig lokal förankring med direkta val endast på lokal nivå. Till stiftsnivå och nationell- och kyrkoprovinsnivå tillämpas indirekta val. Så var det som bekant tidigare även i Sverige. Ett exempel är Finland. Där avslogs ett förslag att införa direkta partival till kyrkomötet. Det finska kyrkomötet väljs sålunda fortsatt på ett indirekt sätt. Förhållandena är liknande i t.ex. evangeliska kyrkor i Tyskland. Naturligtvis kan Svenska kyrkan välja att gå sin egen väg. Dock anser jag att det är tänkvärt när en kyrka så avviker från andra. Nog finns det skäl till eftertanke.

I skilda sammanhang har framhållits värdet att slå vakt om kyrkoordningen. Det understryks att lojaliteten mellan de skilda nivåerna i kyrkan är enda garanten för att kyrkoordningen skall iakttagas. För att förståelsen och respekten för de skilda kyrkliga nivåernas uppgifter skall bestå, är det värdefullt med personella band mellan dessa. Det är angeläget att personer som innehar förtroendeuppdrag i Kyrkomötet och i stiften är väl förankrade i församlingslivet. Det tillför kompetens och främjar lojal tillämpning av fattade beslut.

Valen på lokal nivå genomföres olika beroende av om församlingen tillhör samfällighet eller icke. Direkta val till samfällt kyrkofullmäktige kan genomföras på olika sätt. Sålunda kan valbarheten begränsas så att t.ex. endast kandidater som själva tillhör det pastorat de skall företräda kan väljas. Vilket värde detta har för en lokal förankring bör belysas.

Det uppenbara ekonomiska argumentet liksom de principiella skälen för en återgång till ett indirekt valsätt till stiftsfullmäktige och Kyrkomötet ger anledning för Svenska kyrkan att ompröva kyrkoordningens bestämmelser om kyrkliga val. En sådan omprövning bör naturligtvis föregås av noggranna överväganden. Olika alternativa valsätt och olika former för administration av valen bör övervägas. Att däremot ännu en gång till oförändrade höga kostnader genomföra val på nu beslutat sätt utan att alternativ dessförinnan har övervägts framstår däremot som oförsvarligt. Om en ändring skall kunna ske före nästa val torde det krävas att ett beslut om utredning av alternativ fattas detta år.

Med hänvisning av ovanstående föreslår jag att Kyrkomötet beslutar

att uppdra till Kyrkostyrelsen att till 2003 års kyrkomöte framlägga en redogörelse för hur kyrkliga val till Kyrkomötet och stiftsfullmäktige kan genomföras genom ett indirekt valsätt och en belysning av olika möjligheter att välja kyrkofullmäktige samt framlägga förslag till hur kostnadsbesparingar skall kunna genomföras.

Lund den 20 juni 2002

Nils Gårder