Efter att kyrkoordningen trädde i kraft den 1 januari 2000 har några domkapitel prövat ärenden om obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. I ett par i massmedia uppmärksammade fall har domkapitlen därvid ansett att överträdelserna kunde bero vid en informell varning. I beslut 3/01 har Överklagandenämnden funnit att ett sådant beslut inte är överklagbart enligt kyrkoordningen. I några andra - och kanske mindre allvarliga fall - har ett par domkapitel ansett att prästen i fråga skulle förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. I båda fallen fanns det skiljaktiga meningar i domkapitlet som ansåg att den påföljd som kyrkoordningen anvisade var onödigt sträng.
Svenska kyrkans överklagandenämnd har i tre beslut den 10 januari 2001 prövat överklaganden av ärenden rörande obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Överklagandenämnden har därvid också tagit upp frågan om kyrkoordningen ger något utrymme för en proportionalitetsbedömning vid konstaterad olämplighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Överklagandenämnden utvecklar problematiken särskilt i beslut nr 1/01, där nämnden uttalar bl.a. följande:
Enligt 31 kap. 12 § kyrkoordningen får en präst alltså förklaras obehörig om hon eller han visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag genom att agera på något av de sätt som sägs i bestämmelsen. I vilka fall en obehörighetsförklaring skulle kunna underlåtas när prästen visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag är dock inte närmare beskrivet vare sig i kyrkoordningen eller i dess förarbeten. I förarbetena sägs endast att prövningen skall ske i två steg: först prövas om någon av förutsättningarna är uppfylld, därefter prövas om den sålunda fastställda olämpligheten verkligen skall leda till ett beslut om obehörigförklarande (CsSkr 1999:3 s. 2-213). Av detta följer dock bl.a. att frågan om överträdelsen skulle kunna anses mindre allvarlig skall bedömas i prövningens första steg. Däremot skall tidigare beslut, där det fastställts att prästen visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag, och efterkommande händelser, såsom att prästen tagit konsekvenserna av sitt handlande, samt prästens sociala förhållanden endast kunna beaktas i prövningens andra steg. Det blir därmed mycket svårt att föreställa sig en situation där det vore rimligt att en präst som konstaterats vara uppenbart olämplig för sitt uppdrag, genom att bryta mot sina vigningslöften eller annars i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha, ändå inte skulle förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. De gärningar som det här är fråga om är i allmänhet av sådan beskaffenhet att det närmast skulle te sig stötande om prästen tilläts fortsätta att utöva kyrkans vigningstjänst. Att underlåta ett obehörigförklarande av en präst som visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag kan följaktligen endast göras i mycket särpräglade undantagsfall.
Det förtjänar i detta sammanhang också att erinras om att en präst som har förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst får förklaras åter behörig, enligt 31 kap. 13 § kyrkoordningen, om förhållandena ändrats på ett sådant sätt att prästen kan anses lämplig att utöva sitt uppdrag. En sådan förklaring får ske endast om biskopen godkänner den. Det är dock endast fråga om en möjlighet att åter ges behörighet, inte någon rättighet. I förarbetena till bestämmelsen uttalas det att det på intet sätt är självklart att den som är obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst skall återfå behörigheten bara för att det som lagts till grund för obehörigheten har upphört. Vidare framhålls det att det i sådana situationer behövs en grundlig analys av på vilket sätt situationen har ändrats och om vederbörande i fortsättningen kan anses lämplig att utöva sitt uppdrag (CsSkr. 1999:3 s. 2-214).
Enligt Överklagandenämndens uppfattning måste det ställas stränga beviskrav när det gäller en så ingripande åtgärd som att förklara någon obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Ett beslut om obehörighetsförklarande bör därför bara kunna fattas om det är ställt utom rimligt tvivel att de omständigheter föreligger, som ligger till grund för bedömningen att prästen är uppenbart olämplig.
För det fall det blir utrett att en präst är uppenbart olämplig för sitt uppdrag i enlighet med någon av de fyra punkterna i 31 kap. 12 § kyrkoordningen, skall prästen alltså förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, utom i rena undantagsfall. Regleringen i kyrkoordningen ger inte utrymme för någon form av proportionalitetsbedömning, utan följden av den konstaterade olämpligheten, som i sig kan bestå av mycket vitt skilda handlingar, är densamma: obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. När det gäller handlingar av mindre allvarligt slag bör enligt Överklagandenämndens uppfattning, möjligheten att förklara prästen åter behörig kunna leda till ett i slutändan acceptabelt resultat.
Kyrkomötet har genom de redovisade reglerna i 31 kap. 12 § kyrkoordningen - i vart fall för dem som är anställda som präster - tillskapat en strängare ordning än den som gällde före utgången av år 1999 enligt kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:12) om det kyrkliga ämbetet som präst och biskop. Enligt 3 § första stycket nämnda författning kunde en präst, som enligt en lagakraftägande dom eller beslut hade blivit avskedad från sin anställning som präst, skiljas från rätten att utöva det kyrkliga ämbetet som präst eller för viss tid, som inte överstiger ett år, förklaras obehörig att utöva denna. Motsvarande gällde även enligt 3 § andra stycket samma författning för en präst som inte innehade en prästtjänst (dvs. en sådan tjänst som avsågs i 32 kap. 3 § kyrkolagen), om prästen på grund av sitt levnadssätt eller annars i avsevärd mån hade skadat det anseende en präst bör ha.
I kyrkoordningen har alltså möjligheten till en "tidsbegränsad obehörighetsförklaring" medvetet inte tagits med. I förarbetena till kyrkoordningen uttalas i stället att det skulle kunna ses som en "varning" om man finner att någon av förutsättningarna är uppfylld, men ändå inte beslutar om en obehörigförklaring (CsSkr 1999:3 s. 2-213). Ett sådant synsätt kan dock enligt Överklagandenämndens mening inte vara förenligt med de krav på rättssäkerhet som måste ställas i denna typ av ärenden. Möjligheten att överklaga och få sin sak prövad är av grundläggande betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Någon möjlighet att överklaga en sådan icke formaliserad påföljd som det talas om i förarbetena finns emellertid inte enligt kyrkoordningen, inte heller är det möjligt att få beslutet omprövat ens om det visas att bedömningen vilar på felaktig eller falsk grund (jfr rättsfallet RH 1988:136). Med kyrkoordningens nuvarande reglering är det enligt Överklagandenämndens uppfattning därför inte lämpligt att diskutera i termer av varning eller dylikt. Prövningen skall således enbart gå ut på om ett obehörighetsförklarande skall ske eller inte.
Med utgångspunkt i de fall som redan prövats av domkapitlen samt de överväganden och påpekanden som Överklagandenämnden har gjort i sina tre beslut från januari 2001, anser jag att det redan nu finns tillräckliga skäl att tillsätta en utredning med uppgift att överväga om någon form av alternativ "påföljd" i form av t.ex. varning eller tidsbegränsad obehörighet kan införas vid sidan om den nuvarande tidsobegränsade obehörighetsförklaringen, som i princip utan undantag skall följa vid konstaterad olämplighet att utöva kyrkans vigningstjänst.
