Motion till Kyrkomötet 2001:67 av Herbert Sjödin och Inga Alm om de mindre församlingarnas rätt att existera

Kyrkomötet KMot 2001:67

I kyrkoordningen anges i 17 kap. 3 § och 37 kap. 2 § vilka kriterier som gäller för församling. Med förslaget följer grundläggande problem vad gäller församlingars rätt att bestå som församlingar. Med den ordning som nu gäller riskerar ett flertal församlingar, främst på landsbygden och i glesbygd, att bortrationaliseras inom kort tid. Det rör sig om mer än en tredjedel av landets ca 2 500 församlingar. I många fall är det församlingar som under sekler har haft regelbunden gudstjänstverksamhet, kyrkostämma och kyrkoråd, kyrka och kyrkogård men som nu plötsligt inte längre skall få betraktas som riktiga församlingar. Det torde vara svårt för församlingsborna att godta en sådan ordning. Genomgående utgör församlingen dessutom en viktig del av bygdens och församlingsbornas identitet i dessa församlingar, en identitet som blir hemlös om församlingen upphör.

De gällande bestämmelserna om detta i kyrkoordningen är i flera avseenden underliga. De kan knappast vara avsedda att främja den kyrkliga verksamheten i de mindre församlingar som drabbas av dem. Ingen torde med fog kunna hävda, att det kyrkliga livet i en sådan församling blir bättre om församlingen fråntas sin självbestämmanderätt. Inte heller finns det grundade skäl att anta att den större församling som inkorporerar den mindre i sig därmed får större möjligheter till verksamhet i den mindre församlingens område än denna skulle ha haft som egen församling. I själva verket kommer mycket av det kyrkliga engagemanget och den medvetna församlingsidentitet som präglar verksamheten i många små församlingar att mer eller mindre utplånas.

Dessutom är det ju så, åtminstone när det gäller gudstjänstlivet, att den mindre församlingens gudstjänstliv i grund och botten inte bestäms av henne själv utan av pastoratets planering och tillgång på präster samt ekonomiskt av den kyrkliga samfällighet som församlingen ofta ingår i. Att en församling på grund av sin ringa storlek varit beroende av att ingå i ett flerförsamlingspastorat för stöd till sitt gudstjänstliv - varvid pastoratet ofta inte kunnat erbjuda gudstjänst varje söndag - betyder förvisso inte att församlingsborna i den lilla församlingen skulle vara mindre engagerade för hembygdens kyrka och kyrkoliv än församlingsborna i en större församling. Snarare förhåller det sig tvärtom. Pastoratets möjligheter att betjäna den mindre församlingens folk ökar naturligtvis inte, om deras församling bortrationaliseras.

Den teologiska grunden för församlingsbegreppet är givetvis viktig. Samtidigt kan man konstatera, att om samma kriterier gällde för de unga afrikanska kyrkorna och andra kyrkor i motsvarande omständigheter, skulle en stor del av deras församlingar behöva läggas ned. Detta visar inte att det är något fel med dessa kyrkor utan snarare med kyrkoordningens kriterier. Det torde således saknas viktiga aspekter i den teologiska analys som lagts till grund för kyrkoordningens utformning i denna del. Det är ofrånkomligt att också geografiska, befolkningsmässiga, sociala och inte minst historiska aspekter måste vägas in i den helhetsbild av församlingsbegreppet, som en lång tradition har skapat och som väl motiverar den mindre församlingens rätt att fortsatt få finnas till som församling.

Goda skäl finns alltså för att slå vakt om den mindre församlingen, som av ålder och hävd har ägt församlingsstatus. Detta bör ingå som ett led i den uttalade allmänna strävan att stärka församlingens ställning inom Svenska kyrkan. I en rikstäckande kyrka utgör varje församling, större eller mindre, en omistlig del i den totala helheten. Svenska kyrkan har inte råd att avvara det lokala engagemang som finns i de små församlingarna. Det är dessutom vår kyrkas tradition att ändringar i församlingsindelningen så långt möjligt skall vara baserade på frivillighet.

