Svenska kyrkans hemsida

Kyrkomötet
Skrivelser
Motioner
Betänkanden
Frågor
 
 
Starta videoklipp  
 
 
 
download_player.gif - 743 Bytes


KG Hammar:

Lättare packning – men hur?

Tal vid kyrkomötets inledning den 16 maj 2000 i Uppsala

Se en videoupptagning av talet här.

I samband med Påskdagens högmässa i Uppsala domkyrka påbörjades en pilgrimsvandring genom hela Sverige. 4 månader, 200 mil. Uttryck för uppbrott och frihet. Glädjen över inkarnationens mysterium, Jesus 2000 år! Solidaritet med skapelsen och jordens alla människor på vandring. Bön om nedbrytande av skrankor mellan människor och kyrkor. Återvinnande av långsamhet och tystnad. Lätt packning, lättare packning!

Vad bär vi med oss? Trostradition till uppmuntran, stöd och vägledning. Men inte bara… Kan också bli till börda, tvång och ofrihet. Sammanhang, kultur, historia med både ljus och mörker.

Det specifikt kristna är att livet sker på nåd, att vi inte förtjänar Guds kärlek utan är oförtjänta mottagare av den, att Gud för Kristi skull ständigt erbjuder oss en ny och frisk relation, en ständig nystart, möjligheten att lägga bakom sig, att gå vidare på lätta steg, med lättare packning. Men vi förväntas inte vara helt passiva i denna nyskapelse. Det ligger en gudomlig förväntan på oss att gå till mötes, att sätta namn på smärta och övergrepp.

Jesus i Bergspredikan (Matt. 5: 23-24): ”Om du bär fram din offergåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom. Kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.”

Men om den broder eller syster vi försyndade oss emot inte längre är inom räckhåll, inte är kvar i livet? Och om det inte var jag personligen som försyndade mig, om det var människor, samhöriga med mig i en och samma trostradition, men som jag likväl inte kan ta personligt ansvar för. Hur gör jag då? Frågorna är många överallt i Kristi kyrka, där det finns en vilja att se med klarare ögon och gå med lättare packning.

Vad gör vi med skuggorna, de mörka sidorna, de svarta hålen?

Kyrkofäderna, som gav oss de djupaste tankarna om det gudomliga mysteriet och om hemligheten med Jesus. Men som också bidrog till en förtryckande kvinnosyn och ett kroppsförakt som varat inte bara genom sekler…

Högmedeltiden, som gav oss en kristen högkultur både på insidan och yttersidan av människolivet, och som vi fortfarande kan glädjas åt, även i denna stad. Men den skapade också motbilder, ghetton, förföljelse av oliktänkande inom kyrkan, av judar och muslimer med förödande konsekvenser. Det var också korstågens tid… och inkvisitionens…

Reformationen med Martin Luthers sköna koncentration på nådens primat, trons rättfärdighet och bibelordets klarhet. Men som också använde ord om judar och muslimer som en kristen mun inte skulle kunna uttala. En reformationstid som gav oss bilder av att allt som motparterna, katoliker eller baptister, stod för var mörkrets gärningar. Vår egen Laurentius Petri som hjälpte oss i den svenska kyrkoprovinsen att bevara så mycket av det gemensamkyrkliga arvet och som gav oss den första kyrkoordningen, men som också avskedade prästen som döpt en ”tattarunge” och förbjöd sina präster att ha något med ”det gudlösa packet” att göra /zigenarna, resandefolket, romerna/.

”Guds Israel” i Sverige! Ett enhetssamhälle och en kristen enhetskultur efter högmedeltida förebild. Men också häxprocessernas tid, en stundom fanatisk förföljelse av allt som var annorlunda. T ex den samiska kulturen och religionen. Av allt som utmanade och ifrågasatte. T ex den begynnande naturvetenskapen. De hårda bestraffningarna. Risets, bålets och bilans pedagogik – allt i Guds namn!

Missionens blomstringstid! Ut i världen och berätta om Jesus, bygg sjukhus och skolor! Men hur lätt blev inte missionsföretaget en integrerad del av kolonialismens och imperialismens segertåg över världen? Världen blev ofta betraktad genom den snävt västerländska kulturens glasögon utan förståelse för inhemsk kultur och människors lokala traditioner.

