6 Skall biskopsgårdarna överlåtas till respektive stift och kan det ske vederlagsfritt?

6.1 Biskopsgårdarna bör ägas av stiften

Det synes olämpligt mot bakgrund av vad som angetts ovan att den nationella nivån skall äga biskopsgårdarna. Nuvarande förhållande kommer att medföra onödigt mycket arbete mellan de två nivåerna. Den nationella nivån skall ersätta stiften för den praktiska skötseln, samtidigt som stiften skall betala hyra till trossamfundet för att de av stiften anställda biskoparna har tjänstebostäder och representationslokaler i fastigheterna. Det framstår därför som rimligt att stiften kan förfoga över fastigheterna som ägare.

Ärkebiskopsgården bör dock undantas och förbli i Svenska kyrkans ägo, då den får anses vara en angelägenhet för hela Svenska kyrkan och då den nationella nivån ansvarar för ärkebiskopens lönekostnader.

6.2 Överlåtelsen till stiften bör kunna ske vederlagsfritt

Biskopsgårdarna hade före införandelagens ikraftträdande mycket skiftande och i många fall oklara ägarförhållanden. Kammarkollegiet föreslog i utredningsbetänkandet Staten och trossamfunden, Den kyrkliga egendomen (SOU 1997:47) att äganderätten till de biskopsgårdar, som inte samtidigt var av annat egendomsslag (domkyrkas fastighet eller kyrkofondsfastighet), skulle efter relationsändringen uttryckligen tillkomma det stift i vilket biskopsgården ligger. Regeringen konstaterade, i proposition 1997/98:116, Staten och trossamfunden, att det var oklart hur dessa undantagsbestämmelser skulle tolkas och att det endast kunde bli fråga om någon enstaka biskopsgård som skulle överlämnas till ett stift. Med anledning härav fann regeringen att fastigheterna skulle föras över till Svenska kyrkan.

Utredningens huvudförslag var att biskopsgårdarna skulle ägas av respektive stift Av förarbetena kan inte utläsas att det skulle varit några andra skäl som föranlett regeringen att frångå utredningens förslag än att det var oklart vad förslaget i sin helhet innebar och att endast några enstaka fastigheter skulle överlämnas enligt huvudförslaget. Med anledning härav och till fastigheternas tidigare oklara ägarförhållanden samt till den historiska anknytning som dessa fastigheter har till stiften synes det rimligt att fastigheterna överlåtes vederlagsfritt till respektive stift. Stiften och dess innevånare har förvisso genom årens lopp uppfattat biskopsgårdarna som en del av stiften oaktat kyrkolagens bestämmelser om kyrklig jord.

Sedan biskopsgårdarna överlämnats till stiften torde det stå varje stift fritt att bestämma att fastigheten inte längre skall vara tjänstebostad åt biskopen. Stiftet kan sedan sälja fastigheten och tillgodogöra sig köpeskillingen. Ett sådant förfaringssätt överensstämmer inte med ovan redovisade skäl för att vederlagsfritt överlåta biskopsgårdarna till respektive stift. Därför bör gåvan vara förenad med villkoret att en eventuell vidareförsäljning av biskopsgården fordrar medgivande av Svenska kyrkan och att köpeskillingen skall tillfalla den nationella nivån.

I Kyrkomötet diskuterades att vid en vederlagsfri överlåtelse av biskopsgårdarna till stiften skulle övriga stift kunna erhålla någon form av ersättning, att t.ex. återbetalning skulle ske till de stift som redan köpt biskopsgårdarna. Det är ogörligt att beräkna en ersättning till de stift som aldrig haft någon biskopsgård eller där försäljning av biskopsgårdarna skett för ett antal år sedan. Endast Linköpings stift och Växjö stift bör kunna ersättas, eftersom försäljningarna skedde under föregående år. Här bör det vara möjligt att beräkna skäliga återbetalningar. Ersättningarna bör emellertid utgå endast under förutsättning att stiften förbinder sig att vid eventuella försäljningar av fastigheterna skall de influtna köpeskillingarna tillfalla Svenska kyrkan.