Motion till Kyrkomötet 2001:13 av Martin Lind m.fl. om ökad delaktighet

Kyrkomötet KMot 2001:13

Om tidpunkten för Sveriges kristnanden finns fortfarande oklara signaler. Forskningen har inte klargjort när vårt svenska folk egentligen tog emot tron på Jesus Kristus som vår och hela världens Befriare. Enligt uppgift döptes Olof Skötkonung år 1000 i Husaby och årtalet har angetts som skiljetecken för det svenska folkets övergång från fornnordisk tro till kristen bekännelse.

Om vi håller fast vid detta årtal kunde man säga att vårt folk under femhundra år tillhört Kristi kyrka med påven i Rom som högsta instans och att vårt folk med reformationen fått kungen i Sverige eller statsmakten som högsta beslutande myndighet i femhundra år. Nu har något nytt inträffat med årsskiftet 2000. För första gången står det vi kallar Svenska kyrkan på egna ben. Vi beslutar själva om vår organisation och vårt styrelseskick. Principiellt vet vi att Jesu Kristi kyrkan kan leva med olika ordningar. Det finns inte en enda ordning som är nödvändig. Redan i tidig kristen tid fanns olika ordningar för kyrkans styrelse. Forskningen talar om en Paulus-ordning, en Jakob-ordning och en Johannes-ordning. Hur dessa i detalj såg ut vet vi inte, men det faktum att det från början fanns olika ordningar talar för att inte en enda ordning kan anses nödvändig eller sakrosankt.

Svenska kyrkan hade efter enväldets tid accepterat en ordning där prästeståndet i riksdagen fick ett avgörande inflytande. När fyrståndsriksdagen ersattes av tvåkammarriksdag 1865 tillkom det vi kallar det allmänna kyrkomötet. Prästeståndet fick en fortsättning i de bundna mandat för prästerna som stadgades i det allmänna kyrkomötet. Från början hade prästerna majoritet i kyrkomötet men småningom ändrades bilden och ledamöterna fick slutligen ickeprästerlig majoritet. Det allmänna kyrkomötet 1982 beslöt om förändring så att de dittills bundna mandaten för präster ersattes med ett kyrkomöte om 251 ledamöter utan bundna mandat för vare sig präster eller lekfolk. Det allmänna kyrkomötet ersattes av kyrkomötet som 1983 sammanträdde för första gången.

De politiska partierna har under 1900-talet engagerat sig i valet av förtroendevalda. Vid valet till 1983 års kyrkomöte blev detta än tydligare då samtliga ledamöter valdes på lista. Nyordningen 1983 innebar också att biskoparna inte fick rösträtt men hade i den nytillkomna läronämnden säte och stämma för frågor i kyrkomötet som rörde kyrkans tro, bekännelse och lära. Till läronämnden knöts även åtta ledamöter som icke var biskopar och inte nödvändigtvis utsågs bland ledamöterna i kyrkomötet.

Denna historia kan skrivas betydligt utförligare. Men dessa pennstreck kan räcka för att ange några huvuddrag.

Den fråga vi nu ställer är: Hur kan medlemmar i Svenska kyrkan få ökad delaktighet i kyrkans beslutande organ?

Det valsystem med direkta val som sedan 1930 innefattat val till kyrkliga förtroendeposter har genom åren lockat allt färre röstande. Måhända har kyrkan här drabbats av de utbredda förakt för politiker som man kan finna i samhället i övrigt. För kristen tro är det angeläget att motverka ett sådant förakt. Men samtidigt kan kyrkan inte bara stillatigande åse hur allt färre deltar i de kyrkliga valen. Något måste göras.

I den pågående debatten har förslag väckts om att kyrkans styrande organ bör väljas genom personval på kyrkstämma efter församlingens högmässa. Några uppfattar ett sådant förslag som ett steg på väg mot en elitistisk kyrka. Andra ser i ett sådant förslag en realistisk lösning där de människor som deltar i kyrkans gudstjänstliv får en möjlighet att verkligen påverka kyrkans styrelse. Det har länge sagts att människor som valts in på "lista" genom sitt uppdrag fått en ökad förståelse för kyrkans innersida. På så sätt har nuvarande ordning varit missionerande. Men samtidigt kan det ifrågasättas om församlingens styrelse skall bestå av personer som ännu inte bejakat kyrkans budskap. För dem som regelbundet deltar i kyrkans gudstjänstliv kan det rentav uppfattas besvärande att de i församlingens styrelse kan ingå människor som inte delar kyrkans tro, bekännelse och lära.

Den nuvarande ordningen för val till styrelse på lokal, regional och nationell nivå i Svenska kyrkan har i långa stycken varit en spegelbild av det styrelseskick som råder i samhället i övrigt. Under den tid som Svenska kyrkan var förbunden med staten kunde goda skäl anföras för en sådan ordning. De politiska partierna hade i riksdagen alltjämt det yttersta ansvaret för Svenska kyrkans beslut även om kyrkomötet sedan 1983 fått långtgående delegationer. Kyrkoordningen stadgar ingenting om de politiska partiernas engagemang. Men kyrkoordningen har i huvudsak fört vidare det styrelseskick som rådde före reformen. Frågan bör nu på allvar ställas om denna ordning är rimlig efter kyrkans grundläggande förändring 2000.

För Svenska kyrkan har ett riksomfattande uppdrag varit självklart. De nuvarande medlemssiffrorna talar om ett stort förtroende för Svenska kyrkan, ett förtroende vi ofta kan känna ödmjukhet inför. En förändring av kyrkans styrelseskick måste ta i beaktande de många medlemmar som inte regelbundet deltar i gudstjänstlivet men som medvetet önskar ta kyrkans tjänster i bruk vad gäller kyrkliga handlingar. För medlemskap i Svenska kyrkan gäller förutom dop endast viljan att vara med. Detta har principiell betydelse och bör avspeglas i kyrkans styrelser.

Frågan är på nytt: Hur får medlemmarna i Svenska kyrkan ett reellt inflytande över kyrkans styrelse?

Den nuvarande ordningen ger otillräckliga svar på den frågan. En utredning med mycket brev demokratiorientering bör därför få i uppdrag att förutsättningslöst arbeta fram olika förslag som ökar delaktigheten för medlemmarna i Svenska kyrkan, så att kyrkans styrelseskick tydligare återspeglar kyrkans identitet som kyrka och just därför präglas av ett verkligt inflytande för kyrkans medlemmar. Till vår kyrkas identitet hör det dop som gör människor till myndiga medlemmar i församlingen. När tillhörighet till Svenska kyrkan nu grundas på dopet eller vägen till dopet är det hög tid att vi grundligt och omfattande reflekterar kring de döptas delaktighet i kyrkans liv och styrelser.

Vi hemställer därför att Kyrkomötet beslutar

att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att förutsättningslöst utreda kyrkans styrelseskick, så att de som tillhör Svenska kyrkan får större inflytande och ökad delaktighet på lokal, regional och nationell nivå.

Linköping den 5 mars 2001

Martin Lind Bengt Nilsson Kerstin Bergman

Anna Lundblad Måtensson Inga-Lis Moberg Göran Wahlström

Evy Åberg Inger Sköld Lennart Åslid

Conny Tyrberg Åke Utterberg Joel Magnfält

Bengt Olof Dike Madeleine Malm Lennart Tildemyr

Christina Pregmark-Gyberg Mona Olsson