Någon sådan hänsyn har dock uppenbarligen inte tagits. I KT 1/2001 uppgavs att vid kommande årsskifte omkring 300 församlingar upphör att vara egna församlingar till följd av kyrkoordningens bestämmelser om församlingskriterier och efter beslut av vederbörande stiftsstyrelse. I flera fall uppges detta ha skett mot vederbörande församlings egen vilja. Detta sker trots att det i övergångsbestämmelserna till kyrkoordningen (ög. 22) uttryckligen står, att "församling som inte uppfyller kriterierna för församling ... får, utan beslut om undantag från indelningsändring, ändå bestå till utgången av år 2005". Dessutom hänvisade andra kyrkolagsutskottet till just denna övergångsbestämmelse vid behandlingen av frågorna om församlingskriterier och församlingssammanläggning. När man berörde nackdelarna och problemen med sådana sammanläggningar framhöll utskottet vikten av att församlingar i en sådan situation reflekterar över framtiden och fortsatte (2KL 1999:1 sid. 58 nederst): "För att de skall få tid att i samspelet med stiftet göra en sådan reflektion i förhållande till församlingskriterierna anges i punkt 20 /p. 22/, övergångsbestämmelserna, att även om kriterierna i 37 kap. 2 § inte uppfylls får församlingen bestå ... till utgången av år 2005."

Denna tvångsmässiga tidsbegränsning i ög. p. 22 är i sig orimlig. Men inte ens den har man tydligen tagit hänsyn till i de stift där småförsamlingsslakten redan begynt, trots att Kyrkomötet uttryckligen hänvisat till respittiden fram till 2006 som viktig för församlingarnas reflektion. Man frågar sig: varför är det så bråttom att lägga ner de små församlingarna?

Dessutom kan man konstatera: om det fortsätter i den takt man har börjat (300 småförsamlingar nedlagda per år), kommer man redan innan reflektionstidens slut 1 januari 2006 att ha raderat ut samtliga mindre församlingar! Eftersom Kyrkomötet bestämt att kyrkoordningen inte får ändras mer än en gång per mandatperiod - nästa ändring sker förmodligen först 2005 med giltighet fr.o.m. 2006 - innebär det, att ett större hänsynstagande i kyrkoordningen till småförsamlingarna kommer att vara överspelat vid det laget. Då en sådan ändring träder i kraft (om nu den nya kyrkomötesmajoriteten är intresserad av en ändring) kommer det inte att finnas några småförsamlingar kvar att ta hänsyn till.

Detta är kyrklig centralism i sin prydno! Den medvetenheten leder till en allmän reflektion över rikskyrkans uppdrag och begränsning. Det kan inte vara rimligt, att en rikskyrklig organisation skall ha makt och befogenhet att fatta beslut med innebörd och konsekvens att en tredjedel av kyrkans församlingar upphör, och detta utan att samtidigt respektera dessa församlingars rätt till att frivilligt och utifrån sina egna förutsättningar och övertygelser medverka till eller förhindra en indelningsförändring som raderar ut den egna församlingen som församling. Ett sådant rikskyrkligt beslut är samtidigt en flagrant brist på hänsyn till människors rätt till tro och församlingsgemenskap, månghundraårig sockenkänsla och religionsfrihet inom vår kyrka. En sådan rikskyrklig organisation har kommit långt bort från de folkkyrkliga idealen, när den så helt bortser från kyrkans eget folk.

I förarbetena till reformen framhölls det stora behovet av strukturförändringar och en lämplig och ändamålsenlig indelning. Därför gavs stiftsstyrelserna aktiva uppgifter inom det området. Det motivet är dock knappast sakligt riktigt, om man kopplar behovet till församlingsindelningen. De reella och viktiga strukturella frågorna gäller i grunden resurser och resursfördelning. Behovet av strukturförändringar avser därför pastoraten och samfälligheterna, eftersom det är där de stora ekonomiska resurserna finns. Församlingarna och församlingsorganisationen som strukturellt problem ligger före 1989 (dvs. före 1988 års stifts- och lokalkyrkoreform), då de ekonomiska resurserna på många håll var knutna till församlingarna. Det finns därför sedan dess inte några sakliga motiv till drastiska förändringar av församlingsorganisationen.

Varför reformen i denna del fått en utformning som på ett så uppenbart sätt försämrar de mindre församlingarnas verksamhetsförutsättningar, är en gåta. Man gör ju reformer för att förbättra, inte för att försämra verksamhetsförutsättningar.

Även det inomkyrkliga utjämningssystemet i dess nya skepnad verkar förutsätta att de mindre församlingarna försvinner. Också den ordningen utgör i så fall en del av det stora rikskyrkliga hotet mot småförsamlingarnas existens och borde därför bli föremål för en översyn ur den synpunkten.

Mot bakgrund av det som ovan anförts hemställer vi att Kyrkomötet beslutar

att uppdra åt Kyrkostyrelsen att göra en översyn av kyrkoordningen med inriktning på dels att säkerställa även de mindre församlingarnas rätt att bestå som egna församlingar dels att klargöra att ändringar i församlingsindelningen skall grundas på frivillighet från berörda församlingars sida.

Östersund och Alunda den 13 mars 2001

Herbert Sjödin Inga Alm