Läronämndens yttrande
2002:7y
om ämbetsfrågan och olika inomkyrkliga traditioner
|
Kyrkomötet
Ln 2002:7y
|
Till Läronämnden har för yttrande överlämnats motionerna 2002:15, 16, 57 och 64.
Motionerna aktualiserar ånyo den splittring som Svenska kyrkan brottats med under det senaste halvseklet. Läromässigt har ingenting nytt tillkommit och Läronämnden kan bara återknyta till de riktlinjer den tidigare givit för hur splittringen skulle kunna omvandlas till en gemenskap inneslutande en rik mångfald.
I sitt yttrande Ln 2001:4y bejakar Läronämnden det åtagande Svenska kyrkan gjort genom att ansluta sig till det som uttrycks i Charta Oecumenica - Guidelines for the Growing Cooperation among the Churches in Europe (Strasbourg, 22 april 2001):
We commit ourselves - in the event of controversies, particulary when divisions threaten in questions of faith and ethics, to seek dialogue and discuss the issues together in the light of the Gospel.
(Vi förpliktar oss till, att vid kontroverser, särskilt när splittring hotar i frågor om tro och etik, söka dialog och samtala om frågorna tillsammans i evangeliets ljus.)
Dokumentet uttrycker en ekumenisk förpliktelse som vår kyrka gjort till sin i relation till andra kyrkor. Den förpliktelsen bör få råda också i våra inomkyrkliga relationer och Läronämnden ser detta åtagande som en fortsättning av ett tidigare åtagande som i Läronämnden Ln 1996:14 uttrycktes så här:
Kyrkans synliga enhet är en kallelse för den ekumeniska rörelsen men även ett ursprungligt och konstitutivt uppdrag för varje kyrka och församling. Samtalen om kyrkosyn och enhet behöver därför hållas levande. Svenska kyrkan måste som öppen folkkyrka eftersträva enhet i mångfalden och ge uttryck åt denna enhet i gudstjänsten.
Läronämnden ser denna förpliktelse till samtal inte som de olika gruppernas "rätt" till "handlingsutrymme" utan som varje grupps åtagande att på alla sätt söka efter ständigt nya och fördjupade uttryck för gemenskap där den egna egenarten får samspela med andras och berikas i detta samspel. Att vägra att deltaga i ett sådant öppet samspel är att ställa sig utanför gemenskapen, att vägra att berika mångfalden och att förneka den ekumeniska förpliktelse som Svenska kyrkan gjort till sin.
Detta åtagande till samtal och samspel för att berika och fördjupa en på mångfald rik gemenskap måste respektera förutsättningarna för kyrkans gudstjänstgemenskap. Läronämndens yttrande Ln 1997:3 sammanfattar insikterna från en lång process och hänvisar uttryckligen till Ln 1994:13 och 1995:15. Yttrandet lyder:
Enligt Svenska kyrkans bekännelse och lära är det kännetecknande för kyrkan att det finns ett ämbete. Detta behövs för att evangeliet skall förkunnas och sakramenten utdelas så att människor får den rättfärdiggörande tron (Augsburgska bekännelsen, artikel V).
Utformningen av ämbetet kan dock skifta och är i den meningen en ordningsfråga. Men bakom beslutet att även kvinnor får vigas till präster i Svenska kyrkan låg ett ställningstagande i fråga om kyrkans bekännelse och lära, nämligen att det är förenligt med den evangelisk-lutherska bekännelsen att införa en sådan ordning. Det är teologiskt och pastoralt grundläggande att kvinnor och män vigs och tjänstgör som ämbetsbärare.
Olika uppfattningar om utformningen av ämbetet ryms inom Svenska kyrkan. Samtidigt är det klart att Svenska kyrkan har endast en gällande ordning. Till denna hör att kvinnor och män kan och får utföra alla de uppgifter som ligger i uppdraget att vara präst. Vigningslöftet innebär ett löfte att följa denna ordning.
Ordningsfrågan blir en bekännelsefråga, om giltigheten i vigning och sakramentsförvaltning görs beroende av prästens person. Svenska kyrkan godtar i fråga om giltigheten inte två uppfattningar som förenliga med sin bekännelse. Det är därför från läromässig synpunkt riktigt att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning får prästvigas. Det innebär att en prästkandidat skall vara beredd att fullt ut tjänstgöra med andra präster i gudstjänster och andra sammanhang.
Svenska kyrkan vill bevara enheten i sin bekännelse och sitt gudstjänstfirande. Kyrkans enighet på denna vitala punkt är viktig för hennes trovärdighet och mission. Läronämnden vill till dessa slutsatser i tidigare yttranden även framhålla följande. Det som sagts ovan är relevant också för alla präster i tjänst, särskilt för präster i arbetsledande befattningar. För kyrkans enhet är det viktigt att alla ämbetsbärare skall kunna tjänstgöra tillsammans i gudstjänsten och på så sätt manifestera och få näring för den gemensamma bekännelsen. Det står inte den enskilde ämbetsbäraren fritt att själv välja konsekvenser av sin uppfattning för utövandet av ett uppdrag i kyrkan. Kyrkans gemensamma ordning är överordnad ämbetsbäraren.
Läronämnden har alltså redan uttalat att endast den uppfattning som "bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning" är förenlig med Svenska kyrkans bekännelse. I den meningen kan ämbetsfrågan bli en bekännelsefråga. Eljest förblir ämbetsfrågan en ordningsfråga där det - som i så många andra fall - ryms en mångfald inom Svenska kyrkan, en mångfald som vi har ett gemensamt ansvar att hantera så att helheten berikas och Svenska kyrkan bättre vittnar om Guds nåd och om försoningens hemlighet, "ett enda bröd och en enda mänsklighet".
Uppsala den 3 september 2002
På Läronämndens vägnar
KG Hammar
Närvarande: Ärkebiskop KG Hammar, ordförande, biskop Ragnar Persenius, biskop Lars-Göran Lönnermark, biskop Jonas Jonson, biskop Anders Wejryd, biskop Christina Odenberg, biskop Lars Eckerdal, biskop Esbjörn Hagberg, biskop Tony Guldbrandzén, biskop Hans Stiglund, biskop Biörn Fjärstedt, biskop Caroline Krook, Astrid Andersson Wretmark, Curt Forsbring, Edgar Almén*, Fredrik Lindström, Björn Skogar*, Cristina Grenholm.
* Ej närvarande vid yttrandets slutjustering.