Så ofta blev kyrkan intrasslad i maktstrider och strategiska val för att påverka och dela makten. Ett dubbelseende när det gällde felsteg, blindhet för överhetens och de mäktigaste, en örnblick för småfolkets felsteg. En Mammons dominans i prioriteringar, på kärlekens bekostnad. Fråga de livegna, statarna, men också naturen, arterna. En tystnad inför människors lidande, människor i fängelser, på anstalter. En oförmåga att identifiera sig med utsatta, t ex psykiskt sjuka eller handikappade. En kyla inför människor med en minoritetens läggning, t ex i sexuellt avseende. En tystnad som många gånger kunde motiveras teologiskt: Gud hade ju inrättat två regementen. Det gällde att inte sammanblanda, att inte blanda sig i…

Ett KYRIE ELEISON stiger upp inte bara ur våra egna liv utan också ur vår kyrkas, vår trostraditions hela sammanhang. Hur ska vi leva med detta? Hur ska vi kunna vandra vidare in i det tredje årtusendet som vittnen om Guds kärlek och försoningens hemlighet? Hur kan vi bli pilgrimer på livets stig med lättare packning?

Vi kan och får hjälpa varandra. Den romerska kyrkans överhuvud har varit en inspiration för alla kristna över hela världen genom sin vilja att göra upp med oförrätter som gjorts i Guds och den kristna kyrkans namn. Inte minst hans resa till det heliga landet i mars månad kommer att bära frukt. Men en kyrkas uttryckssätt är inte självklart en annans. Vi kan inte på samma sätt se hela kyrkans folk genom generationerna samlade i en enda person.

Det som skett i det förflutna kan inte göras ogjort idag. Det kommer för alltid att vara en del av vår historia. Ingen av oss som lever idag kan heller göras personligen ansvariga för det onda som gjorts i det förflutna. Men vi måste anstränga oss att överbrygga och hela också nedärvt främlingskap. Vi vet hur lätt historiskt begångna oförrätter blir till en del av en identitet idag, kanske är vi själva bärare av en sådan identitet. Vi ska inte underskatta svårigheten att ta emot en hand utsträckt i försoningens anda, om den samtidigt betyder att jag måste uppge min identitet som förorättad, förtryckt eller kränkt, även om det handlar om historia, tradition och kanske till och med legender.

Att försonas är att skapa relationer där sådana varit och är avbrutna. Att ge sig in i en försoningsprocess är att söka vägar till läkedom och ny gemenskap och bära den smärta som medvetenhet om det förflutnas mörka avgrunder medför.

Ett första steg i en sådan process är alltid kunskap, medvetenhet om vad historien bär på, ansträngningar att försöka förstå, inte försvara, förstå både den som förorättat och den som blivit förorättad. Det handlar om att undvika en ensidig läsning av vårt förflutna. Det handlar om att ingen av oss kan hänvisa till en tid då kyrkan som en fläckfri spegel avspeglade Guds härlighet och människor trodde rätt och handlade kärleksfullt som en naturlig frukt av denna tro. Det handlar om att se att se att mycken kärlekslöshet skett därför att kristna människor trott att det var Guds vilja, att den rätta tron krävde förnekelse, förföljelse, till och med utradering.

Svenska kyrkan är inne i många processer som syftar till försoning och ny gemenskap och samhörighet. Den lutherska världen har tillsammans med den romersk-katolska kyrkan kommit fram till att vi har en grundläggande samsyn på Guds rättfärdiggörande gåva i Kristus och att därför fördömelserna från reformationstidevarvet inte gäller idag. Ett fördjupat men också smärtsamt teologiskt arbete om kyrkans relation till det judiska folket har ägt rum och sker fortfarande både i kristenheten i stort och i vår egen kyrka. Det kommer att presenteras vid kyrkomötets septembersession och läggas fram för beslut 2001. För att bearbeta Svenska kyrkans relation till romerna har ett studiematerial tagits fram och det publiceras denna månad i Mitt i församlingen. I samband med Svenska kyrkans riksmöte i Göteborg kommer en särskild gudstjänst att äga rum på temat försoning och ny gemenskap. Vi arbetar också med Svenska kyrkans relation till det samiska folket, inte minst med det samiska rådet i Svenska kyrkan som pådrivande kraft. Den frågan är aktualiserad i en motion till detta kyrkomöte. Också många andra relationer och dialoger syftar till förnyade relationer där vi bär på ett arv av främlingskap.

Vad innebär en historisk klarsyn för vår identitet idag? Det är ingen enkel fråga och jag ska undvika att antyda ett enkelt svar. Vi kan också ställa frågan så: vad kommer generationerna efter oss att anklaga oss för, för vad i vårt handlande och vårt prioriterande, i vår tolkning av vad kristet lärjungaskap innebär, kommer de att känna sorg och söka försoning? Finns det vägar att idag undvika att framtiden får så mycket att be om ursäkt för, skämmas för, söka förlåtelse och försoning för?

Vi – här och nu – längtar efter en lättare packning. En packning som gör mig mera fri, fri att tjäna, fri att vittna, fri att vara.


TillbakaUpp